25 april

Livstrådars vävnad spinnes


En gång för länge sedan såg jag himlens väverskor fästa trådarna vid vävram
Snidad av

Ved från alla träds träd

Ene var dess doft


Jag såg drömvinden sväva
Såg drömljuset spräckas


Såg väverskornas helande fingrars kärlek
varsamt finna trådars ljus

Hela

Helas


Fästa trådarna vid vävramen
Snidad av

Ved från alla träds träd

Ene var dess doft


Jag såg den sväva högt upp ovan ängen, dess skarpa blick,
mönstret på vingarnas utsträckthet, vingars bredds lugn,
oändlig frids skönhet, den slog aldrig ned,
den var över mig, inom.

Hon strävar tomsvar

Tom
Tom
Tom

tom

tyst
tomhet

hon klättrar uppför berget följer stigen

sitt liv

lägger kläderna i helgade sjön

lyfter armarna

fingrar

andas ut


hon ropar se mig

se

mig

mitt liv

vind andas


sveper
om


vind fångade henne

hon flyger
fri

strömmar med


svävar intighet


av tyngd löst
…
Varför


äter du mitt hjärta

frågade
hon


Jag

vill ha dig nära

svarade
han

han såg blodet lämnas hennes kinder


insåg vad liv är

livsvärde.
…

…

Det kallas timmar

Det kallas tid

Satte mig ned i solen

Upptäckte vad upplösning är
…

Berätta för mig om sagovinden

Berätta för mig om verkligt liv

Han lyfte hennes hans in i sitt hjärta

…
Jag skalar jag skalar
Skal efter skal in till det innersta
Jag skalar
Jag skalar
Djupt in till evighetens andning
Berätta vad du ser; jag ser en gammal kvinna, hon sitter vid elden, i eldens sken, hon ler kärleks strömmar ur ögons brunnar,
Hon har en korg framför sig
Vid fötterna
Hon lyfter äpplen ur, den ena kinden, äppelkinden är vit den andra röd,
Doften är aromatisk söt välgörande honungslen
Hon har en kniv av smide i handen,
Hon skalar frukterna,
Skalen ringlas i spiraler ned,
De faller av, jag ser dem ej.
Hon mumlar jag skalar jag skalar djupt in i själens djupa grotta
Befriar hav
Befriar vind
Hon ler in eldens ljus
Skänker värme till jordringar.

Du ser denna gamla kvinna, hon är vishet, hon skalar utan brådska, hon skalar av skalen, du förundras över skalen, du ser dem ringla ned, samtidigt ser du att de blir äpplen igen. Du ser skalens ringlande rörelse, ser ormens rörelse. Du såg, mötte huggormen, du såg mönstret, denna dag såg du, mötte du sparvhöken, du såg honom sväva över ängen i din närhet, han sökte dig, såg dig, du såg mönstret under vingarna, ormens mönster, du lekte med bilden och slog undan den. Det eviga mönstret finns att upptäcka överallt i allt för det vakna ögat. Ormen slingrade ringlade på marken med detta mönster, fågeln svävade med strömmade med luften, bar detta mönster, för det vaksamma ögat uppenbaras sannheten.
Varför talar vi runt detta, du ser äppelskalen ringla slingra, du vet att de är äppelskal, de kunde likagärna vara ormen, du ser bilden av äpplets innandöme och vet att då kniven genomkorsar äpplet på den ”rätta” vägen/ i rätt riktning, faller två halvor isär och två stjärnor är där,
två stjärnor var i en hand
Uråldershanden klöv dem
två ansiktshalvor ler stjärnljus
Skalet ringlar slingrar blir äpplet igen.
Den gamla kvinnan bär vishet, visdom, hon skalar äpplet, frukten av liv, ser dess innanmäte, eller innandöme, vad är det hon ser, hon ser allt livs ursprung, hon ser två halvor, de är en, hon ser stjärnan, innan kniven delar äpplet, innan stjärnorna blir synliggjorda, hur ser de då ut. De är inneslutna i en ögonform, en oval, en mandel, två ljusmantlar omfamnar varandra, ellipsens skönhet, ovalens skönhet, ursprunget.
I varje detta öga finns kärnan, kärnor bruna är de vita inuti.
Hon lyssnar, hör det fyllda trädets sång, ser ormen ligga vid trädets fot, ser den slingras upp till kronan.
Ser vikten av att styra ormen,
Hon tillsäger ormen att bliva stilla vid hennes fötter, då hon tillsäger den att ringla sig uppför då sker det. Ormen är i vila, i hennes ”besittning”. Inte i hennes fångenskap, då vi påpekat detta kan vi lyfta av citationstecknen. Ormen är i hennes vishet, visdoms besittning, den förgiftar icke livet, ormen blir ett helande redskap, ett äpple. Hon bjuder mannen att smaka.
Hon sitter vid eldens sken, hon ler kärleks strömmar ur ögons brunnar,
Hon har en kniv av smide i handen,
Det faderliga elementet, uråldrig hand, kniv, det manliga elementet, visar vägen, bygger huset hennes vishets visdom, fyller hans vishets, visdom med värme, hon förgyller hans liv, han blir guld; solguld och icke förgyllning.
I deras kärlek växer frukten till liv,
Kärnan, deras ansikten omfamnar varandra,
Stjärna
Stjärna
Lys i natten
Bliv
liv.

Dotter,
Du skrev:
Ni förde drömvinden till
Ni spräckte drömljuset
Ni tillät det att spräckas.

Låt oss se till detta: Förr lärde sig barnen att knyta sina skor. Vi kan stanna här om du så vill och betrakta skotillverkningen, det behöver vi dock icke ty den bilden är dig given. Visst lever det många vackerbilder runt skor och vad de är. Du ser nu åter den gamla, hon sömmar mockasiner, mjuka goda följsamma, det är en vacker bild, skogarna kallar dig.
Förr lärde sig barnen att knyta sina skor, nu finns det skor med remmar vilka klistrar samman skorna, det går snabbt, fordras inte fingerfärdighet eller bemödande, i ett nafs är skon runt foten. Kardborreband och resårband och band och band, snabbhetsband. Det är av godo visst är det så, det är bara det att alla snabbprocedurer mycket lätt leder till hafsande rörelser, hafsrörelser. Det blir slit och släng. Vi släpper dessa hafssteg.
Förr lärde sig barnen att knyta sina skor.
För längesedan nära, fanns skor med parallella hål, drömmar.
Vad är ett hål, ett hål är ett tomrum ofta inneslutet i en ring, en metallring, det är väl vackert, ett tomrum, i tomrummet talar tystnaden,
den tystade tanken gives vingar flyger in i solens strålar
Väver gyllene band.
Parallella hål,
Parallella drömmar,
Band träddes däri
Korsvägar skapades av viljande hands händer. Skon, skodonet, skolädret, huden omslöt foten, skon var kärnans skal runt fotens steg.
Så vad är drömvinden och tillät vi den att spräckas.
Vi skapar alla drömmar, så är det, vi skapar dem i samverkan, samråd med dig, med er, med allt livs liv.
Du bär skor på fötterna, eller du vandrar i detta skede hellre barfota, du känner hård mark under fotsulorna, du känner grov sprucken hud, den ångar hetta, det är förbränd mark, sprickorna är djupa svarta blixtar, jorden ropar efter vatten. Du känner dess hårdhet.
Du vill gärna skynda över dessa marker, ditt hjärta andas dess nöd, du stannar, faller ned på knä. Lyfter markerna in i ditt sköte, de stiger upp till ditt hjärta, du vaggar dem vaggar dem stilla du lyfter nöden ur dem, känner dem sakta läkas lyfter dem ur och breder ut dem, deras steg vandrar fria, blomstrande ängder möter.
Låt oss stanna en stund – vad var det du skrev, skriv det:
”vad var det som skrämde avskrädet/fekalier ur dig och fick dig att fly.
Var det för att gödsla,
då måste det finnas innehåll eller näring i gödslet, annars bränner det …
Vad –
Fick dig att lyfta fram avskrädets gärningar ur ditt inre
Vad-
Fick dig att fly
Vad var det som skrämde fekalier ur dig”
Dotter,
Du vet mycket väl att flykt icke är en väg, du söker svar och vet att du icke får svar ty den flyende har icke den insikten. Insikten kanske finns i ordens hellre tankens värld, den är icke djupmenad, därigenom flyr den rädde istället för att leva i sannhet.
Söker ersättningsvägar istället för.
Genom detta flyende blir gärningen exakt det du skriver; avskräde, det är icke en grundad meningsfullhet, det är vad skall vi kalla det, krackelerande yta. Du ser en bild framför dig från filmens värld, du ser en smutsig varelse, en så kallad uteliggare, denne är smutsig, mycket smutsig, handen är nästintill svart av hoptorkad smuts, naglarna är långa sorgkantade, i handen hålls en påse, en skrynklig gammal brunaktig påse, i denna är en flaska med dålig whisky. Substitut för inre värme.
Genom detta flyende blir gärningen exakt det du skriver; avskräde, det är icke en grundad meningsfullhet, det är vad skall vi kalla det, krackelerande yta.
Är det en så kallad vishetsfylld varelse, göms det ofta bakom vackra bortförklaringar.
Du ställde frågan; var det för att gödsla, det vill säga: flydde du för att tillföra näring till detta livs vandring.
Du får inte svar, det skulle få ytan att rasa, det är så att det aldrig blir ett sunt gödslande eftersom flykten var ett tystsvek, är ett tystsvek. Ett överlämnade, kanske någon annan säger det rätta.
Det är bra att gödsla, då skall komponenterna vara de rätta,
Det blir annars det du skriver; förbrännande skeende.
Sakta utdöende.
Det går inte att tro att ett sådant gödslande skall leda till utdöende ty det vilket innehar det högstas mening går icke att fly. Vi tvingar aldrig, det går dock icke att tystfly den egna meningens ljusminne för helhetens alltets bästa.
Det är sant att vi skapade drömvinden, den är livets liv, vi kan inte och vi tillåter inte att den spräcks, den upphör aldrig, det skulle vara att upphöra att leva, livet skulle upphöra.
Denna vind är alla livs drömmars verklighet.
Den vilken väljer att söka fly undan denna vind, skall förbida i de uttorkade markernas glödande hetta, de skall törsta dock icke förgås, det sker aldrig, deras ansikten skall vändas till, deras ögon skall vakna till sant liv.
Skramlorna skall åter fyllas av de rätta djupklangernas mening, mynten skall sluta klirra, vindarna skall vina om.
Lösa upp,
Befria markerna från stöveltrampens hårdsteg,

Du såg honom sväva högt ovan ängen,
Du lämnar nu de hårda markerna, de är blomstrande ängar,
Sakta rörelsen, vandra sakta sakta, rörelsen andas ur dig återvänder, sugs in är i dig utanför dig, åter är det ultrarapid, begrundande steg av steg,
Inte en enda rörelse i steget undgår det vakna sinnet, du är i stegets rörelse.
Det är att vara i saktmod finna saktstegen, bli smygande steg, vandra i total närvaro.

Då stegen lämnar den hårda marken eller minnet av dessa marker är upplevelsen av att du vandrar på gungfly, eller varför inte molnbäddar. Känn foten sjunka in och känn samtidigt att den lyfts.
Du vandrar på gungfly, känner, upptäcker välbehagligt varmt möte.
Glädjerikt möte,
”att skänka glädje är en av de största gåvorna,I ett förvirrat tillstånd av djup tyngd söker jag andas, vara i en ”dykarklocka”, luft/tryckutjämnare… tryckkammare – dykarklocka är vackrare.Min glädje – vet inte längre vad min glädje är min glädje är din glädje allas glädje
glädjens ljus...givandets ljus...andningens ljus... är inte allt andningens ljus”
:En gång skapades allt det ni har runt er, vi stod inte med sådana mätinstrument,Vi inpassade allt i harmonisk balans, vi såg till era behov.Oftast säger ni; för eller till mänsklighetens bästa, har ni inte glömt något.Vi skapade allt detta ty vi ville känna liv, därigenom känner ni livet.Har ni inte glömt att ni skapades för att vara hjärthänder;För alltets bästa.Den vinklade sanningen har inte en överlevnad, den skadar månget liv på vägen, den skadar i slutändan sig själv.

Natt omger dig
Havet är där, du känner doften, du hör andningen, ljusstrimma finner väg genom molnfingrar, du ser havet.
Silver ljus fyller ögats spegelglas,
Molnfingrar smeker själs hav.
Du sitter vid stranden, vid strandlinjen,
Inväntar gryningsstjärnan,
Du känner hennes närhet,
Du vandrar in i havs famn, känner tilltro,
Vandrar med, förbehållslöst med,
Allt är stillnat runt dig, utan eftertanke fortsätter du vandringen, känner tilltro.
Utan eftertanke vandrar du in i djupet, hör vattnets, havets röst,
Delfinens sång,
Valens sång,
Visdomens sång sköljer skönjbart genom
I genom dig.
Det dånar inom dig, du känner kroppens organs vilja till sprickning,
Fingerborg av silver faller ned över dig
Klocka av järn faller ned över dig, du är kläppen
Havets sång sjunger genom allt
I genom allt.
Du öppnar ögonen
Ser havs liv
Ser stillheten
Medföljandet

All rörelse är strömmande i

Fötterna tar avstamp, du stiger för fort, du kippar efter andan,
Vackerbubblorna runt dig stiger in i dig
du känner kroppens organs vilja till sprickning, du är i fara,
Händer läggs runt dig, du är i tryckkammaren
Du återförs in i balansportalen
Blomstergirlanger lindas runt du vandrar in i silverdalens hägn.

Sakta
lindar

natten

skönhetens sjalar runt stegen
dimslöjor andas

andas

regnbågsdanser

Skira vingar

läggs sida vid sida

blomansikten ler ängsljus
…
vindar

famnar vindspel
klanger stiger
svävar
runt
rena klara höga
öppnar slutna rumdörrarfönsterLuften andas
tyllgardiner

andas renhetLyssna
hör

vindspelens sånger bära
…

Liljeblad


lindas runt hand


Kalk öppnas



Silverdroppe

strålar


klar natt

bjuder ängssteg att dricka




Vit vandrar hon in i purpurgryning