praktisk poesi
…
Kristallsånger
Strömmar
Genom kullens dunkla sköte
Kristallvågor
Väller fram vid bergets fot
Lägges runt
Genomsiktliga
Kristallblad
Förs av vindar samman
Binder
Kronas skönhet
Kristallotus
Seglar
Hav
Kristallsånger
Kristallvågor
Strömmar genom kullens dunkla sköte
Kristallsånger
Kristallvågor
Väller fram vid bergets fot
Kristallsjalen lägges runt foten
Se dessa rena vita linjer, se detta rena vita språk, se detta harmoniska språk, se ådrorna skimra samspråkande andeverkan. Så lever själen, så stiger själen in i andens ljus upp stiger pärlemor molnen seglar seglar lovsångs himmelsfröjd.
Är poesi fiktiv verklighet, fiktiv sanning, eller är poesin kännande vetande.
Är poesin ord och är orden ord.
Då orden icke hör samman med verkligheten är de icke ord, de är gjorda sanningar, gjord verklighet, verkligheten har lagts utanför ramen för verklighetens liv, sannhets puls.
Då orden icke hör samman med verkligheten är de icke ord, de är gjorda sanningar, gjord verklighet. Orden är ur andeströmmen, är förbindelsen, är andens hands fingerljus.
Vad gör era händer, hänger de slappa och tunga. Nej – de är möjligheternas riken, händerna verkar i gärningen genom kännande vetande och är därigenom praktisk poesi.
Poesin är icke gjord verklighet, poesin är skapande verklighet. Är basen av triangeln, ögat är i dess mitt – det allseende ögat - Poesin är icke gjord verklighet, poesin är skapande verklighet. Är basen av triangeln, ögat är i dess mit, i mitten står du och säger; jag skådar världen, två fötter har jag, två armar, två händer, stadigt står jag.
Min vilja är i spetsen.
Triangeln är aldrig stilla, den cirklar runt, spetsen pekar då nedåt och förankrar den himmelska viljan i poetisk gärning.
Se ankaret, ankarkedjan.
Samförstånd,
Samvingar,
Se bilden av lyktan, hur insekter dras till den, hör det fräsande ljudet.
De dras till detta utanförljus, guruljus, de förbränns. Den egna tanken, någons tanke förbränner dem.
Livet blir förkolnade rester.
Se motbilden,
Vingar dras till det inre ljuset,
Blir lyktan,
I gudomens ljus lever anden i själen.
Ord kvillrar drillar runt
Utför stupet virvlar de
Luftström
De landar
I sannhetens paradsäng
Total talan
Total tals ande
Ande uppfyllande harmoni
Total talan
Total talande
Dessa ord kan verka vara, i ett snedvridet tolkande ett slutgiltigt skede och visst är det det.
Det är dock icke ett negativt slutskede ett slutgiltigt besked i negativ aspekt, det totala här är varmt, runt, gott och vältalande, det är helhetens tal, samvingarnas rörelse. Det är verkligen total tal – ande.
Det är talet genomsyrat av och med och genom i till för ande. Därigenom blir talet skapande skönhets rörelse.
Det kan endast ske då talen, talet, ordet gives tillåtelse att vara vingar, gives tillåtelse att vara i den inre friheten.
Ordet flyger fritt slingrar sig runt, slingrar, är icke ormen och om så vore är det en positiv bild.
Se bilden av blomstergirlangen vilken lindar sig runt, eller bladen vilka lindar sig i spiral runt, dessa blomster är örter och de bildar mönstret i ormens skinn eller hud. Ormen slingrar sig/sitt själv runt staven och är i, den är stöd då den är ”tjusad”.
Orden
flyger fria
Fågelns
vingars
andning
Skriver ande
Orden
surrar fria
Glasvingar solgenomlysta
Snurrar,
smakar
är
i
Total harmoni
Totaltalande harmonisk stämsång
…
I den vackra paradisängen, vilken icke var en pardisäng.
Vilken är människornas äng, levde en vacker häst.
Skimrande vit,
med pärlemorman,
med silverne gyllene svans,
med hovar av jordens grund.
I pardisängens händer levde en vacker sjö.
Vithästen speglade sig i sjöns vackeryta,
Om natten upplystes dag av stjärnornas dans.
I gryningen dansade ljusslöjor med ängens liv.
Det var aldrig mörker i denna plats liv.
Något steg in och förändrade.
Vithästen speglade sig i sjöns vackeryta,
vilken icke var en vackeryta,
Vilken är vorden en falskyta.
I gryningen svävar ljusslöjor, vilka icke var ljusslöjor,
Vilka var dimma, sömndimma fylld med bedövande tyngdljus.
Vithästen märkte aldrig någons något.
Vithästen älskade ängen, hovarna smekte silvergräset, hästen vilade under trädens silverhägn, hästen drack silver och guldvatten, lyssnade till bladens susande sånger.
Bladen genomlystes av solar och månar, linjer framträdde, tecken var skrivna. Sakta gömde dimman dem obemärkt.
Vithästen strövade fritt omkring i lugnbete, i fridsbete.
Kände så markens suckan, kände bäckarnas stillnad, kände bäckarnas lavaströmmar under markerna, i visshet kände hästen att dessa bäckar är blodets sorg.
Silverpilar dansade gyllene spjut for in i ängens riken, den stora trumman dånade.
Vithästen vaknade, frustade, ruskade pärlemormanen, stegrade sitt liv med vidgade ögon.
Hovarna slog ned och hästen skenade, skenade vilt.
Hovarna dånade rytm med trumman.
Vithästen for utför klippans kant, hängde i stupet.
Kände tillit.
Vingar öppnades,
Växte fram ur kroppen.
Vithästen svävade lugn frid.
…
Här står mina fötter
det inre
blickar
framåt
Jag blickar framåt
Genom det inre, blickar jag framåt
Ser blommans skönhet
Vänder mig om
Ser lycka, glädje tragik,
Inser med full kraft blommans ord
*
Någon står i skuggan
gnuggar geniknölar
Tankeknölar
skeletttanken tänker
mineraltankar tänker
inte potatisar fyllda med stärkelse
Tänker stenar
Det tanken inte vet är att stenen vet
Stenar fylls med liv, blir varma då Solen möter dem
då hjärtats kraft leder tanken
inte sentimentalt
rent klart
vitt
*
Här står mina fötter
det inre
blickar
framåt
Jag blickar framåt
Genom det inre, blickar jag framåt
Ser blommans skönhet
Vänder mig om
Ser lycka, glädje tragik,
Inser med full kraft blommans ord
…
Hans ord hade länge sökt i evighetens andning
sökt havets strömmars andning till liv
orden svävade vilsna, vingar utan hjärta
föll sakta in i jordars hud av börd
Jordskålar kupades
runt källans ådror
ringlande rök signaler
vandrade genom länders riken
stammar mumlade djup visshet
Regndroppar vattnade ordfrön hjärtvingar skriver liv in i dags ögon
Han sitter i ring av stenblommors flammor
högst upp på klippans platå
osynlig synlig
insignier
träder fram ur sands stjärnor
tecken är målade i hans vackeransikte
inramat av hans vindhår där fjädrar är inflätade
han är naken, huden skimrar brons doftar läder
benen vilar kors händerna är öppnade skålar i vilka fjädrar vilar stilla
han hör fjädrarna tala
han blickar ut
ser henne vandra långt där nere i dalens famn
ser henne vandra tröttstegs tungsteg, ser hennes övergivna hjärta
Hon söker vägen,
känner Månsilverdalen,
boplatsen helt nära
hon längtar In i frids lugn för att brinna
brinna i Solens nya uppgång
omfamna sorgens dräkt med röda mantlars kärlek
hennes bröst andas värme
han blickar ut
ser henne vandra långt där nere i dalens famn
ser henne vandra tröttstegs tungsteg, ser hennes övergivna hjärta
Han befriar strupen, ylar in i elden
breder ut vingarna
omfamnar henne
bär henne
bär henne in i Månsilverdalen
sluter hennes ögon, smeker hennes panna in i dröm
hans ord väcker hennes drömsyner
hennes kärlek väcker hans ord
Hans ord hade länge sökt i evighetens andning
sökt havets strömmars andning till liv
orden svävade vilsna, vingar utan hjärta
föll sakta in i jordars hud av börd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar