3 april

Längtans blå blomma, finns det ett uttryck, väl använt. Det blå bär en inneboende längtan till att omsluta. Mörker längst ut och tonar sakta inåt,
Se Blåsipporna i vårens famn, de blå kjolarna och i mitten dessa ljusögon vita, de stiger upp ur fjolårsgräset, gärna tätt invid stenarnas fötter, sedan vågar de sin vandring längre och längre bort. Dotter, du ser nu de små barnen, du ser dem hålla modern i kjolen, lämna och återvända, det kan även vara bilden av oasen, lämna och återvända.
Oasen kan vara en källa att dricka vatten i, kan även vara bilden av hjärtat.
Blåsippornas blad är hjärtan, ser du hur alla bilder förenas och blir en bild, alltid och evinnerligen. Det behövs inte svåra ord, eller höga ord, eller ord vilka inte förstås, det bästa är att leva verkligt med allt runt dig och förmedla det vilket är liv.
Vi skulle kunna välja att använda andra ord, läkare skrev tidigare recept vilka icke gick att läsa, vad är meningen, vad finns det för mening med det, att ge ett utlåtande vilket icke går att läsa, giva en ordination vilken inte går att uttyda eller läsa.

De blå kjolarna, längtan, drömmen,
Drömmens famn, längtans famn, vissheten av eller i att vetande känna.
Längtan till kan aldrig födas då ett fokus icke är där,
Fokus lever i de vita solögonen.
Denna längtan är egentligen det omedvetna vetandet av ljusminnet.
Det minne vilket är din födsloimpuls.

Kroppen har ett minne, själen har ett minne, anden har ett minne,
Se jaget vandra med ballonger i sin hand.
Jaget
Liv
Vandrar med ballonger i hand
Snören fäster därvid

Ballonger dansar
Alla färgers dans

Fyllda med
Gas

Fyllda med luft

Fnitter
Andning
Blåsa in
Fnitter

Stiga

Släppa

Åka med

Åka med släppa


Vandrar med ballonger i hand
Snören fäster därvid

Ballonger dansar
Alla färgers dans

Kroppens minne är kroppsbundna, det innebär icke att det är lättare att släppa iväg kroppens smärtminnen, du ser hur svårt det är då du skall skriva, du känner att orden kan vändas i endera riktningen av den läsande, så skapas en spärr. Du ser ballongerna, du ser alla färger och du ser vad de bär inom sig, de kan antingen vara blåsta, uppblåsta av andningsluft, eller av gas på tub.
Det är egentligen egalt i det du såg här. Du skrev stanna och se, genom att stanna finns möjligheten att upplevande känna det vilket är meningen och de själsapekterna är av godo att behålla, dock icke krampa runt.
Så finns då valet eller ickemodet att icke se, då slaknar ballongen, luften rinner sakta ur, och så skall ske med dem vilka blåst in andra livs luft i dem, vilka använt sig av andra livs sitt, de har i tuber samlat dessa livs meningar och blåst in dem i sig själva, den dansen är icke av godo.
Den vilken inser detta släpper ballongerna, de ballonger vilka är hemmahörande i det egna själslandet fria. Var varse i att de förs till de hem de skall, de förs till de själar vilka irrar sökandes efter det livsinnehåll vilket tagaren tog av dem.

Stanna se
Behålla meningen
Inte våga, luften gå ur
Se, ge fri
Se jaget vandra med ballonger i sin hand. Kroppens minne är kroppsbundna, det innebär icke att det är lättare att släppa iväg kroppens smärtminnen, dessa minnen är mångfasetterade. Mångfacetterade, inpräglade, ofta likt fotbojor. Dessa fotbojor är ofta lögner, svek, slag, beröringar av illagörande händer.

Själen bär alltid en längtan till rörelse, rörelsen kan ”strypas”, vad sker.
Vattenflödet träder bakåt, blir en damm, en oas i öknen. Denna själs återhållande på grund av chock eller ”mat”, präglar kroppen. Du har ofta varit ned eller in i katakomberna, du har sett bilder av katakomberna, ibland vid vissa livs framföranden av det de har att bjuda. De skapar, små visitkort och bjuder ut sina varor, i mitten av allt samman sitter de själva och ler i avslappnad pose. I dessa etikettslappar eller visitkort kan liknas vid katakombluckor inom vilka lik ligger begravda, innehållet kan icke vara annat än skellett eller benrangel, ty de är av andras liv, därigenom är dessa visdomar mest att likna vid mineral; eller skelettanken.
Det finns ett tillstånd vilket är närbesläktat med detta namn; katakomber; katatoniker. Den katatoniska har stelnat av eller på grund av, uttömdhet; eller: Denna själs återhållande på grund av chock eller ”mat”, präglar kroppen.
Du har sett barn vilka har suttit och gungat fram och åter, deras hud var torr, hela deras yttre var torrt, deras ögon ropade hjälp; de gungade fram och åter till slut hördes vinddraget, de andades in och ut ofta i tvåtakt eller flera takter. De sökte balansera andningen, sökte finna det tillstånd de var i, i moderns hölje.
Livet svarade dem icke och de stelnade i stelnad pose.

Anden bär alltid en längtan till frihet, dess vingar kan vingklippas.
Vingklippas genom det sklerotiska levernet, fåglar vilka skall vara inom ägornas stolpar vingklipps, så gjordes det med slavar.
Fåglarna vingklipps, fråntas meningen.
Sagan berättar sannheten,
Se den vackra bilden av den gamla/gamle vilken med kärlek i ögonen berättar sagan för barnen. I de gamlas liv fanns sagoberättare, de vandrade från stam till stam och förtäljde sagan. De bar icke böcker, de berättade liv vid elden.
Barnen bär en längtan, de älskar återupprepningen i sagan, de känner igen, vet att inte livet tar slut, De älskar återberättandet ty då känner barnet närvaron av andens ljus.
Det ljus inom vilket de är och lär till den så kallade vuxne.


Lev med ordet parallell, parallella drömmar, du har en gång för länge sedan skrivit runt detta, vi skall snart tala .

…


Bränt ansikte

törstande strupe

de flyger cirklar ovanför

stelnade vågor
vacklande gestalt

innanför ögonlock
flyter bilder

hennes dans doften av

de flyger cirklar ovanför

marken andas skimmer

ögon ser

oas

släcker begär

oas skänker sitt ljus

den törstande drack in otörst

oasen skänkte kärlek

vacklande steg anades ut gåvan genom stormens öga

sandvingar vaggar oasens sömn
ingen vet var

vacklande steg tar glada skutt

de flyger cirklar ovanför
sänker sig sakta ned

tömmer skuttens glädjetjut
hackar ögon ur
hålor gapar
tomma

sandvingar öppnar oasens sömn
ingen vet var