22 april

De mörknade stammarna är de bortglömdas riken
är de vilka gav

gav

upp

hoppet

de vilka vetande kände slagens hårdhet
kände rostig lies raspande röst
de vilka kände stegens hårdhet
genomborra huden

Dessa
vände sina ansikten inåt i bön
såg hjärtats skönhet
såg hjärtats sannhet

Slöt mantlarna runt

Indigoljus lever i natten
Zinnober skänker värme till kyla

Strålar fram

Detta

För att den sanna viljan vaknande skulle söka dem
*
se de höga stammarna. de vänder ansiktet mot marken. till bröstet. de andas inåtvägen ut. de är bortglömda av hårdstegens oseende vilja. de verkar. ständigt. evigt. i kärleks vilja. O
oförglömligt i sitt livs kall. dessa är ständigt i andens ljus. de bortglömdas riken är de orörda markernas liv. sällhetens vida gärning. dödens. icke död. sälla marker är där själarna vaknar. vandrar renad gång. befriad. från begär. befriad. fri. svävar anden. detta är kristallsångernas riken. detta är den sanna biktens riken.
*
Vreden glöder
ur mörknade stammars hjärtan

hjärtan glöder
ur upplyftade händer

hålls ifrån markernas verop

stammarna är mörknade, icke av svarttankar
de är mörknande åskmoln

Stammarna hör människans vesuktan
icke ve dig orättfärdige

människan ropar ve över den rättfärdiges gång

Ser icke eldhavet
inför gnistan i eget öga

Ser icke vattenhavet
inför droppen i eget öga

Ser icke stenhavet
inför grumset i eget öga

ser icke lufthavets andning inför nöden i eget öga
ropar jag kvävs
jag kvävs

känner icke vet icke jord eld vatten trä metall

ser icke elementens skönhets verkan
ser icke smolket i bägarens kristalljus

besudlade ögon snurrar
jämmer

deras jämmer får blommorna att önska sitt liv in i hennes blida värme
de fryser i isandetag

de antänder gnistan


Flammor dansar
sky höga
dånar

Hettan vänder deras ansikten
de vet vad kvävas är
deras ögon
vidgas
inför synen av handens gest


Vidgas; vad har vi gjort


frigjord av skyar dansar ljuder andas elementens cirkel

ögon stillnar lugn ser deras skönhets verkan
ser bägarens kristalljus väva
famna om
hela
läka

I kärlek stor

ur de svedda markerna stiger hjärtblad
grodden spirar i andens ljus

Bröllopsfesten
Skrider in i
cirkelns
krets

Stammars hjärtan strömmar ljusets värme in i kronas skål

Vi talade om dopstegen och nattvarden:
”Minns än en gång orden; ni är alla solstrålar.
Vi är alla lemmar, den vilken icke vill vara lem behandlas med gudomens läkande krafter och blir antingen smärtsamt helad eller avskuren
Se den stora Solen och dess solstrålar, barnen ritar detta mycket vackert, de ritar den runda solen och alla dess strålar, solfoting är inte det vackert; solfoting.
Vart är vi nu på väg med bilden.
Vi talade om slöjdansen varandes själens rörelse, vad är en solfoting, låt edra fötter, dina fötter bli solsteg, känna att solen finns levande i varje steg, var Solfotingar.
Solen känner inte livet förutan sina lemmar, ni känner inte livet utan era lemmar eller beröringssinnena, vidrörandets sinnen. Varje steg är ett dop, ni blir döpta genom detta och ni döper genom detta. Hela denna process eller rörelse är ett alltid närvarande dop.
Solstegen är Dopsteg,
Solfotingar, ser du de glädjerika stegen, lovsångsstegen, ser du barnens livfulla skutt, det är solar.

Kroppen strömmar med och förs av havet till stranden,
Stiger upp och är liv.
Ur Havet stiger det levande väsendet.

Ordet är alltså orden, orden sugs samman, komprimeras till en kropp, en mänsklig gestalt.
Ordet är Hjärtkroppen.


Minns så orden: de ytliga rötterna kan skadas, den synliga stammen kan huggas ned, de djupa rötterna kan icke skadas, sannhetens stam kan icke brytas.

Så ser du körsbärsträdets fyllda vandring, fram till bäret, till kärnan.
Hoppet är en vacker blomma, den vaknar ur stilla förhoppning, den är skir, den är vit,
Se luften fyllas av tusende ljusvingar.

Våren är bekräftelsens vandring, över allt i allt lever vingarnas rörelse, lever bladens rörelse.
Barnet föddes långt tidigare och gavs namn.
Hur kan vi nu säga att våren är en nattvardsgång.
Borde inte våren vara dopet eller födelsen. Dopet är solfotsstegen sade vi. Se åter årstidernas vandring, våren, sommaren, hösten, vintern. I vintern lever den ”yttre” solen i det inre förtätad. Den lämnar egentligen i egentlig mening aldrig väsendets liv, jordsolen är alltid inom. Låt oss säga att den är under fötterna eller den ”sipprar” ut genom fötternas valv. Det är en vacker förklarande bild, därvid är solfotingen.
Nåväl vad är nattvarden; den är bekräftelsen av dopet, en ny lära gå period påbörjas, åter med hjärtsvaret jag vill.
Bilden är mycket tydlig;
Frö – grodd – hjärtblad – stjälk ur jordhand.
Så därför säger vi;
Våren
Våren är en slags nattvardsgång
Vårens nattvard”

Nattvard
Natt Varde
Varde gång
Ur de svedda markerna stiger hjärtblad, grodden spirar i andens ljus, bröllopsfesten skrider fram.
Se orden,
Vad är natt är den mörker eller mörknade skyar, är natten en hotande bild eller är den insiktens bild. Är den insiktens klara ljus.
Natten är mörker, mörknad dag, den andas rosensömn, den bär ofta jämmer, gråt, suckan, lidande olycka i sina vingar. Den är en vid Moder fylld med ömhet, fylld med kärlek. Hon sitter med barnet, alla själar vid sitt bröst, hennes vita liljefingrar smeker pannan ren, hennes röda rosenfingrar smeker hjärtats sårkanter rena, hon lyfter taggar ur, de djupa taggarna lyfter hon icke ty då skulle livet förblöda, störtfloder av smärta skulle dränka själens dalar. Hon ser dem hon lägger dem till rätta, de skaver icke mer, hon förgyller dem, icke ytligt djupt och innerligt. Hon håller händerna runtom, hon omvandlar deras negativa törnen till positiv kraft. Taggen blir månsilvernålen vilken syr själens skrud. Hon andas rosens doft, den röda rosens helande balsam in i själens dalar. Grottans väggar vilken omger, skimrar värme, lyfter dödsupplevelsen ur, lyfter kylan ur. Själen reser sitt liv sakta och höljer om sig själv.
Det är kanske svårt att se den bilden: själen reser sitt liv sakta och höljer om sig själv. Det kan tyckas vara ordklyveri, det är dock en viktig markering, vilken lyfter fram det yttre och det inres aspekter. Vi avser att tjata runt dessa ord intill dess att du finner deras vägar. Vi tjatade länge runt någon och ingen, du börjar sakta stanna upp var gång du möter orden och ser ordens inneboende liv.
Natten bär själens alla danser, födelsedansen, lyckodansen, sorgdansen, dödsdansen inom sin famn. Det är inte så att natten lider och därför mörknar, den omfamnar, famnar om och berättar sagor, berättelser för själen, natten lyfter upp pärlor ur livshavet, drömmar. Alla dessa vackerbilder vilka tanken förnekar. Dessa drömmar är inspirationer, de är klara stjärnors ljus, de strålar rena klara och är insiktens klarhet.

Natten vill inte vara en hotbild, vill inte omfamna dig med rädsla
dess enda önskan är att upplysa dig om kärlekens liv
Den rena sanna kärleken så långt bort från alla lösa krav
Så fylld med alla djupa krav
Sannhet
Renhet
Liv.

Natten är liljan är rosen är sols ögon är månes ögon är jords ögon
planeters dans planeters minnes sånger fram då nu
i nattlig sfär dansar stjärnornas klanger
fyller markernas steg
väcker hud
till kittlande glädje
Lyfter din hand till
Stickan famnar låga tänder ljusets värme
Rädslans mantel gives vingar
Sjunger grynings ljus

Natten vill inte vara en hotbild, vill inte omfamna dig med rädsla
dess enda önskan är att upplysa dig om kärlekens liv
Den rena sanna kärleken så långt bort från alla lösa krav
Så fylld med alla djupa krav
Sannhet
Renhet
Liv.

Därför utropar vi; varde natt, ty i natten vaknar de ögon vilka döljs av slutna ögons lock, i natten vaknar djup andnings beröring, vaknar modets steg, vaknar livets steg.
Mjuka kännande vandrar de, vidrör i kärlek, faller, lyfts, snubblar tas emot, alltid, alltid i evig tid.
Barnet sover med rosiga kinder, hårets lockar ringlar kringelsång, hudens värme, händers ljus vaggar rosensömn, drömmen lyfter rosens vinge, stjärnor dansar i ring, barnets hand vilar i stjärnas hand, allt är frids stillhet.
Strimma med ljus kikar in i ögats vrå,
Gardinen rullas upp,
Barnet skuttar ur bädden in i dagens blad
Skriver drömmens steg
Lever drömmens steg
Ur natt varde gång.

Ur de svedda markerna stiger hjärtbladen, dop, nattvard, nattvardsgång, vandrar in. Det är mycket lätt att vilja göra nischer, diagram, dela upp och dela in. Dopet hör till den och den åldern eller årstiden. Dopet verkar genom i hela den fyllda livsvandringen.
Nattvarden likaså.
Låt oss stanna vid dopet, barnet gives ett namn, tar emot ett namn, han viskar andens ljus däri.
Barnet kanske döps i havet i den helgade sjön, var barnet än döps är vattnet i en skål. I en bägare med kristalljus.
Vattnet är i ett fundament, dina händer är fundament, du förverkligar ditt namn.
Solstegen speglas i kronan, kronans sol speglas i fotens valv, strömmar med solsteg vandrar igenom med till för i till.
Det är ett fundament, en pelare, då och då har pelaren behov av att stadgas, det sker åter och åter dopritualer.
Se så nattvarden, det röda blodet, järnet, meteorjärnet flödar helande energier in i livet. Oblaten, den skira vingen, det är vad du ser, du ser oblaten och ser en vinge, det är den vita Duvans skönhet.
Vi har ordat runt nattvardsgång, varde gång.
Ser du dotter, solstegen är dopsteg och dessa steg är befriade steg, de ger vingar att flyga med, vingar av guld av silver av koppar av alla ädla metallers liv.
Ädel skönhet är det skapande livets flöden.

Dopet, nattvarden nattvardsgången upphör aldrig, hur skall de kunna det. Dessa är skeenden, fundament, levandegjorda fundament. De är broar mellan det så kallade yttre och inre.
Se repbron mellan de högsta klippornas toppar, för att nå den ena eller den andra måste du ha tillit, bron håller. Den gör det då du vårdar den, ditt liv vårt liv med kärlek. Kärleken är och förblir den högsta bönen.
Dopet nattvarden nattvardsgången är vävande skeenden de är inte markerade gränser.
Trappan har avsatser/steg de är delar av trappan, de hör samman, de delar inte av trappan det är snarare så att trappan är en ström av steg. Stegen är en trappa, lev med den bilden .
Se så åter årstiderna, de är trappor, vattentrappor, eldtrappor, alla trappors trappor, strömmar med liv, de delar inte av varandra i strikta gränser, eller gränsövergångar.
Dessa gränsövergångar är lagda dit av människan i rädsla, av rädsla eller genom bristande tillit: jag litar på dig men det är bäst att göra lite staket runt, det blir säkrare så, mera synbart.
Visst är det synbart, en synvilla är gränserna.
Liv går inte att ägas eller delas in det är flödesljus, flödesljussånger.
Våren är en slags nattvard och nattvardsgång, det är de händer i vilka fåglarna bygger bo.

”De mörknade stammarna är de bortglömdas riken, är de vilka gav, gav upp hoppet.
de vilka vetande kände slagens hårdhet kände rostig lies raspande röst de vilka kände stegens hårdhet genomborra huden
Dessa vände sina ansikten inåt i bön såg hjärtats skönhet såg hjärtats sannhet Slöt mantlarna runt Indigoljus lever i natten Zinnober skänker värme till kyla
Strålar fram
Detta
För att den sanna viljan vaknande skulle söka dem
*
se de höga stammarna. de vänder ansiktet mot marken. till bröstet. de andas inåtvägen ut. de är bortglömda av hårdstegens oseende vilja. de verkar. ständigt. evigt. i kärleks vilja. O
oförglömligt i sitt livs kall. dessa är ständigt i andens ljus. de bortglömdas riken är de orörda markernas liv. sällhetens vida gärning. dödens. icke död. sälla marker är där själarna vaknar. vandrar renad gång. befriad. från begär. befriad. fri. svävar anden. detta är kristallsångernas riken. detta är den sanna biktens riken.”

Dotter,
Inom dig vet du vart dessa bilder leder, du talade under gårdagen om sommaren. Du kunde se den vara äktenskapet, det äkta skapandet. En aning förbryllad blev du då du kände ordet bikt här, kände att bikten kanske är sommaren. Det var gränstänkandet vilket spelade dig ett spratt. Bikten, den sanna bikten är det sanna samtalet, det upphör aldrig och måste vara hörbart eller i det inre, detta samtal är inte skuldpåläggelse eller skuldbefrielse, bikten har inte med detta att göra, hur skall den kunna det, vi lägger inte skuld på era axlar eller runt edra skuldror. Det är ni så duktiga på att göra själva. Det var åter en väg för dessa pösmagar att göra pengar: genom den andres skuldkänsla kunde de erövra makt och klingande mynt, det var skönt och lättsamt att ha underdåniga tjänare och tjänarinnor, gjorde inte dessa slavar det de tillsades höggs huvudet av, eller de såldes vidare, eller de fick strida på arenor så att de pösmagade kunde frossa i blodssmak. Den smak de redan hade i munnarna, nu offentliggjorde de den.

Bikten är ett samtal, ett kärlekens samtal vilket leder till brudgång, äktenskap. Blommornas brudmarsch, blomman leds av Solen till altaret,
Mitt ibland dem, ur det mörka blänker det,
En vit stam,
Den sanna blänker bland de mörknade stammarna.
Bröllopsfesten
Skrider in i
cirkelns
krets

Stammars hjärtan strömmar ljusets värme in i kronas skål
…


Dagen
vandrade skimrande grå

ur
grynings händer

hon log purpurblad

dagen huttrade
frös
i isande vindars tag
vindar
var inte vindar

Träds kronor
skimrar gröna slöjor
de vackra trippar runt i ljusets värme
Blommor blommar inom
Solens strålar väver blåskimrande hav.
…

ibland brukar jag säga varför tänker människan så mycket
Ser Hjorten framför mig,ser dess vackerögon, hela dess livser så Hornen
ser med ens vad tanken, mineraltanken gör.
Ser barnens fröjdser Hjortens skutt
de vet vad verkligheten är
människan förtar den genom att tänka sönder denallt är helhet
Drömljus