21 juni

Utspridda var orden,
Himmelsmanteln fann dem,
Vackerbanden faller runt kropp
Livets spiral faller runt kropp.

Se bilden av Don Pedro - kaffebryggaren.
Se kaffeplantan,
Fälten
Värmen
Luften vibrerar
Röda pärlor samlas av sökande händer
Röda pärlor i djupt gröna blads händer
Bönorna torkas
Mals till kaffepulver.

Kaffebryggaren består av en undre glaskupol och en övre glasskål, dessa förbinds med en pelare.
I denna pelare är en spiral,
Nederst är en silverkula, överst är ett lock, en packning, ett membran.
Nåväl, vattnet är i den undre delen, det värms och stiger bubblande upp genom röret/pelaren, möter pulvret, stiger, stiger, sjunker.
Detta är en pärldans, ljudet är pärlande, bubblande,
Djupt bubblande
Aromen fyller rummet.

Så är den filtrerade drycken i den undre behållaren,
Sumpen är i den övre
För en stund delas de,
Drycken serveras.

hjärtgrotta
Yttre händer


river
sliter


vill mig vill mig
vill


borrar vägar in i hjärtgrotta



Jag

lyfter vänstra handen


vänstra handen lade sig över den högra

var


är
glaset i stormlyktan


yttre hands händer lade sig över

slet
drog

stryphänder runt hals
kvävhand över mun


klingor blixtrar

nattögons regn


blixt
rar



kampen
varade genom årsådror


bröstkammare vidgas

inrehänder pressade

pressade
i sär


i hjärtat såg jag dig


hjärtat

strålade

flög ur bröst

är värme

En plats
Det finns


en plats
en oas

en brunn
en källa



där


är jag


lycklig





i dess mantel av ljus

är


ingenting
inget




där


är jag


lycklig



i dess mantel av ljus


känner jag total stillhets rörelse

är



lyckohänder är upplev ande

där är jag lycklig

i den är jag

Är.

20 juni

Hjärtat är ett dopfunt,
Ett dopfunt där alla vägar möts.

Fundament är bärande pelare i livet, pelare vilka bär upp valvbågar, intill golvet är de stadgade till.
Socklar, skönhets fötter.

Blicka in i de vackra formerna, linjerna i de gamla katedralerna.
Dessa pelarfundament är bärande
Bär ande.
Stag ande.
Stag till ande

Dessa fundament är låt oss säga kroppens mittpol.

Vid bestämda skeenden, punkter i livet lever nödvändigheten av dop.

Johannes ropade i öknen, berättade om.
Lyfte vatten i händernas skålar
Såg dropparnas klara ljus
Fyllas med guld
Han lyfte händerna högra
Tillät vattnet
Källan att stiga ur sina händers skålar
Lärt dessa helande källdroppar falla nad över längtans själar
Johannes ropade i öknen
Han vandrade över brännhet sand
Han vandrade över törnens taggar de taggar vilka lindades till kronan runt ljusets bärare
Han lyfte droppar röda upp ur sands händer
Källan sipprade upp ur jordtyngd
Upp ur jordtyngd steg källans klara linjer
Han steg in i bjöd längtans själar med
Sol strålade
Solhovets liv
Är i hjärtats händer

Vid bestämda skeenden, punkter i livet lever nödvändigheten av dop.

Vårdagjämning möter höstdagjämning
Midvinter möter midsommar

De möter varandra i korta ögonblick
De stannar icke
De cirklar runt
Följer livets cirkel.

Dopet,
Aska, vatten

Släcker regnet elden,
Så skrev vi - vid dessa punkter har en förbränning skett,
Askan lägges i vattnets händer
I dopfunten
Ännu ett kronblad lägges därtill.

Pelarna,
Det är en god bild du ser.
Du ser lodet,
Andehanden håller i linan
Sänker lodet ned
In i livets hav
eko-signaler höres
Valens sånger
Delfinens sånger
Ekot leder
Visar färden

Visar färden genom ekot av det gamla i sant ljus.

Johannes ropade i öknen.
Johannes skrev: i begynnelsen var ordet,
I begynnelsen var logos
I begynnelsen var Sophia,
Sophia var med Logos.
Modern var gravid, havande med sannhetens ord.
Hon födde sannheten in i människans värld,
In i världslig värld
Glömdes
Gömdes i grottans mörker
I själens mörker irrar människan
Hennes själ är mörk suckande
Hon dväljes i mörker
Människan dväljes det enda hon behöver göra är att mjukt dra stickan över plånet,
Gnistan vaknar
Blosset dansar sjunger varde ljus
Människan håller ljuset i sin hand, ho kupar ömt handen runt, lågan brinner skimrande i mörkret, lyser upp
Varde ljus
Människan är ett fundament, en ”ljusstake,

Utspridda är orden
Himmelsmanteln är ett läskpapper, denna drar till sig det sanna,
Är den törstande strupen.

Vi har talat om pelare.
Se bilden av serpentiner,
till barnets födelsedagskalas inhandlas en eller flera förpackningar med serpentiner, plats eller folie (platsfolie) är runt dem., denna folie är genomsiktlig
Skulle lika gärna kunna vara
en vattenvägg,
en glasvägg,
en ljus eller luftvägg,

Nåväl denna mångfaldigade pelare hålls i en hand, förpackningen bryts,
Sigillet bryts.
En av de många serpentinrullarna tas ur, hålls till andemunnen;
Så blåser han sin ande däri,

Serpentinerna är papper,
Lev med varifrån detta papper är, se hela växtriket,
hela hantverket innan papperet är där.
Läskpapper, nu flyger de ut.
De vackra banden faller ned runt kroppen i spiral.

19 juni

Nord möter syd
Syd möter nord

Nord och syd, syd och nord två polariteten,
Nord stred mot syd, syd stred mot nord, sökande frihet.
Alla strider söker egentligen enighet, vilken endast kan tillkomma genom den enes uppgivenhet, jag lägger ned mina händers gärning.´
Detta då i de mänskliga krigen,
Strider kan vara så kallade små skärmytslingar,
de kan även vara stora världsdelsomfattande skärmytslingar.
Två parter kommer inte överens,
Över ens ståndpunkt.
Nord stred mot syd, syd stred mot nord, sökande frihet.
Den ene bar blå, den andra bar grå uniform,
Grå och blå, blå och grå,
Den ene var den andre,
Den andre var den ene,
I uniformerna var de levande väsen
Liv
Vad är nord och syd.
Vad är ljus och värme.
Ljuset är nödvändigtvis inte varmt, det har behov av kyla för klart lysande,
Värmen är nödvändigtvis inte ljus den har behov av ljus för rent givande
Ljus har behov av värme
Värme har behov av ljus
Båda har behov av sina boplatser.
Båda har behov av balans.
Du fastnar ty du läser att ljuset har behov av kyla för att kvarstå i att vara klart lysande.
Så är det, ljuset har dock behov av värmen ty annorledes skulle ljuset bli is, förstelnad tanke, istanke utan empati.
Då vi här talar om ljus, värme och kyla är det icke det yttres dagliga upplevelse, det är elementens hela uppkomst, tillvaro.
Det är tillstånd.
Värmen är inte likartad med ylleplädar och filtar, kylan är inte likartad med iskuber eller frost eller helt enkelt att frysa, ljuset är inte likartat med lampor och dylikt.
Det vi här avser är hela skapelsens grund.
Ljus och värme har behov av sina boplatser,
I Fadern
I Modern

Ser du så till årstiderna och gör en cirkel, då har du nord vid den så kallade huvudpolen, syd vid den så kallade fotpolen.
Du har öster och väster på var sida om.
Vintern är kall, har behov av kyla
Iskristallerna lever i den kylan
Var snöstjärna är unik
Varje levande fri tanke är unik
Sommaren är varm har behov av värme
Frön lever i den värmen.
Iskristallerna smälter är i fröna/i kärnan.
Vintern är ”inom” är inom, i en skål, i en isskåp fylld med rent blå.
Iskylan är isblå.
Sommaren är ”utom” i en skål i en eldstål fylld med röd, med rent röd.

Vintern sommaren möts i midsommarens liv, i hjärtat.
Armarna sträcks ut
Se midsommarstången resas.
Se midsommarbloten,
Inte för inte brann eldar vid midsommarens liv
Se armarna sträckas ut med sina vingar
Se da VincisThe Vitruvian Man


Så är du åter i cirkeln,
Koordinaterna blir en stjärna
Hjärtat är i midsommarens liv
Stjärnön.

18 juni

Varför ständigt föra en kamp emot framåt skridandet,
Framåt skrider anden.
Se alla frön på marken,
i markens händer

I hennes händer
I alla markers händer.

Vad skulle ske om alla dessa fön icke ville,
Skulle du då uppleva vårens blomning,

Varje frö vet sin vandring,
Känner den,
Den pirrar i hela kroppen,
Varje frö vet sin vandring
Känner den
Därför är det tämligen omedelbart krona.
Fröögat skådar fram, in i framtiden
Ser selektivt
I perspektiv livets vandring, i perspektiviskt seende, titthålsseende, ett slags tunnelskeende.
Fröögat ser in i teleskopet, möter stjärnorna genom periskopet möter Fröögat det närmaste.
Fröögat ser upp genom samt ned genom. Fröögat har ett teleskop samt ett periskop samt ett lod.
Ser du, detta är de två vägarna, alltid lever de två vägarna.
Detta är bilden av dessa två vägars eviga liv, eviga vandring.

Fröögat möter sin bild i är,
Känner så vindens rörelse, vindens rörelse kan liknas vid såarmens/handens rörelse, vid vingens rörelse, Det är en hjärtgest vilken öppnas utåt likt ringarna i vattnet, det är en hjärtrörelse vilken giver fröet, Fröögat en boplats,
En hjärthamn till att förverkliga sitt ursprungs mening in i sin egensfär. Därigenom öppnas egensfären och blir en allsfär,
Livet är i hjärthamn,
Är därigenom allomfattande i sin egensfär.
Det är ett pendelslag, en andningspuls.
Därigenom är vilans balans så oerhört viktig.
Det är att sitta i gungan, känna den sakta röra sig genom din kropps rörelse, känna hur den öppnar gungningen, fram och åter andas gungan, andas in och ut, ut och in.
Nu skulle du kunna öka farten och därigenom öka gungningen till den grad att gungan svingar runt,
Det troliga är att du ramlar av.

Huruvida du gör dig illa
är beroende av hur du leder din kropp,
faller du stelt tungt eller blir du en mjuk boll.
Barnet gör sällan illa sig
ty det blir denna mjuka boll,
Barnet liksom rinner ut över marken.
Droppen rinner ut över marken
Andas in
Drar ihop sig
Drar sig samman in i sitt själv
Vinden andas
Varde kropp
I liv

Det lilla fröet,
Ett frö är inte litet, hur skall det kunna vara litet,
Ett frö innehåller den samlade informationen av hela livet.
Till synes är det litet, det är hela växten.

Ett frö
Sover vaken dröm
I jordhand

Stiger upp

Gnuggar sömnen ur ögons vrå
Linser ler
Fransar sveper
Målar sols regn
Se framåt i förtröstan
Töm dina förväntningar
Till viss del blir det en slags titthålskirurgi.

Varför troskapa
Varför inte vetskapa

Tillitsskapa
I vetskap
I tillit skapa
I vet ande tillit skapa.

Ett frö har en rotgrodd, nedåt och en stjälkgrodd uppåt.
Så vad annat är Fröögat än en hjärthamn.

Fröögat möter sin bild, det är den bild du så ofta ser:
Löven faller
Sjunker in i marken
Stiger upp
Runt trädet
Är pärlor
Slår ut
I blom
Till synes faller löven, bladen
Faller de
Det är en flik av lövens liv vilken faller
Skuggan faller
Det solupplysta är där
Alltid
Synligt eller osynligt
Detta är bilden av Rhododendron samt ånga andra växter
De sätter knopparna året innan.
Sätter knopparna
Tyst visar de
Viskande sjunger de vävtrådar
Se
Se människa
Blomman faller
Knoppen är alltid
Blomman är alltid
Blomman
Kronan andas in och ut ut och in.

Dotter du skrev,
Till synes faller bladen från mun,
Du ser bilden av alla dessa strömmar med tomma, meningslösta ord vilka strömmar ut ur många munnar. Du känner hjärtats önskan, känner de inre orden, banka, bulta slå på dörren
De hålls åter
Blir ett skal
En skalmantel vilken sakta kväver livets värden
Livets puls
Du ser dig
Våldtagen, slagen
Hur du står i duschen och söker tvaga dig ren,
Du har en borste, du har en svamp du tvättar dig,
Inte tvättar det är mera att riva dig skrubba bort smutsen.
Hur du än söker gnugga bort smutsen är den där.
Det är bilden av färg vilken icke vill torka, du söker gnugga bort den, slipa bort den och den blir mer och mer.
Är en klistermassa, kladdig massa breder ut sig över.
Det är smält socker, eller lim vilket fäster vid,
Det är, att stiga in i åkerns regnmarker , känna hur fötterna sugs fast, hur du än söker befria dig sugs du djupare.
Det är bilden av att få tuggummi på fingrarna och känna hur det blir mer och mer utan att försvinna, det är känslan av klibbig vetebrödsdeg på fingrarna.
Hur du än skrubbar och söker få dig ren blir du inte ren.
Inte föränns du lägger dig in i den hjärtfamn vilken vill
Från hjärtat vagga dig
Till sömns
För att återfinna balansen
En dag kanske du vaknar upp och känner dig
Ren.
Den sista våldtäkten har skadat dig djupt,
Den var av helt annat slag än alla vidrigheter du mött tidigare.
Att icke uttala hjärtorden är våldtäckt på av det egna livet
Av livets väv.

17 juni

Lågan bär en längtan, livets låga var är blir är i, denna låga är livets låga, hur skall den existera, hur skall dess existens vara förutan längtan, tillit till bliv genom var.
Denna livets låga bär en längtan, den har tillit till såningsmannens händer, till trädgårdsmästaren, mästarinnan.
Livets låga vet ljuset och värmens signifikanser.
Lågan bär en längtan, längtan bär lågan, dessa är beroende av varandra, de framkallar livets film, skönhetens bildsviter.
I mötet med dessa bildsviter strålar livet, du strålar upp och blir en stjärna
blir en stjärna en stjärnstrålande ö.
Denna ö blickar framåt, samtidigt minns den, minns den skönheten, det fyllda, den fyllda meningens tal så långt bort från svammel och ytterligheters ytsvikt.
Minns tändsticka stryks mot plån, känner doften, känner blossets iver, ser känner upplever eldens vandring.
Plånet är bilden, minnet av ödsliga mörka marker fyllda med kyla, den stjärnstrålande ön känner kylan tränga genom ben och märg, lyfter händer till Solen och ber om eld.
Ber om kraft att orka att leva sant.

Katt spinner gnistor vaknar berättar
Träds sång ser stickor växa, du förundrade dig över var Katten kom in.Ser du katten, dess mjuka smidiga kropp, rörelsens liv i kroppen, tassarna, den smygande gången, handen smeker och faktiskt så är det så att pälsen gnistrar, katten spinner
Spinner trådar
Energier, ser allt livs energier, ser trädens andning.
Ask, ask jag tackar dig för din gåva,
Tack att du bär elden inom dig.
Ask, ask du gyllene solens träd jag bugar mig inför din gåvofamn.

Ser två stickor i händer, stickorna växer blir facklor,
Eldpinnar i händer, jonglör jonglerar med facklor
virvlande eldklot.
i fjärran brinner Eld minns eldar
släcker regnet elden, till synes var eldarna släckta
ser dem pyra, minns kol ser diamant stiga ur, regnet vattnar jorden med eldens innehåll.
Cirkeln sluts
eldar pyra till synes var de släckta rörde om, de tändes
vad berättar flamman pyrröken röken
Signaler röksignaler Livs signaler
*
Såg

eldarna pyra

De var

Släckta

Vindens händer

lyfte

Flamman

Såg

eldarna leva

längtan bär lågan
lågan bär en längtan
Lågan bär en längtan
du strålar upp
blir
en stjärna
är
en stjärna
en stjärnstrålande ö

Såg eldarna pyra De var släckta Vindens händer lyfte flamman
Såg eldarna leva

Så har vi sett orden igen, du vaknade denna morgon kände dig vilsen, ledsen över att åter inte minnas bilderna. Du såg regnets mantel bredas ut över vida vidder, du såg regnets mantel och den var hav, du såg droppen stiga upp, en knopp så vacker, en vattenlotus, en kristallvingelotus.
Kristallens rena klanger spred ljus över dalen.
Hennes tårade ögon smektes av vinds händer
Hennes själ lyftes in i Moderns bröst hennes ande lyftes in i Sols sfär
Andas Dotter
Andas stilla ljus
Andas stilla värme
Bada i ro
Dröm ljusets värme
Vakna i tidens sanna ursprung
Evig
Är andningens
klang
Minns eldarna så skrev vi,
Minns träden, minns trädens ursprung, minns allts ursprung.
Du såg havet breda ut sin mantel
Havet, regnet, alla vattens hav ,
Du såg knoppen stiga upp ur,
En bubbla.
Du blåste såpbubblor med den lille, ni blåste dem i regn, i mjukregns mantelgård.
Såg att de skrudade buskar
Blommor
Marker
Mark
De brast icke.
Livets vatten brister icke, det sjunker undan, det stiger
I ebb och flod.

Du såg eldarna,
Minns,
Minns alltid deras väg,
Minns,
Minns allts ursprung.

Dotter,
Svik icke ditt själv,

Ni frågar så ofta varandra om varandras åsikter,
Minns eldarna,
Minns deras ursprung.
Ju fler åsikter du tar emot desto mer förvirrande blir stegen, det är att söka ge elden liv utan att känna dess sannhets väsen,
Minns dina ord till de små rädda barnen inför mötet med elden: “räds icke - gossen salamander är en buspojke, han har behov av en vuxenhand.
Gossen Salamander vill att du lyssnar, lär känna honom,
han är trygg tillitsfull i
den vägledande handen.
Du måste först lära känna hur han vill bli omhändertagen.
Då är han i eldkretsen, flammar icke vild och oregerlig.”
Ju fler åsikter du tar emot desto mer förvirrande blir stegen, det är att söka ge elden liv utan att känna dess sannhets väsen,
Ju fler åsikter du tar emot desto mer förvirrade blir stegen,
Du ställs inför tusende val,
Förvirrande val.

Du minns ursprunget,
Det steg upp,
Klart,
Rent,
Ur livshavet.
Det sprack icke.

Det finns alltså ett åskiktesregn,
Det regnets droppar går även det in,
Det regnets droppar skrudar livet för ett tag,
Tag,
Tar tag,
Stegen blir mer och mer förvirrande ty ursprunget är där.

Minns eldarna,
Känn värmen,
Känn hur elden lyste upp tillvaron.
Samtalen,
Upplevandet runt elden
Eldarna.
Det var icke åsiktsregn.

Det var kolets uppstigande ur jorden,
Av elden slipades stenarna,
Slipades till diamanter,
Brilliantslipning,
Prismaslipning,
Fasett,
Fasslipning.

Ser ni - sök icke yttre frihet,
Friheten är en vid mantel en vidmantel,
Er historia, mänskligheten är självständig, allt livs het, är självständiga
Är självständighetsförklaring,

Förklarande ljus i värme.

I detta förklarande ljus är deras självständighet,
vilkas; historien mänsklighetens alla heters självständighet,
Deras egenmäktighet,
Deras oändliga älskvärdhet,
Se den bugande,
Den nigande gesten.
I detta är deras profetiska vardande och vilja.

Varför söka omskapa, snarare modellera om historien, mänskligheten, alla väsens - het, till eller snarare ge dem en egen inriktning.
Ser ni inte er/alltets självständighet.
Ert modellerande är det, vilket låser det till form.
Sann historia, sant liv, står icke stilla,
Den/det är evig rörelse.
Evigheten står still i sitt kvarhållande.
Evig rörelse sönderfaller ständigt i omskapande skönhet, skapande om,
Inte omskapande i bemärkelsen att -göra - om.
Evig rörelse är metamorfos.

16 juni

djup sammet

böljande

har omvandlats

Öppnats

blåskimrande hav

vackermoln
Seglar
*
Ekvilibristik,
Vi har talat om balansens konst, balanserad gång, balanserat liv.
Balansera på slak lina och på spänd lina
Det är en konst att balansera, en hög och upplyftande konst vilken leder till pärlande upplevelse, en stigande rörelse inifrån.
Det finns många gjorda ismer, kanske vore det av värde att införa ekvilibrist att för en stund vara ekvilibrist istället för att dras med.
Många gånger har vi upplevelsen och det har du även själv att det mänskliga livet mer eller mindre är bilden av en slangbella.
Det vore väl vackert om handen vilken håller i klykan medvetet såg och upplevde trädets berättelse.
Denna berättelse är icke hörsägen, den berättelsen är sann sannhet. Det finns en linje, denna linje delar sig i två.
Stearinljuset är en rak, stolt kropp inom den är veken,
Genomgående är veken med ljuset.
Slangbellan delas i två, det träs en linje mellan övergången/delningen, ett gummiband.
Gummibandet är elastiskt, en lina, ibland sträckt ibland slak,
Viloläge och handling.
De två vägarna berättar att det finns två vägar, två delar i hela kroppen vilken vilar i handen.
Det är den lyssnande insikten.
Det har till viss del glömts och det mänskliga livet blir då en aning förändrat.
Det blir att skjutas iväg.
Den hand vilken håller i slangbellan är icke längre vår hand, det är mera de yttre betingelserna.
Ofta skjuts väsendet iväg, utan att träffa målet, ofta slungas väsendet emot en vägg.
Ekvilibristik,
Vi har talat om balansens konst, balanserad gång, balanserat liv.
Balansera på slak lina och på spänd lina
Det är en konst att balansera, en hög och upplyftande konst vilken leder till pärlande upplevelse, en stigande rörelse inifrån.
Det finns många gjorda ismer, kanske vore det av värde att införa ekvilibrist att för en stund vara ekvilibrist istället för att dras med.
Detta att balansera är en svår konst, en skönhetens konst.
Ädelstenar är innan de slipats tämligen jordiska,
Osynliga,
I det inre är de sköna,
Stenmakaren får tillåtelse att finna dem,
Skickligt
Lyhört
Tar han fram dess väsen.
Är denne utanför eller innanför,
Stensliparen, stenmakaren är ditt själv.
Att balansera är en briljant gåva, ett övande,
Briljerandet är inte alltid av godo,
Ibland i dina lägsta stunder borde du briljera mera för med dig själv.
Inte för att skryta falskt, du borde se det dina nära visar dig.
Skryt, briljerande för egensyfte i vinning/för vinning för sig själv är aldrig av godo.
Här då i bemärkelsen av makt av det ena eller andra slaget,
Skryt/briljerande för egetsyfte i vinning av bemärkelsen att höja ett lågt stämningsläge är god vinning. Vad är det du brukar säga till andra då de kväver sig: ”ställ dig framför spegeln och säg: jag är vacker, jag är bra. Så många gånger att du känner det inifrån tills utifråns negativa slag upphöra.”

Briljant förmåga

Ide

Brilliant,

Är den oslipade brillianten vackrare än den slipade

Ställ er frågan

Alltid.
*
Då ni ser livet vara en bank
En bank fylld med resurser
Resurser vilka det går att ösa ur,
Inser ni att den banken är aldrig sinande,

Den är evig i sitt givändamål
*
Så är det,
Myckenheten runt gör ögat blint
Myckenheten gör ögat blint.


man
Hennes kropp är sammetslen mjuk under dina händer

Berättar om skogar, berg, dalar
Blomstrande ängder

Hennes händer äro mjuka svepande
Strömmar
Vatten
Regn
Vind

Hennes ögon äro bruna äro gröna äro blå
svarar till din önskan
Djupa brunnar
Skapade i kärlek
till dig

Hennes mun är doftande rosenblad
Hennes stämma äro honung
Äro balsam för din själ
Lilja vita lilja
Är hos dig


Hennes hår äro böljande eld

Hennes steg är lätta behagfulla
Varje steg hälsas av godhets vilja

Hon lyfter dig in i molns mjukhet
In i havs strömmar
Hon trär stjärnor på band
Lägger dem i kring dina steg

Hon är kärlek
För dig

Hon spinner trådar

Klangers ljus
Lyfter stämmans segel

Murar rasar
Floder strömmar

Torkade marker spirar liv
Hjärtblad ringlar livens steg
Runt handens leder

Ur rötter stiger stammar
I kronor tindrar kristallblad
I vind med vind
Alltid nära
I hennes närhet
förbleknar
alla gjorda bilder

Hennes steg är lätta behagfulla
Varje steg hälsas av godhets vilja

Hon lyfter dig in i molns mjukhet
In i havs strömmar
Hon trär stjärnor på band
Lägger dem i kring dina steg

Hon är kärlek
För dig
Lilja vita lilja
Är hos dig

Viskar i solöga
Se rosen i mitt hjärta
lyfter dig in i molns mjukhet
In i havs strömmar
Hon trär stjärnor på band
Lägger dem i kring dina steg

Hon är kärlek
För dig


ritt
Han red på himmelshästen


med

indigohavets

stjärnklarhet



fållarna

strök tvivlen undan


kastsömmen blev korsstygn
blev rosensöm

fållarna

strök tvivlen undan



särade stängda lock


fransar

målade syner


att

förverkliga

till


Han red på himmelshästen


höll varpan stadigt i hand

träsånger


sköt undan


tvekan

skallran ljöd fri

sköt undan


tvekan


varptråden sjöng

styrka

Han red på himmelshästen

såg henne vila

i mossbädd

I tårdröm


Han sänkte mantelfållar om

lyfter henne


de rider på himmelshästen


i solbrand

Stjärngrimma

Manar piskar fram

stormvågor



hovar dånar


markvågor


ögon flammar strålar

eldvågor


Stjärngrimmans bjällror

klingande


regnmantels osynliggörande


säras särande


sliter upp blödande rötter


blodsstenar skramlar

svartskimrande hölje öppnas


rubinhjärta


sjunger


Stjärngrimmans bjällror

klingande

ler
...


I lövsalar djupa


stod hon


Regn vaknade mjukt


vidmantel

lade alla hennes färger i källskål


hans pensel


målade



Nattskönhet




av klangspråk



inom

Bädd

15 juni

Minns du bilden av regnet, av femstjärnan,
Detta är även bilden av stearinljuset
Se det vackra vita ljuset
Benvitt är det
Elfenbensvitt är det

Den där alldeles speciella vita färgen vilken du ännu inte funnit rätt namn till, så underbart att du inte finner namn till denna färg, den är evig,

Den är fri, den är ren.

Stearinljuset är rakt, upprätt,
i nedre basen har det ofta en fasad kant,
ett fasat mönster,
Sida vid sida står kanalerna till liv,
Sida vid sida utan att trassla ihop sig, sina vägar.

Kanalerna är där av två, flera orsaker, de två vi avser att nämna är att giva stadga samt att smält stearin skall kunna föras vidare.
Så följer du kroppen och ser en spets ett torn, ett huvud, en spets med en mjuk rundning med en veke.
Veken är ännu vit, den löper genom hela kroppen,
Är en flätad veke, ett band,
Tändstickan läggs till och veken blir svart,
Det svarta kolets färg,
Vad sker nu,
Du ser blått och rött i lågan, de omfamnar varandra utan att trassla ihop sig,
De blir violljus,

Människan blickar mycket uppåt, i det inre.
Kan du se ett stearinljus sväva fritt i luften och brinna säkert,
Är det inte så att stearinljuset mår bra av en hand, ett fäste,
En ljushållare,
Att vara i en ljusstake,

Lågan bär en längtan

Lågan bär en längtan

Lågan

Bär en längtan

Du strålar upp och

blir en stjärna

Blir en stjärna

En stjärnstrålande ö

Tänd tändstickan, se hela dess väsen.
Tänd två tändstickor,
Se dem växa,
Bli facklor
Eldpinnar
Jonglera nu med facklorna
Virvlande eldklot

Släcker regnet elden.
Minns du eldarna, bålen, regnet.
Var eldarna släckta,
Till synes var eldarna släckta, du såg dem pyra.

Regnet släcker inte eldens väsen,
Regnet vattnar jorden med eldens innehåll
Cirkeln sluts
Du såg eldarna pyra
Till synes var de släckta
Du rörde om, de tändes.
Vad berättar flamman
Vad berättar pyrröken
Vad berättar röken

Signaler
Röksignaler.

Livs signaler.

Såg eldarna pyra
De var släckta
Vindens händer lyfte flamman
Såg eldarna leva
*
Stjärnstrålande
Lågan bär en längtan

Lågan bär en längtan

lågan


bär

längtan



du strålar upp och

blir en stjärna

blir en stjärna

en stjärnstrålande ö


Minns



tändsticka


stryks mot plån



Katt spinner



gnistor vaknar



berättar

Träds sång

ser


stickor växa


två stickor i händer


facklor
Eldpinnar


jonglör


jonglerar med facklor

virvlande eldklot



i fjärran brinner


Eld

minns eldar



släcker regnet
elden



till synes var eldarna släckta
ser dem pyra

kol
diamant

regnet vattnar jorden med eldens innehåll

Cirkeln sluts


eldar pyra
till synes var de släckta

rörde om, de tändes
vad berättar
flamman
pyrröken
röken

signaler
röksignaler

Livs signaler
*

Såg eldarna pyra
De var släckta
Vindens händer lyfte flamman
Såg eldarna leva
*

längtan bär lågan


lågan bär en längtan


Lågan

bär en längtan


du strålar upp


blir en stjärna


är en stjärna

en stjärnstrålande ö

*
Såg eldarna pyra
De var släckta
Vindens händer lyfte flamman
Såg eldarna leva
*

14 juni

Dotter
Du tycker, inte tycker,
det är alldeles för mycket tyckande i allt över allt.
Så mycket tyckande över allt att tyckandet har blivit ett stelnat täcke,
ett bolster förutan luft mellan drömdunen.
Drömdunen har svårt att andas.
Du tycker, inte tycker, du upplever att talet om regn börjar upprepas, det gör det inte och gör det i den bemärkelsen att maskor vilka har trasslat ihop sig, fallit in i varandras vägstråk, har behov av att repas upp/trasslas upp så att trådarna kan löpa fritt i väven igen.
du upplever att talet om regn börjar upprepas, det gör det inte.

Regn är mycket undervisande.
Regnet berättar om detta att vara utanför och innanför, bli ett.
Bli ett med.
Regnet berättar om uppgåendet
Steget in i det alla söker
Det är där
Alltid.

Regnet faller, vägar skapas.
Se regnmanteln läggas ut
Se inom den femstjärnans symmetri.
Måne - Merkurius - Venus
Solande
Mars - Saturnus - Jupiter
Se nu dessa fem flikar resas,
Känn denna stjärna omfamna
Vet att du är i dess hand,
Måne - Moder, Merkurius - helare, Venus - Kärlek
Solande
Saturnus - genom då vandrar jag in i nu Jupiter.
*
Så mycket tyckande

över
allt


ÖVER

Allt


tyckandet

har blivit

alltid varit

ett stelnat täcke
ett bolster förutan luft mellan drömdunen

Drömdunen har svårt att andas

tyckhinder

Hinder

Omslut hindret med kärleksblick

ta fart

modfart

Hoppa över


Känn inrefriheten lyfta dina vingar

bär


var med i till genom för

utan


tycka
tycker
tyckte
tyckt

tyckande tryckande tyck

Vandrade i nattens källmarker
regn föll ringar runt fötterna
droppar steg upp in med molnens solögon tårades pärlskratt

regnets mantel lades över mig,
skrudades gjorde jag i regnbågsklädnad

dansade i regnets famn

mjuka smekande steg förde
hand runt midja var om.

ur markens händer flammade eld
lågande

Regnet bad mig sitta ned
talade
talande regn

Jag vill berätta för dig om mitt liv, det är vackerliv,
Ditt liv är vackerliv.
Ser du min klädnad, våt och eländigt drypande, fukt, lera, kladd suckar många.
Jag är pärlor, pärlor av skratt av sorg av av, faller kanske jag gör, stiger kanske jag gör, spelar det en viktig roll, eller är det mitt gnistrande leende du faller in i då du möter regnbågscirkelns skimmer.
Mitt liv visar dig att utanför är innanför, innanför är utanför,
Du ser mig falla, känner min smekning mot huden, du känner kanske inte att jag stiger in i dig.
Visst bär jag namnet regn, men lås mig inte inne i det,
jag vill visa dig vad det är att bli ett.

Tyst stilla lyssnade jag och bilden var i;

Regn är mycket undervisande

Regnet berättar om detta
att vara
utanför och innanför
bli ett

Bli ett med

Regnet berättar om uppgåendet
Steget in i det alla söker

Det är där
Alltid

Regnet faller
vägar skapas

Se regnmanteln läggas ut
marktäcke

Se inom den femstjärnans symmetri.
Måne - Merkurius - Venus
Solande
Mars - Saturnus - Jupiter

Se nu dessa fem flikar resas,
Känn denna stjärna omfamna
Vet att du är i dess hand,
Du är i en
Stjärnknopp

Moder - helare - kärlek
Solande
genom nu vandrar jag in i fram ser genom dås slöjor

marktäcke

Drömdunen
andas

13 juni

Stjärnstoff

dras samman

av

magnet


Himmelsmagnet
Jordmagnet


kroppar skapas

av

ögons ljus


av ögons ljus


icke av

ögons sorg

icke av

suckan


icke av dysterhet


Stjärnstoff

dras samman

av

magnet
*

Den bästa av världar.
Den bästa av kroppar,
Den bästa av den bästa av det bästa.
Den bästa av världar, den bästa av kroppar, du har en kropp en fysisk kropp så har Modern en kropp.
Se molnen, i varje molnfamn seglar stjärnstoff,
strålars ögon ser jordsfär,
längtan föds
Längtan till liv.
Så vandrar livet in i Hennes famn, stiger upp ur ut.
Är människa - människobarn - alltid människobarn, även i vuxenkropp.
Den vuxne söker här söker där, finner, finner inte.
Du träder in i jordens sfär, den vackra, den underbara, du sträcker fram din hand, vill du bli min. Hon svara ja, ni lovar varandra att älska varandra i nöd och lust. Ni träder ringen runt eder, den gyllenen ringen,
Cirkelns ljus.
Ändå, trots edra givna löften är ni Henne otrogen,
Är ni universum otrogen.
Ni söker förlustelser, högre stegring, vilket endast flör er längre in i jord.
Till: av jord är du kommen till jord skall du åter bliva.
Ni är komna av ljus
Förglöm icke detta.
Ser ni detta är vetande tro.
Det är inte tro det är att vara levande troende
Det är vet ande.
Ditt liv är anförtrott jordsfären,
Hennes liv är anförtrott dig.
Varför överges Hon.
Varför blickar människan alltid vid sidan om eller över axeln.
Att se Hennes skönhet,
Den skönhet vilken en gång födde längtan till liv, borde vara tillräcklig, för att dagligen bära Hennes vackerslöjor in i liv.
Den bästa av världar.
Den bästa av kroppar,
Den bästa av den bästa av det bästa.
Den bästa av världar, den bästa av kroppar, du har en kropp en fysisk kropp så har Modern en kropp.
Se molnen, i varje molnfamn seglar stjärnstoff,
strålars ögon ser jordsfär,
längtan föds
Längtan till liv.
Stjärnstoff dras samman av magnet
Himmelsmagnet
Jordmagnet,
kroppar skapas av ögons ljus.
Av ögons ljus

Icke av ögons sorg.
Icke av suckan
Icke av dysterhet.

Se den bästa av världar, se icke de delade fälten, de splittrade trådarna,
Den fransade väven.

Se två barn sitter på gungbrädan.
Gungbrädan är kroppen,
Denna kropp är av alla delar.
Vet alla delars liv,
Mystik, mysterier, mystiker,
Sann historieskrivare lever med ödets väv.
Ser, lyssnar, svarar till.
Kroppen är av allt vorden,
Stenar, växter, djur, människa,
Stjärnstoff är i.
Genom stjärnstoff bliven till.
Till.
Gungbrädan är kroppen,
Barnen heter själ och ande.
Människa i vardande.

Det ena barnet är tyngre än det andra.
Tyngden är icke tyngd, tyngden förändras av att hålla andan, släppa andan ut.
Tyngd är materians förhållningssätt till liv.
Här är det inte en värdestege och icke heller ett tecknande av tjock, liten eller stor eller smal.
Helt sonika; tyngd.
Det ena barnet är tyngre, gungbrädan vill inte röra sig.
Det ena barnet är tyngre eller kanske helt enkelt ivrigare.
Hur det än är så finner gungbrädan inte rytmen.
Barnen har behov av hjälp.
Deras längtan till gunga är mycket stor, de har behov av att gunga.
Jaget träder in, ställer sig i mitten.
Ställer sig i mitten med en fot i vardera pol.
Känner av tyngdens fördelning.
Jaget förflyttar tyngden till vardera håll.
Nu gungar barnen jämvikt.

Jaget har två poler, lägre högre, högre lägre.
Mig själv,
Mitt själv.
Skugga
Sol.
Jaget har i denna bild skolat sig själv,
sitt själv omfamnar och därigenom förmår jaget att balansera.

När människan funnit rytmen,
Rytmisk balansering
Är det bilden av
lerpärlan,
Människan står inom citationstecken i en
lodställd harmonisk
evig enhetsström.

12 juni

Det var en gång en flicka en pojke en blomma en sten, ett väsen.

Det var en gång ett liv
livet skapade en krona

Av kronblad

Färgerna skiftade med själens färger.

Livet levde inom dessa blad, solögon omgav livet
Vid mörkerstunder
strålade solögonen skimmerkärlek
lyste upp kronbladen

Livet beundrade i stilla rörelse bladen
nu vingar
Skira vingar skimmervingar

Linjerna framträdde.

Livet var lycklig inom kronbladens skiktmålningar

Livet drömde liv
skapade
skönhet.

Är det en låtsasvärld
Var det en låtsasvärld

Var det en flykt, en flykt bort från eller till.
Var det ett andrum, en paus, var det vila.
Till
Liv.

Låtsasvärld,
Vad är en låtsasvärld.
Skadar den världen eller är den till gagn.
Till gagn för själen.
Se den så vackra bilden du levde med;
I mitten finns en rubin, ett hjärta, en krona, kronblad,
Livets krona.
Strömmar, rörelse flyter seglar runt,
runt med livet.
Strömmarna vattnar kronan, rubinen.

Sköljer dess öga eller är det rubinen vilken sköljer, lyfter ur.

Det du ser är åter lemniskatan, den eviga rörelsen.
Rörelsen strömmar ut från in i ut från in i.
Den strömmar ut, hämtar, bringar in, strömmar ut, hämtar strömmar in,
Hämtar är samtidigt ger.
Strömmarna är själens rörelser, själens andning, är vandringen till liv, vandrar,
Vandrar följer livet,
Vandrar ut eller in i och är samtidigt på väg ut eller in i, det är verkligen en evig rörelse; det människan benämner födelse och liv,
Drömvandring är det.
Skönhets vandring.
Vad är rubinen;
Rubinen är tvätterskan,
Tvätterskan vem är det, det är anden.
Själen tvagas av andens händer.
Jaget är rent i sin kropp.

Vad är en låtsasvärld, skadar den världen eller är den till gagn för världen.

Låtsasvärlden är icke skadlig då den icke låser liv, väsen, medvarande inom sig.
Inom sin personliga sfär,
Sin egen gjorda bild av.

Ibland är livet, det är ofrånkomligt, smärtsamt, smärtfyllt.
Förskräckes icke, bortse inte ifrån att det är så.
Förskräckes icke och lek inte med orden; som man bäddar får man ligga, så är det inte.
Vi säger förskräckes icke och bortse icke ifrån att livet har olika färger. Ibland är det glittertinder ibland är det djupast sorg. Negligera inte och hånskratta inte. Kupa händerna runt i kärlek säg; är detta din färg idag, så låt oss vara i den färgen.
Låt oss se vilka färger dina fjädrar har och låt oss öva dessa vingar.
Öppna så händerna och släpp fågeln fri.

Ibland är livet smärtfyllt, så smärtfyllt att det nästintill är omöjligt att resa sig in i positiv andning.

I det inre lever tilliten, vissheten om att alltid vara omhändertagen, värnad om.
Vissheten om att vara inom dessa kupade skönhets, medföljande händer.

Det yttre pressar sig hårdare och hårdare nära, kvävande nära.
Det yttre är i detta skeende kvävande näring.
Det blir övergödsling.

Dina steg har icke uppsökt detta det yttres insteg, det angriper på grund av att du är uttröttad. Det angriper verkligen, kalla det dock icke prövningar, du vet fuller väl, att vi inte använder oss av prövningar.

Du ser nu inom dig det lilla barnet vilket söker att resa sig upp. Resa sig upp för första gången och gå,
Söker för första gången att göra insteg, avstamp.
Barnet reser sig upp mot väggar, allt det barnet når till. Barnet tar stöd, du sträcker fram handen, händerna och släpper för att pröva om barnet är redo, moget att gå.
Du släpper inte för att utsätta barnet för fara eller skada.
Du ställer inte barnet upp för att pröva det.
Detta är i fas med att först lära barnet cykla med stödhjul, sedan skruva av dem och så skall barnet åter lära sig balanseringens konst.
Vi skruvar aldrig av stödhjulen, våra händer finns alltid runt dig.
Vi har lärt dig att cykla med stödhjul, visst är det så,
de stödhjulen är inte de stödhjul vilka används till barnets första cykel.
Dessa stödhjul är mäktiga hjul, se de vackra ekrarna i denna helhets gyllenen krets.
Vi “lär” er att gå, vi tar inte bort händerna, vi kväver er dock inte och prövar er definitivt inte. Det är ni så bra på att göra själva.
Ni lägger den ena prövningen efter den andra i er väg.
Det ena hindret efter det andra.
Vi “lär” er att gå, vi tar inte bort händerna, det vi gör är att lyssna,
se då ni är redo att “lära” er ert nästa steg.
Då ni är i fas med livet.
Vi sänder inte ut prövningar, svårigheter för att härda dig,
Eller för att styrka dig,
Vi sänder inte ut prövningar för att du skall pumpa muskler eller höja ditt adrenalin.
Vi sänder inte ut skräck och fasa.
Öde; detta vackra ord.
Varför använder ni detta vackra ord till ett prövningens ord.
Öde är evig andning inte evighet.
Vi har tillsammans vävt livets väv, i livets väv naglas intet fast.
Vi har inte tillsammans ritat ett mönster,
klippt ut mallen, nålat fast den på väven/tyget,
inte klippt ut en bit av tyget enligt mallen och sömmat den.
Intet har skett i enlighet med att ställa er eller lämna er utanför.
Vi kan inte nagla fast er vid väven lika lite kan vi klippa ut er.
Det är så att var och en, varje levande väsen är delar av och samtidigt helhet.
Du vet vad som sker om tråden tvingas in i väven eller dras åt för hårt, väven blir snedvriden, rynkig, sned eller staderna blir ett vågspel.

Ödet är skönhet,
Skapande skönhet,
Inte en prövning, försakelse eller vad det vara månde som används i detta sammanhang. Ödet ställer er inte över ett annat liv, vare sig mineral, växt eller djur.

Vi sänder inte ut prövningar, svårigheter för att härda dig eller styrka dig, däremot är vi hos dig, alltid hos dig.

Låtsasvärld,
Vad är en låtsasvärld.
Skadar den världen eller är den till gagn.
Naturligtvis går det inte att planera i denna världen, i låtsasvärlden. Den palnen håller inte, den enskilda planen håller inte.
Planer vilka inte är skapade framsprungna ur alla levande väsens, alltets väsens anlag, alla de planerna slår fel. Klipps en liten del av mönstret ut blir dess förmåga minimerad, varje enskild del har sitt mått av förmåga, då det enskilda väsendet inser sin storhet i helheten sker det underbara; förmågan vidgas. Alltets, universums hela innehålls, kapacitet är omätbar,
Den enskilda/utskurna planen håller inte, alltets plan håller ty den bygger på alla delars närvaro, byggs genom egenviljan i gudomens vilja.
I gudomens ljus strålar själen.

Vad är rubinen;
Rubinen är tvätterskan,
Tvätterskan vem är det, det är anden.
Själen tvagas av andens händer.
Jaget är rent i sin kropp.

Vad är en låtsasvärld, skadar den världen eller är den till gagn för världen.

11 juni

Kan huvudet gå utan fötter
Kan fötterna gå utan huvud
De har behov av ett mellanled
Av kroppen
Kan kroppen, den så kallade mellanregionen bröst/bål med lemmar, då armar och ben klara sig utan fötter, utan huvud.


Denna natt såg du regnvåta marker
Hörde den dova tystklangen ett slags inbäddat renrum.
Det täta regnet är en mantel,
Är en regnvävnad
Med tusende
Minimala droppar
Det är fukt, denna fukt isolerar de så kallade höga ljuden.
Det uppstår tystbäddar.
I dessa tystbäddar hörs regnets rörelse
Regnets mildrörelse
Ty detta är ett stilla regn
Detta regn är flimrande, skimrande
Lyssnar du hör du lövdroppen falla in i hennes hud.
Du känner dofter,
Du ser spindelvävens silver,
Blads, gräs, blommors silver,
Silverhår, silvertrådar väver överallt i allt med allt.

Du ser en droppe, en knopp stiga ur jorden.
En lerkula,
En lerjordspärla.
Pärlan växer, spricker öppnas,
Är nu en fågel.

Fågel,
Vackra Fågel stiger uppåt
Breder ut vingarna, följer luftströmmarna
Är ett med luften
Vinden, alltets andningsljus
Vingarna berör, rör vid
Andningsljus är i regnbädden
Fåglar sjunger glädje
Var, i trädens mellanrum, testrum, tomrum
Fågeln flyger,
Vingarna är stilla, följer med.
Hela fågeln följer med, var gång
Fågeln är ur balans rör den vingarna,
Rör den vid
Vidrörs vingar
Finner vindfäste.

vindfäste
regnvåta marker

dova
tystklanger



inbäddat regnrum


det täta regnet är en mantel
är en regnvävnad

med

tusende
minimala droppar

det är fukt, denna fukt isolerar de så kallade höga ljuden

det uppstår
tystbäddar

i dessa tystbäddar hörs regnets rörelse

regnets mildrörelse


stilla regn

flimrande, skimrande


Lyssnar du hör du lövdroppen falla in i hennes hud.
Du känner dofter,
Du ser spindelvävens silver,
Blads, gräs, blommors silver,
Silverhår, silvertrådar väver överallt i allt med allt.

Du ser en droppe, en knopp stiga ur jorden.
En lerkula,
En lerjordspärla.
Pärlan växer, spricker öppnas,
Är nu en fågel.

Fågel,
vackra Fågel stiger uppåt
breder ut vingarna

följer

luftströmmarna


är ett med luften

Vinden, alltets andningsljus
vingarna berör
rör vid

andningsljus är i regnbädden

Fåglar sjunger glädje

var -
i trädens mellanrum, tystrum, tomrum

Fågeln flyger, vingarna är stilla följer med

hela fågeln
följer
med

var gång Fågeln är ur balans rör den vingarna

rör den vid
vidrörs

vingar

finner

vindfäste.
*
Vad ser du,
Du ser ett segelflygplan högt upp
Du hör suset, du hör medföljande andning.
Du ser segelflygplanet på marken, i markens händer.
Du ser en lina mellan motorplanet och segelflygplanet.
Du hör motorn starta, du ser planen lyfta,
Söka vind.
Vind famnar om
Linan släpps
Du ser ett segelflygplan högt upp
Du hör suset, du hör medföljande andning.
Det är en vackerbild av alltets liv.

I den så kallade mellersta delen lever hjärtat, mittpunkten.
Det finns en orsak varför denna del icke medvetet går att styra - den går att styra till viss del genom skolning.
Skulle du medvetet/alltid vara i hjärtats, andningens, njurarnas, leverns, framförallt tarmarnas rörelser skulle du inte stå ut.
Det är en “självklarhet”! att du är där,
En klarhet i sig själv,
Ditt jag känner av, svarar till,
Svarar till huvudets/kronans signaler, dessa strömmar ned, ned och fuyller fötterna/marken stiger upp.
Du ser en droppe, en knopp stiga ur jorden.
En lerkula,
En lerjordspärla.
Pärlan växer, spricker öppnas,
Kan huvudet gå utan fötter
Kan fötterna gå utan huvud
De har behov av ett mellanled
Av kroppen
Kan kroppen, den så kallade mellanregionen bröst/bål med lemmar, då armar och ben klara sig utan fötter, utan huvud.

10 juni

två namn vilka innefattar en person, en vackersjäl.

Sitter i natten lutande till gryning.
Vet att hon är i mitten den
vackra vänaste afton - morgonstjärnans ljus

Hennes vara vilar
I Moder Månes godhets händer
I Fader Sols strålande ljus

Hon vandrar
smeker med sin vandring Moder Jord

Väcker
gryningens sömndruckna ögon.


Hon är icke utanför hon är inom hon smeker allt liv till rofylld sömn till rofyllt vaknande.
Hon är nära natten nära dagen,
närande närhet.

Se hennes händers skålar
i den vänstra håller hon en stjärna en låga en kristallåga
i den högra håller hon en stjärna en låga en kristallåga

Dessa strömmar i strömmande liv mellan dag och natt,
mellan natt och dag
genom hjärtat.
Lågorna benämns öde och verklighet.
De är icke låsta vid vänster, vid höger hand.
Ser du de vandrar ty hur skall ödet veta verklighetens liv,
hur skall verklighetens liv veta ödets liv, då de aldrig möts.
De sitter vid hjärtats eld och samtalar.
Så är det hur skall himlarna veta jordarnas liv,
hur skall jordarnas liv veta himlarnas liv, då de aldrig möts.
Varför denna vilja till att åtskilja, sära.

Hon vandrar, smeker med sin vandring Moder Jord,
Hon är stjärnliv, planetariskt liv, hon skänker stoff, det stoff
vilket är era kroppar, till eder.

Hon är i natten

strör drömstoff in i edra ögons längtan

Hon kupar händerna runt

Edra vingar
Andas varsamt


Hon håller purpurfjärilen i kupade händer


Varsamt håller hon den upp mot


Mot drömmarnas riken

Hon ger den fri

Att välja


Purpurfjärilen

Är din dröm


Se hur vacker den är.


Natten har vandrat, drömmarna har vandrat, liven har sovit i renbäddad bädd.
Hon står i väster, hon sträcker sina armar om,
Omsluter
Vaggar dagens liv in i sömn,
Med liljevita händer,
skiraste slöjljus
Tvagar hon trötthets ögon,
sluter slöjor runt.
Med fransar givna av månjungfrur målar hon skönhet av suckan,
Hon ber vinden att hämta skiraste vita sidenlakan,
Vingar läggas runt bädden
Täcken lindas runt
Av moln av dun
Dun givna av
himmels svanens vingar
Nu sover liven
Seglar
Mjukt
Lätt.

Sover dröm i rena
vita lakan
rena
Lakan
Händer slutas runt kroppars lemmar.

Kroppars lemmar känner doften av,
Ser kvinnorna, ser männen vandra med sånings fullbordan, ser mjuka bollar varsamt plockas, ser spinnerskor, ser väverskor,
Hör sländans surrande röst, hör vävstolens dunk
Dunk
Hjärtat andas rytm, skytteln vandrar fram och åter Båge i famn, pil läggs an
Skytteln vandrar fram och åter
Åter och fram.
Väven strålar vit, vit ren.
Drömmar är vävda däri.
Tvätterskorna står vid älven, floden given av livets hav,
De sjunger med vattnet, de tvagar väven ren,
Sträcker linor
Vackerlinor, hänger väven om.
Vinden dansar in sveper om, hör vävens sång hör vindens sång
Modern träder in med vidjekorg under arm, tryggt lutad till höftens båge.
Varsamt lyfter hon väven av linor, bär din in i boplatsens sovrum
Sovgemak
Hon bäddar bädden ren.
Rena vita lakan
Sjunger dröm.

Ser fjärilen, ser tråden skimra stråla,
Ser siden skimra runt kroppens linjer.
Sidenljus
Fjärils ljus lindas
Om.

I vackerljuset lyfter fågelns vingar,
Är den en dröm är den verklighet,
Så nära så stilla
Så stilla så nära
Är den ditt hjärta
Är hjärtat fågelns
Vingar.


Brevutdrag från brev till kvinna):
”Du frågade om det är vanligt att fåglar ligger så nära
Stilla - ibland är det så,
de är dock inte stilla, deras hjärtan är pirrande strömmar
kanske vände fågeln sitt ansikte till dig ty den sökte din hjälp

Kanske kände fågeln att dess vandring här var färdig
kanske var det så att
den vandrade genom vallmosalar
in i sin "nya" dröm.
Drömportarnas skira membran
inom vilka vi kan vandra.”

Se vallmoblommans vita rötter, fyllda med kraft, med livets vilja,
De finner näring djupt ned/in.
Bladen finner vägar in i jordens luft, gröna, starka med silverhår,
Stängeln är ett rör, en pelare fylld med jordvisdom,
Ur hennes händer strömmar
Värme.
Gröna händer,
Ett skal ett silverhårsskal ligger runt.
Öppnas,
Detta hölje är bilden av fröet, blommans/växtens blivande frö.
Se huru underbart; fröet har fästet uppåt, ett gallerverk, ett nät ur vilket fröbarnen skuttar in i jord,
Fröet har fästet uppåt, blommans skal har fästet nedåt.
Ur dessa händers skålar,
Starka eldblad, lysande strålande röda.
Inom dem,
I kronans händer äro svarta ståndare och pistiller,
Svarta är de, de är icke av svartondo,
Smek dem med fingrarna, se djup umbra till vinrött bliva vid dina fingrar.
Så är hon vallmoblomman.
Hon bär Moderns värmes kärlek
Till liv
Hon viskar
Se.

Se, nattens skönhet, den är icke mörker, den är stjärnsalarnas lovsång
Den smeker ditt hjärtas liv
Lyssna.
Ord, ohörbara vilka vi inte kan höra alltid

(Brevutdrag igen till denna kvinna):
”Kanske samtalade fågeln och din katt med varandra
ord
ohörbara vilka vi inte kan höra alltid
kanske är det så med fåglarna att det inte syns på ytan,
så många gånger står en människa inför ett stort forum, hon skall tala inför dem alla,
hennes hjärta vibrerar,
det finns inte golv under.
efteråt kommer många fram; du var så lugn.
allt syns inte på ytan.”
*
Tycker du om svalan
Ser du svalan,
Se svalan flyga ut från huset
Se den vidgas, växa,
Bli örnen,
Bli det totala himlavalvet

Se svalan bygga sitt bo,
Se hur svalan i ett nafs fångar insekten,
Total fokusering i det vida.
Med små lerkulor bygger svalan sitt bo,

Hon vandrar, smeker med sin vandring Moder Jord,
Hon är stjärnliv, planetariskt liv, hon skänker stoff, det stoff
vilket är era kroppar, till eder.

Av jordkänning bygger svalan sitt bo, se svalan flyga ut från huset
Se den vidgas, växa,
Bli örnen,
Bli det totala himlavalvet
Jord och himmel, himmel och jord möts i vingars famn, av vingars rörelse.

Tag bjälken ur ditt öga, på en bjälke bygger den sitt bo, av lerjord vilken hålls samman med saliv. Av gräs av rötter.
Se din hand se svalans bo, en skål en vackerskål, vilken fodras med fjädrar på insidan.
Lyft så din blick se tornsvalan segla,
var bygger den sitt bo,
Den finner en grotta ett ihåligt rum,
Av vad bygger den sitt bo, av strån, av almens frukter och annat material vilket sammanfogas med saliv.

Det finns folk vilka äter svalbon, det är en delikatess för dem.
Vad är det de äter,
De äter himmel och jord,
Jord och himmel,
Svalans bo är för dem en gåva,
gudomlig näring.

Vingar, fluga, insekt. Ser du vingarna, se flugan flyga mot fönstret. Flugan kämpar för att ta sig igenom lögnen, den söker vägen ut, in i sannheten.
Lögnen, genomskinlig,
Söndra, söndrar, sönder, skära.

Åter bli sand.

Sannhet är gudomlig näring, lögnen är smärta i vardera riktningar.
Se insekternas vingar, se linjerna ådringarna. Se vingarna belysas, vidröras av Solens strålar. De skimrar regnbågsljus.
Vingar av glas, skita membran.
Du öppnar fönstret, dörren, vägen in,
Du önskar vädra,
En fluga kommer in av vad, av vinddraget.
Flugan surrar viner runt, studsar mot fönstret.
Vingar av glas, rent glas studsar mot fönstrets ruta.
Vad tror du den vill, är den arg, vad vill den.
Den söker vägen ut, den ser kännande landskapet, allt det den tidigare mött genom fönstrets ruta.
Den kan inte inse varför den inte berörs av vind, levande vind.
Den känner inte livets rörelse accentueras.
Den ser sanningen och söker vägen ut eller in.
Flugan/insekten kämpar för att ta sig igenom lögnen.
Den vill inte vara i lögnen i smärtan, den kämpar för sitt liv, för livet.
Lögnen kan vara en mur, grundmurad lögn.
Hör de falska profeterna ropa.
Lögnen kan vara genomskinlig.
Hur lögnen än är, är den alltid svår att ta sig igenom.

Vore insekten större skulle fönstret krossas, bli splitter. Glaset/glasrutan skulle bli skärande, med vassa kanter, glaset skulle ligga i små bitar/korn av glas på golvet,
Glassplitter skulle fönstret bli.
Så känns det att möta lögnen,
Att upptäcka att du blivit utsatt för lögn.
Det är skärande smärta att möta
lögnen i en nära,
Hos en nära.

Se glassplittret,
Se glaset åter bli sand.

Minns att djupt inne i varje levande väsen finns oasen,
Hjärtats guld.


Godhets hand
Sitter lutad mot gryningen

hennes hand smeker bort mina tårar


In i

sin godhets hand


Hör hennes milda stämma


Var hos dem

Se deras steg


Du skall finna svar

Hon smeker bort mina tårar

Torkar ömt min kind


Ser tårarna
Blomma i markernas liv.

9 juni

Dina ögon äro kalken

Bjuder mig att dricka klaraste ljus

Du fyller mitt hjärta med kärlek

Speglar,
”Spegel, spegel på väggen där säg mig vem som vackrast i världen är”
Spegel, spegel säg mig
vem är vackrast
Det yttre
Det inre
Spegel, spegel säg mig vem är vackrast,
De är vackrast då de sjunker in i varandra,
Spegel min spegel spegla mig i kärleks ljus.

Speglar,
Ögon sägs vara själens speglar.
Så sant bjudande är dessa ord.

Det sanna mötet,
Den rena blicken,
Begärsfri,
Bildfri,
Fri.

Ögon,
Själens speglar, icke enkom.
Varje ”uns” av din kropp, av dina steg av din rörelse är själens spegel.
Detta då den är fri att röra sitt innersta väsen i andens ljus,
Då själen känner sitt väsen omfamnas av anden
Är den ren
Är den klar
Är den renaste kristall
Kristallågor.
Lågande kristalleld.

Dina ögon

äro kalken


Du

bjuder mig att dricka


Du fyller mitt hjärta med kärlek



Då din blick


Tar emot min


Vet jag vad sannhet är



Dina händers ljus

Värmer mitt frysande bröst
*

Dina ögon äro brunnar


Kalken


Dina ögon bjuder mig att dricka


Dina händer

Lyfter kalken

Jag möter dig i en oändlighet



Dina ögon äro bjudande kalken



Mitt hjärta fylls med kärlek


I evigheten har människan alltid sökt, sökt.
Blickat in i brunnar, sjöar,
Önskedrömmar

Önskedrömmar, önskebrunnar har de stått invid, de har kastat kopparmynt, silvermynt och guldmynt.
Kanske hade det varit av godo om de hade kastat sedlar däri, ty då hade de sett hur sedeln hade lösts upp, befriats från den gjorda önskan. De hade sett papperet lösas upp och bli ett med ursprunget, det ursprung ur vilket papperet kom, växtriket, eteriska strömmar ler kärlek.
Skriver linjer i bladets händer.
Kopparmynt kastades däri, Venus mynt kastades däri, de sjöng hennes lov, aftonens stjärna, morgonens stjärna.
Silvermynten kastades däri, Moder Måne du vänaste renaste ljus, hör min önskan till kärlek.
Guldmynt kastades däri; Fader Sol all kärleks fader hör min önskan till kärlek.
Kopparmynten
Silvermynten
Guldmynten
Syntes glimra
Dallrande ljus i botten av brunnen.
Vattnet klarnades
Klarnar.
Mynt syntes glimma önskeljus i tårarnas rena vatten.
Önskebrunnen, en skål, en vackerskål,
En kristallskål,
Vattnar jag ängarna med mina tårar.
Ur tårarna stiger den sanna önskans dröm fram.

I evigheten har människan alltid sökt, sökt.
Blickat in i brunnar, sjöar,
Önskedrömmar
I evighet, är den fastlåsta anden, det är den mänskliga tidens rum,
De materiella rummens synliggjorda gestalter,
dess upplevelse är aldrig upphörande.
Lystra till orden;
Evigheten och evig.
E - vig, vänd så blicken till bokstaven e, den börjar i hjärtat vidgas och sluts samman, jag är i mig i mitt inre i mitt yttre, jag är i cirkeln av mitt liv i den stora cirkeln, jag är vigd, i äkta skapande med mig och genom mitt själv.
Evigheten - är en lång rörelse vilken hänvisar till en,
Du har ofta stannat vid ”het”, du känner en hetta och det är inte en vacker hetta; det är mer en het smärtupplevelse. Det är bilden av att ställa sig utanför.
Räds icke att skriva att det är skrämselbilderna av helvetets eldar du ser.
Så är ju upplevelsen då du står vid önskebrunnen och aldrig,
till synes aldrig får svar.

Du upplever helveteselden så länge du strävar mot, är fiende till ditt själv.
Ser du din skugga,
Aftonens, Morgonens Stjärna förenar dig med ditt själv, Moder Måne Fader Sol har alltid hört din önskan till kärlek.
Se din skugga stiga upp ur sanden in i din hjärtfamn,
Se oasen blomma i ditt bröst.
I dig.
I allt.

Ta ett skutt - bildligt talat - in i önskebrunnen och var i dess vatten, du skall finna myntens innebörd och mening,
Du skall se att dina önskningar
är liv.
En metamorfos har skett;
Ormen ser den ”gamla” frösådden,
Ser idealets blomma,
Den kan endast:
Blomman kan endast blomma då den har rötter/rotsystem,
Rotsystemet är det gamla,
Är samtidigt erfarenhet,
Rötterna vet vilken jordmån plantan behöver, har behov av.
Ur jorden stiger blomman,
Med fötter med stam/stjälk och med krona.
Med allt, i allt.

Anden är evig den upphör aldrig, dess liv är icke upplevelsen av tar aldrig slut, pinan tar aldrig slut.
Dess tidsupplevelse är inte tyngande, kvävande,
den är lätt fri.
Evighet är ett tecken på ett andefattigt väsen,
Vad är det;
för en tid av mänsklig vandring glömde jag min ande
För en tid av mänsklig vandring sökte jag genvägar
Livet blev fattigt
Jag vände ansiktet till
Såg att
I det inre lever alltid andens ljus
Såg att jag inte är utanför alltid innanför,
Såg att mynten är i min själsbrunn
De gav mig liv
De ger mig liv
Vi är alltid samman
Såg min skugga stiga upp ur sanden in i min hjärtfamn,
Såg oasen blomma i mitt bröst.

I evigheten har människan alltid sökt, sökt.
Blickat in i brunnar, sjöar,
Önskedrömmar




Sett ytrörelsen stannat vid det övre icke vandrat in däri
Hon skulle då ha insett att rörelsen är en cirkel,
En cirkel är regnbågen är allt liv
Är havet
Är vinden
Är elden

Är
Är

Önskebrunnen är liv
Genom din ande sänker du ned ämbaret
in i hennes hjärta.

Vad ser du;
Rötterna känner jordens liv,
Kronan känner himlarnas liv

Du är i mitten
Du har fötter
Du har huvud
Du har rot stam och krona.

Jag är ett träd en blomma en vind ett hav en eld
Himlens hav är ”ovan” mig
Jordens hav är ”under” mig
Under över alla under.

Ögat är en välvd båge
Kupol
Kupolers kupol
Övre undre ögonlock höljer
Inåt
Öppnas
Utåt.

I evigheten har människan alltid sökt, sökt.
Blickat in i brunnar, sjöar,
Önskedrömmar
Vi är i den.

8 juni

Grodden spirar till ljuset, grodden är det första spirande livet vilket stiger, söker vägar ut ur skalhanden. Det är en vågrörelse, en uppåtstigande rörelse.
Det är ej en rörelse, skulle du befinna dig under jorden skulle du se att det är en gemensam rörelse.
Skulle du sedan lyfta av hudmanteln, skulle du se att detta är havets synliga strömmar, synliggjorda strömmar.
Barnet,
Det ”nya” livet bär inom sina händer det gamla.
Den vuxne bär i sina händer livserfarenheter/det gamla kan vi säga.
Barnet/ungdomen strävar framåt, den gamle strävar inte bakåt.
Den gör det då den har stängt inne bakåt med tusen lås och bommar.
Den gör det om den föredrar att sova.
Så tar den handen
jag ser sorgmantlarna andas in dig gåser händer lyftas till hjärtatser mantlar öppnasser vitt ljusser eldenskimramellan revbensbågar
broar mellan nu och dåhandfingrar
barnet och den vuxne
djupa bilder stiger framinte bildergestaltermed frågortill svar.Barnet/ungdomen strävar framåt, den gamle strävar inte bakåt.
Den gör det då den har stängt inne bakåt med tusen lås och bommar.
Den gör det om den föredrar att sova.
Så tar den handen lyfter den, låser upp, smärtan är oerhörd
Skarp
Skärande
Den är berättigad, denna smärta är att föda att födas.
Vad är det som föds
Det är idealet,
Den gamle eftersträvar att leva genom i enlighet med idealet, uridealet - barnet strävar till idealet.
vänder ansiktet till ljuset
vänder ögonen till ljuset
Den vuxne blir barnet, barnet är barnet ändå vuxen. Vuxen i sin urvisdom, barnet är världen, är alltet, är evig, inte evighet. Ty barnet är i sin allomvarande tillvaro i frihet, anandefrihet.
Det är ännu inte styrt, riktat av mänskliga händer, även om det är så att detta sker redan inom moderns liv.
Urbarnet/fröet vet att det har fötter och huvud och allt vilket är däremellan, vet att det har rötter, stam och krona,
Därigenom kan det röra sitt varande lugnt och stilla, behagligt i fostervattnet.
Det vet att det är helhet.
Barnet vet att det är i en kristallskål.
därvid fylls ögonens kristallskålar med vatten
kristallklart vatten
källans vatten
grodden gives seende
Vet att det är i skalet/höljet. Höljet har en fast form, en bunden form, detta kan liknas vid det du ser, naturen, den är bunden form/synliggjord för att du skall se den och värna om den, känna alltets liv,
Det går inte att vandra runt och tro att detta, det yttre är frihet, fritt att göra vad det vill. Det är dumt, att ens tänka så, hur skulle det se ut.
Det skulle se ut exakt som det gör i den mänskliga tillvaron. Alla eftertraktar frihet glömmer att det yttre har behov av att ses av att beröras.
Glömmer därmed det inre nämligen friheten.
Det blir en osmakande soppa.
Detta är inte en domedagsprofetia, du vet vad var och en gör med en osmakande soppa.
Själarna vaknar, själen är ju natur, eteriskt liv.
Vill den vara bunden
Skalet är förgången tid, är det förgångna,
Skalet berättar historia
ännu håller fingrar foderblad om knoppen
själen är ju natur, eteriskt liv. Vill den vara bunden.
Det är en fråga att ställa dig, själen vill inte vara bunden den eftersträvar rörelse, utan skal skulle den röra sig med allt i allt, den har behov av skal, dock inte fasthållande, tättslutande, kvävande, den har behov av ett insiktsfullt skal.
Den har behov av kroppen,
Den har behov av anden.
Anden är fri, Anden och kroppen har behov av varandra,
I andens ljus strålar själen,
I själens rörelse strålar kroppen
Väsendet strålar i jag är.
Skalet,
Kan liknas vid ormens skinn.
Se ormens rörelse då den ömsar skinn,
Det är groddens rörelse,
Skalet ligger där,
I markens
Jordens händer.
Vad skall du göra med det.
Andas liv, Andas, kronbladen ligger i spiral runt pärlan. Det finns en pärla närmast knoppen, det finns en pärla i knoppen/livets pärlor.
Rot och krona, krona och rot. Spetsen, udden skriver, är uppåt i minnet av,
Andas, Andas liv,
Pennan skriver, se hur vackert den ligger i handen. Se alla steg fram till denna stund. Se hur barnet smakar på livet, allt liv, är en larv stundtals en puppa; du sitter under trädet i skuggan. Barnet smakar, äter hieroglyfer, tar pennan och skriver med hela kroppen. Övar varje snirkel och till slut skriver barnet, himmelstecken till jordtecken, jordtecken till himmelstecken.
Solstrålar vidrör, sakta spricker knoppen upp, kronbladen andas, Andas liv.
i mitten är solögon av ljus.
Kristallklart vattens pärlor, stiger ur krona, gnistrande droppar vattnar hennes hud.
Vattnar Moderns hud.
Himmelsdröm
Jordedröm
Andas
Andas helhets liv
Förenade.

Det går inte att bortse ifrån helhetens skönhet, klipp sönder din kropp, strö ut alla delar på marken, är det du.
För samman delarna, det är du.
Titta på delarnas ord,
Lägg tillbaks det vilket hör hemma.
Låt det andra vandra dit det skall, till sitt hem.
Känn inte skuld, denna evighetens skuld, vilken krampartat håller er fast i fast förstelnad form.

Du vaknade med Mea Culpa: mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa – min skuld, min skuld, min mycket stora skuld.
Den enda skuld du har, är att återbetala dig ditt liv.
Innebörden av detta är:
Inse att du är liv
Inse att allt liv är värdefullt, ditt liv.
Allas, allts liv ger du alltid värde, ser det vara värdefullt.
Själarna vaknar, själen är ju natur, eteriskt liv.
Vill den vara bunden
Skalet är förgången tid, är det förgångna,
Skalet berättar historia
ännu håller fingrar foderblad om knoppen
själen är ju natur, eteriskt liv. Vill den vara bunden.
Det är en fråga att ställa dig, själen vill inte vara bunden den eftersträvar rörelse, utan skal skulle den röra sig med allt i allt, den har behov av skal, dock inte fasthållande, tättslutande, kvävande, den har behov av ett insiktsfullt skal.
Den har behov av kroppen,
Den har behov av anden.
Anden är fri, Anden och kroppen har behov av varandra,
I andens ljus strålar själen,
I själens rörelse strålar kroppen
Väsendet strålar i jag är.

Låt oss se vidare till detta inom detta,
Det är inte så att naturen är bunden,
Den är bunden var gång du med en föreställning möter den,
Var gång du med din förställning möter den.
Du har intagit en för ställning, ett ställningstagande redan innan mötet. Du har skrivit manus, du har redigerat, strukit det du anser vara icke nödvändigt, eller värdelöst. Du har lyft fram det du anser skall väcka eller skapa bilder hos den mötande, eller den du möter.
Du har strukit ut ur manuskriptet det du anser vara onödigt eller ovidkommande i detta scenario. Du har anlitat skådespelare och du har ställt dem på scenen.
Du bestämmer när ridån skall gå upp eller ned. Du bestämmer hur många gånger skådespelarna skall tillåtas buga.

Du har gjort ett ställningstagande redan innan mötet,
Du har lärt dig vad den blomman eller det väsendet heter, du har lärt dig hur det växer, hur den ser ut.
Du stadfäster dess form, du binder väsendet genom din för ställning.
Förställning är även att bära mask, och det gör du då du möter genom din föreställning om eller genom att lägga din bild över blomman.
Du formbinder livet.
Du lyfter inte fram livet,
Du binder naturen i en gjuten form, en stelbent kunskapsform, där delarna inte samverkar eller har förbindelse med varandra. Du har klippt ut naturen ur dess sammanhang.
Det är inte så att naturen är bunden,
Den är bunden var gång du med en föreställning möter den,
Var gång du med din förställning möter den.
Förställningen är alltså att låsa naturen i en mask.
Naturen är din kropp/er kropp , så är er kropp er kropp,
Vörda den.

Vi sade att ormen ansar/ömsar skinn,
skalar av sig det gamla,
Skalar av sig,
Sig
Inte sitt.
Du skalar av äpplet skalet/skinnet,
Försvinner äpplet för att du gör det,
Försvinner äpplets närigsord för att du gör det.
Försvinner ormen för att den ömsar skinn.
Äpplet försvinner inte
Ormen försvinner inte
Meningen försvinner inte
De skalar av sig
sig
Inte
sitt.
Ormen skalar av sig, ömsar skinn, det gamla,
Detta gör ormen inte med avsky,
Ormen gör det med kärlek.
Kärleken är det högsta.
Ormen skakar av sig skinnet, ömsar skinnet.
Ömsar - ömt ser ormen skinnet.
Metamorfoserande verkan har skett och sker.
Dels ser ormen skinnet, skakar av sig det gamla.
Det gör även barnet då det flyger; lämnar boet.
Det skakar av sig hemmet, skalet, det lämnar det inte.
Skinnet; skalet, bopålarna,
Gudomen är skinnet,
är det sanna skinnet
Skalet
Ormen skakar av sig skinnet ty den verkar inifrån i skinnet är redskap
Är fylld av/med sitt livs mening.
Därvidlag ser ormen ömt skinnet
Ömsar - ser ömt.

En metamorfos har skett;
Ormen ser den ”gamla” frösådden,
Ser idealets blomma,
Den kan endast,
Blomman kan endast blomma då den har rötter/rotsystem,
Rotsystemet är det gamla,
Är samtidigt erfarenhet,
Rötterna vet vilken jordmån plantan behöver, har behov av.

Naturen var en gång fri, så ock din kropp.
Naturen är alltså förgången frihet. Därigenom kan du berätta din historia, din levnadshistoria,
Genom att lyfta fram friheten den en gång var i, berättar den världshistoria,
Alltets historia.
Därigenom är den åter fri,
I det enskilda är naturen bunden,
Livsupplevelsen skall inte vara splittrad inom den enskilda livsvandringen.
Det enskilda är multipla personligheter och samtidigt inte, se blommorna i ängen.
Minns så;
Därvidlag ser ormen ömt skinnet
Ömsar - ser ömt.

En metamorfos har skett;
Ormen ser den ”gamla” frösådden,
Ser idealets blomma,
Den kan endast,
Blomman kan endast blomma då den har rötter/rotsystem,
Rotsystemet är det gamla,
Är samtidigt erfarenhet,
Rötterna vet vilken jordmån plantan behöver, har behov av.

Naturen var en gång fri, så ock din kropp.
Genom att lyfta fram friheten den en gång var i, berättar den världshistoria,
Alltets historia.
Därigenom är den åter fri,
I det enskilda är naturen bunden,

I alltet är den fri
Andefri.

7 juni

Länge har dagarna vandrat silverskimmer, luften har andats kyla, regn har fallit. Regn har dansat virvlat, regnet har berört hudar av alla de slag.
Regnet har visat dig att regn inte ”bara” är regn.
Regnet stiger faller, snurrar, virvlar, sjunger, är rörelse.
Rörelsen sångerna dropparna omfamnar dig och sjunker in.
Sjunker är, att bli ett med. Det är inte en distinkt sjunkande rörelse,
det är mera att bli ett med,
förenas med.

Denna rörelse är bilden av törstande strupar eller händer eller ögon eller själsande.

Ark flyger in i salarna,
arken är svalor, vita svalor,
de faller susande in,
blir en bok,
en vackerbok.

Arken bär de linjer, de tecken du söker.

Vinden andas
arken rör sig, sina liv.

Ur arken, träder det fram,
efter vilket du törstade.
Du läser tanklöst; löst från tanke.
Tecknens inbördes/inneboendes mening sjunker in.
Blir ett med.

Det är inte så att du tar över dessa tecken skrivna av ett annat liv.
De skulle icke förenas med ditt själv om det inte fanns en länk.
En samhörighet.
Det är likartat med mänskliga möten; alla sanna möten;de möten vilka är förs samman,alltid.

Det talas om mänskliga själsfränder.
Varför vara så intrigant, varför vara så ”småtänkande”,
varför vara så inskränkt.
Själsfränder finns i allt överallt genom alltet.

Så är det med kunskap, det finns kunskapande själsfränder,
andefränder.

Detta är verkligen bilden av att uppleva det vilket sker,
då himlens grå sammet har upplevts vara så lågt ned eller om.
Vinden andas, solvindars fingrar smeker undan håret från ögonen,
smeker undan slöjan från ögonen.
Kunskapen är ett med, kunskapen är anandeljus.
I andens ljus strålar själen.
*
Så vandrarSolen in i trädens salar
blåskimrande
mantel

faller i mjuka drömmande veck
ned över
in i gräshavets sånger
blommor stiger upp dansar i ring

klanger stiger
in i

vind*
Regnet är inte ”bara” regn, så är det även med vinden, med alla skeenden.
Allt är så mycket mer .
Bli ett med
Stig ur skuggan
Din kropp
Stig in i skuggan
Befriad från vad skrev du ”kattguldssolarna”.
Varför säger vi stig ur skuggan stig in i skuggan
Vi säger det för att det negativa skall lyftas av.
Skuggan är till viss del en illusion av; en hägring; maya.
Är bilden av maya.
Du ser dig själv avbildas på marken, är det en kropp, nej din kropp är du i.
Ändå är det så att allt är skuggan då solen inte berör det,
då ljuset icke reflekteras däri.

Det är stor visdom i att ni befinner er i cirkelns/regnbågscirkelns mitt.
Dels reflekteras ljuset i er runt er,
samtidigt reflekteras ljuset mellan er,
det är en underbar väv att skåda då ni lyfter av er, solglasögonen.
Samtidigt är det så och det har du märkt: då du tar på dig solglasögonen i bilen,
Du ser genom bildfönstret upp mot himlen, regnbågsskimret framträder, pärlemårljuset.
Det är till viss del bilden av att skugga ögonen
för att se klart utan att bländas.

Du skrev belysande ord:

”Sätt dig under ett träd, eller varhelst det är skugga.Där kan vi behöva vara vissa stunder,inte för att vara oseddvara skuggadet är ett andrumDet finns så många "kattguldssolar" de bländar oss gärna.Se så att solen finner vägar, öppningar synestusende solarKorsen är gjorda till pålarsvartpålaroch de fortfar att vara det då tanken styr osseller det vilket ligger utanför vårt inre.Korsen kan dels ses vara knutvägar, knutkors.
se rondellen, vi har behov av att ta oss genom för att reda ut trasslet oftast givna av "kattguldssolar".
Något har krupit in i oss.
Knutkorsen är inte piskor, de är där för att ge oss kraft.Inte alltid lätta att bära,Korsen kan ses ut ur korsfästelse,men se inte det svarta,se begynnelsen,
se livet.
Så ofta säger de goda då jag suckar eller tänker straffdomstankar; varför tror du att vi straffar,är det så du/ ni vill behandla era barn.Vi älskar er - Vi straffar inte.
Det är den mänskliga maktviljan vilken talar om straffdom.Korsfästelsen visar oss just detta med knutkorsen.Se så åter rondellen,det är fyra vägar (mycket förenklat)
öster - väster (hjärta och gärning)
norr och söder (himmel och jord)
runt dem är en ring
solringen samt rosenringeni mitten är det innerliga
hjärtat/kärleken
där möts de.Sätt dig under ett trädser du skuggan visar dig att du sitter där
samtidigt är du en av alla dessa tusende solar- sannsolar.Korsen är ur mänsklig tanke inte underbara
ur ett vidare perspektiv visar de oss att
allt är ett.”
*
du skrev titeln i den.
Denna titel hör till i den klaraste av nätter. Så är det i den klaraste av nätter ser du det ohörbara.
Du ser orden vandra samman och det är så, i den,
I den gudomliga andningen skapades allt, alltet,
ni gavs stenar att vila i,
Vingar att flyga med,
Blommor att dofta i,
Kalkar att dricka ur att bada i,
Ni gavs skogarna, vindarna, ängarna, haven, sjöarna,
allt det vilket här inte är nämnt och nämnt.
I den gudomliga andningens drömskapande liv gavs ni allt till allt, att vara i.
Inte utanför på eller över, i
I
I
I den,
Det är iden du ser.
Ursprungets ide,
Droppen.

Se droppen öppnas, se vingarna se havet
Ur havet stiger
Liv.
Ur alla havs hav.

ser orden vandra samman blir iden
vackeriden är bärande

Bär ande
Ande bär


livets ström

den ursprungliga idens skönhet
liknar inte dagens idéer.

Regnet är inte ”bara” regn, så är det även med vinden, med alla skeenden.
Allt är så mycket mer .

vinden visar oss

barnens stegskönhet
de lätta opåverkade stegende är fyllda med tillit
barnens steg är inte ointresse
inte flykt
inte inte inte
de är fyllda med vind
Upptäckarvind
så låt oss aldrig söka ta stegen bort från demlåt oss vara kupade händer runtom
låt oss bli vind
vindvindbarnets dans
lätta

stegupptäcker livVind vinddansar ler och
sjunger
Vind vind barnets dans lätta steg
Lätta steg är inte oförståndets steg, är inte ointresse är inte ovilja, barnets steg är upptäckarsteg
Du skrev några händer kan det/stegen inte fånga; så stannade du och fylldes av:
må inte några händer fånga dem.

Du ser stegen
du ser ett fågelbo,
du ser nästet/redet
du ser fågelungen.

Du ser det vila i en vacker kupad hand, en lövhand.
Så ser du en hård hand slutas runt,
Ditt hjärta brister.

vinden visar oss

barnens stegskönhet
de lätta opåverkade stegende är fyllda med tillit
barnens steg är inte ointresse
inte flykt
inte inte inte
de är fyllda med vind
Upptäckarvind
så låt oss aldrig söka ta stegen bort från demlåt oss vara kupade händer runtom
låt oss bli vind
Du ser fågelboet, du ser att detta är en rund form, det är en gömma, det är en spiral, livets spiral.
Till synes är det ett mörker där i mitten,
Till synes
Är det.
Det är detta mörker vilket ger dimensionaliteten; genom detta upplever själen djupet
Djupbilden framträder.
Det vet varje konstnär vilken arbetar med perspektiv.
Det är inte ett mörker, det är en gömma, i den gömman stiger fågelungen fram.
Den är där,
Det gryende nyfikna livet är där, det undervisas i flygandets konst.
I fröets skalhand finns blomman.
Den är där den undervisas i skönhetens doftande liv.
Inom allt finns till synes mörker
Gömmor
Ja, skattgömmor.
Skattgömmor
Boplatser
Reden
Födslogömmor

Se getingens bo, se hur den bygger sitt bo, se formen , se getingens liv.
Se hur den flyger, vingarnas rörelse, hela dess liv.
Bli getingen och känn de reaktioner den möts av.
Skräck, rädsla, vilt viftande händer.
Vad gör barnet, vad gör du, då du möts så.

det är många surrläten runt ossdomnande ljud
Tankesting
Getingar
ilskna bin
dessa vackra ljusvarelser
de sticks endast då de är hotade

I den

I den klaraste av nätter

fann jag en spricka i fängelsemuren


månsilver rann in
över hårdgolv



Vindstrimma bar mig i genom


sprudellätta steg vandrade fria in i ängsharv


neg

djupt


inför skönheten



gnistrande pärlor bjöds att dricka


jag bad spindelmor

om trådar


skrudar träden med dropphängen



Vindstrimma
bar mig

igenom


i fängelsemuren slöts sprickan om



klanger bars

av vinden



i tystnaden hör jag dem


niger
djupt


inför skönheten



ser in i tårsjöns silver


klanger av


ger kraften att stå ut.


Jag är en vind
Jag är en vind



lätta slöjors beröring
skirvingehänder smeker din dröm


ur

månsilversjön lyfter jag skimmer



jag är en vind


stillnar i träds krona


väntar



ser honom stiga ur gryningsbädden
kyssa hennes panna ljus



jag är en vind


skirvingehänder kammar solstrålars ljus


år i gräsets hav


sömndruckna blommors
liv vaknar


jag är en vind
virvlar runt klippan finner vägar in


upptäckarvind


sjunger i grottans inre dansar vidare vidare


i fridsskogen är jag i träd i stenar i markernas dofter

stiger upp åt


är i himlars hav blir regn


du är i din dröm


jag är en varm våg


smeker stranden



kysser din pannas

ljus

kvalsinne
Domna domna kvalande sinne


tysta

tankens gaddar


stungen strupe

Kvider



Vidga

stäm bandens hesa suckan


andas

fri

6 juni

ibland under vårens tidiga gryningsandning,
då du vandrar kan du märka att jorden är täckt med spindeltrådar.
De mest skira trådar, de är där och pärlor är trädda på dem.
Jorden andas djup umbra, den är ännu kall i den tidiga morgonen.
Du stannar och ser att jorden bär en vit slöja av skirtrådar,
det är en pärlväv.
Under denna kan du känna jordens längtan
jordens drömvävare väver vävar av spunna trådar.
det är fröbarnen.
Fröbarnen är där, de bär inom sina händer liv,
drömt liv
önskat
livs dröm
bli
förverkligat.

Du ser jorden och den tunna skira väven,
Solen stiger ur bädden och sakta värms jorden, huden.
Dropparna stiger uppåt, dropparna regnar uppåt.
De är strängar mellan jord och himmel mellan himmel och jord.
Ser du solbarnen,
de åker rutschbana,
eller ser du solfingrarna
de spelar grynings symfoni.

Du fylls med vemod eller sorg, dessa ligger mycket nära varandra.
Jorden andas sorg.
Du känner fröna och ser så kallade bångstyriga barn, specifikt treåriga trotsiga barn.
Jag vill vill inte vill.

Det är ett fasligt sjå för varje fader och moder att lyssna till.
Lyssna tomma till.
Att inte lägga in/plantera egna förväntningars önskningar in i barnet och göra barnet till det egna önskesvaret.
Det är ett fasligt sjå för varje fader och moder att tömma sig bort från egna gjorda värderingar,
att frigöra sig från allt bakgrundssurr.

Barnet mer eller mindre - i kärlek - tvingar fadern och modern till skolning.
De skolar varandra.

Fadern och modern söker se; vem är barnet.
Vad hör hemma i och vad hör inte hemma i.

Det vilket inte hör hemma i förorsakar smärta vemod sorg.

ibland under vårens tidiga gryningsandning,
då du vandrar kan du märka att jorden är täckt med spindeltrådar.
De mest skira trådar, de är där och pärlor är trädda på dem.
Jorden andas djup umbra, den är ännu kall i den tidiga morgonen.
Du stannar och ser att jorden bär en vit slöja av skirtrådar,
det är en pärlväv.
Under denna kan du känna jordens längtan
jordens drömvävare väver vävar av spunna trådar.
det är fröbarnen.
Fröbarnen är där, de bär inom sina händer liv,
drömt liv
önskat
livs dröm
bli
förverkligat.

Du ser jorden och den tunna skira väven,
Nu ser du den stora drömväverskan stiga fram,
med fingertoppskänsla tar hon varsamt
om flikarna
hon lyfter sorgfloret
lyfter sorgfloret in i skimmerljus
Hon har lyssnat, hon har renat,
hon gläder sig
fröbarnen gläder sig i sina steg.

Det är sommar nu;
glass tycker de flesta om, låt oss göra en fest.
Tag ett vackert glas, ett glas med fot, en glasskupol.
Du fyller glaset/kupolen med de glassmaker du har behov av.
En del av smakerna känner du inte men du fylls av begär och vill prova.
Kanske går det bra eller du får ont i magen.
Så ser du skirtrådarna.
De minns.
De känner dina behov.
Du ber om hjälp.
Ser du skirtrådarna.
Nu är de sugrör, de sticks in i glassen.
Hon suger bort allt det du inte behöver.
Knipet i magen lättar
Du kan skutta runt med ditt solparasoll i
Solens famn
Kupol är ett vackert ord, den kan vara vänd uppåt, då kan du inte ha glass i den, då rinner glassen över dig.
Den kan vara vänd nedåt, då är den alldeles förträfflig att ha glass i.
Ser du, det är den givande gesten,
Det är även modet att ta emot.
Det är den tagande och givande gesten i samspelande samförstånd.
Kärleks händer
kallas detta.




Svepnad är ett vackert ord
du vandrar i skymningen
ängsmarker

vatten finns nära

dimman stiger upp, skymningskjolar
dimman höljer dig
du ser inte stegen.

Har du tillit;
ja, jag känner tillit.

Dimman leder dig, värnar om dig,
svepnad är ett vackert ord, svepnad en hand vilken varsamt höljs runt.
Det är dimmans lycka då du säger: ja, jag känner tillit.
Det är dimmans sorg då du säger: nej, jag känner inte tillit. Jag känner rädsla.

gryningens öppning

gryningskjolar

daggens droppar i
varje blommas,
blads öga

Drömvävarnas tårar,
dina tårar, alltets tårar

dessa
vattnar markerna.

Känn inte att du bringar sorg, ty genom att dessa tårar vattnar markerna,
väcks ditt seende;

du ser blommorna.

Det lever i alla folkvisors vemod; jag lindar av...
ur vemodet sker vaknandet
*
Dessa kjolar är mycket vackra,
de är där,
drömväverskor
gråterskor
våra svar är oändligt viktiga vi är i deras steg
*
skriver substans och ser subkultur..livet i stället för
var rädd om livet..om..om...
regnbågen en cirkel
Du skrev substan och det har du tidigare gjort,
var gång du skriver detta ser du en stansmaskin. Det väller fram mynt, falska mynt ty det är mänskliga gestalter du ser.
Det är det vilket skolväsendet söker eftersträva. Nämligen att fråntaga barnen det egna tänkandet. Detta tänkande är inte gjord tanke inte heller egobaserad, denna tanke är den gudomliga tanken med vilken de är förbunden.
Du har även skrivt att hjärtat är ett sigill och det är en vacker bild.
Vandrar vi ”bort” från bilden runt barnet och samtidigt kvarblir i den, så söker vi nu se en medicinförpackning.
livets skapande musik
evig är den inte evighet...evighet är det kroppsbundna...ja, den hårda ramen/fasthållandet.

Evig är musik- de levande konsterna

kanske är det så att innehållet är solögon,

sigillet är hjärtat
hjärtat undervisar oss i kärlek att verkligt se förteckningen,
innehållsförteckningen;
inte hoppa överinte ta kringsteg...

genom hjärtat strömmar gärningen

den hjärtlösa gärningen är ett korthus

ord...vid varje skrivet ord...
musikstycke...målande..konstverks födelse skrivet i sannhet;
svarat till i sannhet
förlöses ett förvridet väsen
skönheten träder fram
människan borde se orden vara levande väsen...
kanske skulle hon då vakta sin tunga
*
rädd - vad är rädsla-
substans
sub stans stansa
stämpel
sigill

det vackra sigillet är substans
nej, jag är inte rädd-
livet är inte alltid lätt

skriver substans och ser subkultur..livet i stället för
var rädd om livet..om..om...
regnbågen en cirkel

skatten i mitten

livet

regnbågens färger speglas i oss

varför värja oss kanske mer värna om livet
inse att vi är i helheten
*
Vandrar vi ”bort” från bilden runt barnet och samtidigt kvarblir i den, så söker vi nu se en medicinförpackning.
Den har en kartong ett omslag en förpackning, innanför denna finns en glasburk alternativt flaska eller ett celofan/alluminium kanske det är, silverglänsande eller plastiskt material med tabletter instansade/förpackade i plast knappar.
Detta är bilden av en kropp.
Det är en medicinförpackning vi har landat i, samtliga varor vilka har en förpackning är tvingade att ha en innehållsförteckning inom ramen av det tillåtna.
Det finns läkemedelsverk, det finns livsmedelsver, finns det människoverk. Det finns det till viss del. Det är det du ser, liv stansas in i en form och är inte tillåtna av mänskliga händer att kliva utanför, då anses liven vara oregerliga eller omutbara.
För er skjälva borde ni ha en innehållsförpackning, en slags bipackssedel. Den skall inte godkännas av någon utanför er, den skall godkännas av ert hjärta vilket är barnets tanke; den gudomliga tanken. Då ni kan läsa er biåpackssedel: er egen innehållsförteckning blir ni omutbara,
Ni blir hjärtfolk.
Naturligtvis ser du en subkultur, det är att likna vid en robottillvaro, eller zoombietillvaro. En verklig skuggtillvaro av det vilket är meningen med varje levande väsens vandring.
För de vilka önskar styra era steg – mänskliga makthavare – blir ni mer lättstyrda/servostyrda.

Bilden du ser av regnbågen är högst verklig, den är inte en gjord bild. Det är lite svårt att övertyga människan ty hon ser att det finns något även utanför och hur kan du säga att det är en cirkel.
All spänning försvinner i ett nafs; det finns inte en skatt i mitten. Inte en sådan skatt, med guld och ädla stenar. Ja det är sant att varje liv är guld och ädla stenar. Men det de önskar är en skattkista. Ja, det är sant varje kropp är en skattkista. Men det är de materiella rikedomarna de önskar finna under denna skattjakt.

Av värde vore det då de inser med fylld styrka att deras själv är gods och gröna skogar, är guld och ädla stenar.
Regnbågens färger strömmar in och ger er edra färger.
Dessa färger är inom er och utom er, utom er och inom er.
Visst finns det något utanför cirkeln, det finns det runt er, det är inte utanför det är med och av;
av ljus är ni komna.
En del av er har givits ”särskilda/speciella” låt oss säga uppdrag.
Ni har aldrig lämnat dem vare sig nu eller då eller i framtiden.
Ni är de folken och skall alltid varde de folken.
Ni är de tolv stammarnas folk.
Ni bär ljusmantlar, inte alltid lätta att bära, ni är här i jordesfären ty ni är utvalda att bära ljus in i iskylan.
Ni är här för att bära facklorna, träden bär facklor i sina händer.
Stammarna bär facklor i sina händer.
Det är ett stort bröllop vi firar.
Faktum är att det lever i bilden av droppen:
Droppen
urformen
allt
livs
liv
människan borde stanna ofta inför den,

Buga
inte i böjd tacksamhet

ljusglädje

seende buga sig är att vandra in i droppen

bli sitt själv

där är inte väggars gränser

droppen är människan
människan är droppen

se stenen och vet att den är droppen
Det vilket sker genom att Modern sakta drar lyfter taggarna ur bröstet. Befriar er från taggarna är det du ser:
metarmorfos
transformation
två vackra ord... ser plötsligt fiskarens lugn med metspöt i handen...
fiskar inte för fångsten
lugnets pärla sitter fiskaren i...
hjärtpärlan
Detta är ett stort bröllop.
Ni finner varandra
var ande.