4 juni

Minns du hur du en gång satt vid stranden,
total stillhets liv omgav dig
en mantel
en kärleks mantel var runt dig

en arm
en vinge
en närvaro
utan närvaro.

Du visste att sjön låg framför dig,
du visste det ty du andades dess doft.
Dess doft, dess sånger.
Sjön var insvept i dimma, sakta steg dimman upp
steg dimman upp inför dig för dig skingrades den.
Dess dröm steg fram.

Slöjan lyftes sakta.
Bruden står framför honom,
slöjan är över hennes ansikte.
Hans hand, händers fingertoppskänsla snuddar vid,
lyfter slöjan sakta, deras ögon kysser varandra.

Slöjan lyftes sakta, du mötte sjöns ögon,
visste var ditt sanna hem är.
Du visste att i varje droppe finns alla element,
i alla element finns allas element, finns allt,
framtidens historia, dåtidens.

All historia är droppen.
Se, droppens skönhet,
dess klara prismaandning
Ja, det är en vackerbild du ser, du ser droppen hänga ned från, i en halskedja, egentligen är det inte en halskedja.
Du ser en vit pärla,
dess kronfäste är av guld
smala sirliga trådar
solstråletrådar.
Detta fäste är våra gemensamma händer
vår uppgift är att bevara droppens rena klara ljus.
Historien är den vilken bär livet, endast då den är sann,
i ljuset av det objektiva ljuset
strålar den fram.
Droppen är urformen till allt liv därför ser du den.
Droppen är livets moder, livmodern. Droppen har fosterhinnor, tunna solstråletrådar är dess väv.
Månstrålstrådar är dess signum.
Denna droppe är livets tårar,
kärlekens tårar,
Droppen är i den kupade handen i givandets hand.
Handen är fästet,
Se droppens vingar öppnas
se livet stiga ur
helgat är varje livets steg.
Droppens form lever i allt
Droppen är den omfamnande gesten.

Den sanna historien blickar in i framtiden detta för att förstå sig själv, för att se sitt själv och därigenom leda sig själv in i framtiden.
Detta är att se såningsmannen.
Såningsmannen är icke könsbunden.
Såningsmannen är drömvävaren, väverskan vilken väver livs mönster.
Det vill säga väver fröets inneboende liv.
Såningsmannen lägger det i hennes händer i hennes sköte, kupar jord därom, vakar över livet.
Ser framtiden knoppas och leder det till blomning.
Såningsmannen är en själ i andeljus.

Liemannen är en själ i andelöjus
Liemannen skördar livet till frö/fröet.

Var slöjan
var liv
var icke liv
*

Om du ser det enskilda trädet,
berättar det om helheten
Nej, det gör det inte, skogen berättar alla träds träd;
allas steg.
Så ofta vandrar du in i trädens liv. Ser träden och frågar dig – berättar ett av träden hela platsens liv. Ja, det gör det utifrån sitt perspektiv. Detta är den enskilda historien. Helhetens historia; sannhetens historia berättar träden tillsammans, faller orden samman, är det sann historia. Blir det strid om orden, är det den enskilda historien vilken vill övertyga enskildheternas samstämda historia vilken stigit fram i evig andning.
Genom att se de enskilda berättelserna går det att se stråken. Inom parantes vill vi ha sagt detta: det kan upplevas att vi här säger att den enskilda berättelsen eller upplevelsen är osann. Så är det icke; upplevelsen är alltid sann, den är egenupplevd och bör tas på största allvar, inte bör, den skall alltid ses med största allvar, ty det är väsendets upplevelse.
Vi sade, genom att se helhetens historia går det att se de enskilda berättelserna, går det att se stråken. Sann historia är evig, berättaren bjuder in väsenden och tydliggör dem; ger demn form, plasticitet.
Se de stora orkesterstyckena, dessa består av partiturer, av olika instrument, av själsstämningar.
De är dels upplösande eller vokaliska samt plastiska konsonantiska ,
musicerande samt formande.
Symfonierna - oavsett vilka klaviaturer eller partiturer,
tonarter eller instrument de innehåller – eftersträvar harmoni.
Dirigenten är organiserande ett organ vilket ser ande. Dirigenten är organiserande, är ceremonimästaren, är stavbäraren.
Dirigenten håller i taktpinnen.
Han sinnen måste vara lyhörda, dirigenten är en slags dimmerbelysning.
Är samtidigt en historieberättare eller skrivare.
Dirigenten lyfter fram eller tonar ned, eftersträvar helhetsupplevelse, helhetsupplevelsen.
Tonerna, klangerna fanns redan innan orkestern samlades. De framför styckets partiturer i helhet.
I övandet samt i ”eftersamtal” går det att se de enskilda delarna.
För länge sedan nära vandrade berättare från stam till stam, eller från boplats till boplats. Berättaren välkomnades med innerlig värme.
Folken samlades runt elden.
Varför alltid runt elden.
Orden vandrade genom den helgade elden, renades samt uppfyllde de törstande själarna.
Berättaren var en historieberättare/sagoberättare. Dennes största förmåga var att vika upp väven enligt dess, enligt vävens mönster. Detta då helt utan egna värderingar eller bedömningar. Denne var en ceremonimästare och nog var det så att berättaren höll en vandringsstav i handen.. Denna stav är i handen även nu, den har dragits samman.
Först var den en fjäderpenna, så var den en reservoarpenna, så var den alla de slag av pennor med udd, så var den tangenter. Böcker har skrivits och skrivs, filmer görs. Hur historien än lägges fram finns det; är den kommen ur ett manuskript.
Det sanna manuskriptet består, kanske göms det undan, kanske skrivs det, görs det om(förvanskas). Hur det än skrivs träder det sanna manuskriptet alltid fram.
Det kanske bestrids; må så vara.
Sannheten träder alltid fram.
Den är allomfattande, otadlig, oförbehållslös kärlek.
Den är evig, inte evighet. Evighetens historia sönderfaller ty den är egenprojektion, den eviga historien består/kvarstår/(lever ty den är andeprojektion. Den blickar framåt i nuet och förstår i kärlek sin dåtid. Dåtiden blickar i nuet framåt och förstår i kärlek sina steg.
Detta är den objektiva förlåtelsen.
Vaknar du och ser att dina steg skadat din väg.
Tag dem i dina händer, ”kasta” dem/lägg dem i jordens, Moderns händer. Be henne ta emot din gåva. Hon gläder sitt hjärta till ditt/med ditt vaknande hjärta.
Det är bilden av tobak, de gamla folken offrade alltid lite tobak till marken innan de rökte.

Sammanfattar vi nu det skrivna blir det;
Historien är rörelse
själsandning
därmed sång klanger musik.
Är musiken stilla;
inte alls:
de dansar med elden;
runt elden.
Hon är i mitten
hennes kropp böljar följer skimrar
hon håller en vinge i handen
Han rör sig runt om
vakar över värnar om
han bär en vinge i handen
Två händers hjärtvilja möts
tillsammans är de en fågel.

Den högra vingen är plastisk, är material, är ur erfarenhet, det är berättelse.
Vänstra vingen är drömmen, stoffet vilket sammanförs till enhetliga viljas kropp.
Se luften fyllas av tusen,
miljoner miljoners miljoners miljoner av
fjärilar, luften är ett skimrande fjärilshav.
Så förs de samman
är en fjäril, alla
fjärilars
fjäril.
Partiklar, molekyler, elektroner, kalla det för vad du vill;
stoff skimrar förs samman och blir form av erfarenhet.
Minns du hur du en gång satt vid stranden,
total stillhets liv omgav dig
en mantel
en kärleks mantel var runt dig

en arm
en vinge
en närvaro
utan närvaro.

Du visste att sjön låg framför dig,
du visste det ty du andades dess doft.
Dess doft, dess sånger.
Sjön var insvept i dimma, sakta steg dimman upp
steg dimman upp inför dig för dig skingrades den.
Dess dröm steg fram.

Slöjan lyftes sakta.
Bruden står framför honom,
slöjan är över hennes ansikte.
Hans hand, händers fingertoppskänsla snuddar vid,
lyfter slöjan sakta, deras ögon kysser varandra.

Slöjan lyftes sakta, du mötte sjöns ögon,
visste var ditt sanna hem är.
Du visste att i varje droppe finns alla element,
i alla element finns allas element, finns allt,
framtidens historia, dåtidens.

All historia är droppen.
Se, droppens skönhet,
dess klara
prismas
andning
*
din själs
filtermantlar
runt oss

drömvävar vackra

död
är död
död
liv
är liv
liv

kyssar
är

kanske en djup sannhets smekning

filtermantels skönhet
väver du

drömmen svarar dig i glädje

Din själs andepensel
målar

skönhet