18 juni

Varför ständigt föra en kamp emot framåt skridandet,
Framåt skrider anden.
Se alla frön på marken,
i markens händer

I hennes händer
I alla markers händer.

Vad skulle ske om alla dessa fön icke ville,
Skulle du då uppleva vårens blomning,

Varje frö vet sin vandring,
Känner den,
Den pirrar i hela kroppen,
Varje frö vet sin vandring
Känner den
Därför är det tämligen omedelbart krona.
Fröögat skådar fram, in i framtiden
Ser selektivt
I perspektiv livets vandring, i perspektiviskt seende, titthålsseende, ett slags tunnelskeende.
Fröögat ser in i teleskopet, möter stjärnorna genom periskopet möter Fröögat det närmaste.
Fröögat ser upp genom samt ned genom. Fröögat har ett teleskop samt ett periskop samt ett lod.
Ser du, detta är de två vägarna, alltid lever de två vägarna.
Detta är bilden av dessa två vägars eviga liv, eviga vandring.

Fröögat möter sin bild i är,
Känner så vindens rörelse, vindens rörelse kan liknas vid såarmens/handens rörelse, vid vingens rörelse, Det är en hjärtgest vilken öppnas utåt likt ringarna i vattnet, det är en hjärtrörelse vilken giver fröet, Fröögat en boplats,
En hjärthamn till att förverkliga sitt ursprungs mening in i sin egensfär. Därigenom öppnas egensfären och blir en allsfär,
Livet är i hjärthamn,
Är därigenom allomfattande i sin egensfär.
Det är ett pendelslag, en andningspuls.
Därigenom är vilans balans så oerhört viktig.
Det är att sitta i gungan, känna den sakta röra sig genom din kropps rörelse, känna hur den öppnar gungningen, fram och åter andas gungan, andas in och ut, ut och in.
Nu skulle du kunna öka farten och därigenom öka gungningen till den grad att gungan svingar runt,
Det troliga är att du ramlar av.

Huruvida du gör dig illa
är beroende av hur du leder din kropp,
faller du stelt tungt eller blir du en mjuk boll.
Barnet gör sällan illa sig
ty det blir denna mjuka boll,
Barnet liksom rinner ut över marken.
Droppen rinner ut över marken
Andas in
Drar ihop sig
Drar sig samman in i sitt själv
Vinden andas
Varde kropp
I liv

Det lilla fröet,
Ett frö är inte litet, hur skall det kunna vara litet,
Ett frö innehåller den samlade informationen av hela livet.
Till synes är det litet, det är hela växten.

Ett frö
Sover vaken dröm
I jordhand

Stiger upp

Gnuggar sömnen ur ögons vrå
Linser ler
Fransar sveper
Målar sols regn
Se framåt i förtröstan
Töm dina förväntningar
Till viss del blir det en slags titthålskirurgi.

Varför troskapa
Varför inte vetskapa

Tillitsskapa
I vetskap
I tillit skapa
I vet ande tillit skapa.

Ett frö har en rotgrodd, nedåt och en stjälkgrodd uppåt.
Så vad annat är Fröögat än en hjärthamn.

Fröögat möter sin bild, det är den bild du så ofta ser:
Löven faller
Sjunker in i marken
Stiger upp
Runt trädet
Är pärlor
Slår ut
I blom
Till synes faller löven, bladen
Faller de
Det är en flik av lövens liv vilken faller
Skuggan faller
Det solupplysta är där
Alltid
Synligt eller osynligt
Detta är bilden av Rhododendron samt ånga andra växter
De sätter knopparna året innan.
Sätter knopparna
Tyst visar de
Viskande sjunger de vävtrådar
Se
Se människa
Blomman faller
Knoppen är alltid
Blomman är alltid
Blomman
Kronan andas in och ut ut och in.

Dotter du skrev,
Till synes faller bladen från mun,
Du ser bilden av alla dessa strömmar med tomma, meningslösta ord vilka strömmar ut ur många munnar. Du känner hjärtats önskan, känner de inre orden, banka, bulta slå på dörren
De hålls åter
Blir ett skal
En skalmantel vilken sakta kväver livets värden
Livets puls
Du ser dig
Våldtagen, slagen
Hur du står i duschen och söker tvaga dig ren,
Du har en borste, du har en svamp du tvättar dig,
Inte tvättar det är mera att riva dig skrubba bort smutsen.
Hur du än söker gnugga bort smutsen är den där.
Det är bilden av färg vilken icke vill torka, du söker gnugga bort den, slipa bort den och den blir mer och mer.
Är en klistermassa, kladdig massa breder ut sig över.
Det är smält socker, eller lim vilket fäster vid,
Det är, att stiga in i åkerns regnmarker , känna hur fötterna sugs fast, hur du än söker befria dig sugs du djupare.
Det är bilden av att få tuggummi på fingrarna och känna hur det blir mer och mer utan att försvinna, det är känslan av klibbig vetebrödsdeg på fingrarna.
Hur du än skrubbar och söker få dig ren blir du inte ren.
Inte föränns du lägger dig in i den hjärtfamn vilken vill
Från hjärtat vagga dig
Till sömns
För att återfinna balansen
En dag kanske du vaknar upp och känner dig
Ren.
Den sista våldtäkten har skadat dig djupt,
Den var av helt annat slag än alla vidrigheter du mött tidigare.
Att icke uttala hjärtorden är våldtäckt på av det egna livet
Av livets väv.