5 juni

Denna natt fördes du djupt under eller snarare in i hennes kropp. Du har det inte lättvindligt, du andas inte lätt.
Du har skrivit ett poem av det du såg, låt oss samtala om det vi visade.
Du är trött och uppgiven, du lade dig på marken.
Du vandrade in i djupa skogen, kände smärtan välla fram och åter genom fötterna. Klädnaden revs sakta sönder, du klädde av dig och tog av dig skodonen.
Du fördes in i de djupa skogarna ty där känner du livens liv, där är inte alla störande bakgrundssurr. Det doftar ren jord inte outtydbara strömmar, du behöver aldrig vara redo att möta ett ”popupfönster” ja, vi kan de orden. Ditt barnbarn har en liten låda med en vev, en musiklåda, vevar du så spelar den och till slut öppnas en lucka och en figur hoppar fram. Denna figur är leende och snäll, upplevelsen då den hoppar upp blir ”rädsla” ett bakåtryck/ryggande bakåt; trots att du vet att det skall hoppa fram.
Det är detta du upplever i livet, du ser ett ansikte, hör orden, men din erfarenhet berättar för dig att det kommer att hoppa upp någon. Din erfarenhet berättar om ytans demoner.
De vilka kysst dig med goda ord och sedan valt yta, deras kyssar har varit falska,
deras ögons kyssar har svett dina ögon.
Ändå strömmar din kärlek.
Du skrev under gårdagen till någon: du skall inte prova mig, jag är den jag är, det enda jag söker är att nedteckan de ord vilka strömmar genom mitt väsen. Så är det.
Människan vill gärna prova, utröna finna bevis. Det finns inte behov av att pröva vare sig dig eller ett annat sant levande väsen. Det vore bättre om dessa provönskare öppnade öronen och såg att allas era ord är en väv.
Ni bär ljusmantlar, inte alltid lätta att bära, ni är här i jordesfären ty ni är utvalda att bära ljus in i iskylan.
Ni är här för att bära facklorna, träden bär facklor i sina händer.
Stammarna bär facklor i sina händer.
Det är ett stort bröllop vi firar.

Du fördes in i de djupa skogarna ty där kan du andas fridsro, andas ut eller in. Du behöver inte utröna vad som är sant och falskt. Du kan luta dig tillbaka och andas ljus.
Där är du, borta från människorna är du i vår helande hjärtfamn.
Åter var du utmattad och är utmattad.
Låt oss se:
Tröttandades kände markens vilja, trädens vilja.
Lade dig i mossans bädd.

Sorghavet sveper om
händer är källströmmar
lyfter ur
sorgflor
in i
skimmerljus

så ofta glöms gemensamma stegens andning,
glöms i utbyte mot en känsla av ständig ensamhet.
Det är den känsla det nioåriga barnet lever i/med.

Stegen är då vandringen med den stora, de stora frågorna: var era ord sanna, är era ord sanna.
Är orden överensstämmande, håller de.
Ser du frågetecknet framför dig; då ser du barnet.
Barnet är ett frågetecken, det är en ”halv åtta”, en bakåtvänd s – form. Samt en prick; barnet ställer frågan, skall den befästa eller lösa upp pricken under frågetecknet, skall detta tecken bli en strömmande levande rörelse eller förbli halv. Ja, du ser inte ett rent frågetecken, ty du ser att barnet ”krånglar” in sig i tecknet, frågetecknet ser mer ut att vara ett cykelhjul med stor punktering, snett och vint, inte en väg är synlig. Inse genom detta att varje svar vilket ges barnet måste – ja, det är ett måste – vara sant.
Stegen är då vandringen med den stora, de stora frågorna: var era ord sanna, är era ord sanna.
Är orden överensstämmande, håller de.

I varje väsen finns en gömma; en vackergömma. Däri ligger orden; en förädlingsgömma.

Livsvägen är kantad av stenar, kanstenar.
Dessa stenar är stöd, räcken,
vägvisare.
En del av dessa stenar har blivit sargade av inkräktare.
Inkräktare, väsen vilka söker att ta över. Utmed varje väg finns ett visst antal ett vist antal stenar.För att dessa inkräktares stenar skall kunna kilas in erfordras det våld.
Vägens kantstenar skadas, stegen skadas. Inkräktarnas stenar är de stenar vilka inte vävdes in i väven in i livsdrömmen.
För att se dem, för att läkande se dem, för att läkandet skall kunna ske, måste sorghavets vågor stiga.
Måste sorghavets vågor tillåtas att stiga höga.

I bilden lägger du dig på markenI i markens händer.
Du lägger dig i en mossädd.
Mossan känner hemligheten.
Mossan täcker ofta stenarna.
Mossan känner livets gömmor.

Hon öppnar ryggeb, hennes händer, hennes ådror förenas med väsendets ådror, det blir en slags hjärtmaskin eller varför inte en dialysprocess.
Hon dricker ur smärtan,
hon omvandlar den.

källströmmar
hon hade sett isarna lindas över markerna, det var inte vackerisar,
dessa isar var svartna ogenombrutna isar,
de vare sig reflekterade ljus eller gav,
de andades skärande kyla,
de gav icke kinderna rodnad de strök ut ikarnatets vilja.
med händernas hjärtströmmar hade hon sökt lindra jordars hudsmärta,
smekt stammarna omfamnat
rötternas kronor,
kronornas rötter.
bett vindarna andas mjuka svepande rörelser
i dagars famn hade hon lindat soltrådar runt varje blads frysande ådror,
i nätterns famn hade hon vävt in silverne ljus.
stjärnstrålar sökte lyfta fram linjerna
inför de blinda.

Länge nu hade hon känt vindarnas högandning,
sett molnmantlarna andas böljande vida,
krigarnas långa hår glänste korpsvarta vingar,
huden glänste brons böjda näbbar andades
i händerna lyste stavarna
milsvida kring
ur ögon
strålade blixtars ljus,
de andades icke ondska
de andades
varm
kärlek
se
se

Krigarnas bröst hävdes
hjärttoner djupa
vibrerade in i
länderna
dörrar
slogs
upp
hör
hör
hör

molnen drogs samman
djupt violetta fyllda tårsjöar
kylan välvde om
hon frös
frös in i ben
och märg
drog sjalen
tätare
tätare
om
såg fötternas sönderrivna steg
hörde markernas
ländernas
suckan

dina händer är källströmmar
lyfter mig upp i skimmerljus
aning.

Jag är så trött jag lägger livet i träda,
vandrar in i skogars djup stammar sluter tätt om
glänta öppnar händers välkomnande gest
jag är så trött sluter
mig inom


Hennes händer öppnar ryggen
Hennes händer är
källvatten
stiger in
i mig

Lyfter lyfter lyfter varsamt upp

Sorghavet sveper om

händer är källströmmar lyfter oklarnade droppar
ur det vidöppna bröstet
sol berör

färgade trasselhärvor skakas
reds ut

vackernystan strålar är öga av
soltrådar

Hon håller soltråd i fingrar
glanslösa svartpärlor
träs på band

Hennes händer är källströmmar
sköljer lyfter upp
rad efter rad
pärlrader

vind mjukandas om
klarnade droppars
regnbågsfärger
lindas om
bädd

hon hade sett isarna lindas över markerna, det var inte vackerisar,
dessa isar var svartna ogenombrutna isar, hon ser dem smälta
ser hudarna skimra ser inkarnatets vilja vakna
med händernas hjärtströmmar smeker hon jordars hudlycka
smekter stammarna
omfamnar
rötternas kronor,
kronornas rötter.
ber vindarna andas mjuka svepande rörelser
hon ser pärlor öppnas
hör grönhavet
andas
hon omfamnar vindarna flyger
in i
sol
sjunger
dina händer är källströmmar
lyfter mig upp i skimmerljus
aning.