9 juni

Dina ögon äro kalken

Bjuder mig att dricka klaraste ljus

Du fyller mitt hjärta med kärlek

Speglar,
”Spegel, spegel på väggen där säg mig vem som vackrast i världen är”
Spegel, spegel säg mig
vem är vackrast
Det yttre
Det inre
Spegel, spegel säg mig vem är vackrast,
De är vackrast då de sjunker in i varandra,
Spegel min spegel spegla mig i kärleks ljus.

Speglar,
Ögon sägs vara själens speglar.
Så sant bjudande är dessa ord.

Det sanna mötet,
Den rena blicken,
Begärsfri,
Bildfri,
Fri.

Ögon,
Själens speglar, icke enkom.
Varje ”uns” av din kropp, av dina steg av din rörelse är själens spegel.
Detta då den är fri att röra sitt innersta väsen i andens ljus,
Då själen känner sitt väsen omfamnas av anden
Är den ren
Är den klar
Är den renaste kristall
Kristallågor.
Lågande kristalleld.

Dina ögon

äro kalken


Du

bjuder mig att dricka


Du fyller mitt hjärta med kärlek



Då din blick


Tar emot min


Vet jag vad sannhet är



Dina händers ljus

Värmer mitt frysande bröst
*

Dina ögon äro brunnar


Kalken


Dina ögon bjuder mig att dricka


Dina händer

Lyfter kalken

Jag möter dig i en oändlighet



Dina ögon äro bjudande kalken



Mitt hjärta fylls med kärlek


I evigheten har människan alltid sökt, sökt.
Blickat in i brunnar, sjöar,
Önskedrömmar

Önskedrömmar, önskebrunnar har de stått invid, de har kastat kopparmynt, silvermynt och guldmynt.
Kanske hade det varit av godo om de hade kastat sedlar däri, ty då hade de sett hur sedeln hade lösts upp, befriats från den gjorda önskan. De hade sett papperet lösas upp och bli ett med ursprunget, det ursprung ur vilket papperet kom, växtriket, eteriska strömmar ler kärlek.
Skriver linjer i bladets händer.
Kopparmynt kastades däri, Venus mynt kastades däri, de sjöng hennes lov, aftonens stjärna, morgonens stjärna.
Silvermynten kastades däri, Moder Måne du vänaste renaste ljus, hör min önskan till kärlek.
Guldmynt kastades däri; Fader Sol all kärleks fader hör min önskan till kärlek.
Kopparmynten
Silvermynten
Guldmynten
Syntes glimra
Dallrande ljus i botten av brunnen.
Vattnet klarnades
Klarnar.
Mynt syntes glimma önskeljus i tårarnas rena vatten.
Önskebrunnen, en skål, en vackerskål,
En kristallskål,
Vattnar jag ängarna med mina tårar.
Ur tårarna stiger den sanna önskans dröm fram.

I evigheten har människan alltid sökt, sökt.
Blickat in i brunnar, sjöar,
Önskedrömmar
I evighet, är den fastlåsta anden, det är den mänskliga tidens rum,
De materiella rummens synliggjorda gestalter,
dess upplevelse är aldrig upphörande.
Lystra till orden;
Evigheten och evig.
E - vig, vänd så blicken till bokstaven e, den börjar i hjärtat vidgas och sluts samman, jag är i mig i mitt inre i mitt yttre, jag är i cirkeln av mitt liv i den stora cirkeln, jag är vigd, i äkta skapande med mig och genom mitt själv.
Evigheten - är en lång rörelse vilken hänvisar till en,
Du har ofta stannat vid ”het”, du känner en hetta och det är inte en vacker hetta; det är mer en het smärtupplevelse. Det är bilden av att ställa sig utanför.
Räds icke att skriva att det är skrämselbilderna av helvetets eldar du ser.
Så är ju upplevelsen då du står vid önskebrunnen och aldrig,
till synes aldrig får svar.

Du upplever helveteselden så länge du strävar mot, är fiende till ditt själv.
Ser du din skugga,
Aftonens, Morgonens Stjärna förenar dig med ditt själv, Moder Måne Fader Sol har alltid hört din önskan till kärlek.
Se din skugga stiga upp ur sanden in i din hjärtfamn,
Se oasen blomma i ditt bröst.
I dig.
I allt.

Ta ett skutt - bildligt talat - in i önskebrunnen och var i dess vatten, du skall finna myntens innebörd och mening,
Du skall se att dina önskningar
är liv.
En metamorfos har skett;
Ormen ser den ”gamla” frösådden,
Ser idealets blomma,
Den kan endast:
Blomman kan endast blomma då den har rötter/rotsystem,
Rotsystemet är det gamla,
Är samtidigt erfarenhet,
Rötterna vet vilken jordmån plantan behöver, har behov av.
Ur jorden stiger blomman,
Med fötter med stam/stjälk och med krona.
Med allt, i allt.

Anden är evig den upphör aldrig, dess liv är icke upplevelsen av tar aldrig slut, pinan tar aldrig slut.
Dess tidsupplevelse är inte tyngande, kvävande,
den är lätt fri.
Evighet är ett tecken på ett andefattigt väsen,
Vad är det;
för en tid av mänsklig vandring glömde jag min ande
För en tid av mänsklig vandring sökte jag genvägar
Livet blev fattigt
Jag vände ansiktet till
Såg att
I det inre lever alltid andens ljus
Såg att jag inte är utanför alltid innanför,
Såg att mynten är i min själsbrunn
De gav mig liv
De ger mig liv
Vi är alltid samman
Såg min skugga stiga upp ur sanden in i min hjärtfamn,
Såg oasen blomma i mitt bröst.

I evigheten har människan alltid sökt, sökt.
Blickat in i brunnar, sjöar,
Önskedrömmar




Sett ytrörelsen stannat vid det övre icke vandrat in däri
Hon skulle då ha insett att rörelsen är en cirkel,
En cirkel är regnbågen är allt liv
Är havet
Är vinden
Är elden

Är
Är

Önskebrunnen är liv
Genom din ande sänker du ned ämbaret
in i hennes hjärta.

Vad ser du;
Rötterna känner jordens liv,
Kronan känner himlarnas liv

Du är i mitten
Du har fötter
Du har huvud
Du har rot stam och krona.

Jag är ett träd en blomma en vind ett hav en eld
Himlens hav är ”ovan” mig
Jordens hav är ”under” mig
Under över alla under.

Ögat är en välvd båge
Kupol
Kupolers kupol
Övre undre ögonlock höljer
Inåt
Öppnas
Utåt.

I evigheten har människan alltid sökt, sökt.
Blickat in i brunnar, sjöar,
Önskedrömmar
Vi är i den.