3 juni

varför återkommer ordet smygande - smaka varje stavelse inom ordet,
smaka varje stavlvelse; känn fläkten av ande.
Bokstaven s pressar luftströmmen framåt, är du riktigt fokuserad kommer du att känna strålen vandra från pannan vidare vidare, det är ett vidseende ett riktat seende, fokuserad blicks vilja.
Detta är inte en skör tråd, det är en livslinjes vilja.
Det är en solväg.
Bokstaven m är två strömmar, andefläktar vilka möts det är en evig rörelse, den avstannar inte, den är välsmakande, den är verklig att uppleva i ultrarapid, känn luftströmmarnas möta, känn motståndet och upplösandet, var i vattnet känn vattnet följa handen vilken för vattnet fram och åter, se virvlarna, se skönheten, se vattnet fyllas av ljus, m är en helgad rörelse.
Y kan vara svårt att gestalta känn ändå att rörelsen är visande och varm, du skrev yggdrasil och det är en god bild, y är kanske livets träd, ådror stiger upp ur markens händer, armar sträcks, solfingrar, ja- det är en god bild.
Det är också bilden du skrev till en kvinna;
idag var jag i stadens störande ljud, skrammel och höga röster
sövande röster

så ser jag skönhetens hjärta i allt

Solen strålade
Regnet dansade
Moln
Vackermoln

Regnbåge
det är vackert att se den så kallat ovan oss och veta att dess "andra" halva är "under" oss.
Livet är skatten, vi står i cirkelns mitt/lever i dess mitt.
Därigenom har vi våra färger.

Fann en droppe

Silver
kristallklar

lyfte den in i vinden

hör

klangens vida skönhet

lyfta

sorg
så står vi då inom regnbågen, känner lever med g. Bokstaven g är ett stötande ljud, trots det kan du känna bilden av att det stöter ut det enskilda in i det gemensamma, gemensamma, gemensamhet.
I det gemensamma finns behovet av balans, du skrev det så vackert i en poetisk bild: länge blickar vi in i stjärnors ljus utan ord utan blickar utan att röra, vi finner varandras andnings hjärtas puls rytm.
Att vara i gemenskap, för att gemenskapen skall kännas/upplevas behaglig erfordras det ett övande till gemensam andning.
I den andningen kommer allt liv närmare det är bokstaven n, en lätt beröring och samtidigt en återhållsamhet. Observera inte ett kvävande av, en skön återhållsamhet, det vi beskriver är samstämighet, är att inte överrösta eller kväva, det är andningens balans.
I den andningen sker detta att drömmen vaknar, lever är verklig, det är bokstaven d; följ hela dess rörelse och känn att den verkligen likt en hand pressar ned drömmen in I livet, det är smörkärnan du ser och kolvarnas rörelse I motorn.
Så är vi då framme vid bokstaven e; det är sammanförandet, äktenskapet, insikten av vad evig är.
Detta är stegens smygande.
Vandra så ut I skymningen och känn dina bara fötter kupas runt, var fullt medveten om att det är steg “ovan” och “under” fotvalvens möte är då bilden av regnbågens fyllda cirkel, ser du- det bildas ringar I de smygande stegen, I varje ring lever ett frö, en eld, ett liv: fröet är eld blommans vaknande är eld, elden är inte förgörande är ljus är värme,jaget.
De dova brösttonerna kanske är klangerna vilka väcker det yttre jaget till att tillåta det inre jagets liv.
Dina steg är i skymningen, allt är inte lika klart och uppenbart, det är uppenbarat, ibland är det dock så att du inte vill se, inte orkar se. Vad sker nu; det börjar bli tyngre runt bröstet, du suckar, vill vända åter, det är dova brösttoner.
Minns du hur du brukade leka med sångklanger, känna var i kroppen de befann sig. Ibland blev det ett starkt vibrato; brösttoner i basklanger. Hela kroppen blir vibrerande och det blir en spricka i muren. Genom den sprickan sticker det ”lilla” jaget in sin hand. Det yttre jaget sticker in sin hand och känner den goda handen omfamna dess vandring.

Vad kan detta liknas vid;
du vandrar i skymningen, det är ängsmarker, du anar att vatten finns nära ty dimman stiger upp, det är skymningskjolarna, dimman höljer dig, du ser inte stegen.
Har du tillit;
ja, jag känner tillit.
Dimman leder dig, värnar om dig, du skrev; svepnad och det är ett vackert ord, svepnad är en hand vilken varsamt höljs runt.
Det är dimmans lycka då du säger: ja, jag känner tillit.
Det är dimmans sorg då du säger: nej, jag känner inte tillit. Jag känner rädsla.
Då kan du i gryningens öppning, genom gryningskjolarna se daggens droppar i varje blommas, blads öga. Det är Drömvävarnas tårar, dina tårar, alltets tårar. Dessa vattnar markerna. Känn inte att du bringar sorg, ty genom att dessa tårar vattnar markerna, väcks ditt seende; du ser blommorna. Det lever i alla folkvisors vemod; jag lindar av... ur vemodet sker vaknandet. Du skrev; den vilken inte finner modet att se mörkret kan inte se ljuset. Det är: den vilken inte finner modet att våga möta mörkret och se dess sanna väsen kan inte heller möta ljuset.
Låt oss se en av de bilder du såg denna natt:
du såg; hur skall vi säga det. Förenklat, du såg marken vara ett streckk; ett umbrastreck, du såg en värld ovanför och en värld under.
Världen ovanför var tämligen enslig, kändes kall. Världen under var fylld med rötter, hålrum och varm. Så hörde du brummandet och såg Humlan, du såg den söka, inte söka, mera brummande surrande visa dig att hur det än är så finns vägen där; hon sade; jag hittar alltid hem ty jag vill hem.
Detta är inte en nyhet för dig ty du har uppmärksammat detta och beundrat Humlorna många gånger. Detta under dina ängsvandringar, du har sett dem finna sina boplatser i dessa milsvida ängsmarker, de vet alltid var deras boplats är.
De smygande stegen visar alltid vägen hem.
De smygande stegen är att likna vid drömmen, de är mjuka, de är fotvalv, de gjorda stegen, de tagna stegen är låt oss säga tankesteg.
Så kommer vi då till de ord du vaknade med;
Surrealistiska tankar sliter/river sönder tankevävens logiska skönhet.
Modern väver värme in, helar hela vävens mönster.

Den surrealistiska tanken; surrandet, surrandets vilsenhet, inte det mjuka följsamma seendets tillit. Detta är bilden av dimman.
Moderns kjolar är alltid kärlek.
Våra händer är alltid kärlek.

Daggens droppar – Tårar – Dimman – Ljusfolket.
Dessa sorgväsen lever ofta i skuggan, de bär långa svepande indigomantlar,
de visar i kärlek vägen;
in dig gå
De visar att de yttre betingelserna ofta förleder stegen

se din inre skönhet.

De lever ofta i skuggan
är ofta skygga

Solen strålar
de skimrar

sveper sakta upp sina mantlar

ur dem stiger skönheten
i purpurljus

Träden sträcker grenar gröna

Regnbågens färger lever.