6 juni

ibland under vårens tidiga gryningsandning,
då du vandrar kan du märka att jorden är täckt med spindeltrådar.
De mest skira trådar, de är där och pärlor är trädda på dem.
Jorden andas djup umbra, den är ännu kall i den tidiga morgonen.
Du stannar och ser att jorden bär en vit slöja av skirtrådar,
det är en pärlväv.
Under denna kan du känna jordens längtan
jordens drömvävare väver vävar av spunna trådar.
det är fröbarnen.
Fröbarnen är där, de bär inom sina händer liv,
drömt liv
önskat
livs dröm
bli
förverkligat.

Du ser jorden och den tunna skira väven,
Solen stiger ur bädden och sakta värms jorden, huden.
Dropparna stiger uppåt, dropparna regnar uppåt.
De är strängar mellan jord och himmel mellan himmel och jord.
Ser du solbarnen,
de åker rutschbana,
eller ser du solfingrarna
de spelar grynings symfoni.

Du fylls med vemod eller sorg, dessa ligger mycket nära varandra.
Jorden andas sorg.
Du känner fröna och ser så kallade bångstyriga barn, specifikt treåriga trotsiga barn.
Jag vill vill inte vill.

Det är ett fasligt sjå för varje fader och moder att lyssna till.
Lyssna tomma till.
Att inte lägga in/plantera egna förväntningars önskningar in i barnet och göra barnet till det egna önskesvaret.
Det är ett fasligt sjå för varje fader och moder att tömma sig bort från egna gjorda värderingar,
att frigöra sig från allt bakgrundssurr.

Barnet mer eller mindre - i kärlek - tvingar fadern och modern till skolning.
De skolar varandra.

Fadern och modern söker se; vem är barnet.
Vad hör hemma i och vad hör inte hemma i.

Det vilket inte hör hemma i förorsakar smärta vemod sorg.

ibland under vårens tidiga gryningsandning,
då du vandrar kan du märka att jorden är täckt med spindeltrådar.
De mest skira trådar, de är där och pärlor är trädda på dem.
Jorden andas djup umbra, den är ännu kall i den tidiga morgonen.
Du stannar och ser att jorden bär en vit slöja av skirtrådar,
det är en pärlväv.
Under denna kan du känna jordens längtan
jordens drömvävare väver vävar av spunna trådar.
det är fröbarnen.
Fröbarnen är där, de bär inom sina händer liv,
drömt liv
önskat
livs dröm
bli
förverkligat.

Du ser jorden och den tunna skira väven,
Nu ser du den stora drömväverskan stiga fram,
med fingertoppskänsla tar hon varsamt
om flikarna
hon lyfter sorgfloret
lyfter sorgfloret in i skimmerljus
Hon har lyssnat, hon har renat,
hon gläder sig
fröbarnen gläder sig i sina steg.

Det är sommar nu;
glass tycker de flesta om, låt oss göra en fest.
Tag ett vackert glas, ett glas med fot, en glasskupol.
Du fyller glaset/kupolen med de glassmaker du har behov av.
En del av smakerna känner du inte men du fylls av begär och vill prova.
Kanske går det bra eller du får ont i magen.
Så ser du skirtrådarna.
De minns.
De känner dina behov.
Du ber om hjälp.
Ser du skirtrådarna.
Nu är de sugrör, de sticks in i glassen.
Hon suger bort allt det du inte behöver.
Knipet i magen lättar
Du kan skutta runt med ditt solparasoll i
Solens famn
Kupol är ett vackert ord, den kan vara vänd uppåt, då kan du inte ha glass i den, då rinner glassen över dig.
Den kan vara vänd nedåt, då är den alldeles förträfflig att ha glass i.
Ser du, det är den givande gesten,
Det är även modet att ta emot.
Det är den tagande och givande gesten i samspelande samförstånd.
Kärleks händer
kallas detta.




Svepnad är ett vackert ord
du vandrar i skymningen
ängsmarker

vatten finns nära

dimman stiger upp, skymningskjolar
dimman höljer dig
du ser inte stegen.

Har du tillit;
ja, jag känner tillit.

Dimman leder dig, värnar om dig,
svepnad är ett vackert ord, svepnad en hand vilken varsamt höljs runt.
Det är dimmans lycka då du säger: ja, jag känner tillit.
Det är dimmans sorg då du säger: nej, jag känner inte tillit. Jag känner rädsla.

gryningens öppning

gryningskjolar

daggens droppar i
varje blommas,
blads öga

Drömvävarnas tårar,
dina tårar, alltets tårar

dessa
vattnar markerna.

Känn inte att du bringar sorg, ty genom att dessa tårar vattnar markerna,
väcks ditt seende;

du ser blommorna.

Det lever i alla folkvisors vemod; jag lindar av...
ur vemodet sker vaknandet
*
Dessa kjolar är mycket vackra,
de är där,
drömväverskor
gråterskor
våra svar är oändligt viktiga vi är i deras steg
*
skriver substans och ser subkultur..livet i stället för
var rädd om livet..om..om...
regnbågen en cirkel
Du skrev substan och det har du tidigare gjort,
var gång du skriver detta ser du en stansmaskin. Det väller fram mynt, falska mynt ty det är mänskliga gestalter du ser.
Det är det vilket skolväsendet söker eftersträva. Nämligen att fråntaga barnen det egna tänkandet. Detta tänkande är inte gjord tanke inte heller egobaserad, denna tanke är den gudomliga tanken med vilken de är förbunden.
Du har även skrivt att hjärtat är ett sigill och det är en vacker bild.
Vandrar vi ”bort” från bilden runt barnet och samtidigt kvarblir i den, så söker vi nu se en medicinförpackning.
livets skapande musik
evig är den inte evighet...evighet är det kroppsbundna...ja, den hårda ramen/fasthållandet.

Evig är musik- de levande konsterna

kanske är det så att innehållet är solögon,

sigillet är hjärtat
hjärtat undervisar oss i kärlek att verkligt se förteckningen,
innehållsförteckningen;
inte hoppa överinte ta kringsteg...

genom hjärtat strömmar gärningen

den hjärtlösa gärningen är ett korthus

ord...vid varje skrivet ord...
musikstycke...målande..konstverks födelse skrivet i sannhet;
svarat till i sannhet
förlöses ett förvridet väsen
skönheten träder fram
människan borde se orden vara levande väsen...
kanske skulle hon då vakta sin tunga
*
rädd - vad är rädsla-
substans
sub stans stansa
stämpel
sigill

det vackra sigillet är substans
nej, jag är inte rädd-
livet är inte alltid lätt

skriver substans och ser subkultur..livet i stället för
var rädd om livet..om..om...
regnbågen en cirkel

skatten i mitten

livet

regnbågens färger speglas i oss

varför värja oss kanske mer värna om livet
inse att vi är i helheten
*
Vandrar vi ”bort” från bilden runt barnet och samtidigt kvarblir i den, så söker vi nu se en medicinförpackning.
Den har en kartong ett omslag en förpackning, innanför denna finns en glasburk alternativt flaska eller ett celofan/alluminium kanske det är, silverglänsande eller plastiskt material med tabletter instansade/förpackade i plast knappar.
Detta är bilden av en kropp.
Det är en medicinförpackning vi har landat i, samtliga varor vilka har en förpackning är tvingade att ha en innehållsförteckning inom ramen av det tillåtna.
Det finns läkemedelsverk, det finns livsmedelsver, finns det människoverk. Det finns det till viss del. Det är det du ser, liv stansas in i en form och är inte tillåtna av mänskliga händer att kliva utanför, då anses liven vara oregerliga eller omutbara.
För er skjälva borde ni ha en innehållsförpackning, en slags bipackssedel. Den skall inte godkännas av någon utanför er, den skall godkännas av ert hjärta vilket är barnets tanke; den gudomliga tanken. Då ni kan läsa er biåpackssedel: er egen innehållsförteckning blir ni omutbara,
Ni blir hjärtfolk.
Naturligtvis ser du en subkultur, det är att likna vid en robottillvaro, eller zoombietillvaro. En verklig skuggtillvaro av det vilket är meningen med varje levande väsens vandring.
För de vilka önskar styra era steg – mänskliga makthavare – blir ni mer lättstyrda/servostyrda.

Bilden du ser av regnbågen är högst verklig, den är inte en gjord bild. Det är lite svårt att övertyga människan ty hon ser att det finns något även utanför och hur kan du säga att det är en cirkel.
All spänning försvinner i ett nafs; det finns inte en skatt i mitten. Inte en sådan skatt, med guld och ädla stenar. Ja det är sant att varje liv är guld och ädla stenar. Men det de önskar är en skattkista. Ja, det är sant varje kropp är en skattkista. Men det är de materiella rikedomarna de önskar finna under denna skattjakt.

Av värde vore det då de inser med fylld styrka att deras själv är gods och gröna skogar, är guld och ädla stenar.
Regnbågens färger strömmar in och ger er edra färger.
Dessa färger är inom er och utom er, utom er och inom er.
Visst finns det något utanför cirkeln, det finns det runt er, det är inte utanför det är med och av;
av ljus är ni komna.
En del av er har givits ”särskilda/speciella” låt oss säga uppdrag.
Ni har aldrig lämnat dem vare sig nu eller då eller i framtiden.
Ni är de folken och skall alltid varde de folken.
Ni är de tolv stammarnas folk.
Ni bär ljusmantlar, inte alltid lätta att bära, ni är här i jordesfären ty ni är utvalda att bära ljus in i iskylan.
Ni är här för att bära facklorna, träden bär facklor i sina händer.
Stammarna bär facklor i sina händer.
Det är ett stort bröllop vi firar.
Faktum är att det lever i bilden av droppen:
Droppen
urformen
allt
livs
liv
människan borde stanna ofta inför den,

Buga
inte i böjd tacksamhet

ljusglädje

seende buga sig är att vandra in i droppen

bli sitt själv

där är inte väggars gränser

droppen är människan
människan är droppen

se stenen och vet att den är droppen
Det vilket sker genom att Modern sakta drar lyfter taggarna ur bröstet. Befriar er från taggarna är det du ser:
metarmorfos
transformation
två vackra ord... ser plötsligt fiskarens lugn med metspöt i handen...
fiskar inte för fångsten
lugnets pärla sitter fiskaren i...
hjärtpärlan
Detta är ett stort bröllop.
Ni finner varandra
var ande.