24 maj

Bäcken har alltid varit ett tema i din värld, det är ett vackertema.
Lyfter du jordmanteln ser du bäcken,
den porlar även det så kallade under.
Den är en flerfaldigt porlande källa.
Det är dock inte av godo att öppna hennes hud för länge, låt oss sluta den varsamt och se bäcken ”ovan” hennes hud.
Den porlar är ett eget land, är ett eget hav är hav är land.
Det lever solögon i bäcken
dansande solkatter, guldstänk,
Näcken sitter på en sten i bäcken och spelar.
Varför sitter han på en sten, är det kanske så att denna sten är en blomma och näcken är en ståndare med solögon runt sitt liv.
Är det så att han sitter är i bäckens liv och smeker bäckens strömmar.
Hur det nu än är så strömmar bäcken klar i dagens ljus i natten strömmar den silver.
I gryningen i skymningen faller slöjljus över eller stiger ur dess famn.
Detta ljus lägges över ögonen det sker först då du tillåter bäcken att omsluta din hand.
Bilden visar att förnuftet, det så kallade logiska tänkandet har övergått till gudomlig logik; tanken har insett att drömmen är sann. Tanken har insett att den verkar i andens ljus.
Tanken har insett att allt är intet och intet är allt.
Då detta sker är tanken kristalljusets låga;
den har ”drabbats” av den klara inspirationens ljus vilket heter insikt.

Det är förunderligt hur många trevande försök det görs för att finna livets väg.
De självklara labyrinterna görs till ett virrvarr till irrgångar.
Tanken; andetanken kan leda er då ni tillåter det.
Dotter,
du ser en vacker bild; du ser tanken sitta i en gungstol och vagga lugnt och stilla.
Den sitter där i det så kallade mitten och hämtar upp framtiden i baktiden.
Den gungar gungar fridsmod.
Den sover absolut inte, den är helt fullt medveten.
Den har dock slutat att överarbeta eller hektiskt fara runt,
den har funnit ro, balans.
Den tänker klart inte hårt,
den tänker kristallklart inte hårt
den tänker regnbågsprismors ljus.
Den är ett helande redskap vilket leder själen,
deras dans är mycket vacker i kroppen/balsalen.
Jaget ler,
det är verkligen dessa båda strofer:
Hör du vingarnas sus över dig
de är inte utanför dig
de är inom dig
så

flyg fri
ljuskäglan stod stadigt
solbollen rullade
de föll in i varandras ljus

det lägges en slöja över, det lägges en skir slöja över, de klara linjerna suddas ut för att du skall vilja se.
Det är att likna vid starr, det är att likna vid angreppet mot gula fläcken.
Det finns många exempel.
Det är att likna vid starr,
med ens viskade du Tuvstarr, det är en vacker bild dotter.
Hon sitter i kronan, bärs av Älgen, av Konungen.
Hon är naken ohöljd höljd.
Han lägger henne i den mjuka mossan där sover hon ro, vid vad – vid tjärnen vid bäcken, vid livets vattens sånger.
Det är en underbar upplevelse då slöjan lyfts,
den gör det då själen är redo.