29 maj

upprepning – älskog
du tycker inte om då vi använder denna bild, älskog.
Låt oss närma oss bilden varsamt.
Vad är en upprepning, det kan vara att repa upp maskor ett mönster vilket blivit ”fel”, repa upp stygn, repa upp trassel,
Det är att repa upp ett skeende vilket av olika orsaker avvikit från ursprunget.
Det är inte det vi avser här,
Se stickningen, rad till rad läggs, maska vid maska binds samman och blir ett klädesplagg. Det är ett slags upprepande av.
Se så årstiderna, de vandrar ”in och ut” genom varandra, de upprepas, är ett upprepande mönster.
Se musikstycket, det består av upprepanden.
Dygnets rytmer, allt livs rytmer består av upprepanden.
Upprepningen är alltså en slags rytm.
En rytm är beroende av harmoni, harmoni kan upplevas vara disharmoni. Det kan till och med vara så att du vrider dig för att slippa höra, det är en harmonisk disharmoni ty den tillhör den organiserade klangen och är i klangväven.
Se modern vilken vaggar barnet, vaggans rörelse är en upprepning, en upprepande rytm.
Livet är behagfullt, behagligt då rytmen lever, varje organ har en rytm, organet följer sin levnads rytm.
Livet har en rytm.
En gång såg stjärnan jorden,
stjärnan fann jorden vacker,
stjärnan önskade vara i jordens sfär,
Stjärnan önskade vara i inmarkerna istället för i utmarkerna.
Fader, Moder giv mig liv.
De samtalade, de vävde väven.
Stjärnan vandrade fördes in i jordesfären.
Vi sade att du stickade ett klädesplagg, ett värmande klädesplagg, så gjorde vi då du önskade jordesfärsliv, vi upprepade, band maskorna till varandra, till ditt liv.
Så fördes mannen och kvinnan till varandra, de blandade varandras kroppar, barnet blev barn.
Dotter,
du söker undvika bilden; du ser nu in i en vulkan, du ser den kokande rödglödgade lavan, du ser den böljande rörelsen och explosionen. Denna explosion kan tydas till att vara negativ, den är det inte.
Du ser havets vågor vindens andning.
Du ser bilden av smörkärnan vi en gång gav.
Detta upprepade mönster.
Mannen och Kvinnan möts.
De är kompatibla livsvävar, deras mönster är kompatibla.
De känner värme strömma mellan, livet är ljusgenomträngt, belyst.
Deras händer snuddar vid varandra
ögonen blandas vandrar in i varandra.
De smeker av klädesplaggen, de upptäcker varandras linjer, händerna är i upprepande rörelse, varje beröring är en upprepande rörelse, igenkännandet skapas.
Mannen är i henne, de är i varandras rörelse, rörelsen upprepas fram till klimax.
Detta är skönhet.
Du undrar varför vi har valt denna bild; specifikt då du känner att det är den negativa upprepningen vi avser.
Du frågar dig varför det finns behov av att upprepa det vilket faller ned över dig, varför detta så kallade negativa mönster måste vara.
Egentligen är det inte du vilken ställer frågan; du är drabbad av omgivningens syn på eller av din inställning.
De ser och känner all den värme och kraft du ger, de kan inte se din ”rädsla” för att tillåta ett positivt skeende att ske i ditt liv, för dig.
Du får hela tiden höra att du mer eller mindre tänker till dig allt detta.
Vad är det för nonsens.
Det finns inte ett levande väsen vilket tänker till sig de negativa mönstren.
Däremot är det så att upprepningen sker, alla upprepningar sker för att förstärka kärnan, för att smöret skall skimra guld.

det går inte att bryta denna boks mönster; den är en vackerväv;
däremot går det att bryta tryckfelsmönstren; dessa är negativa mönster;
den goda tron är att överlämna livets bok i någons händer;
överlämna redigeringen; renskrivandet till någon
utanför dig;
renskrivandet är de lyssnande stegen;
Lyssna

Allt
Allt är evigt av sig självt.
Allt vackert är belyst av sitt själv; sitt själv.
En fulländad individ är självbelyst

Lyssna till

livets puls

Tankesvirr

Det är en vacker födelse, vårens blomning.
fylld med ljusfödelse växtfödelse,
liv porlande liv,
bilden är att liknas vid tusende,
miljoner av fjärilar vilka lämnar puppan och flyger fria.

Detta är att likna vid ett vibrerande livsflöde,

magmaandning,
Värmen vibrerar i ljuset
ljuset vibrerar i värmen.
Detta liv kan då det gives ”fria” händer; yttre fria händer bli öknens hav.


jag ser öknarna, först ser jag havet, alla havs hav,
det är inte alla haven, jag ser haven förenas och bli ett världshav.

Solen, den yttre solen gassar, haven sjunker undan in i hennes händer.

Havets botten är oskyddad.
Strömmarna synes i sanden, det är nu ett sandhav, ökenhav.

Ser ökenfolken, eller här sandfolken, de är oändligt vackra.
De är verkligen steglösta, de är ur havets botten.
De är stigna ur havets pärlor.

ser deras vandringar, deras kännande steg.


sandbjällror jag ser sandens slöjor svepa
jag ser henne lyfta händerna, hon är en sandtromb, den virvlar, in i hans famn.

Ökenhavet andas, är åter hav,

Havet dras undan, är hav även enskilda hav,
mellan haven, i havens händer finns händer,
länder, oaser fyllda av, med liv till liv.

Det är haven och världsdelarna, mellan dem strömmar aldrig upphörande linjer.

Det är ständigt skapande verkan.


tillsammans
Har levt vidare med:
I den blankpolerade pilträdshyllan står den opåverkade boken

läderpärmar

blad
bladen

blå blommande hav

ögon
pupiller

hål i vilka trådar av lin träs

bladen
sida vid sida

pärmen runt

händer

opåverkad vilja.

I den blankpolerade pilträdshyllan står den opåverkade boken

vandra genom det höga gräsets smekande linjer, känn gräsets rörelse,
upplev markernas cirklande rörelser, spiralernas andning,
hela ängen är en labyrint,
känn att varje linje är följdriktig,
du känner inte svårigheter,
du känner

livsvägs andning.

Du andas vattnets närhet,
hör sången.
Nu är du vid bäcken,

du ser bäckens porlande klara vatten dansa smeka runt stenar.
Lugnt stilla.

Solstrålar finner bäcken, tindrande ögon synes i dess famn.

Du ser pilträdet, ser de långa grenarnas hår stickas in i vattnet.

Pilträdet andas

stiger upp ur

är i boplatsens hägn
är en famn en hylla

är en famn för livets bok.

Ängen är där, gräset är där, bäcken är där,
Pilträdet är där.
Boken har behov av pärmar.
Han vandrar vida omkring, ser djuret
ber om löfte att omhändertaga dess liv.
Djuret bejakar hans önskan, hans behov.
Han lägger djuret till marken med sin pil.
Han böjer sig över den livlösta kroppen, tackar djuret.
Av huden bereder han bokens pärmar.

Hon vandrar i skogarnas marker i ängarnas sköte
hon ber växterna om liv,
de bejakar hennes önskan, hennes behov.
Hon samlar växter i sin korg bereder bladen att skrivas.

De vandrar in i sädesfältet, möter linets skallrande hav,
skördar linet bråkar det skäktar det häcklar det spinner det till tråd.
De gör hål i arken och syr samman sidorna till bokens liv.
Bladen är sida vid sida binds samman av livets band.
Han lyfter pärmarna och lägger dem om.
De ser boken,lyfter den
till de allgoda visa
förverkliga er
vilja.

Deras händer håller boken, pärmarna är händer, inom alla händer är de skrivna bladen.
Skriften är icke synlig den synliggörs genom lyssnandets steg.
Varsamt ställer de boken i pilträdshyllan.

I den blankpolerade pilträdshyllan står den opåverkade boken.
I denna bok lever allt liv, i denna hylla vilar allt liv, i denna bild är allt liv,
allt liv är skrivet, det är icke avsnitt, enskilda delar.

I hålen träddes linet, hålen, är pupiller, det kan synas vara smärtsamt att träda trådar i hålen; pupillerna. Det är en bild; det oseende ögat är hål, tomhålor.
Ögonen öppnas de ser det sammantagna, den sammantagna bilden, linet träs i hålen;
visar att ögonen ser i klart ljus sammanhangen.

Pupillen är mörker och ljus i levande samverkans andning.
När ögonen är öppnade,då väsendet är enhet ser det enheten vilket är helheten.

De; mannen och kvinnan gör allt tillsammans, inte endast de, allt liv i denna bild gör allt tillsammans;
det är den opåverkade viljan.


vindsträck
vindsträckta marker vill
böja henne bakåt


hon böjer sig framåt
bär hjärtat i famnen vaggar vaggar vaggar
fly liv
fly bort

fly liv
giv ande

hon tvingades leva i vildmarker
hennes längtan var alltid i fridsmarker

hennes hjärta var ett öppnat kärl
hennes visshet var alltid i fridsmarker

hon följde upptrampade stigar bad aldrig om fägnad för sig själv
hennes hjärta var en aldrig sinande brunn

hon tvingades leva i vildmarker
hennes tro var alltid i fridsmarker

hon såg alltid det goda i varje livs väsen
hon tvingades leva i vildmarker

slöt ögonen kände mossan
kände vinden
kände träden
kände stenarna
allt livs liv

inom hennes mun var leende ljus
hennes hud var leende värme

hon ropade in i vinden

älskade
fly fly långt bort långt bort från mig från mitt vara
jag är dig icke värdig

fly fly långt bort så långt bort du kan komma
jag bringar dig olycka

Moder min Moder
lyft mig åter
in i din
famn

låt mig andas fridsmarker

hennes armar föll ut

från klippan sänktes läkevingar
lyfte henne ur.