23 maj

ofta återkommer du till bilden av att överlämna sig och ändå ”hjälpa till lite, utifal att”.
Du lever ständigt med denna bild; att gå till en restaurang för att slippa laga mat. Samtidigt gå ut i köket och tillreda maten ty kocken kanske inte förstår eller vet vad du vill.
Ja, det är en mycket vanlig förekommande bild.
Det görs lagar och paragrafer, helst oskrivna helst osynliga av människan, genom att följa dessa skall högre stegs vandringar ske vilka skall leda till upplysning och helst total lyckonärvaro.
Visst finns det lagar, gudomliga lagar, de är dock icke av den dignitet människan använder sig av för att uppnå de högre stadierna.
Skulle dessa edra gjorda lagar gälla för allt växande liv, ja, då är det frågan om inte trädgårdarnas liv skulle duka under. Det vill säga kvävas, vissna och dö bort.
Det finns visande bilder överallt i allt. Människan är inte skapad till herre över allt liv, hon är här av den enkla anledningen att hon önskade det, vi önskade det ty vi ville känna vad liv är.
Det behövs ”fasta” golvytor att vandra på, det är tröttsamt att ständigt vandra i våt lera, stegen liksom sjunker djupare och djupare in. Den vilken har vågat sig på att bege sig ut i en våt leråker, vet känslan av att fastna, stövlarna sitter kvar då du söker gå,
Det är egentligen en bra bild för vad alla dessa så kallade andliga lagar gör.
Människan är en syster eller en broder vilken lever i helheten. Huruvida hon vill vara storebror eller lille bror, storesyster eller lillasyster är skiftande vid olika behov.
Det viktiga är att inse att allt liv är beroende inte begärsberoende, utan behovsberoende av varandra.
Det är svårt mycket svårt, och mycket förvillande att dels se alla enskilda delar och samtidigt i klart ljus se att inga gränser finns.
Det blir verkligen att känna golvet upplösas.
Det är så att alla önskningar alla drömmar alla steg, vad du än vill benämna det strömmar genom med till för i allt.
Den seende, kännande varelsen, väsendet känner alltets liv, så känner vi allts liv.
Allt levande är samverkande,
Så ofta ser du hur rötter, växternas rötter är inte direkt under plantan, det händer då du rensar att du drar upp ett grässtrå och ser ett annat grässtrå långt bortanför följa med. Du ser att det inte är en punkt a till en punkt b. Det finns sammanbindande länkar. Du finner ofta att rötternas färger förändras allt efter den jord de lever i.
Det är så med allt liv, det är det vilket benämns kulturella, sociala mönster mm.
Åter och åter är det detta med förebilden vilken stiger fram.
Kanske borde det istället benämnas medbilder.
Ty ni har kommit så långt bort från varandra.
Så långt bort från liv.
En förebild var tidigare en medlevande gärning.
Denna bild har mer och mer blivit en slags upplevelse av överlägsenhet.
Jag är större än dig därför vet jag bättre.
Det är inte att vara en förebild.
Förebilden är det sanna väsendet,
det väsen vilket kan säga;
jag är.
I det ögonblicket är väsendet vordet det du skriver vara; smycke:


lägger mina händer åt sidan
Moder
jag niger djupt
inför
dig



jag lägger mina händer åt sidan


ber dig;


smid mitt hjärta

till ditt smycke


fyll mina ögon

till brädden

med

ditt klara ljus

gör mina händer till
din kärleks skålar

Moder
jag niger djupt
inför
dig

giv ditt smycke

in i

rätta händer

jag lägger mina händer åt sidan.

Det är då, då du verkligen lägger händerna åt sidan,
det är då du verkligen befinner dig i den mest undersköna restaurang du någonsin befunnit dig i. Där finns inte upplevelsen av; jag måste nog gå ut i köket utifall att. Du vet att allt är redan givet. Vi känner allt genom er, ni känner allt genom oss.
Det blir en mycket välsmakande livets soppa.