så är vi då åter vid havet, sandens hav.
Det är en vacker födelse, vårens blomning.
Den är fylld med ljusfödelse växtfödelse, liv porlande liv,
bilden är att liknas vid tusende, miljoner av fjärilar vilka lämnar puppan och flyger fria.
Detta är att likna vid ett vibrerande livsflöde,
magmaandning,
Värmen vibrerar i ljuset
ljuset vibrerar i värmen.
Detta liv kan då det gives ”fria” händer; yttre fria händer bli öknens hav.
Du skriver eller gavs bilden av sandfolket.
Skriv den fyllda bilden.
”jag ser öknarna, först ser jag havet, alla havs hav, det är inte alla haven, jag ser haven förenas och bli ett världshav.
Solen, den yttre solen gassar, haven sjunker undan in i hennes händer.
Havets botten är oskyddad.
Strömmarna synes i sanden, det är nu ett sandhav, ökenhav.
Ser ökenfolken, eller här sandfolken, de är oändligt vackra.
De är verkligen steglösta, de är ur havets botten.
De är stigna ur havets pärlor.
Jag ser deras vandringar, deras kännande steg. Jag vet att denna bild hör samman med den opåverkade boken.
Jag ser kvinnan hon dansar är sand och inte sandbjällrorjag ser sandens slöjor svepa
jag ser henne lyfta händerna, hon är en sandtromb, den virvlar, in i hans famn.
Ökenhavet andas, är åter hav,
Havet dras undan, är hav även enskilda hav, mellan haven, i havens händer finns händer, länder, oaser fyllda av, med liv till liv.
Det är haven och världsdelarna, mellan dem strömmar aldrig upphörande linjer.
Det är ständigt skapande verkan.
Det lever i de poetiska skrifter jag fått mottaga.”
sandfolket
sandfolket
vandrar steglösta steg
vågor vilar stilla
andas hav en gång hav
spåren suddas ut
är där
sandfolket
sveper sandslöjor om
ögonen ser det intet ser
de lyfter händerna
ur fingergrenar blommar Magnolia
sandfolket känner kroppslöst
är vind är icke vind
höfter vrider följer
ryggslinga rörs
sandbjällror klingar runt hennes höfter
hon lyfter armarna högt
vänder ansiktet till solen
sandslöjor svepes av
hon är den blommande oasen i hans famn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar