2 juni

Vill börja med att skriva, de sista morgonorden:
Det renade morgonhjärtat vandrar ut in med regnskålar vattnar själens djup.
Jag väljer att skriva dessa först ty jag har svårt att formulera de högas ord, det är bildsvep och en ständigt återkommande fråga:
Vill du vara där igen.

Vad ser jag:
Jag ser skogsmarker, samtidigt är det ängsmarker, det råder skymning där,
ett slags mörker utom skymning.
Jag ser en man eller ett väsen, lång med vitt hår, pliriga goda ögon.
Detta väsen tassar runt, ser till frön vilka planterats.
Var gång detta väsen ser ett frös livsvilja fylls ögonen av stor innerlig glädje,
Ren kärlek.
Detta goda väsen tassar, det är lätta lyckosteg, han pekar visar, undervisar, lyfter fram.

Vad ser jag;
jag ser ett uppborrat hål, det sticks ned ett rör, liknande rören vid brunnsborrning,
Det är inte borrhålet vilket är det viktiga, det är mörker ändå tomt, det viktiga är att jag åter ser denna vita kokong, den är röret, denna reser sig upp, står framför mig och förs ned i hålet.
Kokongen är omgiven av skimrande vitt ljus vill gärna säga smörvitt, hittar inte en annan färg. Detta ljus är dimma, den andas värme, den skingras.
Hålet är ljusgenomträngt; så kommer frågan:
Vill du vara där igen.

Det goda väsendet står med ett lock i handen, smeker marken och skruvar på locket.
Jag svarar; jag kan inte säga huruvida jag vill vara där igen; ty jag vet inte vad denna plats eller detta skeende är. Jag vill veta; ha svar.

Vill du vara där igen
Det är inte viktigt att du får svar, du vet svaren.
Du vet att de talade svaren inte alltid är sannhet, att de är flykt bort från det egna så kallade medvetandet om att människan gjort skada. Det är att vara meveten och förskjuta medvetandet om.
Det är att isolera händelsen.
Vill du vara där igen.
Nej, jag vill inte vara där igen, oavsett vad svaren är.
Känner store värme omfamna bilden, ser det goda väsendet skruva på locket, det är ett rundat lock, det är i jämnhöjd med ytan, det syns men inte mer.
Det goda väsendet smeker marken runt locket, ler och jag fylls av upplevelsen att livet skall växa,

Så ofta söker ni svaren, ni letar, vandrar genom den ena farleden efter den andra. Det sker skeenden vilka är svårförståeliga. Det finns meningar, meningar vilka vi tillsammans enskilt och i helhets verkan vävt tillsammans. Skeenden vilka väljs att stiga ur, gör dem svårförståeliga eller mera svårbegripliga. De är outtydbara ty de ligger utanför sammanhangen.
De har blivit förskjutna, förskjutna av den egensinnige, den verkligt egensinnige,
Den sant egensinnige lever efter och till meningen, alltid städse.
Överger aldrig medvetet meningen.
Det gläder oss storligen att du svarade; nej – jag vill inte vara där igen.
Åter har du valt att leva i den djupa tilliten trots all oro du känner i det praktiska runt dig. Det är så människan borde leva,inte förtränga svårigheterna och säga att de inte finns. Det hon oftare borde påminna sig om, är att alltet är runt henne. Allt vilar eller snurrar inte runt hennes axlar.

Det du undrar över är bilden av att skruva på locket. Vi har alltid sagt att det är av vikt att lyfta fram och se; inte lägga locket på och springa bort, det vill säga tro att det är borta, att det vilket gör ont är borta.
Det är inte det vi gör här i denna bild. Vi visar att då det mörka/mörkerupplevelsen/mörkerstroferna har lyfts fram, tillåtits att stiga fram. Är det viktigt att hålet är mörkt ja; det vill säga tomt, därigenom sätt röret ned, kokongen och locket skruvas på; livets knapp, kläppen, ovalen, det är en rundad vit form, pärlemorvit.
Det är en pärla utan botten i livets hav, i skogsmarken, i ängsmarken.
Den döljer inte,
den hindrar inte,
Den vet att allt är väl.
Livets skeenden, rörelsen kan ibland vara svår att följa, upplevelsen är att stegen vikar av eller undan. Sidan är där, linjerna syns inte, linjerna framträder inte. Livet har behov av att belysas,
De gamla folken visste att det alltid är av godo att vända andra sidan till, vad innebär detta.
Det innebär att om du verkligen vill att linjerna skall framträda för ett väsen, tilltala inte detta väsen direkt,
låt pärlan vara där men måla bilderna runt så att pärlan kan stiga upp ur, bli en illuminatör, inte en illusionist, en illuminatör, finner du inte ordet; det innebär helt enkelt var en bildgivare.
En illumination är bilder vilka belyser texten, belyser linjerna.
Var i detta en allitteratör; var i allitteration, betona de ord vilka har samband, de ord vilka börjar på samma bokstav. Ser du, livsvävar hör samman, börjar på samma bokstav, den bokstaven är deras samhörighet och bör betonas, starkt, dessa skall rimma samman, du fann många vackra ord; stavrim och uddrim; staven bär samhörigheten, udden skriver här är dock udden en vacker spets. Ett vackert mönster.
Det finns liturgiska former, rytmer. Dessa rytmer är inte skapade till förstelning, de är skapade till upplyftande vederkvickelse, de är till för andeandning.

Illuminationen är till viss del att stå i mitten och se, se framåt och se bakåt; vad var det i hålet, vad skall jag ta med mig. Det är att lyfta slöjan och bli redskapet till belysandet av linjerna. I detta belysande inser väsendet att det inte är hänvisat till yttre auktoriteter, det är ”hänvisat” visat hän till sitt inre; sitt inre auktoritära hjärta.
Då denna insikt infinner sig, vandrar in med sitt fyllda väsen. Inser väsendet att det inte lever hemliga läror, allt är inom varje levande väsen,
I varje väsen finns sensorer invävda
Se stenen,
till synes så hård
så tung
tyngdfylld.

Stenen är där,
stenen vet kännande stegen, beröringen av allt.
Den bär ett djupminne, den innehar förmågan att lyfta sig själv ,
till sitt själv , genom sitt själv.
Då – är stenen en fjäril.

Vi återvänder ofta till slöjan.
Slöjan vilken lägges över, denna slöja är icke ett hinder, den är mer att likna vid ett filter,
varför inte en pupill.
Se stenen – Se dig själv,
Se dig själv utifrån upplevelsen du är i då du mediterar.
Kroppen är där till synes formfast, tung, tyngdfylld.
Den är där:
Se stenen,
till synes så hård
så tung
tyngdfylld.

Ser du, i kroppen finns den yppersta känsligheten, samtidigt finns tyngden. Då begären övergår till behov, frigörs tyngden, detta är den fria viljans liv.
Genom den befriade kroppsbundenheten, samtidigt varande i blir väsendet en stämmare. Den vilken stämmer instrumentet.

Hon innehar förmågan att dirigera orkestern, det vill säga; känsligheten. Samtidigt befinner hon sig i avläsandet, lyssnandet av intrycken. Slöjan är mellan henne och intrycken.

Dimmorna är där och mattar eller förstärker ljuset.

Kroppen är där, visst är det så, det kan du inte bortse ifrån,
gör den inte tyngre än vad den är.

När – då detta är ett faktum, en insiktens klarhet inser väsendet att det inte handlar om tro, inte om övertygelse, det handlar om och är ett erkännande;
Vill du vara där igen;
nej, svara du och det är sannhet, det är erkännandet i tilliten till det inre, i det inre lever hela änglavärlden, kosmos, alltet, universum. Inse det och se att allt inte ligger utanför er, ni är helhet, i helheten.
Gör er inte mer kroppsbundna än vad ni är. Kroppen är ett medel inte en slägga.
Kroppen är inte en förgörare.
Ni lever inte i era utmarker,
ni lever i era inmarker.
Låt morgonhjärtat leda er:
morgonhjärtat
det renade morgonhjärtat

vandrar

ut

in

med regnskålar


vattnar

själens

djup
Visst är det av godo att människan har mött vetenskaperna, blivit vetenskapsmän, naturvetare. Det sorgliga är att vetenskaperna blivit bortom vetande/vet ande. De har lagt livets värden utanför det levande /Lev ande väsendet.
Vetenskaperna har många gånger tillverkat rädslan, domedagsprofetiorna i skenet av religionen.
Det finns tre viktiga vägar; religionen staten och konsterna/kulturen. Se triangeln framför dig för en stund; basen är vänd uppåt, minns då att spegelbilden är, finns ovan. Basen är uppåt, vad heter dess namn; intet. Två linjer löper ut från ned från basen; vilka är deras namn;intet. Punkterna, är stjärnor, fundament, de vises namn bär dessa; enkelt sagt; staten/juridiken/justitcia,rättssystemet,Religionen/den andliga inre friheten, konsterna,
Det finns olika benämningar på dessa stjärnorna, de är vackra, de skall icke blandas samman, ändå lyssna till varandra. Se väsendets hela livsväg, då detta seende är, skapas rörelse, de strålar vägar, de skiftar, blandas inte samman, deras ljus är mycket klara, rena, de strömmar, strömmar, formen löses upp och runda rörelser skapas runt väsendet.
Livet står i mitten, ögat är i mitten.
Det du nu ser är två trianglar, se hur de blir fler och fler. Ja, det blir ett blixtmönster, ett blixtlås, minns då orden runt dragkedjan.
Religionen har en plats, juridiken har en plats, kulturen har en plats. Dessa kan inte läggas i en saftblandare eller i en drinkblandare, det blir en berusning med baksmälla.
Det du såg i den första bilden var två trianglar varav den enas spets pekade nedåt, det gemensamma mötet, vi vill gärna benämna denna stjärna, konsterna, de vetenskapande konsterna,
alla konsters konster,
skapelsens skönhet.
Vetenskapen var en gång konsterna, tillerkänn dess sannhets liv,
se hur konsterna är skapelsens verkande hjärtgärning.
Vi har tidigare talat runt filosoferna, de vackras samtal,
rör inte mina cirklar.
Skämt åsido, även om det inte var skämt detta med rör inte mina cirklar. Filosoferna samtalade. Vetenskaperna var sannhet, filosoferna samtalade runt dem, vetenskaperna är livet, var livet, jordens mylla, himlarnas andning, stenarna, växterna, djuren, människan, allts allt var vetenskaperna. De är ”förborgade” i, är grundstenarnas grundstenar. Därigenom finns inte hemligt liv, eller mysterier. Visst, vill du benämna det mysterier så gör det, vi vet att du tycker mycket om klangen i ordet. Det är inte mysterier, hur skall det kunna vara det. Det är liv, tag undan händerna från ögonen, från öronen, kanske inte från munnen även om det är ett måste. Du skrev till en kvinna; i samband med att du skrev ta steget: ”hur skall jag kunna ta ett steg, tar jag steget har jag stillat rörelsen, steget är att vandra. Språket är besynnerligt, det är ett måste att vakta över orden. har lärt mig att ta ett steg i taget, inte ta. språket är besynnerligt, vakande ögon är alltid ett vackermåste. menar blott hur tar jag ett steg, då är det inte ett steg, då står jag ju stilla...stopp”
Vi vill gärna säga var vakande över orden; se deras grund.
Livet är konsterna, konsterna är livet, det finns ”nedgrävt” i varje uns av jord, berg, vad du vill, det är där, ständigt, alltid närvarande. Varför vi sade detta om munnen, så är vår upplevelse att edra yttre röster talar sönder edra inre ljus, tanken tänker sönder edra inre ljus, själen talas sönder, anden tänks sönder, de kan inte söndras, de består.
Om livet finns i allt, är kont är vetenskaper, då är historien sann.
Vad är det vi säger; vi säger att historien finns i allt, den sanne historieskrivaren, lyfter upp varje liv och nedtecknar det, därvid, då det skrivs i skönhet, befrias, eller var gång orden skrivs i skönhet, belyser, beskriver ett väsen, befrias en förvriden form, nämligen den negativa historien, vilken föddes i den stund ni lade vetenskaperna utanför er. In i era utmarker.
Historia är sannhet, fanns det inte mening i allt, principer i allt, då skulle allt vara just det: delar; utspridda delar, ett virrvarr. Historia är moral, religion, antropologi, väsenslogi. Människan sattes inte att vara överhet, hon sattes för att skriva historien, förlösa det förvridna, smeka beröra, belysa, lyfta fram formerna, principerna för till liv. Du vet att du behöver redskap för att måla, visst du behöver inte papper och penslar, det finns svar/motsvar till allt sagt; men stilla munnen. Du vet att det underlättar att ha duk, färg och penslar.
Detta mot svara mot är sövande politikerprat, det hör inte till skapandet, det/rättssystemet föddes ur värnaden om, religionen föddes ur moralen, konsterna/vetenskaperna ur förverkligandet till.