8 juni

Grodden spirar till ljuset, grodden är det första spirande livet vilket stiger, söker vägar ut ur skalhanden. Det är en vågrörelse, en uppåtstigande rörelse.
Det är ej en rörelse, skulle du befinna dig under jorden skulle du se att det är en gemensam rörelse.
Skulle du sedan lyfta av hudmanteln, skulle du se att detta är havets synliga strömmar, synliggjorda strömmar.
Barnet,
Det ”nya” livet bär inom sina händer det gamla.
Den vuxne bär i sina händer livserfarenheter/det gamla kan vi säga.
Barnet/ungdomen strävar framåt, den gamle strävar inte bakåt.
Den gör det då den har stängt inne bakåt med tusen lås och bommar.
Den gör det om den föredrar att sova.
Så tar den handen
jag ser sorgmantlarna andas in dig gåser händer lyftas till hjärtatser mantlar öppnasser vitt ljusser eldenskimramellan revbensbågar
broar mellan nu och dåhandfingrar
barnet och den vuxne
djupa bilder stiger framinte bildergestaltermed frågortill svar.Barnet/ungdomen strävar framåt, den gamle strävar inte bakåt.
Den gör det då den har stängt inne bakåt med tusen lås och bommar.
Den gör det om den föredrar att sova.
Så tar den handen lyfter den, låser upp, smärtan är oerhörd
Skarp
Skärande
Den är berättigad, denna smärta är att föda att födas.
Vad är det som föds
Det är idealet,
Den gamle eftersträvar att leva genom i enlighet med idealet, uridealet - barnet strävar till idealet.
vänder ansiktet till ljuset
vänder ögonen till ljuset
Den vuxne blir barnet, barnet är barnet ändå vuxen. Vuxen i sin urvisdom, barnet är världen, är alltet, är evig, inte evighet. Ty barnet är i sin allomvarande tillvaro i frihet, anandefrihet.
Det är ännu inte styrt, riktat av mänskliga händer, även om det är så att detta sker redan inom moderns liv.
Urbarnet/fröet vet att det har fötter och huvud och allt vilket är däremellan, vet att det har rötter, stam och krona,
Därigenom kan det röra sitt varande lugnt och stilla, behagligt i fostervattnet.
Det vet att det är helhet.
Barnet vet att det är i en kristallskål.
därvid fylls ögonens kristallskålar med vatten
kristallklart vatten
källans vatten
grodden gives seende
Vet att det är i skalet/höljet. Höljet har en fast form, en bunden form, detta kan liknas vid det du ser, naturen, den är bunden form/synliggjord för att du skall se den och värna om den, känna alltets liv,
Det går inte att vandra runt och tro att detta, det yttre är frihet, fritt att göra vad det vill. Det är dumt, att ens tänka så, hur skulle det se ut.
Det skulle se ut exakt som det gör i den mänskliga tillvaron. Alla eftertraktar frihet glömmer att det yttre har behov av att ses av att beröras.
Glömmer därmed det inre nämligen friheten.
Det blir en osmakande soppa.
Detta är inte en domedagsprofetia, du vet vad var och en gör med en osmakande soppa.
Själarna vaknar, själen är ju natur, eteriskt liv.
Vill den vara bunden
Skalet är förgången tid, är det förgångna,
Skalet berättar historia
ännu håller fingrar foderblad om knoppen
själen är ju natur, eteriskt liv. Vill den vara bunden.
Det är en fråga att ställa dig, själen vill inte vara bunden den eftersträvar rörelse, utan skal skulle den röra sig med allt i allt, den har behov av skal, dock inte fasthållande, tättslutande, kvävande, den har behov av ett insiktsfullt skal.
Den har behov av kroppen,
Den har behov av anden.
Anden är fri, Anden och kroppen har behov av varandra,
I andens ljus strålar själen,
I själens rörelse strålar kroppen
Väsendet strålar i jag är.
Skalet,
Kan liknas vid ormens skinn.
Se ormens rörelse då den ömsar skinn,
Det är groddens rörelse,
Skalet ligger där,
I markens
Jordens händer.
Vad skall du göra med det.
Andas liv, Andas, kronbladen ligger i spiral runt pärlan. Det finns en pärla närmast knoppen, det finns en pärla i knoppen/livets pärlor.
Rot och krona, krona och rot. Spetsen, udden skriver, är uppåt i minnet av,
Andas, Andas liv,
Pennan skriver, se hur vackert den ligger i handen. Se alla steg fram till denna stund. Se hur barnet smakar på livet, allt liv, är en larv stundtals en puppa; du sitter under trädet i skuggan. Barnet smakar, äter hieroglyfer, tar pennan och skriver med hela kroppen. Övar varje snirkel och till slut skriver barnet, himmelstecken till jordtecken, jordtecken till himmelstecken.
Solstrålar vidrör, sakta spricker knoppen upp, kronbladen andas, Andas liv.
i mitten är solögon av ljus.
Kristallklart vattens pärlor, stiger ur krona, gnistrande droppar vattnar hennes hud.
Vattnar Moderns hud.
Himmelsdröm
Jordedröm
Andas
Andas helhets liv
Förenade.

Det går inte att bortse ifrån helhetens skönhet, klipp sönder din kropp, strö ut alla delar på marken, är det du.
För samman delarna, det är du.
Titta på delarnas ord,
Lägg tillbaks det vilket hör hemma.
Låt det andra vandra dit det skall, till sitt hem.
Känn inte skuld, denna evighetens skuld, vilken krampartat håller er fast i fast förstelnad form.

Du vaknade med Mea Culpa: mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa – min skuld, min skuld, min mycket stora skuld.
Den enda skuld du har, är att återbetala dig ditt liv.
Innebörden av detta är:
Inse att du är liv
Inse att allt liv är värdefullt, ditt liv.
Allas, allts liv ger du alltid värde, ser det vara värdefullt.
Själarna vaknar, själen är ju natur, eteriskt liv.
Vill den vara bunden
Skalet är förgången tid, är det förgångna,
Skalet berättar historia
ännu håller fingrar foderblad om knoppen
själen är ju natur, eteriskt liv. Vill den vara bunden.
Det är en fråga att ställa dig, själen vill inte vara bunden den eftersträvar rörelse, utan skal skulle den röra sig med allt i allt, den har behov av skal, dock inte fasthållande, tättslutande, kvävande, den har behov av ett insiktsfullt skal.
Den har behov av kroppen,
Den har behov av anden.
Anden är fri, Anden och kroppen har behov av varandra,
I andens ljus strålar själen,
I själens rörelse strålar kroppen
Väsendet strålar i jag är.

Låt oss se vidare till detta inom detta,
Det är inte så att naturen är bunden,
Den är bunden var gång du med en föreställning möter den,
Var gång du med din förställning möter den.
Du har intagit en för ställning, ett ställningstagande redan innan mötet. Du har skrivit manus, du har redigerat, strukit det du anser vara icke nödvändigt, eller värdelöst. Du har lyft fram det du anser skall väcka eller skapa bilder hos den mötande, eller den du möter.
Du har strukit ut ur manuskriptet det du anser vara onödigt eller ovidkommande i detta scenario. Du har anlitat skådespelare och du har ställt dem på scenen.
Du bestämmer när ridån skall gå upp eller ned. Du bestämmer hur många gånger skådespelarna skall tillåtas buga.

Du har gjort ett ställningstagande redan innan mötet,
Du har lärt dig vad den blomman eller det väsendet heter, du har lärt dig hur det växer, hur den ser ut.
Du stadfäster dess form, du binder väsendet genom din för ställning.
Förställning är även att bära mask, och det gör du då du möter genom din föreställning om eller genom att lägga din bild över blomman.
Du formbinder livet.
Du lyfter inte fram livet,
Du binder naturen i en gjuten form, en stelbent kunskapsform, där delarna inte samverkar eller har förbindelse med varandra. Du har klippt ut naturen ur dess sammanhang.
Det är inte så att naturen är bunden,
Den är bunden var gång du med en föreställning möter den,
Var gång du med din förställning möter den.
Förställningen är alltså att låsa naturen i en mask.
Naturen är din kropp/er kropp , så är er kropp er kropp,
Vörda den.

Vi sade att ormen ansar/ömsar skinn,
skalar av sig det gamla,
Skalar av sig,
Sig
Inte sitt.
Du skalar av äpplet skalet/skinnet,
Försvinner äpplet för att du gör det,
Försvinner äpplets närigsord för att du gör det.
Försvinner ormen för att den ömsar skinn.
Äpplet försvinner inte
Ormen försvinner inte
Meningen försvinner inte
De skalar av sig
sig
Inte
sitt.
Ormen skalar av sig, ömsar skinn, det gamla,
Detta gör ormen inte med avsky,
Ormen gör det med kärlek.
Kärleken är det högsta.
Ormen skakar av sig skinnet, ömsar skinnet.
Ömsar - ömt ser ormen skinnet.
Metamorfoserande verkan har skett och sker.
Dels ser ormen skinnet, skakar av sig det gamla.
Det gör även barnet då det flyger; lämnar boet.
Det skakar av sig hemmet, skalet, det lämnar det inte.
Skinnet; skalet, bopålarna,
Gudomen är skinnet,
är det sanna skinnet
Skalet
Ormen skakar av sig skinnet ty den verkar inifrån i skinnet är redskap
Är fylld av/med sitt livs mening.
Därvidlag ser ormen ömt skinnet
Ömsar - ser ömt.

En metamorfos har skett;
Ormen ser den ”gamla” frösådden,
Ser idealets blomma,
Den kan endast,
Blomman kan endast blomma då den har rötter/rotsystem,
Rotsystemet är det gamla,
Är samtidigt erfarenhet,
Rötterna vet vilken jordmån plantan behöver, har behov av.

Naturen var en gång fri, så ock din kropp.
Naturen är alltså förgången frihet. Därigenom kan du berätta din historia, din levnadshistoria,
Genom att lyfta fram friheten den en gång var i, berättar den världshistoria,
Alltets historia.
Därigenom är den åter fri,
I det enskilda är naturen bunden,
Livsupplevelsen skall inte vara splittrad inom den enskilda livsvandringen.
Det enskilda är multipla personligheter och samtidigt inte, se blommorna i ängen.
Minns så;
Därvidlag ser ormen ömt skinnet
Ömsar - ser ömt.

En metamorfos har skett;
Ormen ser den ”gamla” frösådden,
Ser idealets blomma,
Den kan endast,
Blomman kan endast blomma då den har rötter/rotsystem,
Rotsystemet är det gamla,
Är samtidigt erfarenhet,
Rötterna vet vilken jordmån plantan behöver, har behov av.

Naturen var en gång fri, så ock din kropp.
Genom att lyfta fram friheten den en gång var i, berättar den världshistoria,
Alltets historia.
Därigenom är den åter fri,
I det enskilda är naturen bunden,

I alltet är den fri
Andefri.