10 juni

två namn vilka innefattar en person, en vackersjäl.

Sitter i natten lutande till gryning.
Vet att hon är i mitten den
vackra vänaste afton - morgonstjärnans ljus

Hennes vara vilar
I Moder Månes godhets händer
I Fader Sols strålande ljus

Hon vandrar
smeker med sin vandring Moder Jord

Väcker
gryningens sömndruckna ögon.


Hon är icke utanför hon är inom hon smeker allt liv till rofylld sömn till rofyllt vaknande.
Hon är nära natten nära dagen,
närande närhet.

Se hennes händers skålar
i den vänstra håller hon en stjärna en låga en kristallåga
i den högra håller hon en stjärna en låga en kristallåga

Dessa strömmar i strömmande liv mellan dag och natt,
mellan natt och dag
genom hjärtat.
Lågorna benämns öde och verklighet.
De är icke låsta vid vänster, vid höger hand.
Ser du de vandrar ty hur skall ödet veta verklighetens liv,
hur skall verklighetens liv veta ödets liv, då de aldrig möts.
De sitter vid hjärtats eld och samtalar.
Så är det hur skall himlarna veta jordarnas liv,
hur skall jordarnas liv veta himlarnas liv, då de aldrig möts.
Varför denna vilja till att åtskilja, sära.

Hon vandrar, smeker med sin vandring Moder Jord,
Hon är stjärnliv, planetariskt liv, hon skänker stoff, det stoff
vilket är era kroppar, till eder.

Hon är i natten

strör drömstoff in i edra ögons längtan

Hon kupar händerna runt

Edra vingar
Andas varsamt


Hon håller purpurfjärilen i kupade händer


Varsamt håller hon den upp mot


Mot drömmarnas riken

Hon ger den fri

Att välja


Purpurfjärilen

Är din dröm


Se hur vacker den är.


Natten har vandrat, drömmarna har vandrat, liven har sovit i renbäddad bädd.
Hon står i väster, hon sträcker sina armar om,
Omsluter
Vaggar dagens liv in i sömn,
Med liljevita händer,
skiraste slöjljus
Tvagar hon trötthets ögon,
sluter slöjor runt.
Med fransar givna av månjungfrur målar hon skönhet av suckan,
Hon ber vinden att hämta skiraste vita sidenlakan,
Vingar läggas runt bädden
Täcken lindas runt
Av moln av dun
Dun givna av
himmels svanens vingar
Nu sover liven
Seglar
Mjukt
Lätt.

Sover dröm i rena
vita lakan
rena
Lakan
Händer slutas runt kroppars lemmar.

Kroppars lemmar känner doften av,
Ser kvinnorna, ser männen vandra med sånings fullbordan, ser mjuka bollar varsamt plockas, ser spinnerskor, ser väverskor,
Hör sländans surrande röst, hör vävstolens dunk
Dunk
Hjärtat andas rytm, skytteln vandrar fram och åter Båge i famn, pil läggs an
Skytteln vandrar fram och åter
Åter och fram.
Väven strålar vit, vit ren.
Drömmar är vävda däri.
Tvätterskorna står vid älven, floden given av livets hav,
De sjunger med vattnet, de tvagar väven ren,
Sträcker linor
Vackerlinor, hänger väven om.
Vinden dansar in sveper om, hör vävens sång hör vindens sång
Modern träder in med vidjekorg under arm, tryggt lutad till höftens båge.
Varsamt lyfter hon väven av linor, bär din in i boplatsens sovrum
Sovgemak
Hon bäddar bädden ren.
Rena vita lakan
Sjunger dröm.

Ser fjärilen, ser tråden skimra stråla,
Ser siden skimra runt kroppens linjer.
Sidenljus
Fjärils ljus lindas
Om.

I vackerljuset lyfter fågelns vingar,
Är den en dröm är den verklighet,
Så nära så stilla
Så stilla så nära
Är den ditt hjärta
Är hjärtat fågelns
Vingar.


Brevutdrag från brev till kvinna):
”Du frågade om det är vanligt att fåglar ligger så nära
Stilla - ibland är det så,
de är dock inte stilla, deras hjärtan är pirrande strömmar
kanske vände fågeln sitt ansikte till dig ty den sökte din hjälp

Kanske kände fågeln att dess vandring här var färdig
kanske var det så att
den vandrade genom vallmosalar
in i sin "nya" dröm.
Drömportarnas skira membran
inom vilka vi kan vandra.”

Se vallmoblommans vita rötter, fyllda med kraft, med livets vilja,
De finner näring djupt ned/in.
Bladen finner vägar in i jordens luft, gröna, starka med silverhår,
Stängeln är ett rör, en pelare fylld med jordvisdom,
Ur hennes händer strömmar
Värme.
Gröna händer,
Ett skal ett silverhårsskal ligger runt.
Öppnas,
Detta hölje är bilden av fröet, blommans/växtens blivande frö.
Se huru underbart; fröet har fästet uppåt, ett gallerverk, ett nät ur vilket fröbarnen skuttar in i jord,
Fröet har fästet uppåt, blommans skal har fästet nedåt.
Ur dessa händers skålar,
Starka eldblad, lysande strålande röda.
Inom dem,
I kronans händer äro svarta ståndare och pistiller,
Svarta är de, de är icke av svartondo,
Smek dem med fingrarna, se djup umbra till vinrött bliva vid dina fingrar.
Så är hon vallmoblomman.
Hon bär Moderns värmes kärlek
Till liv
Hon viskar
Se.

Se, nattens skönhet, den är icke mörker, den är stjärnsalarnas lovsång
Den smeker ditt hjärtas liv
Lyssna.
Ord, ohörbara vilka vi inte kan höra alltid

(Brevutdrag igen till denna kvinna):
”Kanske samtalade fågeln och din katt med varandra
ord
ohörbara vilka vi inte kan höra alltid
kanske är det så med fåglarna att det inte syns på ytan,
så många gånger står en människa inför ett stort forum, hon skall tala inför dem alla,
hennes hjärta vibrerar,
det finns inte golv under.
efteråt kommer många fram; du var så lugn.
allt syns inte på ytan.”
*
Tycker du om svalan
Ser du svalan,
Se svalan flyga ut från huset
Se den vidgas, växa,
Bli örnen,
Bli det totala himlavalvet

Se svalan bygga sitt bo,
Se hur svalan i ett nafs fångar insekten,
Total fokusering i det vida.
Med små lerkulor bygger svalan sitt bo,

Hon vandrar, smeker med sin vandring Moder Jord,
Hon är stjärnliv, planetariskt liv, hon skänker stoff, det stoff
vilket är era kroppar, till eder.

Av jordkänning bygger svalan sitt bo, se svalan flyga ut från huset
Se den vidgas, växa,
Bli örnen,
Bli det totala himlavalvet
Jord och himmel, himmel och jord möts i vingars famn, av vingars rörelse.

Tag bjälken ur ditt öga, på en bjälke bygger den sitt bo, av lerjord vilken hålls samman med saliv. Av gräs av rötter.
Se din hand se svalans bo, en skål en vackerskål, vilken fodras med fjädrar på insidan.
Lyft så din blick se tornsvalan segla,
var bygger den sitt bo,
Den finner en grotta ett ihåligt rum,
Av vad bygger den sitt bo, av strån, av almens frukter och annat material vilket sammanfogas med saliv.

Det finns folk vilka äter svalbon, det är en delikatess för dem.
Vad är det de äter,
De äter himmel och jord,
Jord och himmel,
Svalans bo är för dem en gåva,
gudomlig näring.

Vingar, fluga, insekt. Ser du vingarna, se flugan flyga mot fönstret. Flugan kämpar för att ta sig igenom lögnen, den söker vägen ut, in i sannheten.
Lögnen, genomskinlig,
Söndra, söndrar, sönder, skära.

Åter bli sand.

Sannhet är gudomlig näring, lögnen är smärta i vardera riktningar.
Se insekternas vingar, se linjerna ådringarna. Se vingarna belysas, vidröras av Solens strålar. De skimrar regnbågsljus.
Vingar av glas, skita membran.
Du öppnar fönstret, dörren, vägen in,
Du önskar vädra,
En fluga kommer in av vad, av vinddraget.
Flugan surrar viner runt, studsar mot fönstret.
Vingar av glas, rent glas studsar mot fönstrets ruta.
Vad tror du den vill, är den arg, vad vill den.
Den söker vägen ut, den ser kännande landskapet, allt det den tidigare mött genom fönstrets ruta.
Den kan inte inse varför den inte berörs av vind, levande vind.
Den känner inte livets rörelse accentueras.
Den ser sanningen och söker vägen ut eller in.
Flugan/insekten kämpar för att ta sig igenom lögnen.
Den vill inte vara i lögnen i smärtan, den kämpar för sitt liv, för livet.
Lögnen kan vara en mur, grundmurad lögn.
Hör de falska profeterna ropa.
Lögnen kan vara genomskinlig.
Hur lögnen än är, är den alltid svår att ta sig igenom.

Vore insekten större skulle fönstret krossas, bli splitter. Glaset/glasrutan skulle bli skärande, med vassa kanter, glaset skulle ligga i små bitar/korn av glas på golvet,
Glassplitter skulle fönstret bli.
Så känns det att möta lögnen,
Att upptäcka att du blivit utsatt för lögn.
Det är skärande smärta att möta
lögnen i en nära,
Hos en nära.

Se glassplittret,
Se glaset åter bli sand.

Minns att djupt inne i varje levande väsen finns oasen,
Hjärtats guld.


Godhets hand
Sitter lutad mot gryningen

hennes hand smeker bort mina tårar


In i

sin godhets hand


Hör hennes milda stämma


Var hos dem

Se deras steg


Du skall finna svar

Hon smeker bort mina tårar

Torkar ömt min kind


Ser tårarna
Blomma i markernas liv.