De frågade Mästaren
Hur det blev sen…
Mästaren såg på dem
med dem ty Mästarens ögonvingar omslöt dem
de uppfylldes av oändligvid kärlek
skrudades i pärlemorvitt pärljus
Mästaren vandrade med dem i allt
vidrörde allt
så är det
deras ansikten
upphörde att vara
de uppfylldes
av
allts
svar
de uppfylldes av oändligvid kärlek
min upplevelse är att vi bär svaret i vårt hjärta
därför orden;
lyss till ditt inre
allts
inre
ja det är min upplevelse
svaret är
”nedlagt”
i vårt hjärta
människan har alltid stridit om för vem som har rätt, redan genom att skriva som har rätt är en jämförandeeffekt iscensatt. en fastlåsningsprincip.
människan har alltid stridit om vem som har rätt
detta istället för att inse
faktum av rätt och fel
detta faktum är att likna inte jämföra med
liv och död
felet leder till det vilket benämns mänsklig livdöd
felet drar ned stegen
gör skyldig
därmed icke sagt att allt är tillåtet, allt är tillåtet i ett vara där den sunda moraliteten är en livsgärning, en självklarhet en inneboende profetia av hjärtljus, strömmande insiktsfylld insikt vilken gör det till en omöjlighet att skada eller göra illa. Ty den smärta väsendet tillfogar en medvarande genomilar drabbar då det egna väsendet, därigenom att allt i ett sådant vara vilket är det sanna varat, är ett. Allt är oskiljaktigt, gränserna är utsuddade trots att upplevandet är enskilda gestalter, formgestalter och det är väl underbart att röra vid varandra såväl i kropps – själs – andeupplevande, det är den genomgående genomströmmande moraltaktila beröringen.
rätt , vad är rätt kanske vore det av värde att utbrista det finns icke vare sig rätt eller fel, detta för att få ett slut på denna chimär, rätt eller fel – bättre eller sämre, vilka är fångstgropar.
det finns existens
existerande liv
existensierande liv
människan har alltid sökt strid
strid för att resa sig ur skuggan
därför satt de höga Mästarna under trädet
samtalande
berättargärning
de satt
under trädet
vid trädets rötter
de reste sig då stegen var mogna
frukterna
allt är rätt
allt är fel
allt är död
allt är liv
benämningar är detta
motsatta förvirringsriktningar
stanna i början
skapande
följande
lyssnande
seende
varför söka strid
varför strida för rätt och fel
varje levande väsen är ett liv
ja, liv – av den enkla anledningen att liv är ett varmt ljusord i den mänskliga världen. det är spirande vårblommor, gryning allt det skira. varje levande väsen är ett kronblad alla bladen är blomkronan, så varför strida om det vilket gör en – en – verklighet. ett förverkligande av himmelsdrömmen.
de frågade Mästaren
är det så en Mästare eller är icke varje levande väsen en Mästare.
Mästaren sade icke det är så,
Mästaren sade så är det
detta insiktens ljus strålar i varat
Mästaren svepte ögonvingar om därigenom såg de genom Mästarens ögon.
Naturligtvis är det Mästare höga Mästare
de delar icke upp eller avskiljer
se åter blomman
mästarljusen kan vara solögonen i mitten, ståndare samt pistiller, solöar månöar
trädgårdar
mästarljusen kan vara kronbladen
hur det nu är så är allt i ett.
i denna enhet, helhet är allt oavhängigt/oberoende den andre samtidigt beroende den andre.
så är det, huru kan ett träd växa förutan rötter, huru kan ett träd växa utan krona, huru kan ett träd växa utan en stam. så är det – tämligen enkelt så varför strida.
Alltet är avhängigt allt
icke begärsberoende
ägandeberoende
kvävandeberoende
beroende i kärlek
till kärlek
vadan denna smyckan av löftesrikedom
tillgiven av hjärtats sång
given till
alltid
alltid närvarande
aldrig frånvarande
aldrig
aldrig frånvändande
vadan denna smyckan av löftesrikedom
se vingars rena linjer
att skimra är icke svikande är icke smyckan
skimra är det tvagade ansiktets uppstigan ur mörker
detta mörker är att vandra i natten med stjärnljus i händer
av själen upptändas de
upptändas de genom andens ljus
se vingarnas
rena linjer
bärande
bär
ande
isar smälta runt brösts hugsvalan
vadan
vadar i smältvattensfloder
forsvirvlar når upp till bröstets slutna strömmar
våga
vågade
vågande
våg
se molnen segla i himlars hav
molnseglare
drömseglare
föränderlig är livets sång
molnseglare förändras
är vita
är skira
är grå
är tunga
är allt är intet
föränderlig, änderliga, utan att ändra sitt ursprung
ursprung är elementsandning
är andedräkt
är tankens evigursprung
kan aldrig vara evighet
evighet vilken håller kvar
evig är andedräktens skrud
se min klädnad, jag ser den ej, jag ser den
föränderlig
alltid den samme i är
vadan denna smyckan av löftesrikedom
varför
varför smycka
bevara den ren
ren
källans klara vattenporla
isar smälta
bäckar porla floder sjunga
löftesrikedom är fram är då ur då är fram i pärlas skönhets rena klang
vadan denna smyckan av löftesrikedom
vadarfågeln
vadarfåglar
sjöfåglar
är mycket visande
de är i luften fåglar är i luften med luften är luften
somliga av dessa fåglar har tunga kroppar
ändå
de flyter med vattnet
doppar huvudet under vattnet
under vattenytan
de vet att näring finns att hämta
under ytan
de kastar upp fisken
i en slags glädjerörelse
fisken glittrar
blir näring
näringen är fisken
fisken simmar följer strömmen
följer strömmen
är vatten
blir näring
föränderlig, änderliga, utan att ändra sitt ursprung
ursprung är elementsandning
är andedräkt
är tankens evigursprung
kan aldrig vara evighet
evighet vilken håller kvar
evig är andedräktens skrud
se min klädnad, jag ser den ej, jag ser den
föränderlig
alltid den samme i är
vad är detta under ytan
under ytan simmar var/dåtid
björnen i våren visar detta
björnen sover i ide
beger sig till floden
laxen skuttar uppför floden
björnen fångar lax
laxen simmar uppströms
visst kan vi vandra mycket djupt in i dessa bilder, beskriva molnens sammansättning, vadarfågelns liv, fisken, björnen allt det vilket sker
men varför; bilderna är så talande visande.
Egentligen
självklara
*
En gång
hennes ögon
är brustna rosendrömmar
vind vind
vindande
lyft mig
lyft mig
ack
låt mig
en gång
se
rosenvingar
flyga
i
är
hon håller en fjäder i handen
en dunskål
så stark är
längtan
snurrar fjädern lätt
mellan tummad och pekad
ansiktet är en sjöspegel
lyfter fjäder
blåser
håglös
lätt
fjäder
virvlar
vingar
kupade händer
sluter kärleksömt om
hon seglar
dunskål
i
havsbris
*
molnkyss
ser dig vilande i gräsböljande hav med drömslutet ansikte
dina fingrar är solfingrar
målar mitt ansikte sepiamjukt
suddar ut
konturer
gränser
hinder
du kysser molnen
molnen faller runt mig
sjunker
sjunker
in i dröm
mina ögon brister in i ditt ljus
*
tomtatetom
ljusskimrans stegbörjan
moln falla i händer
tung
tung
t
u
n
g
stegslokan
skuggväv
lindas
lindas
lindas
dras
åt
blomma står i gryning
böjer huvud
in mot
bröst
sitter här med de runda stenarna
i de runda stenarnas krets
beundrar åser
rundmjuka linjer
runda stenar av havssköljan smekta
stensuckan
stiger
tom
tom
tom
havet dånar
tom
tom
tom
to to tom
t
o
m
alla dessa tommöten
möten
möta
möten
lindar ögon om
lyfter varsamhand
rör vid
varligt
varligt
i ömhet
lägger kinden till
upplever
djup
spirandevilja
sitter här i de runda stenarnas krets
rör vid
du stiger fram
blomma står i gryning
lyfter huvud
in mot
solvind
*
En gång
mina ögon
är
brustna rosendrömmar
vind vind
vindande
lyft mig
lyft mig
ack
låt mig
en gång
se
rosenvingar
flyga
i
är
onsdag 31 mars 2010
tisdag 30 mars 2010
30 mars 2010
i denna världen umgås jag inte med många
ändå
oändligt många
i skymundan kan tyckas
i skym undan
steg för steg
har det blivit så
det är
insteg
utsteg
insteg
det gör ont att brista
en mening så vacker
i det så kallade döendet
föds liv
en mening så vacker skrevs i hjärtas bok
fjäril flyger i blomvinden
omfamnar med
kärleksvingar
en mening så vacker skrevs i hjärtas bok
ditt liv
en mening så vacker skrevs i hjärtas bok
lev i kärleksgärning
vandra med skapandeskönhet
en
mening
så
vacker
skrivande är födande
födande är skrivande
alla dessa riktningar
fack
hinder
smärtan av alla slag svinner aldrig
de är i huden
de är där
mer och mer
inser jag
i detta
sker födelse
ja, det gör ont
de högstas ord ljuder viskande kärleksömt;
vi säger icke till er att uppsöka smärtan
se smärtan
i den så kallade döden föds liv
det gör ont
födelse gör ont
berättigandeont
är det berättigat att det gör ont
det jag talar om är ett annat ontsmärta
du vet
jag måste fråga
du vet
jag måste fråga
djupt
du
måste följa
se
vi
måste följa
se
det är sant
invigningsvägen
den sker icke i lulllull
den sker fortlöpande
så många
gånger lagd
i grav
så många gånger
upplevandes
det vilket
är
upplevelsen av
vansinne
nära gränsen till vansinne
de vidgar
bröst
vidgar
själ ande
kroppen värker av denna vidgan
trappan
är svindlande
ser
fängelsehålan
ser mörkret
andas fukten
doften av släckta
för längesedan släckta facklor
kylan kryper in
sitter i hörnet
med händer runt knän
söker hålla värme
ligger ihoprullad
vaggar fram och åter
sitta bliva kvar
vet
trappan är där
resa sig då stegen är mognade
i kännande gångrörelse röra vid stegen trappstegen
droppar faller ekar ihåligt ändå fyllande
droppar
knoppar
ur bröst stiger tår
hjärtår
droppe vecklas ut
steg
till steg
uppför ringlar trappan
trappan är ormen
ormen innehar icke makten den lyssnar leder
vid kännande smygande gångrörelse
ormen är icke tämjd
den är liv
den är rörelse
den är den vilken är runt läkarstaven
säger helande
helande är strömmen
så synes en spricka
ljus sipprar genom
kisar med ögon silar ljus genom fransar
stiger ut
var/genom var/varifrån
genom huvudets krona
det gör ont att födas
bad vi om invigning
bad jag
så gjorde vi
jag kanske en gång
innan jag nedsteg
insteg
detta tillåts jag icke se
jag anar
anar stundtals de energier vilka är mitt väsen
det är så svårt att se
våga se
räds jag dessa energier
nej jag räds icke dem
kanske räds jag att synas alltför mycket
ändå är min vilja
älskan
ljusgivan
värmeljusgivan
vila är orden
vila
oväl
alltid då det sker
talar de djupare
djupare
vidare
kanske förs stegen då ett trappsteg vidare
bad jag om invigning
nej dit fördes jag
obönhörligt
vidden
vet jag inte
jag anar
visste ni vidden av denna bön
denna bön vilken så många trängtar efter svar till
skulle ni ha tvekat innan den uttalades
den lämnar icke oberörd
den kräver
alltid
vakan
alltid
åstundan
nu
en stunds
lyssnan
så
vandra in i
sömnens dalar
så vackra
blommande
andefläktande
låt oss
dansa där
i drömskimrande
ljus
*
Bildsekvens 2.
i initieringsstadiet var den stora modern havande
hennes ögon skådade
stjärnstrålande in i världen
hennes hjärta frågade sig
hur skall jag känna
vår hud
våra marker
upplevandekänna
alla er mina barn
uppleva
er glädje er lycka
ert vemod er smärta
era suckar
jag kan icke alltid vandra
inom mina riken
hur skall ni alla mina barn
känna min hud
mina marker
uppleva
min glädje min lycka
mitt vemod min smärta
mina suckar
vårt liv
vår födslosmärta
vår födsloglädje
den stora modern andades
långa andetag
himlaslöjor böljade
solspannet nalkades
i sollunden där vid månsilverbäcken
i sömnens dalar
gav modern födsloliv
till tusenbarnen
fadern visade vägar
i initieringens skede levde barnen
i stjärnöar
blickade in i jordeskönheten
bröst uppfylldes
med drömljusupplevan
droppar
regnbågsljus
faller
dalar
virvlar
in i jordesfär
bäddas av omkärlek in
av solens förstingstrålar väckas ögons ljus
så synes regnprinsessor
regnprinsar dansa
i vårängsfamn
*
initiering är ett slags inspiration
inspirationen sipprar ur drömljus
drömljus
imaginär sfär
imaginationssfär
”nedlagt” i bröstet
vid varje möte
ansätts en klang av stjärndroppe
intuition
därav; lyssna inåt
initieringen förverkligas i gärningen
därigenom
insikt
invigningen är
tillförande av energier ur kraftkälla
urkraft
urkälla
urkällan
insuision ligger nära intuition insuision – ordet finns ej – nu finns det
insuinism är icke nära atavism
insuinism är icke ett befintligt begrepp
nu är det detta
denna ism är en vanlig företeelse i den mänskliga, denna mänskliga vandring
satir satirism
barn har svårt att förstå satirer,
insinuationer, naturligtvis är det så
dessa gör ont
ger barnet medföljande förvirringssmärta
insinuering ligger ej nära initiering
insinueringen är obegriplig
ogripbart i det skeendet
leker du med ordet insuision
är bokstaven s den vilken höres tydligt,
gör du rörelsen blir den ormens rörelse
trappan är ormen
ormen innehar icke makten den lyssnar leder
vid kännande smygande gångrörelse
ormen är icke tämjd
den är liv
den är rörelse
den är den vilken är runt läkarstaven
säger helande
helande är strömmen
visst går det att hasta
oftast leder det till snubbelsteg
smygande kännande gång
smygandesteg
är icke till att skrämma
de är till att uppleva
det går icke jo det går, det är icke av godo att skynda
skynda på vandringen
åstundan är ett vackert ord
åstundan
stunden omsluter
virvlar
porlar
å ur bäckens ådra
*
en mening så vacker
i det så kallade döendet
föds liv
en mening så vacker skrevs i hjärtas bok
fjäril flyger i blomvinden
omfamnar med
kärleksvingar
en mening så vacker skrevs i hjärtas bok
ditt liv
en mening så vacker skrevs i hjärtas bok
lev
i kärleksgärning
vandra med
skapandeskönhet
*
blåjungfruleende
vagga
vagga vind
solvinda
solvinda cirkla i ring
ur taktilfingrar rinner tråd
kärlekshänder smeka solväv
vagga
vagga vind
solvinda
solvinda spinn
skruda min hud i vårskimran
vagga
vagga vind
blåjungfrun ler ömt
bruden dansar i äng
soltråd
soltråd rinn
ur taktila fingrar
knoppar
solväv
solväv
dina fingrar
smeka ömt min kind
*
bladvändan
ysterljus
lyft dysterljus
öppna hjärtats sång
vingar svepa om
fröjdanspärlande
skratt
strör drömstoff in i dina händer
lätt på bladen vänder
*
drömseglare
drömseglen
är utfällda
jag är en drömseglare
vingar är kristallklara
ljuskirande
i rosendalen drömmer
hennes
ögon
körsbärsträdens blom
faller
vitskira i hans hår
ändå
oändligt många
i skymundan kan tyckas
i skym undan
steg för steg
har det blivit så
det är
insteg
utsteg
insteg
det gör ont att brista
en mening så vacker
i det så kallade döendet
föds liv
en mening så vacker skrevs i hjärtas bok
fjäril flyger i blomvinden
omfamnar med
kärleksvingar
en mening så vacker skrevs i hjärtas bok
ditt liv
en mening så vacker skrevs i hjärtas bok
lev i kärleksgärning
vandra med skapandeskönhet
en
mening
så
vacker
skrivande är födande
födande är skrivande
alla dessa riktningar
fack
hinder
smärtan av alla slag svinner aldrig
de är i huden
de är där
mer och mer
inser jag
i detta
sker födelse
ja, det gör ont
de högstas ord ljuder viskande kärleksömt;
vi säger icke till er att uppsöka smärtan
se smärtan
i den så kallade döden föds liv
det gör ont
födelse gör ont
berättigandeont
är det berättigat att det gör ont
det jag talar om är ett annat ontsmärta
du vet
jag måste fråga
du vet
jag måste fråga
djupt
du
måste följa
se
vi
måste följa
se
det är sant
invigningsvägen
den sker icke i lulllull
den sker fortlöpande
så många
gånger lagd
i grav
så många gånger
upplevandes
det vilket
är
upplevelsen av
vansinne
nära gränsen till vansinne
de vidgar
bröst
vidgar
själ ande
kroppen värker av denna vidgan
trappan
är svindlande
ser
fängelsehålan
ser mörkret
andas fukten
doften av släckta
för längesedan släckta facklor
kylan kryper in
sitter i hörnet
med händer runt knän
söker hålla värme
ligger ihoprullad
vaggar fram och åter
sitta bliva kvar
vet
trappan är där
resa sig då stegen är mognade
i kännande gångrörelse röra vid stegen trappstegen
droppar faller ekar ihåligt ändå fyllande
droppar
knoppar
ur bröst stiger tår
hjärtår
droppe vecklas ut
steg
till steg
uppför ringlar trappan
trappan är ormen
ormen innehar icke makten den lyssnar leder
vid kännande smygande gångrörelse
ormen är icke tämjd
den är liv
den är rörelse
den är den vilken är runt läkarstaven
säger helande
helande är strömmen
så synes en spricka
ljus sipprar genom
kisar med ögon silar ljus genom fransar
stiger ut
var/genom var/varifrån
genom huvudets krona
det gör ont att födas
bad vi om invigning
bad jag
så gjorde vi
jag kanske en gång
innan jag nedsteg
insteg
detta tillåts jag icke se
jag anar
anar stundtals de energier vilka är mitt väsen
det är så svårt att se
våga se
räds jag dessa energier
nej jag räds icke dem
kanske räds jag att synas alltför mycket
ändå är min vilja
älskan
ljusgivan
värmeljusgivan
vila är orden
vila
oväl
alltid då det sker
talar de djupare
djupare
vidare
kanske förs stegen då ett trappsteg vidare
bad jag om invigning
nej dit fördes jag
obönhörligt
vidden
vet jag inte
jag anar
visste ni vidden av denna bön
denna bön vilken så många trängtar efter svar till
skulle ni ha tvekat innan den uttalades
den lämnar icke oberörd
den kräver
alltid
vakan
alltid
åstundan
nu
en stunds
lyssnan
så
vandra in i
sömnens dalar
så vackra
blommande
andefläktande
låt oss
dansa där
i drömskimrande
ljus
*
Bildsekvens 2.
i initieringsstadiet var den stora modern havande
hennes ögon skådade
stjärnstrålande in i världen
hennes hjärta frågade sig
hur skall jag känna
vår hud
våra marker
upplevandekänna
alla er mina barn
uppleva
er glädje er lycka
ert vemod er smärta
era suckar
jag kan icke alltid vandra
inom mina riken
hur skall ni alla mina barn
känna min hud
mina marker
uppleva
min glädje min lycka
mitt vemod min smärta
mina suckar
vårt liv
vår födslosmärta
vår födsloglädje
den stora modern andades
långa andetag
himlaslöjor böljade
solspannet nalkades
i sollunden där vid månsilverbäcken
i sömnens dalar
gav modern födsloliv
till tusenbarnen
fadern visade vägar
i initieringens skede levde barnen
i stjärnöar
blickade in i jordeskönheten
bröst uppfylldes
med drömljusupplevan
droppar
regnbågsljus
faller
dalar
virvlar
in i jordesfär
bäddas av omkärlek in
av solens förstingstrålar väckas ögons ljus
så synes regnprinsessor
regnprinsar dansa
i vårängsfamn
*
initiering är ett slags inspiration
inspirationen sipprar ur drömljus
drömljus
imaginär sfär
imaginationssfär
”nedlagt” i bröstet
vid varje möte
ansätts en klang av stjärndroppe
intuition
därav; lyssna inåt
initieringen förverkligas i gärningen
därigenom
insikt
invigningen är
tillförande av energier ur kraftkälla
urkraft
urkälla
urkällan
insuision ligger nära intuition insuision – ordet finns ej – nu finns det
insuinism är icke nära atavism
insuinism är icke ett befintligt begrepp
nu är det detta
denna ism är en vanlig företeelse i den mänskliga, denna mänskliga vandring
satir satirism
barn har svårt att förstå satirer,
insinuationer, naturligtvis är det så
dessa gör ont
ger barnet medföljande förvirringssmärta
insinuering ligger ej nära initiering
insinueringen är obegriplig
ogripbart i det skeendet
leker du med ordet insuision
är bokstaven s den vilken höres tydligt,
gör du rörelsen blir den ormens rörelse
trappan är ormen
ormen innehar icke makten den lyssnar leder
vid kännande smygande gångrörelse
ormen är icke tämjd
den är liv
den är rörelse
den är den vilken är runt läkarstaven
säger helande
helande är strömmen
visst går det att hasta
oftast leder det till snubbelsteg
smygande kännande gång
smygandesteg
är icke till att skrämma
de är till att uppleva
det går icke jo det går, det är icke av godo att skynda
skynda på vandringen
åstundan är ett vackert ord
åstundan
stunden omsluter
virvlar
porlar
å ur bäckens ådra
*
en mening så vacker
i det så kallade döendet
föds liv
en mening så vacker skrevs i hjärtas bok
fjäril flyger i blomvinden
omfamnar med
kärleksvingar
en mening så vacker skrevs i hjärtas bok
ditt liv
en mening så vacker skrevs i hjärtas bok
lev
i kärleksgärning
vandra med
skapandeskönhet
*
blåjungfruleende
vagga
vagga vind
solvinda
solvinda cirkla i ring
ur taktilfingrar rinner tråd
kärlekshänder smeka solväv
vagga
vagga vind
solvinda
solvinda spinn
skruda min hud i vårskimran
vagga
vagga vind
blåjungfrun ler ömt
bruden dansar i äng
soltråd
soltråd rinn
ur taktila fingrar
knoppar
solväv
solväv
dina fingrar
smeka ömt min kind
*
bladvändan
ysterljus
lyft dysterljus
öppna hjärtats sång
vingar svepa om
fröjdanspärlande
skratt
strör drömstoff in i dina händer
lätt på bladen vänder
*
drömseglare
drömseglen
är utfällda
jag är en drömseglare
vingar är kristallklara
ljuskirande
i rosendalen drömmer
hennes
ögon
körsbärsträdens blom
faller
vitskira i hans hår
måndag 29 mars 2010
29 mars 2010
det var en gång en man vars hjärta var fyllt med ömhet
med vördnad till liv
en hustru hade mannen
de vandrade sida
vid sida
de vilka kunde se
såg gemensamhöljet
en strålglans
runt dem
vilken strålade vida
var än de sågs vandra
var och en i dessas närhet kände
upplevde
livsuppfyllan
barn levde med dem
människovandringar gjorde hårda sargande steg i markerna
händer ögon spottade på skönheten, åt livet
grödan vissnade sakta
marker kupade alltmer händer om
hjärtats puls fyllde de vilka ännu bar vilja till upplevande
familjens släkte såg tecknen
såg missväxten
såg markernas rop
av träd gavs familjens släkte gåvor
de byggde en ark
en seglare vacker fylld av välkomnan
familjens släkte var däri
nu var det så att familjen icke endast var mannen hustrun barnen
familjen var alla livs liv
vandringsfolk var de är de ännu
i evig vandrings skönhet
stjärnor planeter eld vatten luft jord metall djur växter allt liv
haven vaggade seglaren
de vilka gömt sina hjärtan i djupet fylldes av virvlande upplevelse
marker spolades bort under deras fötter
så upplevde de
de var i upplevelsen av intet
sökte förtvivlat finna materiefäste
de byggde allt högre
med kort
seglaren seglade vida
dumdrömmande fnyste de glömmande kortbyggarna
pengaskramlor ljöd allt högre allt högre
vilsna vingfarare var de
så vilsna mitt i orkanen
mitt i stormens öga
så var deras upplevan
var det så att familjens släkte vände ansiktet bort
så var det icke
i varje andetag smekte de, de vilsna vingfararna
över pannan över hjässorna
sökte befria dem från
tyngdtanken
tyngdtanken drog dem allt djupare in i kvicksanden
allt längre bort från ljustanken
den grönskandeväntans kvist vilken de bar i sina näbbar
den grönskandeväntanskvist vilken väntar till födelseljus
gömd glömd genom tyngdtanken
familjen upphörde aldrig med röra vid
upphör aldrig röra vid
ty de vet
duvan skall givas vingar
kvisten skall
planteras
spirar i
varat
*
Då vi andas svårt
är de
där
de vilka alltid är oss nära
därigenom
förmås en del smeka duvorna över hjässorna
det
är
befriar
ljustanken
från tyngdtanken
den i sannhet människa
är en duva
bär en grönskande kvist i sin näbb
den kvisten väntar födelseljus
den är gömd
glömd
genom tyngdtanken
dessas
ord
duet
befriar
människan till
sannhets människa
en del är de vilka förmår smeka människans panna ljus
ger duvan vingar
kvisten planteras
spirar i varat
dessa en del
har lämnat
en del är i duet
i helheten
förvalta din gåva väl
för att förenkla förståelsen skrives i allt detta de, en del. Redan i detta att skriva släkt/släkte börjar förvirrelsen. Det höres redan på orden i orden vari ”skillnaden” är – släkt är det gängse för dem vilka hör till familjens led
Släkte är ett vidare ord vilket leder till allhet. Släktet är alltså delen i helheten. tidigare levde benämningen kärnfamilj mycket starkt och det var är inte alls missriktat. det är icke att lämna utanför eller klassificera vilket vi här gör ty kärnan är helheten familjen är de höljande händerna, de höljande händerna är familjen vilken håller om i kärlek släkten.
Släkte kan sägas vara kronbladen i kronan.
Vi släpper detta ty för varje stavelse blir du alltmer förvirrad.
förvalta din gåva väl
de hade erhållit en gåva icke enkom denne man med hustru samt barn, de hade erhållit en gåva
denna kvist
denna kvist planteras
i den nya solens jord
den vissnar aldrig
Den bidar.
De hade erhållit en gåva vilken heter inte jag du
låt oss först se ordet förvalta
vi släpper ändelsen ta
vilket är det viket har skett
ett omfattande ta det vill säga roffande stjälande
vi lever vidare med förval, vilket förklarar det vi just sade om att ta.
visst finns det förval i den mänskliga världen vilka sägs vara bindande samt icke bindande.
även då dessa avtal sägs vara bindande, träder det företag in vilket vill binda i annan form och betalar/löser ut från det första företaget. detta kan upprepas gång efter annan; en slags evighetscirkel.
Låt oss inringa detta.
det hela började med – nåväl från början fick den enskilde individen stå för kostnaden och avtal har länge funnits inom alla områden -. det vi vill tala om är två stora, tämligen grundläggande i den mänskliga tillvaron, det går att vara utan dem visst är det så, dessa två områden är belysande, visar tecknen.
Vilka områden är detta.
det hela började med telefoni, ett större företag har monopol – monopolokosmiskt – ”mindre” grenar gör sig påminda och löser upp monopolet. Genom detta är den vilda okontrollerade cirkusen igång.
telefoni är konversation – samtalsmöte
”lurarna” tar över
Var och en kan sitta i sin kammare.
nästa stora område är elektriciteten
elektricitetsöverföringen
skeendet är likartat
elektriciteten är energi, en energi vilken det utvinns både ljus och värme ur
Ja nog är detta belysande i allra högsta grad.
det är icke negativt att ett monopol, maktövertag löses upp. Det negativa eller den fara vilken skall ses i detta är pengaskramlorna.
i globalperspektiv är det mycket väl att maktmonopol löses upp
detta ger delarna utrymme till liv, ger delarna frihet, inre frihet vilken uppenbarar positivitetsmakten vilken är helheten, cirkeln.
Negativitetsmakten är tyngdtanken.
förvalta din gåva väl
du har sökt andra ord för värd
förvalta din gåva väl
förvaltare är en vakare över
en gåvovakare
förvaltare
prästinna
nyckelbärare till så många hjärtan
i borgen fanns ofta en husfru vilken bar nycklar i ett skärp eller en kedja runt midjan.
det var ett klingande då nycklarna följde stegen
då hennes långa kjolar svepte
denna husfru hade ofta ett strängt uttryck
hon visst var allt är
förvaltaren var och är den vilken ser efter eller vakar över
följer med i alla skeenden
ser vad som behövs godkänner inköp
eller anskaffningar
avväger för och emot
förvaltaren innehar
liksom husfrun kunskaper om de inre djupen
det inres angelägenheter
samt det yttres angelägenheter
allt detta är kunskaper en värd innehar
men ordförväxlingen upphör genom denna benämnan
en gåvovakare
gåvovakare
är de
prästen
prästinnan är gåvovakare
de är givna nycklar till så många hjärtan
deras steg äro vakande
vakande i vid bemärkelse
de vakar
avväger
gör de intrång
eller
är stegen redo
värd
trädgårdsmästare
skogsvaktare
förvaltare
prästinna
präst
stamäldste
äldste – vise
alla dessa gärningsbenämningar visar så tydligt
vägen
Då vi andas svårt
är de
där
de vilka alltid är oss nära
därigenom
förmås en del smeka duvorna över hjässorna
det
är
befriar
ljustanken
från tyngdtanken
den i sannhet människa
är en duva
bär en grönskande kvist i sin näbb
den kvisten väntar födelseljus
den är gömd
glömd
genom tyngdtanken
dessas
ord
duet
befriar
människan till
sannhets människa
en del är de vilka förmår smeka människans panna ljus
ger duvan vingar
kvisten planteras
spirar i varat
dessa en del
har lämnat
en del är i duet
i helheten
Bröstbristan
en springa av ljus
sipprar
in
en pil
en dolk
en spets
en fjäderpennas spets
gyllenskrivande
ögonvingar slutas
om kropp
världar öppnas
kristalljus
visar
hand smeker mjukt undan
spegelslöja
ur hjärta stiger
längesedan svunna tårar
seglar havsdjup
stiger
bäckaström följer kind
hjärtas tår
faller
tusende tårar
droppar
knoppar
bröstbristan
hon stiger ur bröstkammare
djupt röd
körsbärsröd är hennes klädnad
blickar blådrömmande
klädnad skiftar
av ögonmöte
han ligger i gräsets famn
där under trädens solfingrar
soldroppar sipprar
genom över hans hud
han märker henne ej
med ett grässtrå stryker hon lätt
över hans panna
hans ögon
hakan
han söker vifta bort det ostyriga
hon ler mjukt
öppnar handen
strör all sin färg i markhänder
vit är hennes klädnad
i skogsdunge andas marker
blå violetta
runt honom stiga de
blåsippor violer
hon ler mjukt
lyfter hans blick
han ser ett vitt moln segla vidare
*
Oh Vackra
du öppnar nu
dina ögonvingar
ur din långa vintersömnad
dina brunnar strålar
violljus
tindrande droppar
klara rena källvattensströmmar
utmed dina kinder
doftande rosenvingar
kristallsånger ljuder
väckan
ur djupgrotta
stiger de
väckta ur ide
du
viskar
namngivan
vid varje ord
stiger ett väsen fram
ut ur
djupgrottas höljeshänder
stiger
ur din andedräkt
din mun är en öppnad port
purpurleende
bladgivan
*
broöppning
ur bröst stiger hjärtas tår
vidgas
ur droppe
sker
det
blad vikes ut
lyss
till
sagan
*
pärlemorandning
grå
dager
vikes upp
pärlemorseglare
visande
visar
lavendelglöds rosendröm
söndag 28 mars 2010
28 mars 2010
allt har en skimrande yta från början
ja ökensanden har en skimrande yta trots dess karghet
är ökensanden dyner
vågor
svallande
tvaga den matta ytan med sand i dina händer
du skall se glimmerljusen fyllas
skimrande är väven i det rena ljuset
allt har en skimrande yta
denna yta är icke yta den är hölje innanför den kalla ytytan
denna yta är den avkännbara gestalthuden
den hud vilken alstrar dricker ger tar emot
genom den ytan är ni enskilda individer i helhet därigenom är denna yta djup
allt har en skimrande yta
från början har allt en skimrande yta
i begynnelsen
skimrade livets hav
ur detta hav lyftes doken från ögonen undan ansiktens rena linjer
strålande var är deras ögon
skålar av livens hav
skålar
till liv
för
liv
allt har en skimrande yta från början från begynnelsen i begynnelsen
denna skimrande yta är härkommen utur det ljusögonen drack
drack genom moderns hud
detta skimmer är det filtrerade ljuset vilket är synligt bak slutna ögonlock
bak slutna ögonlock i mötet med solansiktet
i natten är himlahavet indigoblått i dess händer tindrar stjärnljus
i dagen är himlahavet körsbärsrött i dess händer tindrar stjärnljus
himlahavet vilar i ögons brunnar
i källans strömmar
i källans kraft
ur källan strömmar helande energier
kärlek av ljus av värme
himlahaven är omslutna av vingar
ögonvingar
varför förglömma delen är helhet
helheten är delen
bilden är bilden av bilden
varför försvåra
göra allt till
tungsteg
så suckar jordstegen
lyft mig ur tankedimma
den dimma vilken gavs tankens klara ljus av att vara över allt
i natten är himlahavet indigoblått i dess händer tindrar stjärnljus
i dagen är himlahavet körsbärsrött i dess händer tindrar stjärnljus
stråla
stråla
stjärnvägar
allt har en skimrande yta från början från begynnelsen i begynnelsen
denna skimrande yta är härkommen utur det ljusögonen drack
drack genom moderns hud
detta skimmer är det filtrerade ljuset vilket är synligt bak slutna ögonlock
bak slutna ögonlock i mötet med solansiktet
det ljuset är icke mörker
det ljuset är inkarnatets färg
inkarnatets skimrande födsloglädje
födsloglädje, viljande i andeljus till beträdande in i jordesfär
ljuset filtrerades
ljuden filtrerades
allt stiger in
varsamt
detta är icke lock för öronen
det är att hålla händer för öron samt filtrera yttreljuden från inreljuden
rena bakgrundssurret
ljuset filtrerades
ljuden filtrerades
härstammandes ur livens hav
ur sfärers sånger
allt har en skimrande yta från början från begynnelsen i begynnelsen
denna skimrande yta är härkommen utur det ljusögonen drack
drack genom moderns hud
det ljuset är icke mörker
det ljuset är inkarnatets färg
inkarnatets skimrande födsloglädje
födsloglädje, viljande i andeljus till beträdande in i jordesfär
ljuset filtrerades
ljuden filtrerades
allt stiger in
varsamt
härstammandes ur livens hav
ur sfärers sånger
härkommandes
härstammandes
allt är skimrande
vad annat kan det vara
denna hud
denna gåva given av stjärnhänder
stjärnor strålar starkare, upplevs starkare, upplevs närmre i höstens i vinterns andning
lovsångernas livsångernas andning ljusandning är i det inre
livssångerna förtätas eller förinnerligas till innerligt ljus vilket värmer livet
ty innerlighet är ljus samt värmes omfamnan; inandning i varandra varande
så var är denna bild
den är i moderns livsgrotta
modersfamnen
livmodern
livets moders famn
livets moders famn utvidgas
vidgas ut
är bärande
kupade händer runt barnet
denna gest finnes i allt
befunnos
befinnes
i allt
är be finn ande i allt
se ögonen
ögonens ögonvingar
släpp blicken fri
se händerna kupade, knäppta
släpp fingervingar fria
se knoppen
släpp bladen fria
se fågeln
släpp vingar fria
släpp inreljuset fritt
bind icke
denna bild är i moderns livsgrotta
födelsen sker
hur mycken motsträvighet den än möter
den bär icke vilja till bindande
bind ande
födelse sker
sker i våren i sommaren är yttreljus
skimret mattas stjärnor strålar svagare, upplevs vara fjärran i vårens sommarens andning
livet
livet är innanför är utanför
skimret mattas
det är icke borta
skimrande är hjälpargärningen
hjälparanden
hjälpargärningen, hjälparanden skimrar
hudskimran mattas, försvinner icke
stjärnorden är där
meningen lever i orden du skrev:
Ropet efter hjälp
jag tror inte att det ropet tystnar
dör
ur dimman stiger det
vårens blommor gör så
ur dimman stiger det
påminnande
kan de glädjas vilka endast ser den egna sådden
ett kronblad saknas då i blomnings krona
det andas ekande tomhet
genom dina ord
en ekande tomhet
vilken för de dövas ögon att rysa
livet
livet är innanför är utanför
skimret mattas
det är icke borta
skimrande är hjälpargärningen
hjälparanden
hjälpargärningen, hjälparanden skimrar
hudskimran mattas, försvinner icke
stjärnorden är där
han gav ljus
icke evighetens ljus vilket söker greppa hålla kvar
hålla kvar behålla i rädslan av att förlora
han gav evigljus
han gav andens beständigföränderliga bejakelseljus
han gav det ur hjärthänder
han gav det ur hjärthänder därav skimrade markerna i hans närhet
stjärnsådd
frösådd
härkomman
härstamman
frösådd
stjärnsådd
stjärnsådd, frösådd – jordesångsfödelse
allt har en skimrande yta från början från begynnelsen i begynnelsen
denna skimrande yta är härkommen utur det ljusögonen drack
drack genom moderns hud
det ljuset är icke mörker
det ljuset är inkarnatets färg
inkarnatets skimrande födsloglädje
födsloglädje, viljande i andeljus till beträdande in i jordesfär
ljuset filtrerades
ljuden filtrerades
härstammandes ur livens hav
ur sfärers sånger
allt är skimrande
vad annat kan det vara
denna hud
denna gåva given av stjärnhänder
skimret mattas
det är icke borta
skimrande är hjälpargärningen
hjälparanden
hjälpargärningen, hjälparanden skimrar
hudskimran mattas, försvinner icke
stjärnorden är där
*
Vindsång
hjärtats sång
jordens jordarnas sång
eldarnas sång
vindarnas sång
allts sång
vindarnas sång lämnar mig icke
ser henne dansa i öster
kyssa ängens panna vaken
tvaga livets ögon i källas klarhet
ser henne reda ut trasslat hår
skruda träden med
silverne pärlor
guldgiven
kärlek
till de vilka gömt hoppet viskar hon gryning
vandar in i morgonhänder
vida svepande kjolar böljar ängen
fader sol sveper ögonfransar
penslar målar
färger alla
var icke rädd
känn din rädsla
upplev dess djup
livsglädjen stiger fröjdan
in i kärleks
skaparkrets
hon sitter vid stranden blickar in i livets hav
solen sluter ögon om
himlar
hav glöder elddans
vågor synes segla cirkla
lugna stilla
hon kysser stranden till vila
andas
andas vackerbarn
sandbarn
oasen vaknar i ditt hjärta
tvivla icke
i din dröm
kupar händer om sand
kastar in i vind
sand virvlar
faller
sandmandala
tvivla icke
i din dröm
nattens mantel vakar
indigo
stjärnorsljusvandrare
visar vägen
skänker dig vägviljas näring
ur moderns
kärleks hand
moder måne
moder jord
moder
väsens
vara
vindarnas sånger
lämnar
mig
icke
står i ängens famn
vitskrudad
transparent
reflekterande alla färger
mina händer
andas
tomma
glöden är slocknad
lyfter dem
deras längtan
blåser lätt
pyrande rökslinga ser stjärnväg
från högt där ovan
sändes gnista
mina händer äro fyllda
av värmeglöd
andas låga
vaknad
stilla
i mina händer brinner skimrande lågor
fyller mina ögons prismor
ögonvingar hälsar
friljusnan
så står jag helt stilla
stilla så stilla
i rörelse
bröstet vidgas
öppnas
skimrande tolv vingpar flyger ur
vindars sånger
lämnar mig icke
vänder ansikte in i vindars sånger
vindars sånger
lämnar mig
icke
att våga
uppleva vindens sång
är vetandet
av
nära närhet
alltid nära
vinden för svaren vida
jag vet att du är därhär
du vet att jag är härdär
ändå upplever mina händer tomhet
ty våren är icke ensammänniskas upplevandevandring
*
ofta lägger människan allt utanför sig
människan väljer en egen värld
en egenvärld
jag hör fåglarnas
fåglarnas
det är icke fåglarnas
det är fåglar
vi sjunger
våren
liv
fåglar
vingar
lyfter
lindar ljus
runt
om
våra hjärtan
därmed gör vi det
allt
är
ett
en väv
en
värld
en helhetsvärld
sprungen ur kärlek
i konsterna gives vi möjlighet till upplevande av detta
då vi släpper tanken
*
Har du en gång
lyckligfria flyger orden
vingar
vackra
i doft av sommarhänders
jordars fyllnad
en gång levde jordgubbar i trädgården
söta röda höljda i grön bladskugga solgivande
ett nät
ett behållanät lades över
nätet glittrade skimrade lovade
lovande
av dem glömdes livens liv
liten fågels bröst fylldes
röddoftande sötma
fågel upplevde jordgubbsdansen
för visst var det så att jordgubbsbarnen sökte sig ur grönkjolarna
oh så mycket fint det fanns att andas dofta se
den lilla fågeln kvittrade glädje
får jag vara med
får jag vara med
hörde inte varningsviskan fastnade i nätet
fågel
vackervinge
lyckligfria flyger orden
tror du
fågeln är utanför dig
varför
stänger du fågeln ute
kupa handen
handen din
stå helt stilla
möt fågeln öppnad
har du en gång hållit en fågel i handen
handen din
känt hjärtat picka
picka
glädje rädsla
rädsla glädje
så öppna dina händer
släpp ditt hjärta fritt
har du hållit en fågel i din hand
upplevt hjärtat picka fjärilsljus
du släppte in dess förväntansglädje
upplevde du kroppens
darran
lyckligfria flyger orden
tror du
fågeln är utanför dig
jag frågar dig
håller du om mig då mina steg brister
ja ökensanden har en skimrande yta trots dess karghet
är ökensanden dyner
vågor
svallande
tvaga den matta ytan med sand i dina händer
du skall se glimmerljusen fyllas
skimrande är väven i det rena ljuset
allt har en skimrande yta
denna yta är icke yta den är hölje innanför den kalla ytytan
denna yta är den avkännbara gestalthuden
den hud vilken alstrar dricker ger tar emot
genom den ytan är ni enskilda individer i helhet därigenom är denna yta djup
allt har en skimrande yta
från början har allt en skimrande yta
i begynnelsen
skimrade livets hav
ur detta hav lyftes doken från ögonen undan ansiktens rena linjer
strålande var är deras ögon
skålar av livens hav
skålar
till liv
för
liv
allt har en skimrande yta från början från begynnelsen i begynnelsen
denna skimrande yta är härkommen utur det ljusögonen drack
drack genom moderns hud
detta skimmer är det filtrerade ljuset vilket är synligt bak slutna ögonlock
bak slutna ögonlock i mötet med solansiktet
i natten är himlahavet indigoblått i dess händer tindrar stjärnljus
i dagen är himlahavet körsbärsrött i dess händer tindrar stjärnljus
himlahavet vilar i ögons brunnar
i källans strömmar
i källans kraft
ur källan strömmar helande energier
kärlek av ljus av värme
himlahaven är omslutna av vingar
ögonvingar
varför förglömma delen är helhet
helheten är delen
bilden är bilden av bilden
varför försvåra
göra allt till
tungsteg
så suckar jordstegen
lyft mig ur tankedimma
den dimma vilken gavs tankens klara ljus av att vara över allt
i natten är himlahavet indigoblått i dess händer tindrar stjärnljus
i dagen är himlahavet körsbärsrött i dess händer tindrar stjärnljus
stråla
stråla
stjärnvägar
allt har en skimrande yta från början från begynnelsen i begynnelsen
denna skimrande yta är härkommen utur det ljusögonen drack
drack genom moderns hud
detta skimmer är det filtrerade ljuset vilket är synligt bak slutna ögonlock
bak slutna ögonlock i mötet med solansiktet
det ljuset är icke mörker
det ljuset är inkarnatets färg
inkarnatets skimrande födsloglädje
födsloglädje, viljande i andeljus till beträdande in i jordesfär
ljuset filtrerades
ljuden filtrerades
allt stiger in
varsamt
detta är icke lock för öronen
det är att hålla händer för öron samt filtrera yttreljuden från inreljuden
rena bakgrundssurret
ljuset filtrerades
ljuden filtrerades
härstammandes ur livens hav
ur sfärers sånger
allt har en skimrande yta från början från begynnelsen i begynnelsen
denna skimrande yta är härkommen utur det ljusögonen drack
drack genom moderns hud
det ljuset är icke mörker
det ljuset är inkarnatets färg
inkarnatets skimrande födsloglädje
födsloglädje, viljande i andeljus till beträdande in i jordesfär
ljuset filtrerades
ljuden filtrerades
allt stiger in
varsamt
härstammandes ur livens hav
ur sfärers sånger
härkommandes
härstammandes
allt är skimrande
vad annat kan det vara
denna hud
denna gåva given av stjärnhänder
stjärnor strålar starkare, upplevs starkare, upplevs närmre i höstens i vinterns andning
lovsångernas livsångernas andning ljusandning är i det inre
livssångerna förtätas eller förinnerligas till innerligt ljus vilket värmer livet
ty innerlighet är ljus samt värmes omfamnan; inandning i varandra varande
så var är denna bild
den är i moderns livsgrotta
modersfamnen
livmodern
livets moders famn
livets moders famn utvidgas
vidgas ut
är bärande
kupade händer runt barnet
denna gest finnes i allt
befunnos
befinnes
i allt
är be finn ande i allt
se ögonen
ögonens ögonvingar
släpp blicken fri
se händerna kupade, knäppta
släpp fingervingar fria
se knoppen
släpp bladen fria
se fågeln
släpp vingar fria
släpp inreljuset fritt
bind icke
denna bild är i moderns livsgrotta
födelsen sker
hur mycken motsträvighet den än möter
den bär icke vilja till bindande
bind ande
födelse sker
sker i våren i sommaren är yttreljus
skimret mattas stjärnor strålar svagare, upplevs vara fjärran i vårens sommarens andning
livet
livet är innanför är utanför
skimret mattas
det är icke borta
skimrande är hjälpargärningen
hjälparanden
hjälpargärningen, hjälparanden skimrar
hudskimran mattas, försvinner icke
stjärnorden är där
meningen lever i orden du skrev:
Ropet efter hjälp
jag tror inte att det ropet tystnar
dör
ur dimman stiger det
vårens blommor gör så
ur dimman stiger det
påminnande
kan de glädjas vilka endast ser den egna sådden
ett kronblad saknas då i blomnings krona
det andas ekande tomhet
genom dina ord
en ekande tomhet
vilken för de dövas ögon att rysa
livet
livet är innanför är utanför
skimret mattas
det är icke borta
skimrande är hjälpargärningen
hjälparanden
hjälpargärningen, hjälparanden skimrar
hudskimran mattas, försvinner icke
stjärnorden är där
han gav ljus
icke evighetens ljus vilket söker greppa hålla kvar
hålla kvar behålla i rädslan av att förlora
han gav evigljus
han gav andens beständigföränderliga bejakelseljus
han gav det ur hjärthänder
han gav det ur hjärthänder därav skimrade markerna i hans närhet
stjärnsådd
frösådd
härkomman
härstamman
frösådd
stjärnsådd
stjärnsådd, frösådd – jordesångsfödelse
allt har en skimrande yta från början från begynnelsen i begynnelsen
denna skimrande yta är härkommen utur det ljusögonen drack
drack genom moderns hud
det ljuset är icke mörker
det ljuset är inkarnatets färg
inkarnatets skimrande födsloglädje
födsloglädje, viljande i andeljus till beträdande in i jordesfär
ljuset filtrerades
ljuden filtrerades
härstammandes ur livens hav
ur sfärers sånger
allt är skimrande
vad annat kan det vara
denna hud
denna gåva given av stjärnhänder
skimret mattas
det är icke borta
skimrande är hjälpargärningen
hjälparanden
hjälpargärningen, hjälparanden skimrar
hudskimran mattas, försvinner icke
stjärnorden är där
*
Vindsång
hjärtats sång
jordens jordarnas sång
eldarnas sång
vindarnas sång
allts sång
vindarnas sång lämnar mig icke
ser henne dansa i öster
kyssa ängens panna vaken
tvaga livets ögon i källas klarhet
ser henne reda ut trasslat hår
skruda träden med
silverne pärlor
guldgiven
kärlek
till de vilka gömt hoppet viskar hon gryning
vandar in i morgonhänder
vida svepande kjolar böljar ängen
fader sol sveper ögonfransar
penslar målar
färger alla
var icke rädd
känn din rädsla
upplev dess djup
livsglädjen stiger fröjdan
in i kärleks
skaparkrets
hon sitter vid stranden blickar in i livets hav
solen sluter ögon om
himlar
hav glöder elddans
vågor synes segla cirkla
lugna stilla
hon kysser stranden till vila
andas
andas vackerbarn
sandbarn
oasen vaknar i ditt hjärta
tvivla icke
i din dröm
kupar händer om sand
kastar in i vind
sand virvlar
faller
sandmandala
tvivla icke
i din dröm
nattens mantel vakar
indigo
stjärnorsljusvandrare
visar vägen
skänker dig vägviljas näring
ur moderns
kärleks hand
moder måne
moder jord
moder
väsens
vara
vindarnas sånger
lämnar
mig
icke
står i ängens famn
vitskrudad
transparent
reflekterande alla färger
mina händer
andas
tomma
glöden är slocknad
lyfter dem
deras längtan
blåser lätt
pyrande rökslinga ser stjärnväg
från högt där ovan
sändes gnista
mina händer äro fyllda
av värmeglöd
andas låga
vaknad
stilla
i mina händer brinner skimrande lågor
fyller mina ögons prismor
ögonvingar hälsar
friljusnan
så står jag helt stilla
stilla så stilla
i rörelse
bröstet vidgas
öppnas
skimrande tolv vingpar flyger ur
vindars sånger
lämnar mig icke
vänder ansikte in i vindars sånger
vindars sånger
lämnar mig
icke
att våga
uppleva vindens sång
är vetandet
av
nära närhet
alltid nära
vinden för svaren vida
jag vet att du är därhär
du vet att jag är härdär
ändå upplever mina händer tomhet
ty våren är icke ensammänniskas upplevandevandring
*
ofta lägger människan allt utanför sig
människan väljer en egen värld
en egenvärld
jag hör fåglarnas
fåglarnas
det är icke fåglarnas
det är fåglar
vi sjunger
våren
liv
fåglar
vingar
lyfter
lindar ljus
runt
om
våra hjärtan
därmed gör vi det
allt
är
ett
en väv
en
värld
en helhetsvärld
sprungen ur kärlek
i konsterna gives vi möjlighet till upplevande av detta
då vi släpper tanken
*
Har du en gång
lyckligfria flyger orden
vingar
vackra
i doft av sommarhänders
jordars fyllnad
en gång levde jordgubbar i trädgården
söta röda höljda i grön bladskugga solgivande
ett nät
ett behållanät lades över
nätet glittrade skimrade lovade
lovande
av dem glömdes livens liv
liten fågels bröst fylldes
röddoftande sötma
fågel upplevde jordgubbsdansen
för visst var det så att jordgubbsbarnen sökte sig ur grönkjolarna
oh så mycket fint det fanns att andas dofta se
den lilla fågeln kvittrade glädje
får jag vara med
får jag vara med
hörde inte varningsviskan fastnade i nätet
fågel
vackervinge
lyckligfria flyger orden
tror du
fågeln är utanför dig
varför
stänger du fågeln ute
kupa handen
handen din
stå helt stilla
möt fågeln öppnad
har du en gång hållit en fågel i handen
handen din
känt hjärtat picka
picka
glädje rädsla
rädsla glädje
så öppna dina händer
släpp ditt hjärta fritt
har du hållit en fågel i din hand
upplevt hjärtat picka fjärilsljus
du släppte in dess förväntansglädje
upplevde du kroppens
darran
lyckligfria flyger orden
tror du
fågeln är utanför dig
jag frågar dig
håller du om mig då mina steg brister
27 mars 2010
han vandrade med fötter bara, sandaler remmar höll stegen samman
ty vid vart steg andades fötter in hennes kvidande
då begynnande smärta,
han gav dem bröd av hennes händer givet
gav dem fiskar ur hennes händer.
visade sädens energier helande, ur hennes händer växa säden
ur hennes händer gavs liv
livet maldes mellan av stenars händer till vitt mjöl.
vit äro sannhetens slöja, ur den stiger skönhetens ansikte.
brödet bakades i hennes värman av henne given.
han gav de hungrande näring, själsandenäring.
i templets gårdar rev han ned marknadsplatsen, folken darrade ändå gladdes de
ty han rev ned pengamakten, vi vet alla den byggdes upp igen.
han helade deras tvivel deras tröttans steg gav dem synen åter
han lade händer på deras sår där lemmar rasade
han helade lemmars gärning
hudens sår,
han visade dem lemmarnas gärnings bristan, sade aldrig gör så
han visade dem det de icke förstod icke ville se;
de sargande stegens smärtofyllnad av hennes skönhets hud,
hennes markers ödmjuka böner om hjälp.
de trodde icke de var delaktiga till detta, de lade dessa gärningar i andras händer.
tvagade sina egna i glömskans sand
i timglasets sand
timmar snördes åt om deras andning
av dem själva
de dansade runt den egna guldkalvens allt mattare hud
de ömkade sig inför, han såg han helade han väckte varsamt gryningsögon.
han hyllades hälsades med palmblad
i kärlek såg han vägen
i kärlek mötte han deras blick ty han såg deras hjärtan.
de vände ansikten bort, kastade stenar efter på
det de ej visste var att stenar icke mötte honom hårt
stenar lade kronblad runt honom
i värnad
de såg honom vandra
knoppen var om
skyddande
värnande
han gav ljus
för att icke förbrännas av det ljus vilket ej tages emot
höljes dessa väsen av mörker
icke det människan benämner ondska
det mörker vilket skänker vila
om än smärta
smärta i upplevandet av ickevilja
ja han syntes sörja
han syntes gråta
han syntes lida
i all den smärta
han sökte hela
så är det för de ljusa
ljusfolkens liv är även mörker
till helandeljus
den vägen förtäljer han
förtäljer ljusgestalters insteg i människovärldens steg
han gav dem skönhetens ord de vände blicken bort
de lovprisade hans steg hans gärning
de tvagade sina händer i hans ljus
de åsåg hans smärtvandring
utan att se
han bar deras smärta
lindrade
deras hjärtas
bristan
han förtäljde dem
förtäljer
vårens bud
hon öppnar sina händer
ger dem fria in i
blomningssteg
*
flyende
hur ofta söker vi icke fly stillheten
fly närheten
hur ofta söker vi icke fly stillheten
fly stillheten
ty den dånar inom
dånande järnklockor bärandes bergens blodströmman inom
de vaggar fram och åter
åter fram
han håller repet givet av växter virat snott
kläppen
droppen
når
dånande järnklockor
inom
hur ofta flyr vi icke stillheten med händer hårt knutna runt bröst
ändå är vi så flykträdda, flykten kan innebära början till
flykt kan vara en flyende vind
vinden vet
flykten
har tvenne ark
dessa klockor vaggar, invaggar icke till tro
de dånar vibrerar
de vaggar flyktens steg
in i stilla
flykten kan ske utur en alltför hög smärtnivå, utur att allt har försökts
oförståndet upphör inte,
illagörandet upphör inte
till slut är endast en väg möjlig,
så är det då en flykt eller är det vägen till stillhet.
denna häst möter du var natt, dess skimrande vithud
det är den mantel du såg
upplevde
den förtäljer dig
var natt
stillhetens bud
se de stora hjordarna, hästar virvlar upp damm
damm kan liknas vid dimma
något jagar dem
fångstarmar är deras upplevelse
frihetsinskränkan
hovar dånar
näsborrar är vidgade mörka grottingångar
ögonen stirrar oseende
så
en giftorm är framför en av dem
hästen står blixtstilla
stegrar sig vilt
virvlar undan
marker dånar
dammet, dimman döljer allt
så ser du den vitskimrande
stilla
ur stillheten stiger
vägen
fram
där är dina ord:
fåglars sånger vandrar in
lindar in
lindar ljus
in
ibland
ofta för oss
slutes knoppen
en hand
kanske vår hand
vi behöver
andas
stilla
i den stillandningen
öppnas bladen
sakta
allt blir bra
är bra
dessa klockor invaggar ej de vaggar
hur ofta söker vi ej fly
fly närheten
denna närhet mänskliga närhet vilken har så många kläder
ensamstegen i människovärlden gör ont
ensamstegen i närhet gör ont
var vad är då det vi flyr
flyr vi upplevelsen av
allt blir bra
är bra
närhet är svår att urskilja i klädnad
allt är svårt att urskilja i påklädnad
det nakna ljuset
uppenbarar
sannhets
närhet
nära
flykt
flyktande
flyktande andning
det finns intet slut allt är till
till början
det finns inten början allt är till
skeende
skeende icke skenande
det är gott att urskilja låt dock icke urskilja bli urskillnad/utskillnad
det är gott att urskilja det sker i stilla
var stilla i din förtröstan
av är
där faller alla
masker
av
ser ord rinna mellan fingrar
strömmar
fingrar är en kam
kammar strömmar, reder ut
ser ord
fingrar flätas samman
är en pilträdskorg
en vidjekorg
av säv
mönstret är vackerhöljande
ser korgen varligt sänkas in i bäcken
källan
ser vattnets glädje
dropparna
ljusdansens gnistran
händer
fingrar
flätas samman
ser ord rinna mellan fingrar
strömmar
fingrar är en kam
kammar strömmar, reder ut
ser ord
brinna sinna rinna
brinna brinnan
sinna sinnan
rinna rinnan
på ett märkligt sätt förändras min upplevelse min upplevan blir mer levande
besinna besinnan
det jag ser är ordets begynnelse samt orddroppens ordkroppensfallan in i jordehänder
så ser jag droppen falla
ser den samtidigt stigande rörelsen
röra vid
beröra
släppa
inte släppa
det är röra vid uppleva beröra
ta ett steg åter
begrunda
se
vara i stilla
till ljussvar
hur ofta söker vi icke fly stillheten
fly närheten
*
i vindarne
är en trädgård så oändligt vacker
marker är vindmantlar bredda ut
bäckar är hår utslaget
mjukskimrande
gräs träd allt är vindar
vindsång
andas vindar berättarljus
andas vindar
lyft tyngden ur
hjärtas kammare
elden glöder
vindar
andas in
liv
jag står i vindarnas trädgård
din hand omfamnar min
vi vandrar samman
dina fingrar
smeker
kind
dina ögon
lindas
om
bröstkälla
för en stund
anar jag
eldsliv
lyssnar till vindarnas sång
du
är
nära
i vindarnas sång
*
Handsläppan
se mina händer
äro fyllda med önskningar
väsen lämnar mödogrotta
kisar solfingrars
ögonsmekan
i besinnan andas bröstkännan
stegen vill springa
sansa dig du gryningsliv
stegen vill
sansa dig du ur grotta stigen
väsen sansar sig
stillväsen
följer stigen ur grotta
står i vindkännan
lyfter händer
se mina händer äro fyllda med böner bönerop
se jag släpper dem fria
vind
vindar
giv dem deras liv åter
bundna var de
se jag släpper dem fria
må det ske
stillväsens
rörelseväsen synes springa
vindleende
ljus
håller en flygande drake i handen
mödostegen
är
skimrande färgystra
girlanger
mödogrotta är en utslagen kronfamn
ty vid vart steg andades fötter in hennes kvidande
då begynnande smärta,
han gav dem bröd av hennes händer givet
gav dem fiskar ur hennes händer.
visade sädens energier helande, ur hennes händer växa säden
ur hennes händer gavs liv
livet maldes mellan av stenars händer till vitt mjöl.
vit äro sannhetens slöja, ur den stiger skönhetens ansikte.
brödet bakades i hennes värman av henne given.
han gav de hungrande näring, själsandenäring.
i templets gårdar rev han ned marknadsplatsen, folken darrade ändå gladdes de
ty han rev ned pengamakten, vi vet alla den byggdes upp igen.
han helade deras tvivel deras tröttans steg gav dem synen åter
han lade händer på deras sår där lemmar rasade
han helade lemmars gärning
hudens sår,
han visade dem lemmarnas gärnings bristan, sade aldrig gör så
han visade dem det de icke förstod icke ville se;
de sargande stegens smärtofyllnad av hennes skönhets hud,
hennes markers ödmjuka böner om hjälp.
de trodde icke de var delaktiga till detta, de lade dessa gärningar i andras händer.
tvagade sina egna i glömskans sand
i timglasets sand
timmar snördes åt om deras andning
av dem själva
de dansade runt den egna guldkalvens allt mattare hud
de ömkade sig inför, han såg han helade han väckte varsamt gryningsögon.
han hyllades hälsades med palmblad
i kärlek såg han vägen
i kärlek mötte han deras blick ty han såg deras hjärtan.
de vände ansikten bort, kastade stenar efter på
det de ej visste var att stenar icke mötte honom hårt
stenar lade kronblad runt honom
i värnad
de såg honom vandra
knoppen var om
skyddande
värnande
han gav ljus
för att icke förbrännas av det ljus vilket ej tages emot
höljes dessa väsen av mörker
icke det människan benämner ondska
det mörker vilket skänker vila
om än smärta
smärta i upplevandet av ickevilja
ja han syntes sörja
han syntes gråta
han syntes lida
i all den smärta
han sökte hela
så är det för de ljusa
ljusfolkens liv är även mörker
till helandeljus
den vägen förtäljer han
förtäljer ljusgestalters insteg i människovärldens steg
han gav dem skönhetens ord de vände blicken bort
de lovprisade hans steg hans gärning
de tvagade sina händer i hans ljus
de åsåg hans smärtvandring
utan att se
han bar deras smärta
lindrade
deras hjärtas
bristan
han förtäljde dem
förtäljer
vårens bud
hon öppnar sina händer
ger dem fria in i
blomningssteg
*
flyende
hur ofta söker vi icke fly stillheten
fly närheten
hur ofta söker vi icke fly stillheten
fly stillheten
ty den dånar inom
dånande järnklockor bärandes bergens blodströmman inom
de vaggar fram och åter
åter fram
han håller repet givet av växter virat snott
kläppen
droppen
når
dånande järnklockor
inom
hur ofta flyr vi icke stillheten med händer hårt knutna runt bröst
ändå är vi så flykträdda, flykten kan innebära början till
flykt kan vara en flyende vind
vinden vet
flykten
har tvenne ark
dessa klockor vaggar, invaggar icke till tro
de dånar vibrerar
de vaggar flyktens steg
in i stilla
flykten kan ske utur en alltför hög smärtnivå, utur att allt har försökts
oförståndet upphör inte,
illagörandet upphör inte
till slut är endast en väg möjlig,
så är det då en flykt eller är det vägen till stillhet.
denna häst möter du var natt, dess skimrande vithud
det är den mantel du såg
upplevde
den förtäljer dig
var natt
stillhetens bud
se de stora hjordarna, hästar virvlar upp damm
damm kan liknas vid dimma
något jagar dem
fångstarmar är deras upplevelse
frihetsinskränkan
hovar dånar
näsborrar är vidgade mörka grottingångar
ögonen stirrar oseende
så
en giftorm är framför en av dem
hästen står blixtstilla
stegrar sig vilt
virvlar undan
marker dånar
dammet, dimman döljer allt
så ser du den vitskimrande
stilla
ur stillheten stiger
vägen
fram
där är dina ord:
fåglars sånger vandrar in
lindar in
lindar ljus
in
ibland
ofta för oss
slutes knoppen
en hand
kanske vår hand
vi behöver
andas
stilla
i den stillandningen
öppnas bladen
sakta
allt blir bra
är bra
dessa klockor invaggar ej de vaggar
hur ofta söker vi ej fly
fly närheten
denna närhet mänskliga närhet vilken har så många kläder
ensamstegen i människovärlden gör ont
ensamstegen i närhet gör ont
var vad är då det vi flyr
flyr vi upplevelsen av
allt blir bra
är bra
närhet är svår att urskilja i klädnad
allt är svårt att urskilja i påklädnad
det nakna ljuset
uppenbarar
sannhets
närhet
nära
flykt
flyktande
flyktande andning
det finns intet slut allt är till
till början
det finns inten början allt är till
skeende
skeende icke skenande
det är gott att urskilja låt dock icke urskilja bli urskillnad/utskillnad
det är gott att urskilja det sker i stilla
var stilla i din förtröstan
av är
där faller alla
masker
av
ser ord rinna mellan fingrar
strömmar
fingrar är en kam
kammar strömmar, reder ut
ser ord
fingrar flätas samman
är en pilträdskorg
en vidjekorg
av säv
mönstret är vackerhöljande
ser korgen varligt sänkas in i bäcken
källan
ser vattnets glädje
dropparna
ljusdansens gnistran
händer
fingrar
flätas samman
ser ord rinna mellan fingrar
strömmar
fingrar är en kam
kammar strömmar, reder ut
ser ord
brinna sinna rinna
brinna brinnan
sinna sinnan
rinna rinnan
på ett märkligt sätt förändras min upplevelse min upplevan blir mer levande
besinna besinnan
det jag ser är ordets begynnelse samt orddroppens ordkroppensfallan in i jordehänder
så ser jag droppen falla
ser den samtidigt stigande rörelsen
röra vid
beröra
släppa
inte släppa
det är röra vid uppleva beröra
ta ett steg åter
begrunda
se
vara i stilla
till ljussvar
hur ofta söker vi icke fly stillheten
fly närheten
*
i vindarne
är en trädgård så oändligt vacker
marker är vindmantlar bredda ut
bäckar är hår utslaget
mjukskimrande
gräs träd allt är vindar
vindsång
andas vindar berättarljus
andas vindar
lyft tyngden ur
hjärtas kammare
elden glöder
vindar
andas in
liv
jag står i vindarnas trädgård
din hand omfamnar min
vi vandrar samman
dina fingrar
smeker
kind
dina ögon
lindas
om
bröstkälla
för en stund
anar jag
eldsliv
lyssnar till vindarnas sång
du
är
nära
i vindarnas sång
*
Handsläppan
se mina händer
äro fyllda med önskningar
väsen lämnar mödogrotta
kisar solfingrars
ögonsmekan
i besinnan andas bröstkännan
stegen vill springa
sansa dig du gryningsliv
stegen vill
sansa dig du ur grotta stigen
väsen sansar sig
stillväsen
följer stigen ur grotta
står i vindkännan
lyfter händer
se mina händer äro fyllda med böner bönerop
se jag släpper dem fria
vind
vindar
giv dem deras liv åter
bundna var de
se jag släpper dem fria
må det ske
stillväsens
rörelseväsen synes springa
vindleende
ljus
håller en flygande drake i handen
mödostegen
är
skimrande färgystra
girlanger
mödogrotta är en utslagen kronfamn
fredag 26 mars 2010
26 mars 2010
medveten samt inriktad
inriktad samt medveten
prefix
suffix
medveten
inriktad
min inriktning är att bandra en viss sträcka varje dag
en dag
insåg jag – blev jag medveten om att detta behov fanns, min inriktning blev att vandra denna sträcka.
Insikten samt inriktningen gjorde mig klart medvetande beslutsam.
ögonen öppnades
ur töcknet
töckenblicken
Steg ljusvandringen fram.
han bar törnekrona
har du sett en piskad rygg en gång, då vet du att ryggen blir linjer, det kan liknas vid;
de sökte inrista de tankar han skulle tänka
i hans rygg i hans bröst.
piskan viner, linjer blir rutfält
han ändrade icke medvetandeljusets vilja
han bar korset på sin rygg
inför dem alla visande de fyra vägarnas samrådande kärlek
han bar törnekronan
de böjde sina blickar i skam dolde dem i töckendimma
en av dem steg fram torkade hans ansikte med vit duk
ansiktets ljus stannade i duken
i vit duk framstrålar ansikte
han bar törnekrona
bloddroppar
rosenblads rubiner syntes i panna
kärleken var av människogärning bliven tanke
förlupen tanke
kärleken var av människogärning bliven tanke
tanketaggar trängde in i hans panna
ty det enda hans öga såg var kärlek
är kärlek
alltid kärlek
genom kärlek helas allt
det enda hans öga såg var kärlek
är kärlek
vaka med mig vid bönekällan
bönekällan hjärtats rot
i träds salar i fruktlundens salar
högt upp på kulle sitta de
fruktträdgård doftar
bröstkorgen är fylld
de sitta på bröstet
kärlekens bröst andas
vaka med mig vid bönekällan
deras sinnen var ännu töckenblickan
de sov
var icke i medvetandeljus
tuppen gal
en av dem tillfrågades
trenne gånger nekade han
förnekade
kropp
själ
ande
ångern vred själskvidande
tuppen gal
för väckan
tuppen är bevingad
bär jordefärger i sin skrud
tuppen är bevingad
tanken är bevingad
bevingad i andens ljus
själsdansen är den vakna blicken i seendeljus
orden är skapande liv är skönhet
var gång ett vackert ord skrives uttalas andas ut
de sitta på bröstet av livets trädgård
bröstkorgen är fylld av vackra välsmakande frukter
en del söta andra sura andra bittra
andra bär allt och intet
intet och allt
alla är de hörande
hemmahörande i livets trädgård
högt upp på kulle sitta de
fruktträdgård doftar
bröstkorgen är fylld
de sitta på bröstet
kärlekens bröst andas
orden uttalas skrives
var gång det sker förlöses ett förvridet väsen
förnekelsens slöja skugga reses in i ljus
vaka med mig vid bönekällan
så löd hans kärleks ord
de sov fördes upp till ytan
eller ned i djupet
grunden till
vandringen
bar de frön han sådde i deras händer
ur händer slå fröet rot
i händer växa
fruktträden höga
roten är i hjärtat
kronan är fingrars ljusgärning
fingrar är blommande bladkronor
ur blommor
stiga frukter
till liv
livet är kärlek
ur ljus
ur värme
av ljus av värme
medveten
i
medvetande
inriktad
i
inriktande
prefix
suffix
cirkumfix
profeter berättade om fram
profetian är ett slags prefix en bro till suffix det vilket var
var gång jag nedtecknar ordet suffix ser jag sufer vilket leder fram till sufism
vishet klar ren
kärlekens vishets visdom
ren klar
sufism
samt fixstjärna
stjärna du oföränderliga
kärleken
är evig
så ser jag dessa vara broar
cirkumfix
vilket då är fästpunkterna, ändå är det jag ser och upplever en cirkel eller ett kretslopp
en strömmande rörelse
allt detta är märkeliga ting vilka inte är lättförståbara specifikt då de förs upp i tanken,. Det är inte märkligt att vilja förstå däremot blir det mycket svårt då det hela hänvisas till tankeförstå, ty i det blir tankeförstå en tankefälla samt tanketaggar.
dessa tanketaggar är bilden av rosens liv i vinterns andning
ser du den strömmande rörelsen försätts tanken i rörelse genom ljus genom värme genom själsdans och därigenom synes fiskar, se så vackert fiskar simmar, följer vattnet,
bäcken, ån porlar under bron
bron är siargivare
förenar fram med då
kärleken
är evig
vaka med mig vid bönekällan
så löd hans kärleks ord
han bar törnekrona
bloddroppar
rosenblads rubiner syntes i panna
kärleken var av människogärning bliven tanke
förlupen tanke
kärleken var av människogärning bliven tanke
tanketaggar trängde in i hans panna
ty det enda hans öga såg var kärlek
är kärlek
alltid kärlek
genom kärlek helas allt
det enda hans öga såg var kärlek
är kärlek
vaka med mig vid bönekällan
bönekällan hjärtats rot
kärleken
är evig
*
hur ofta falla vi icke ned på knä
bedjande
bedjande om
för
till
hur ofta falla vi icke ned på knä
i bön
hur ofta ser vi icke med bedjande blickar
in i mötande ögon
sträcker våra händer bedjande till
vänder ansiktet in i vinden
väntar icke
inväntar icke svaret
vinden
vänder icke sitt ansikte bort
från oss
*
blicka in i sommarnatten
lyssna
lyssna vidhörande
se tusende små sångare
myggor dansar
till det yttre
ett virrvarr
irrande
små sångare irrar inte
den upplevelsen blir för människan irra
öppna mer
se rörelsen följa sången
cirklar gör de
strömmar gör de
vilsna är de icke
i denna natt upplevde jag mig vilsen så vilsen
så längtansfylld
till närhet
gång på gång frågar jag mig
varför
varför längtansfylld
i drömmen sitter ett väsen
en kvinna
en irrande ljusvandrerska
har stannat i
sluter sorgens vingar om
omslutes av sorgens vingar
se systrar
se bröder
stannat har jag i
uppgivenhet
given upp
det är inte uppgiven
inte uppgivet
det är upp giv ande
i dina händer lägger jag drömmens ord
skrivna
icke av mig
av det vilket är
mitt inre ljus
ber dimman lätta
i drömmen sitter ett väsen
en kvinna
höljd i
dimma
hon sitter mitt i ängen
andas skönhet
hennes händer är sorgevingar runt hjärta
ur dimma stiger ett väsen
skimrande
skimrande vit
är du man är du enhörning
i drömmen
vandrar vitskimrande häst ur dimma
så fylld med varmleende ljus
kärleksömhet
välver
henne
väsen
kvinna
du irrade aldrig du sökte vara behjälplig
alltid
du har stannat nu
se vägen
dimman stiger
lyfter silverskimrande vävnad
hon skrudas
renklädnad
fingrar av elfenben
pärlemorljus kammar hennes hår
daggens gryningsdroppar
är pärlband runt
huvudkrona
mannen sträcker ut hand
väntansstilla
ett steg stiger hon bakåt; varför skall jag lita till dig
de vilka jag vågat tro nära
skar djupa
sår
vitskimrande mantel lades mjukt om
utan intrång
hon ser in i ögon så fyllda med
varmleende ljus
kärleksömhet
välver
henne
hon lyfter handen
lägger den
i hans
han visar henne ängens blommande band
se det dimman dolde
vi är ljus
sannhet
När två långväga vandrare mötes
När de varandra nära
De bugar inför varandra
i planetarisk värman
i jordeströmmans
himmelsströmman
då två långväga vandrare möts
dåser de varandra alltid
länge har de vandrat utan ögons omfamnan ändå än då
solen stiger sin bana i månmoders närhet i stjärnkrets klaraste strömmar
så främmande har de mött nära icke nära
fram förs två långväga vandrare av mötande
till två långväga vandrares möte
för de är varandra nära
i kärlek
av
i
genom
till
för
till
genom
i
av
kärlek
av kärlek i kärlek genom kärlek till kärlek för kärlek
så länge vandrade de
fann aldrig
de sökte egentligen aldrig
längtan fanns
nära
nära
närhet
gränsutsuddan
klarframträdan
längtan fanns
mannen sade jag är redo
kvinnan sade tag mig hem
den ene uttalar
den andra
egentligen är deras gemensamvilja i detta uttalad
ske i är
ära i ske
så länge är de förda till mening
När två långväga vandrare mötes
När de varandra nära
*
Benämnan
I en värld en värld vilken för så många blivit en värld av ensamvärldar
stod ett väsen, en varelse
kalla detta väsen djur eller människa, människa eller djur
benämn detta väsen för det vilket känns bäst för dig,
glöm aldrig dess ursprung
det glömmer aldrig dig
se huru ni springer fristegade i ängsljusets skimran
lösgjorda från benämnan
detta väsen stod i ängens ljusvaknan, vindar borstade huden skimrande silver, håret böljade doftande gryningsdagg, ögon milda kärleksfyllda såg i älskan i allt. lockade sånger ur strupar, flödande källor stämde klanger, klingande silvergryning.
ur ängens händer steg de, med allfärgs kjolar, solögon silverleende hårfagran, kjolar böljande i vindfamnan, trippande lätta fötter fjärilsberörda
blomsterfolken vindfolken eldfolken vattenfolken jordefolken, sagans värld
ja, benämn den så om du vill, den omfamnar dig i kärlek ty du är en del av den
se huru ni springer fristegade i ängsljusets skimran
lösgjorda från benämnan
I en värld en värld vilken för så många blivit en värld av ensamvärldar stod ett väsen
en varelse kalla detta väsen djur eller människa, människa eller djur
längtansdrömmande
minnandes en närhet de, allt förtäljt henne om
var gång hon öppnade hjärtgården syntes denna värld så tydliggörande
helande strömma genom hennes pupiller
väsendet log, såg drömmolnen slå fäste i rot
följde hjärtbladens vandringar strövade vida med.
Så såg hon isblommande länder suckans strider
varsamt viskade hon in i suckan se, se skönheten bakom i.
det väsendet såg var töckendimma slutas om ögon, överallt töckenblickar
tömda håglösa vandringar
bak slutna lock såg väsendet lågor brinna svaga.
Bak slutna lock brinner låga svag, varmbjudande längtansdrömmande
minnandes en närhet de, allt förtäljt henne, ibland anade väsendet skimrande mantel runt sitt vara.
En dag eller natt, vad det var vet endast väsendet, beslutade sig väsendet för svarande, töckendimman var hårt lindad om allt, töckenblickar gav inte svar, iskylan kröp närmre, väsendet upphörde fråga, viskade må det ske.
i en värld en värld vilken för så många blivit en värld av ensamvärldar vandrade ett väsen.
upplevde sig vilse i ängen vilse i världen, väsendet hamnade utanför ängens händer
höga hus mötte, betongvärldens höga hus skallrade, betongområden kröp allt närmre, svischande märkliga ljud hördes,
örfilar, öronfilar, pilar, ögonpilar skuggor vålnader,
väsendet vädrade sökte uppleva
åtminstone känna igen doften av.
Allt var så främmande oigenkännligt, ändå var väsendet aldrig ensamt
den skimrande manteln var runt, då väsendet frös kupades värme inom runt hjärtat;
mitt hjärta är dig nära
efter så långa vandringar
är
du
nära.
Så upptäcker detta väsen att skorna är borta
börjar söka, söka grå skor med blodsstrimmor , söker minnas, minns ej.
stegen är barfotasköna, vet inte hur det sker, närheten är närmre, närmre röravidnära.
irrar, förtvivlansirrar förs ur betongskallran in i ängens händer
står helt stilla, dimman är ännu tät
irrfärden är över
inväntar gryning
inväntar, in väntar
töckendimmans släppan
den rörs vid
av solfinger synliggörs liv vaknan
i vitskimrande ljusdaning andas rörelse, två väsen mötas
de nosar rör lätt djupt vid varandra
bugar leendeljusa
omfamnar varandra
med lätta fötters hovars tassar vingars solskimran
rör de vid ängens gryningsdans
*
”förenklad benämnan” ( ej publicerad)
töckendimma slutes om ögon
töckenblickar
tömda
bak slutna lock
brinner
låga
svag
vilse i ängen
vilse i världen
betongvärldens höga hus
skallrar
skallrar
betongområde kryper nära
mitt hjärta är dig nära
du är mig nära efter så långa vandringar kom du
upptäcker att jag går barfota
måste finna mina skor
de är borta
söka mina grå skor med blodstrimmor
mina fötter är bara
lyckliga
söker minnas
minns ej
vet ej hur det sker
din närhet
är
så ser jag mig förtvivlansirra
din värme är nära
sitter i en äng
dimman är tät
har slutat irra
inväntar gryning
inväntar
töckendimmans släppan
den rörs vid
av solfinger
synlig
görs
liv
vaknan
*
pärlemormoln seglar
ögonfröjdan
jag hör svanar återvända
steg är
lyckligbarfota
mina fötter är bara
lyckliga
inriktad samt medveten
prefix
suffix
medveten
inriktad
min inriktning är att bandra en viss sträcka varje dag
en dag
insåg jag – blev jag medveten om att detta behov fanns, min inriktning blev att vandra denna sträcka.
Insikten samt inriktningen gjorde mig klart medvetande beslutsam.
ögonen öppnades
ur töcknet
töckenblicken
Steg ljusvandringen fram.
han bar törnekrona
har du sett en piskad rygg en gång, då vet du att ryggen blir linjer, det kan liknas vid;
de sökte inrista de tankar han skulle tänka
i hans rygg i hans bröst.
piskan viner, linjer blir rutfält
han ändrade icke medvetandeljusets vilja
han bar korset på sin rygg
inför dem alla visande de fyra vägarnas samrådande kärlek
han bar törnekronan
de böjde sina blickar i skam dolde dem i töckendimma
en av dem steg fram torkade hans ansikte med vit duk
ansiktets ljus stannade i duken
i vit duk framstrålar ansikte
han bar törnekrona
bloddroppar
rosenblads rubiner syntes i panna
kärleken var av människogärning bliven tanke
förlupen tanke
kärleken var av människogärning bliven tanke
tanketaggar trängde in i hans panna
ty det enda hans öga såg var kärlek
är kärlek
alltid kärlek
genom kärlek helas allt
det enda hans öga såg var kärlek
är kärlek
vaka med mig vid bönekällan
bönekällan hjärtats rot
i träds salar i fruktlundens salar
högt upp på kulle sitta de
fruktträdgård doftar
bröstkorgen är fylld
de sitta på bröstet
kärlekens bröst andas
vaka med mig vid bönekällan
deras sinnen var ännu töckenblickan
de sov
var icke i medvetandeljus
tuppen gal
en av dem tillfrågades
trenne gånger nekade han
förnekade
kropp
själ
ande
ångern vred själskvidande
tuppen gal
för väckan
tuppen är bevingad
bär jordefärger i sin skrud
tuppen är bevingad
tanken är bevingad
bevingad i andens ljus
själsdansen är den vakna blicken i seendeljus
orden är skapande liv är skönhet
var gång ett vackert ord skrives uttalas andas ut
de sitta på bröstet av livets trädgård
bröstkorgen är fylld av vackra välsmakande frukter
en del söta andra sura andra bittra
andra bär allt och intet
intet och allt
alla är de hörande
hemmahörande i livets trädgård
högt upp på kulle sitta de
fruktträdgård doftar
bröstkorgen är fylld
de sitta på bröstet
kärlekens bröst andas
orden uttalas skrives
var gång det sker förlöses ett förvridet väsen
förnekelsens slöja skugga reses in i ljus
vaka med mig vid bönekällan
så löd hans kärleks ord
de sov fördes upp till ytan
eller ned i djupet
grunden till
vandringen
bar de frön han sådde i deras händer
ur händer slå fröet rot
i händer växa
fruktträden höga
roten är i hjärtat
kronan är fingrars ljusgärning
fingrar är blommande bladkronor
ur blommor
stiga frukter
till liv
livet är kärlek
ur ljus
ur värme
av ljus av värme
medveten
i
medvetande
inriktad
i
inriktande
prefix
suffix
cirkumfix
profeter berättade om fram
profetian är ett slags prefix en bro till suffix det vilket var
var gång jag nedtecknar ordet suffix ser jag sufer vilket leder fram till sufism
vishet klar ren
kärlekens vishets visdom
ren klar
sufism
samt fixstjärna
stjärna du oföränderliga
kärleken
är evig
så ser jag dessa vara broar
cirkumfix
vilket då är fästpunkterna, ändå är det jag ser och upplever en cirkel eller ett kretslopp
en strömmande rörelse
allt detta är märkeliga ting vilka inte är lättförståbara specifikt då de förs upp i tanken,. Det är inte märkligt att vilja förstå däremot blir det mycket svårt då det hela hänvisas till tankeförstå, ty i det blir tankeförstå en tankefälla samt tanketaggar.
dessa tanketaggar är bilden av rosens liv i vinterns andning
ser du den strömmande rörelsen försätts tanken i rörelse genom ljus genom värme genom själsdans och därigenom synes fiskar, se så vackert fiskar simmar, följer vattnet,
bäcken, ån porlar under bron
bron är siargivare
förenar fram med då
kärleken
är evig
vaka med mig vid bönekällan
så löd hans kärleks ord
han bar törnekrona
bloddroppar
rosenblads rubiner syntes i panna
kärleken var av människogärning bliven tanke
förlupen tanke
kärleken var av människogärning bliven tanke
tanketaggar trängde in i hans panna
ty det enda hans öga såg var kärlek
är kärlek
alltid kärlek
genom kärlek helas allt
det enda hans öga såg var kärlek
är kärlek
vaka med mig vid bönekällan
bönekällan hjärtats rot
kärleken
är evig
*
hur ofta falla vi icke ned på knä
bedjande
bedjande om
för
till
hur ofta falla vi icke ned på knä
i bön
hur ofta ser vi icke med bedjande blickar
in i mötande ögon
sträcker våra händer bedjande till
vänder ansiktet in i vinden
väntar icke
inväntar icke svaret
vinden
vänder icke sitt ansikte bort
från oss
*
blicka in i sommarnatten
lyssna
lyssna vidhörande
se tusende små sångare
myggor dansar
till det yttre
ett virrvarr
irrande
små sångare irrar inte
den upplevelsen blir för människan irra
öppna mer
se rörelsen följa sången
cirklar gör de
strömmar gör de
vilsna är de icke
i denna natt upplevde jag mig vilsen så vilsen
så längtansfylld
till närhet
gång på gång frågar jag mig
varför
varför längtansfylld
i drömmen sitter ett väsen
en kvinna
en irrande ljusvandrerska
har stannat i
sluter sorgens vingar om
omslutes av sorgens vingar
se systrar
se bröder
stannat har jag i
uppgivenhet
given upp
det är inte uppgiven
inte uppgivet
det är upp giv ande
i dina händer lägger jag drömmens ord
skrivna
icke av mig
av det vilket är
mitt inre ljus
ber dimman lätta
i drömmen sitter ett väsen
en kvinna
höljd i
dimma
hon sitter mitt i ängen
andas skönhet
hennes händer är sorgevingar runt hjärta
ur dimma stiger ett väsen
skimrande
skimrande vit
är du man är du enhörning
i drömmen
vandrar vitskimrande häst ur dimma
så fylld med varmleende ljus
kärleksömhet
välver
henne
väsen
kvinna
du irrade aldrig du sökte vara behjälplig
alltid
du har stannat nu
se vägen
dimman stiger
lyfter silverskimrande vävnad
hon skrudas
renklädnad
fingrar av elfenben
pärlemorljus kammar hennes hår
daggens gryningsdroppar
är pärlband runt
huvudkrona
mannen sträcker ut hand
väntansstilla
ett steg stiger hon bakåt; varför skall jag lita till dig
de vilka jag vågat tro nära
skar djupa
sår
vitskimrande mantel lades mjukt om
utan intrång
hon ser in i ögon så fyllda med
varmleende ljus
kärleksömhet
välver
henne
hon lyfter handen
lägger den
i hans
han visar henne ängens blommande band
se det dimman dolde
vi är ljus
sannhet
När två långväga vandrare mötes
När de varandra nära
De bugar inför varandra
i planetarisk värman
i jordeströmmans
himmelsströmman
då två långväga vandrare möts
dåser de varandra alltid
länge har de vandrat utan ögons omfamnan ändå än då
solen stiger sin bana i månmoders närhet i stjärnkrets klaraste strömmar
så främmande har de mött nära icke nära
fram förs två långväga vandrare av mötande
till två långväga vandrares möte
för de är varandra nära
i kärlek
av
i
genom
till
för
till
genom
i
av
kärlek
av kärlek i kärlek genom kärlek till kärlek för kärlek
så länge vandrade de
fann aldrig
de sökte egentligen aldrig
längtan fanns
nära
nära
närhet
gränsutsuddan
klarframträdan
längtan fanns
mannen sade jag är redo
kvinnan sade tag mig hem
den ene uttalar
den andra
egentligen är deras gemensamvilja i detta uttalad
ske i är
ära i ske
så länge är de förda till mening
När två långväga vandrare mötes
När de varandra nära
*
Benämnan
I en värld en värld vilken för så många blivit en värld av ensamvärldar
stod ett väsen, en varelse
kalla detta väsen djur eller människa, människa eller djur
benämn detta väsen för det vilket känns bäst för dig,
glöm aldrig dess ursprung
det glömmer aldrig dig
se huru ni springer fristegade i ängsljusets skimran
lösgjorda från benämnan
detta väsen stod i ängens ljusvaknan, vindar borstade huden skimrande silver, håret böljade doftande gryningsdagg, ögon milda kärleksfyllda såg i älskan i allt. lockade sånger ur strupar, flödande källor stämde klanger, klingande silvergryning.
ur ängens händer steg de, med allfärgs kjolar, solögon silverleende hårfagran, kjolar böljande i vindfamnan, trippande lätta fötter fjärilsberörda
blomsterfolken vindfolken eldfolken vattenfolken jordefolken, sagans värld
ja, benämn den så om du vill, den omfamnar dig i kärlek ty du är en del av den
se huru ni springer fristegade i ängsljusets skimran
lösgjorda från benämnan
I en värld en värld vilken för så många blivit en värld av ensamvärldar stod ett väsen
en varelse kalla detta väsen djur eller människa, människa eller djur
längtansdrömmande
minnandes en närhet de, allt förtäljt henne om
var gång hon öppnade hjärtgården syntes denna värld så tydliggörande
helande strömma genom hennes pupiller
väsendet log, såg drömmolnen slå fäste i rot
följde hjärtbladens vandringar strövade vida med.
Så såg hon isblommande länder suckans strider
varsamt viskade hon in i suckan se, se skönheten bakom i.
det väsendet såg var töckendimma slutas om ögon, överallt töckenblickar
tömda håglösa vandringar
bak slutna lock såg väsendet lågor brinna svaga.
Bak slutna lock brinner låga svag, varmbjudande längtansdrömmande
minnandes en närhet de, allt förtäljt henne, ibland anade väsendet skimrande mantel runt sitt vara.
En dag eller natt, vad det var vet endast väsendet, beslutade sig väsendet för svarande, töckendimman var hårt lindad om allt, töckenblickar gav inte svar, iskylan kröp närmre, väsendet upphörde fråga, viskade må det ske.
i en värld en värld vilken för så många blivit en värld av ensamvärldar vandrade ett väsen.
upplevde sig vilse i ängen vilse i världen, väsendet hamnade utanför ängens händer
höga hus mötte, betongvärldens höga hus skallrade, betongområden kröp allt närmre, svischande märkliga ljud hördes,
örfilar, öronfilar, pilar, ögonpilar skuggor vålnader,
väsendet vädrade sökte uppleva
åtminstone känna igen doften av.
Allt var så främmande oigenkännligt, ändå var väsendet aldrig ensamt
den skimrande manteln var runt, då väsendet frös kupades värme inom runt hjärtat;
mitt hjärta är dig nära
efter så långa vandringar
är
du
nära.
Så upptäcker detta väsen att skorna är borta
börjar söka, söka grå skor med blodsstrimmor , söker minnas, minns ej.
stegen är barfotasköna, vet inte hur det sker, närheten är närmre, närmre röravidnära.
irrar, förtvivlansirrar förs ur betongskallran in i ängens händer
står helt stilla, dimman är ännu tät
irrfärden är över
inväntar gryning
inväntar, in väntar
töckendimmans släppan
den rörs vid
av solfinger synliggörs liv vaknan
i vitskimrande ljusdaning andas rörelse, två väsen mötas
de nosar rör lätt djupt vid varandra
bugar leendeljusa
omfamnar varandra
med lätta fötters hovars tassar vingars solskimran
rör de vid ängens gryningsdans
*
”förenklad benämnan” ( ej publicerad)
töckendimma slutes om ögon
töckenblickar
tömda
bak slutna lock
brinner
låga
svag
vilse i ängen
vilse i världen
betongvärldens höga hus
skallrar
skallrar
betongområde kryper nära
mitt hjärta är dig nära
du är mig nära efter så långa vandringar kom du
upptäcker att jag går barfota
måste finna mina skor
de är borta
söka mina grå skor med blodstrimmor
mina fötter är bara
lyckliga
söker minnas
minns ej
vet ej hur det sker
din närhet
är
så ser jag mig förtvivlansirra
din värme är nära
sitter i en äng
dimman är tät
har slutat irra
inväntar gryning
inväntar
töckendimmans släppan
den rörs vid
av solfinger
synlig
görs
liv
vaknan
*
pärlemormoln seglar
ögonfröjdan
jag hör svanar återvända
steg är
lyckligbarfota
mina fötter är bara
lyckliga
25 mars 2010
ja jag vill vandra mållös men följdfylld
mållöst men följdfylld
vad är att leva målinriktad
är detta att se en hägring vid det sista steget i form av exempelvis fondspara
samla i egen lada
lägga på hög
på hög
tysta din människotanke dotter
ökenvandraren ser till slut
en hägring
av sin
törst
hägringar görs ofta av dimslöjad blick
töckenblick
berusad av ickesol
förglömmandes
källans
inre språng
vi har nu samtalat runt seendet
seendets olika benämningsformer
en lins består av konvex samt av konkav i rörelse till helhetsbild
se nu dessa linser sakta röra sig
bli omfamn
bli cirkelljus
dessa håller nu den mest fantastiska pärla inom sina händer
inom sin krets
det du ser i skrivandet är så vackert för dig att det leder dig bort från fokus
det du ser är två kupade händer vilka är av kristall
renhet
den högsta densiteten av renhet
densitet är en slags kompression
ett mätmått
naturligtvis förs dessa miljoner av partiklar samman
hur skall de annorlunda synas
dessa håller den mest fantastiska pärla inom sin krets
jordsången
hjärtats sång ljuder
seende är samtalet
ljussamtalet
detta samtal har icke en målavsikt eller att avsiktsmål
det samtalet består inte i räknandet av poäng
det samtalet är inte en match
en vinnarmatch
det samtalet är ett flöde
det samtalet har inte en målavsikt eller att avsiktsmål
det samtalet består inte av:
gör jag detta få jag detta
lev inte dagarna
lev inte stegen med avsikt att erhålla
lev stegen tömda
han vandrade vägen bar korset på ryggen
var det hans målinriktade väg med avseende att samla i min egen lada
han vandrade vägen målinriktad
målmedvetet
med vet ande
så är det
så var det
kärlekens väg är vit
är dold bak en skir slöja; tempelslöjan
den vägen går icke att vandra med: jag skall ha
skall få
så skall det se ut
den vägen är det vidöppna sinnet
den vägen är målinriktande
till kärlek
för kärlek
Är ljusväg i värme.
I den mänskliga strömmen är det många passerande
visst är det så att det blir ytterst förvirrande att säga så då vi sagt att allt är ett
du kan se det så här; ansikten strömmar förbi
varje ansikte lägges över ditt ansikte
somliga av dem är icke för att stanna vid
deras trådar har en boplats en bit bort i väven, detta för att mönstret, vävens helhet skall fullföljas
i den mänskliga strömmen är det många passerande
en del möten ger avtryck
insignier
är kronblad vilka blir en krona i den stora kronan
en del möten ger avtryck samt stannarandra möten passerar
allt kan icke städse bli
ändå är allt städse
egentligen passerar intet
ty skulle människan våga stanna upp
våga uppleva skulle hon finna att varje möte är en liten bit av egenmötet med alltet
*
så sjunker
allt in
vinterns stjärnvandringar
sjunker in i jordar
vinteräng
vandrar in i sommaräng
allt detta sker för
till blomning
spröda skira
stiga de ur bäddar
blygt möter de din blick
hälsar de dina händer
dina steg
allt det vilket är du
de begär intet av dig
ty de veta ej vad begär är
de har behov av dina ögon
så stanna i dem för ett ögonblick
vårmarker andas fukt
upplev markernas
sviktande
mjuka gungning
bli markers stegfinnan
svara
följ
med
marker dricker kristallströmmar
skapande skönjans leendeljus
så jag längtar till samtalen vid lägereldar där ordsvallans falskorden brinner renas
där mildstämmor ljudande smeker hud
diamanter stiger upp ur kol prismaregn faller ned över in
med tröttmantel runt axlar
vad annat är att göra i denna natt
då ljuden har tystnat in i tystnande av störljuden
vad annat är att göra i denna natt
av denna längtan
upplever tröttnaden på denna människoskrud
ber färger om närhet
vida från nära ljuda hornet snäckan luren didgeroon
hela mitt inre vibrerar
för en stund är min enda önskan att behålla vibrationen inom
inte för alltid, för en stund av upplevande. lägger händerna över huvudet
och minsann det bliver kvar det kittlar vibrerar
är livfyllan
så bugar jag mig inför
lyfter händer släpper
hornet snäckan luren didgeroon fria
högt upp på berget synes han vindblåsaren le
så jag längtar till samtalen vid lägereldar
leendeljusa ansikten
ber färgerna till närhet
knäpper av mig skrud
vind sköljer in genom fönster
bär mig in i skogs trädsalar
kroppslöst
färgmantlad springer
spole av tråd
skyttel med spole av tråd dansar mellan stammar
stammar är varpen av lin
blå skirblommor
ler bruna skallror
ljuder
frökraft
spole av tusende färger dansar
väven rinner in i nattlig hamn
uppfyller ögons rand
gryningsfolken bär
gyllene
band
så sjunker
allt in
vinterns stjärnvandringar
sjunker in i jordar
vinteräng
vandrar in i sommaräng
allt detta sker för
till blomning
mållöst men följdfylld
vad är att leva målinriktad
är detta att se en hägring vid det sista steget i form av exempelvis fondspara
samla i egen lada
lägga på hög
på hög
tysta din människotanke dotter
ökenvandraren ser till slut
en hägring
av sin
törst
hägringar görs ofta av dimslöjad blick
töckenblick
berusad av ickesol
förglömmandes
källans
inre språng
vi har nu samtalat runt seendet
seendets olika benämningsformer
en lins består av konvex samt av konkav i rörelse till helhetsbild
se nu dessa linser sakta röra sig
bli omfamn
bli cirkelljus
dessa håller nu den mest fantastiska pärla inom sina händer
inom sin krets
det du ser i skrivandet är så vackert för dig att det leder dig bort från fokus
det du ser är två kupade händer vilka är av kristall
renhet
den högsta densiteten av renhet
densitet är en slags kompression
ett mätmått
naturligtvis förs dessa miljoner av partiklar samman
hur skall de annorlunda synas
dessa håller den mest fantastiska pärla inom sin krets
jordsången
hjärtats sång ljuder
seende är samtalet
ljussamtalet
detta samtal har icke en målavsikt eller att avsiktsmål
det samtalet består inte i räknandet av poäng
det samtalet är inte en match
en vinnarmatch
det samtalet är ett flöde
det samtalet har inte en målavsikt eller att avsiktsmål
det samtalet består inte av:
gör jag detta få jag detta
lev inte dagarna
lev inte stegen med avsikt att erhålla
lev stegen tömda
han vandrade vägen bar korset på ryggen
var det hans målinriktade väg med avseende att samla i min egen lada
han vandrade vägen målinriktad
målmedvetet
med vet ande
så är det
så var det
kärlekens väg är vit
är dold bak en skir slöja; tempelslöjan
den vägen går icke att vandra med: jag skall ha
skall få
så skall det se ut
den vägen är det vidöppna sinnet
den vägen är målinriktande
till kärlek
för kärlek
Är ljusväg i värme.
I den mänskliga strömmen är det många passerande
visst är det så att det blir ytterst förvirrande att säga så då vi sagt att allt är ett
du kan se det så här; ansikten strömmar förbi
varje ansikte lägges över ditt ansikte
somliga av dem är icke för att stanna vid
deras trådar har en boplats en bit bort i väven, detta för att mönstret, vävens helhet skall fullföljas
i den mänskliga strömmen är det många passerande
en del möten ger avtryck
insignier
är kronblad vilka blir en krona i den stora kronan
en del möten ger avtryck samt stannarandra möten passerar
allt kan icke städse bli
ändå är allt städse
egentligen passerar intet
ty skulle människan våga stanna upp
våga uppleva skulle hon finna att varje möte är en liten bit av egenmötet med alltet
*
så sjunker
allt in
vinterns stjärnvandringar
sjunker in i jordar
vinteräng
vandrar in i sommaräng
allt detta sker för
till blomning
spröda skira
stiga de ur bäddar
blygt möter de din blick
hälsar de dina händer
dina steg
allt det vilket är du
de begär intet av dig
ty de veta ej vad begär är
de har behov av dina ögon
så stanna i dem för ett ögonblick
vårmarker andas fukt
upplev markernas
sviktande
mjuka gungning
bli markers stegfinnan
svara
följ
med
marker dricker kristallströmmar
skapande skönjans leendeljus
så jag längtar till samtalen vid lägereldar där ordsvallans falskorden brinner renas
där mildstämmor ljudande smeker hud
diamanter stiger upp ur kol prismaregn faller ned över in
med tröttmantel runt axlar
vad annat är att göra i denna natt
då ljuden har tystnat in i tystnande av störljuden
vad annat är att göra i denna natt
av denna längtan
upplever tröttnaden på denna människoskrud
ber färger om närhet
vida från nära ljuda hornet snäckan luren didgeroon
hela mitt inre vibrerar
för en stund är min enda önskan att behålla vibrationen inom
inte för alltid, för en stund av upplevande. lägger händerna över huvudet
och minsann det bliver kvar det kittlar vibrerar
är livfyllan
så bugar jag mig inför
lyfter händer släpper
hornet snäckan luren didgeroon fria
högt upp på berget synes han vindblåsaren le
så jag längtar till samtalen vid lägereldar
leendeljusa ansikten
ber färgerna till närhet
knäpper av mig skrud
vind sköljer in genom fönster
bär mig in i skogs trädsalar
kroppslöst
färgmantlad springer
spole av tråd
skyttel med spole av tråd dansar mellan stammar
stammar är varpen av lin
blå skirblommor
ler bruna skallror
ljuder
frökraft
spole av tusende färger dansar
väven rinner in i nattlig hamn
uppfyller ögons rand
gryningsfolken bär
gyllene
band
så sjunker
allt in
vinterns stjärnvandringar
sjunker in i jordar
vinteräng
vandrar in i sommaräng
allt detta sker för
till blomning
24 mars 2010
Först vill jag berätta en sådan underbar upplevelse
Vid insomnandet
Glitterregn över mig
Var det en väv runt mig spindelvävsskir, eller en vägg vilken löstes upp, luft, vatten hud, vad vet jag. Tusentals skimrande ljuspunkter – knappnålshuvudstora, blå, silver .
Det kan också vara min egen kroppsupplösan.
Eller en god närhet
Naturligtvis går det att betrakta livet nära – närsynt
Naturligtvis går det att betrakta livet längre ifrån – långsynt
Varför säger vi dessa ord om astigmatisk:
ja, nog är det så att det behövs glasögon utan glas i den mänskliga världens snirklande korridorer
detta för att inrama samt urskilja synfält efter synfält med ett astigmatiskt seende
vad vi avser med ett astigmatisk seende är ungefär
var stilla i iakttagandet
ljuset skall fokuseras till en punkt
astigmatism säges vara ett brytningsfel – ett uppkommet fel
där hornhinnan tydligtvis inte ligger utbredd, den liknar er ett ägg
vad är horn
horn är naglar, hår en slags sköld kanske
epitel, epitelskal
vad är då skalet, skal
se skalet runt ett färskt ägg, detta skal är mjukt
skalet
ägget har behov av att mogna innan människan kan koka samt skala ägget
då något är mjukt är det sensibelt
översensibilitet
till viss del är detta astigmatism
för att då – i detta ”fånga” samla in synintryck kisar ögat
ljuset silas mellan ögonfransar
mellan ögonvingar
övre under
undre övre
himmel jord
jord himmel
ögat kisar och synen klarnar
skulle du ständigt vandra så ja, då skulle du få huvudvärk, vem kan ständigt vara en sil för intryck
det blir att leva i ständig sträckning eller hopdragning av den medföljande muskulaturen.
Med andra ord, lever du ständigt kisande hamnar du i ett sklerotiskt intrycksseende
då något är mjukt är det sensibelt
översensibilitet
till viss del är detta astigmatism
för att då – i detta ”fånga” samla in synintryck kisar ögat
synen klarnar då
det vidsynta klarnar
det vidsynta klarnar samt ramas in
ramas in för att bilden skall tydliggöras
är det då icke av godo att vara vidsynt
visst är det så, dock icke med ett överseende nedlåtande;
Örnen är vidsynt
i ögonblickets behov fokuseras blicken
i åskådliggörandet samlas tusentals, miljontals intryck samman till en punkt
fokus är
horn av alla de slag är fascinerande eller hur
det går att stångas med
se de små getabockarna skuttande trippande lekande stångas med varandra, det är glädjefyllan att se dem
det går att stångas med horn det går att hölja sig med horn, överhuden är ett slags kläder, i princip är horn en slags rustning, en slags brynja, en rustning att möta världen med
stångas gärna med varandra dock icke för att nedslå – slå ned
utan för att öka förståelsekapaciteten
se vad seende egentligen är
Seende är för att befria hjärtvingarna i rörelse ut.
*
Trött
Till röd ömhet tindrar tystnad
Tröttad
Till röd ömhet tindrar tystnad av dröm
Uttröttad
Universum talar till röd ömhet tindrar tystnad av dröm
bejakar
kjolar i vida vågor runt om
är mjukbädd
orkar inte längre
stå upp
på knä sitter jag
ur ögas trötta lins rinner tår
kupar mina händer
tar in
andas mjukt därpå
du vackra bubbla flyg drömmande
lägger mig till vila
bejakar orkar inte
sovande andas trötta händer
slutna över brösts andhämtan
ögonfärger gömmas
i inrekälla
ser
leende
bubbla skimra
för dig
*
Längtan(ej publicerad)
Så hela mitt väsen längtar
till vandring
frivandring
stänga dörren
vandra in i natten
vandra utan mål utan riktning
bara gå
vandra stigen
följa stigen
stanna lyssna höra bäckens flödessånger
uppleva dem flyta in i fötterna
vandra med ängarna
se fjolårsgräset skifta skimmergröna skrudar
vippor silverne gyllenguld
fåglar svingar vindar
luft
rörelse
liv
vandra in under i träds salar
stanna vid varje stam
omfamna lägga kinden till uppleva nära
följa oplanerat utan mål
mellan träden vara en tråd
en spole väva
väva steg
bli en väv
uppleva mossa omsluta fötter
sjunka mjukt ned
mossa om
uppleva doften den rena klara
fuktig jordhud
droppar
klara
rena
kristaller
uppleva sannhet strömma
stanna vid var sten
lägga händer till
kind till
uppleva nära
vandra vidare till stranden av ingenting
stå stilla
uppleva havet
snudda vid tår
följa glädjebubblor vilka dansar
mellan tår
väva
vävande
vandra in i havet
bara vara
vara
i
liv
så jag längtar till levande liv
Vid insomnandet
Glitterregn över mig
Var det en väv runt mig spindelvävsskir, eller en vägg vilken löstes upp, luft, vatten hud, vad vet jag. Tusentals skimrande ljuspunkter – knappnålshuvudstora, blå, silver .
Det kan också vara min egen kroppsupplösan.
Eller en god närhet
Naturligtvis går det att betrakta livet nära – närsynt
Naturligtvis går det att betrakta livet längre ifrån – långsynt
Varför säger vi dessa ord om astigmatisk:
ja, nog är det så att det behövs glasögon utan glas i den mänskliga världens snirklande korridorer
detta för att inrama samt urskilja synfält efter synfält med ett astigmatiskt seende
vad vi avser med ett astigmatisk seende är ungefär
var stilla i iakttagandet
ljuset skall fokuseras till en punkt
astigmatism säges vara ett brytningsfel – ett uppkommet fel
där hornhinnan tydligtvis inte ligger utbredd, den liknar er ett ägg
vad är horn
horn är naglar, hår en slags sköld kanske
epitel, epitelskal
vad är då skalet, skal
se skalet runt ett färskt ägg, detta skal är mjukt
skalet
ägget har behov av att mogna innan människan kan koka samt skala ägget
då något är mjukt är det sensibelt
översensibilitet
till viss del är detta astigmatism
för att då – i detta ”fånga” samla in synintryck kisar ögat
ljuset silas mellan ögonfransar
mellan ögonvingar
övre under
undre övre
himmel jord
jord himmel
ögat kisar och synen klarnar
skulle du ständigt vandra så ja, då skulle du få huvudvärk, vem kan ständigt vara en sil för intryck
det blir att leva i ständig sträckning eller hopdragning av den medföljande muskulaturen.
Med andra ord, lever du ständigt kisande hamnar du i ett sklerotiskt intrycksseende
då något är mjukt är det sensibelt
översensibilitet
till viss del är detta astigmatism
för att då – i detta ”fånga” samla in synintryck kisar ögat
synen klarnar då
det vidsynta klarnar
det vidsynta klarnar samt ramas in
ramas in för att bilden skall tydliggöras
är det då icke av godo att vara vidsynt
visst är det så, dock icke med ett överseende nedlåtande;
Örnen är vidsynt
i ögonblickets behov fokuseras blicken
i åskådliggörandet samlas tusentals, miljontals intryck samman till en punkt
fokus är
horn av alla de slag är fascinerande eller hur
det går att stångas med
se de små getabockarna skuttande trippande lekande stångas med varandra, det är glädjefyllan att se dem
det går att stångas med horn det går att hölja sig med horn, överhuden är ett slags kläder, i princip är horn en slags rustning, en slags brynja, en rustning att möta världen med
stångas gärna med varandra dock icke för att nedslå – slå ned
utan för att öka förståelsekapaciteten
se vad seende egentligen är
Seende är för att befria hjärtvingarna i rörelse ut.
*
Trött
Till röd ömhet tindrar tystnad
Tröttad
Till röd ömhet tindrar tystnad av dröm
Uttröttad
Universum talar till röd ömhet tindrar tystnad av dröm
bejakar
kjolar i vida vågor runt om
är mjukbädd
orkar inte längre
stå upp
på knä sitter jag
ur ögas trötta lins rinner tår
kupar mina händer
tar in
andas mjukt därpå
du vackra bubbla flyg drömmande
lägger mig till vila
bejakar orkar inte
sovande andas trötta händer
slutna över brösts andhämtan
ögonfärger gömmas
i inrekälla
ser
leende
bubbla skimra
för dig
*
Längtan(ej publicerad)
Så hela mitt väsen längtar
till vandring
frivandring
stänga dörren
vandra in i natten
vandra utan mål utan riktning
bara gå
vandra stigen
följa stigen
stanna lyssna höra bäckens flödessånger
uppleva dem flyta in i fötterna
vandra med ängarna
se fjolårsgräset skifta skimmergröna skrudar
vippor silverne gyllenguld
fåglar svingar vindar
luft
rörelse
liv
vandra in under i träds salar
stanna vid varje stam
omfamna lägga kinden till uppleva nära
följa oplanerat utan mål
mellan träden vara en tråd
en spole väva
väva steg
bli en väv
uppleva mossa omsluta fötter
sjunka mjukt ned
mossa om
uppleva doften den rena klara
fuktig jordhud
droppar
klara
rena
kristaller
uppleva sannhet strömma
stanna vid var sten
lägga händer till
kind till
uppleva nära
vandra vidare till stranden av ingenting
stå stilla
uppleva havet
snudda vid tår
följa glädjebubblor vilka dansar
mellan tår
väva
vävande
vandra in i havet
bara vara
vara
i
liv
så jag längtar till levande liv
23 mars 2010
sakta smälter snöjordar in
vattnar jord
med
vitljus
kristaller sjunger
hjärtklanger
rodnande
solögons
silver
för en stund
en stund
av liv
stod jag stilla inför
is
solfingrar rörde vid isen
öppnade blommor
hav berg
sjöar
droppar
föll
skålar skapades
klanger av
ljus
detta är samkommunikation
vi lever med så många envägskommunikationer
skulle vilja benämna dem spärrkommunikationer ty det är ju exakt det de gör,
gör tillverkar spärrar
spärrkommunikation
att vakta över sitt inre väsens vara är av hög prioritering
detta är icke att stänga en dörr eller utesluta
inte alls, det är mer ett värnande om, det är inte heller det vi avser att belysa inom detta
i en frikommunikation där samspelet – samtalan är grundstommen lever inte ett behov av att vakta orden
se bäckens strömmar eller lyrans strängar eller hårets linjer eller allt det vilket är strömmar, levande strålar, det är flödande ljusgivan, tindrande ren klar, det lever icke ett behov av att knipa samman läpparna vilka här är ängens händer där bäcken flödar.
i talet är det en verkande luftström ur andeljus,
det är en innervilja till flödande skaparljus
detta ljus möter värmen
samtaget blir det andedräkt
den andedräkten faller mjukmantlad ned över allväsendet
över skapelsens skönhetsverkan vilken är det samspelande, samtalande ordet,
se strupen halsen luftströmmen
hur ordet pressas fram eller formas av strupens segel
vid minsta återhållen sannhet
vad sker strupen snörs samman halsen snörs samman
nej i det sanna samtalet finns icke behov av att vakta eller kväva ty det är icke liv då detta sker
spärrar byggs upp vilka är ordbävan
i en frikommunikation där samspelet – samtalan är grundstommen lever inte ett behov av att vakta orden
orden uttalas där, rena
det vill säga avsiktslösa
spärrkommunikation uppkommer mer i det vi benämner politiska diskussioner där många ord är riktade slag under bältet, vilket i sig innebär försök till att slå undan benen från vandraren
därmed är orden i detta slagträn – inkräktare vilka plundrar – skövlar inresfären.
i det skedet är de talande tvungna tvingade att vakta – snarare spärra ordflödet
samtalet blir löst från livspuls
till viss del upplevs varje ord varandes ett åskmoln
så månde de bäva för ordens nedslagskraft
orden blir här envägskommunikation med avsikt att söva lyssnaren – den för stunden lyssnande
samtalet eller orden blir narkosmasker
så i den stund den rena avsikten upphör omvandlas orden till ordbävan
varje ord blir samtidigt ett slags spärrkort
vilket snör samman
eller låser strupen
ibland leder detta så långt bort från inresfären att koderna förglöms
de förglöms
de stiger upp ur livshavet är det helgade sannhetens svärd
ja, nog är det så att det behövs glasögon utan glas i den mänskliga världens snirklande korridorer
detta för att inrama samt urskilja synfält efter synfält med ett astigmatiskt seende
vad vi avser med ett astigmatisk seende är ungefär
var stilla i iakttagandet
ljuset skall fokuseras till en punkt
Stad
vandrar i en stad
en gång alltid flödande ljus
i händer av underskön skaparsång
gatstenar mjuka runda
lagda
i kärleksupplevan
av stenmakaren
godhänder borstade innerligt
rent stenar från sättdamm
skimrande flödade stegen med dem
vandrar i en stad
en gång alltid flödande ljus
i händer av underskön skaparsång
gatstenar blickar matta
i sprickor synes vissnat gräs kvida
ser alla tomma hus
blicka
med spruckna tegel
klätterrosens röda sammet har falnat
grånade gestalter stirra blint i stövelskaft
urhjärtan vaknar
sol lyfter grånad
tegel helas
hus blicka ljusfyllande hälsar
klätterrosens röda sammet
smeker kind
vandrar i en stad
en gång alltid flödande ljus
i händer av underskön skaparsång
åter alltid flödande inreljus
i händer genom skapandesång
vattnar jord
med
vitljus
kristaller sjunger
hjärtklanger
rodnande
solögons
silver
för en stund
en stund
av liv
stod jag stilla inför
is
solfingrar rörde vid isen
öppnade blommor
hav berg
sjöar
droppar
föll
skålar skapades
klanger av
ljus
detta är samkommunikation
vi lever med så många envägskommunikationer
skulle vilja benämna dem spärrkommunikationer ty det är ju exakt det de gör,
gör tillverkar spärrar
spärrkommunikation
att vakta över sitt inre väsens vara är av hög prioritering
detta är icke att stänga en dörr eller utesluta
inte alls, det är mer ett värnande om, det är inte heller det vi avser att belysa inom detta
i en frikommunikation där samspelet – samtalan är grundstommen lever inte ett behov av att vakta orden
se bäckens strömmar eller lyrans strängar eller hårets linjer eller allt det vilket är strömmar, levande strålar, det är flödande ljusgivan, tindrande ren klar, det lever icke ett behov av att knipa samman läpparna vilka här är ängens händer där bäcken flödar.
i talet är det en verkande luftström ur andeljus,
det är en innervilja till flödande skaparljus
detta ljus möter värmen
samtaget blir det andedräkt
den andedräkten faller mjukmantlad ned över allväsendet
över skapelsens skönhetsverkan vilken är det samspelande, samtalande ordet,
se strupen halsen luftströmmen
hur ordet pressas fram eller formas av strupens segel
vid minsta återhållen sannhet
vad sker strupen snörs samman halsen snörs samman
nej i det sanna samtalet finns icke behov av att vakta eller kväva ty det är icke liv då detta sker
spärrar byggs upp vilka är ordbävan
i en frikommunikation där samspelet – samtalan är grundstommen lever inte ett behov av att vakta orden
orden uttalas där, rena
det vill säga avsiktslösa
spärrkommunikation uppkommer mer i det vi benämner politiska diskussioner där många ord är riktade slag under bältet, vilket i sig innebär försök till att slå undan benen från vandraren
därmed är orden i detta slagträn – inkräktare vilka plundrar – skövlar inresfären.
i det skedet är de talande tvungna tvingade att vakta – snarare spärra ordflödet
samtalet blir löst från livspuls
till viss del upplevs varje ord varandes ett åskmoln
så månde de bäva för ordens nedslagskraft
orden blir här envägskommunikation med avsikt att söva lyssnaren – den för stunden lyssnande
samtalet eller orden blir narkosmasker
så i den stund den rena avsikten upphör omvandlas orden till ordbävan
varje ord blir samtidigt ett slags spärrkort
vilket snör samman
eller låser strupen
ibland leder detta så långt bort från inresfären att koderna förglöms
de förglöms
de stiger upp ur livshavet är det helgade sannhetens svärd
ja, nog är det så att det behövs glasögon utan glas i den mänskliga världens snirklande korridorer
detta för att inrama samt urskilja synfält efter synfält med ett astigmatiskt seende
vad vi avser med ett astigmatisk seende är ungefär
var stilla i iakttagandet
ljuset skall fokuseras till en punkt
Stad
vandrar i en stad
en gång alltid flödande ljus
i händer av underskön skaparsång
gatstenar mjuka runda
lagda
i kärleksupplevan
av stenmakaren
godhänder borstade innerligt
rent stenar från sättdamm
skimrande flödade stegen med dem
vandrar i en stad
en gång alltid flödande ljus
i händer av underskön skaparsång
gatstenar blickar matta
i sprickor synes vissnat gräs kvida
ser alla tomma hus
blicka
med spruckna tegel
klätterrosens röda sammet har falnat
grånade gestalter stirra blint i stövelskaft
urhjärtan vaknar
sol lyfter grånad
tegel helas
hus blicka ljusfyllande hälsar
klätterrosens röda sammet
smeker kind
vandrar i en stad
en gång alltid flödande ljus
i händer av underskön skaparsång
åter alltid flödande inreljus
i händer genom skapandesång
22 mars 2010
girlanger
girlander
feston
festong
ordet är mycket talande vilket alla ord är vilket varje liv är, varje liv är ett uttryck för liv, för livet, enhetslivet, helhetslivet. för att helhet skall leva måste enhet andas. så vad är girlanger, girlander, de är blomsterslingor, långa rader av blommande liv dansar långdans. turena är inte speciellt invecklade, snarare mer följsamma.
de är girlanger inte gliringar
dessa girlanger bär
gliringar är likt en halkbana
den vilken gräver en grop faller själv däri
den vilken spottar i motvind får själv ta emot utfallet.
ser du ordet feston får du nästan en upplevelse av fest och vad annat kan enhet vara, det är festglädjan.
festong
där är det lätt att se en tång, ett verktyg för att med ens se en negativ aspekt, men så smaka på ordet. tänger var för att dra ut eller för att hålla i, de var arbetsverktyg eller hur, så hur skall det bli negativt. så har du havets tång, är det negativt. men här är det du upplever vare sig tångverktyg eller havstång ty du smakar på ordet och hör gonggongen ljuda.
gonggong
ljuder vida
klangöppnan
böljar
över dalar
klangslöja lägger händer
varsamt till
bjuder
bjuder allom till
fest
världen världarna är oändliga, orden är på sätt och vis nycklar, själsnycklar.
ja så är det, själsnycklar
så vackra
landskap
förödade av övergödslan
de är icke
förödade till spillogivning
icke mogna händer vägledde barnet, barnets öde gavs steg före, före dess redoskap
för ödade de
öde
öde är vackert då det är himmelsdrömmen du ser
öde är kargt ensamt övergivet då du ser den öde gården
de öde markerna i av krig härjade
gräsvindar andas
helandeord
marker
stiger
in i
ljusöde
ja övergödslan blev av giriggapen, de såg allt blomstra, såg skönheten ville ha enkom för sig, mer och mer och mer, för att bygga ett högt berg erfordras en stabil grund.
människovandringarna bar bär sitt öde i händerna
sitt öde samtidigt allomödet
girlanger
girlander
feston
festong
ordet är mycket talande vilket alla ord är
vilket varje liv är,
varje liv är ett uttryck för liv, för livet, enhetslivet
helhetslivet.
för att helhet skall leva måste enhet andas.
så vad är girlanger, girlander, de är blomsterslingor, långa rader av blommande liv dansar långdans. turena är inte speciellt invecklade, snarare mer följsamma.
för att bygga ett högt berg erfordras det en fast stabil grund
vad sker då det byggs på lös grund
den vilken gräver en grop
berget ramlar
rasar ihop
inåt
in i lösgrunden
så är det
du ser mycket vida bilder strömma genom dig, du ser vulkaner jordbävningar sammanbrott, du ser också uppbyggnadsprocesserna.
i allt detta ser du åter den bubblande sockerkakssmeten i ugnen eller sufflén.
det går inte att hälla mer och mer, bygga mer och mer, inta den ena måltiden efter den andra, den ena boken efter den andra, det behöver stillas, ”stelnas”, andas in för att verka utåt. vi behöver inte orda mycket runt detta ty det är självklarheter.
du skrev om förklara
det här är likvärdigt
du kan inte bygga högre eller mer och mer
innan marken lagt sig
lagt sig fått stadga
i mötet med allt, det mesta av glädjeljus, igenkännande uppstår en stor värmeuppstigan, denna har behov av att inte falna, den har behov att finna balans för att icke förgöra sig själv, ser du övergödslingen, värmen gavs aldrig tillfälle att lägga sig, finna balans.
varför vi ej ingriper, det är likvärdigt med att dela ut reklamblad, denna bild du tycker så mycket om. denna bild vilken är; det är icke av stort innehållsvärde att skänka information till den vilken ej vill höra, det är att tala döva öron där havet icke når in i snäckan. örat är grumlat av alltför mycket grums. det går inte att tvinga på liv, liv. liv måste stiga in i insikt. liven måste på sätt och vis bli sina egna vindrutetorkare.
alltid detta; varför griper ni inte in
det gör vi ju
vi är i
allt
då säger någon genast;
varför tillåter ni
varför tillåter en förälder en treåring att trotsa
är lärandet
tvång
eller
vad är
lärandesteg
många gånger upplever vi oss otillräckliga – vi vill faktiskt i detta säga – förstå att vi upplever oss otillräckliga i er otillräcklighet, vi har lyft ned himlar jordar allt för er, ändå upprepas det gång på gång. visst upprepas det, barnet faller reser sig, faller, reser sig – en dag står barnet. varför upplever vi vår otillräcklighet, orden har makt, posivitetsmakt samt negativitetsmakt, därför löser vi upp dem med dig, för att du skall se dem, innebördsljusets skugg - samt ljusvinklar.
förstå att vi upplever oss otillräckliga i er ordbävan
otillräcklighet
o till räcklighet
vari består upplevelsen av att icke räcka till
är detta en ytterpålagring eller är det en inre upplevelse
att inte räcka till är en otillräcklighet
är otillräcklighet
den sökes ofta förklaras istället för att enkelt säga; nej
det behövs i detta nej inte sägas förlåt mig eller ursäkta mig. det vore väl högst märkligt om det mänskliga väsendet aldrig bleve trött.
det behövs inte sägas förlåt mig eller ursäkta mig för detta nej. varför be om ursäkt för att du väljer värnaden om dig själv, ditt liv. ditt inre tillsäger dig vila så lyssna då, det skänker oss vila. då du väljer värnaden om ditt liv väljer du värnaden om allts liv,
det finns sådana mängder av negativa fraseringar
det är tillåtet att säga nej då du icke mäktar mer
det finns ett uttryck vilket du använder ofta; det är tillåtet att säga vad du vill så länge det du uttalar icke för att avsiktligt skada den du vänder dig till. detta gäller även inåt till dig själv
ordet nej har blivit färgat av rädsla
det är så – säger du nej samt tillåter dig vila vänds otillräcklighet till o till räcklighet
det är ljuslovets glädje i till räcklighet
mellanleder behövs för att den sanna rörelsens rörelse över huvud taget skall kunna ske
över huvud taget, det vill säga ledas över tanken
förvisad kan lika gärna vara förevisad
vi har talat om landsförvisad då en bulla lades över ett väsens steg eller liv av utifrån väsen. Visst går det att se detta ur straff ur negativ anblicksvinkel
det vill säga med negativa ögon
detta skedde av en anledning vilken var att den vilken landsförvisades på sätt och vis hade landsförvisat sig själv
den landsförvisade hänvisades till sitt själv
till sig själv av sitt själv
detta med orden; se din väg
eremiten landsförvisade sig själv
detta för att nå högre höjder
högre upplysning
vi säger icke att detta är fel ty det finns inte fel i den bemärkelsen
på sätt och vis gör eremiten sig till en blindtarm
men – även blindtarmen har en uppgift
eremiten kan väcka sovande genom sin avskildhet
ser du ordet förvisad, sammansatt hopfogat: förvisad är detta något vilket är kastat bort/utstängt. Delar du ordet blir det annorlunda innebörd
för visa
före visa
det vill säga, det sker vilket du gör i målning med barn, du visar tekniken
tekniken visas oftast med små barn till genom sagan
avvisad är
det visas dig av
anvisad är vägen
vägen visas an
detta är stora skeenden ty alla leder ”bort” från öknar eller
inför dig ser du
öknar blomma
sky lift
är ett förunderligt redskap
en kran med en hand vilken lyfter dig upp
med denna kan du lyfta upp saker samt lyfta av
sky lift
*
avkläder
och där
där vid bäcken
där ljusen lägger sig i ringar
ringar runt ängen
där vatten
bäckens
källklara
ljus
stiger
upp
där
där avkläder jag mig
allt
yttre
klädnad lägger sig
i mjuka vågsvall
runt fotsteg
stiger ur
tyngd
stiger
upp
så lycklig
lyckligfri
är min längtan
längtan snurrar virvlar
ler leendeljus
mjuka vågsvall
stillnar
bädden
doftar
doftar
drömljus
fågel bringar
toner i mitt bröst
mina fingrar äro penslar
målar tavla av
ljus till
vida
*
Kvar
snuddande beröring
flyger genom rummet
stannar kvar
skänker
omfamn
*
solgyllenblad
falla över dina ögon
målar min dröm
Vid stranden
solhand öppnas
fingrar
stryker undan
blådånande isar
fåglar
sveper
kristaller
hav
andas
be
friat
himlaglöd
girlander
feston
festong
ordet är mycket talande vilket alla ord är vilket varje liv är, varje liv är ett uttryck för liv, för livet, enhetslivet, helhetslivet. för att helhet skall leva måste enhet andas. så vad är girlanger, girlander, de är blomsterslingor, långa rader av blommande liv dansar långdans. turena är inte speciellt invecklade, snarare mer följsamma.
de är girlanger inte gliringar
dessa girlanger bär
gliringar är likt en halkbana
den vilken gräver en grop faller själv däri
den vilken spottar i motvind får själv ta emot utfallet.
ser du ordet feston får du nästan en upplevelse av fest och vad annat kan enhet vara, det är festglädjan.
festong
där är det lätt att se en tång, ett verktyg för att med ens se en negativ aspekt, men så smaka på ordet. tänger var för att dra ut eller för att hålla i, de var arbetsverktyg eller hur, så hur skall det bli negativt. så har du havets tång, är det negativt. men här är det du upplever vare sig tångverktyg eller havstång ty du smakar på ordet och hör gonggongen ljuda.
gonggong
ljuder vida
klangöppnan
böljar
över dalar
klangslöja lägger händer
varsamt till
bjuder
bjuder allom till
fest
världen världarna är oändliga, orden är på sätt och vis nycklar, själsnycklar.
ja så är det, själsnycklar
så vackra
landskap
förödade av övergödslan
de är icke
förödade till spillogivning
icke mogna händer vägledde barnet, barnets öde gavs steg före, före dess redoskap
för ödade de
öde
öde är vackert då det är himmelsdrömmen du ser
öde är kargt ensamt övergivet då du ser den öde gården
de öde markerna i av krig härjade
gräsvindar andas
helandeord
marker
stiger
in i
ljusöde
ja övergödslan blev av giriggapen, de såg allt blomstra, såg skönheten ville ha enkom för sig, mer och mer och mer, för att bygga ett högt berg erfordras en stabil grund.
människovandringarna bar bär sitt öde i händerna
sitt öde samtidigt allomödet
girlanger
girlander
feston
festong
ordet är mycket talande vilket alla ord är
vilket varje liv är,
varje liv är ett uttryck för liv, för livet, enhetslivet
helhetslivet.
för att helhet skall leva måste enhet andas.
så vad är girlanger, girlander, de är blomsterslingor, långa rader av blommande liv dansar långdans. turena är inte speciellt invecklade, snarare mer följsamma.
för att bygga ett högt berg erfordras det en fast stabil grund
vad sker då det byggs på lös grund
den vilken gräver en grop
berget ramlar
rasar ihop
inåt
in i lösgrunden
så är det
du ser mycket vida bilder strömma genom dig, du ser vulkaner jordbävningar sammanbrott, du ser också uppbyggnadsprocesserna.
i allt detta ser du åter den bubblande sockerkakssmeten i ugnen eller sufflén.
det går inte att hälla mer och mer, bygga mer och mer, inta den ena måltiden efter den andra, den ena boken efter den andra, det behöver stillas, ”stelnas”, andas in för att verka utåt. vi behöver inte orda mycket runt detta ty det är självklarheter.
du skrev om förklara
det här är likvärdigt
du kan inte bygga högre eller mer och mer
innan marken lagt sig
lagt sig fått stadga
i mötet med allt, det mesta av glädjeljus, igenkännande uppstår en stor värmeuppstigan, denna har behov av att inte falna, den har behov att finna balans för att icke förgöra sig själv, ser du övergödslingen, värmen gavs aldrig tillfälle att lägga sig, finna balans.
varför vi ej ingriper, det är likvärdigt med att dela ut reklamblad, denna bild du tycker så mycket om. denna bild vilken är; det är icke av stort innehållsvärde att skänka information till den vilken ej vill höra, det är att tala döva öron där havet icke når in i snäckan. örat är grumlat av alltför mycket grums. det går inte att tvinga på liv, liv. liv måste stiga in i insikt. liven måste på sätt och vis bli sina egna vindrutetorkare.
alltid detta; varför griper ni inte in
det gör vi ju
vi är i
allt
då säger någon genast;
varför tillåter ni
varför tillåter en förälder en treåring att trotsa
är lärandet
tvång
eller
vad är
lärandesteg
många gånger upplever vi oss otillräckliga – vi vill faktiskt i detta säga – förstå att vi upplever oss otillräckliga i er otillräcklighet, vi har lyft ned himlar jordar allt för er, ändå upprepas det gång på gång. visst upprepas det, barnet faller reser sig, faller, reser sig – en dag står barnet. varför upplever vi vår otillräcklighet, orden har makt, posivitetsmakt samt negativitetsmakt, därför löser vi upp dem med dig, för att du skall se dem, innebördsljusets skugg - samt ljusvinklar.
förstå att vi upplever oss otillräckliga i er ordbävan
otillräcklighet
o till räcklighet
vari består upplevelsen av att icke räcka till
är detta en ytterpålagring eller är det en inre upplevelse
att inte räcka till är en otillräcklighet
är otillräcklighet
den sökes ofta förklaras istället för att enkelt säga; nej
det behövs i detta nej inte sägas förlåt mig eller ursäkta mig. det vore väl högst märkligt om det mänskliga väsendet aldrig bleve trött.
det behövs inte sägas förlåt mig eller ursäkta mig för detta nej. varför be om ursäkt för att du väljer värnaden om dig själv, ditt liv. ditt inre tillsäger dig vila så lyssna då, det skänker oss vila. då du väljer värnaden om ditt liv väljer du värnaden om allts liv,
det finns sådana mängder av negativa fraseringar
det är tillåtet att säga nej då du icke mäktar mer
det finns ett uttryck vilket du använder ofta; det är tillåtet att säga vad du vill så länge det du uttalar icke för att avsiktligt skada den du vänder dig till. detta gäller även inåt till dig själv
ordet nej har blivit färgat av rädsla
det är så – säger du nej samt tillåter dig vila vänds otillräcklighet till o till räcklighet
det är ljuslovets glädje i till räcklighet
mellanleder behövs för att den sanna rörelsens rörelse över huvud taget skall kunna ske
över huvud taget, det vill säga ledas över tanken
förvisad kan lika gärna vara förevisad
vi har talat om landsförvisad då en bulla lades över ett väsens steg eller liv av utifrån väsen. Visst går det att se detta ur straff ur negativ anblicksvinkel
det vill säga med negativa ögon
detta skedde av en anledning vilken var att den vilken landsförvisades på sätt och vis hade landsförvisat sig själv
den landsförvisade hänvisades till sitt själv
till sig själv av sitt själv
detta med orden; se din väg
eremiten landsförvisade sig själv
detta för att nå högre höjder
högre upplysning
vi säger icke att detta är fel ty det finns inte fel i den bemärkelsen
på sätt och vis gör eremiten sig till en blindtarm
men – även blindtarmen har en uppgift
eremiten kan väcka sovande genom sin avskildhet
ser du ordet förvisad, sammansatt hopfogat: förvisad är detta något vilket är kastat bort/utstängt. Delar du ordet blir det annorlunda innebörd
för visa
före visa
det vill säga, det sker vilket du gör i målning med barn, du visar tekniken
tekniken visas oftast med små barn till genom sagan
avvisad är
det visas dig av
anvisad är vägen
vägen visas an
detta är stora skeenden ty alla leder ”bort” från öknar eller
inför dig ser du
öknar blomma
sky lift
är ett förunderligt redskap
en kran med en hand vilken lyfter dig upp
med denna kan du lyfta upp saker samt lyfta av
sky lift
*
avkläder
och där
där vid bäcken
där ljusen lägger sig i ringar
ringar runt ängen
där vatten
bäckens
källklara
ljus
stiger
upp
där
där avkläder jag mig
allt
yttre
klädnad lägger sig
i mjuka vågsvall
runt fotsteg
stiger ur
tyngd
stiger
upp
så lycklig
lyckligfri
är min längtan
längtan snurrar virvlar
ler leendeljus
mjuka vågsvall
stillnar
bädden
doftar
doftar
drömljus
fågel bringar
toner i mitt bröst
mina fingrar äro penslar
målar tavla av
ljus till
vida
*
Kvar
snuddande beröring
flyger genom rummet
stannar kvar
skänker
omfamn
*
solgyllenblad
falla över dina ögon
målar min dröm
*
Vid stranden
solhand öppnas
fingrar
stryker undan
blådånande isar
fåglar
sveper
kristaller
hav
andas
be
friat
himlaglöd
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)