10 mars 2010

moln lägger sig över sol
över solandning
då ett moln lägger sig
över
liv
påverkas andningen

ibland i så hög grad att den lägges i respirator
då molnet lägger sig runt liv
är molnet
respiratorn.
*
Respitisk andhämtning
Respitium
Respitivism

du ser orden
du ser dem undrande, undrande ser du dem
därmed fyller du orden med undran du fylls med undran
vad innebär orden
orden respistisk andning är det ett andningsstillestånd
är det avvaktan eller inväntan
är det respit given av ditt inre eller av annorstädes
egentligen kan meningen vara allt eller intet
vågar du vara stilla är det intet
det vill säga; den tömda tystnaden: tystkronan – det är den tömda tystnaden där hastandet har bytts ut eller in till stllfrid i ljusvacker.
ismer finns av mångahanda slag – detta är väl en vacker ism: tillåt dig respit.


respiratorisk
andas genom hjälp genom livlinor
jag gav upp

min anda

lade andan i hjälparhänder

så led mig
vackerljus

in i dalens
blomhänder


vingar
flyga fria


bär solblad i näbben
solbladet bär linjer
i varje blad finns en stridare starkare ström
inte starkare så; det är mer huvudstammen. Du kan antingen säga att de skira linjerna nerverna går till eller ifrån, oväsentligt är det ty de blir ett i mitt linjen.
se nu skönheten i ordet;
Responsorium
responsorium; där är det livets växelsång
växelsång lever i resonansen i medklingandet
så vad är då egentligen ett resonemang; det är stämsång.

Respirare
är ett vackert ord, fyllt med rörelse med vind med hav
röra, röra, röra vid
rulla, rulla runt
ringla, ringla ringeli ring
ringar
ringar i rörelse
vattenringar
eldringar

Rörelse evig – evig är rörelsen
framåt återfram

framkallan återkallan

framkallan
åter- åkallan
är evig rörelse

Sol strålar ser synapsens synliggjorda silverstavar
påkallar prisande påfallande prakt

intet inviger
invigas

Insikt inspiration imagination
inom utifrån intet
intuition

Intensiv rörelse rör renings rit
Amen
andedräkts andaktsljus till
till tillit tilltro rörelsen enar
Allt liv är andning
andning är inte det första barnet gör
det första barnet gör är: barnet håller andan
i andäktig ljusuppfyllan
i jubelrop brister själen ut

skrik sägs det till barnet då det daskas till hörbart skrik
det är ej lätt att skrika då stämman så länge varit i änglakör i sfärers klanger
hörbara ohörbara blir i födelsen hörbart skrik

Han blåser sin ande däri
anden blåses ut
in i varat
det lilla barnet är världen/varat intill dess barnet är kroppsvarelse, gestaltvarelse, myndad
myndig
myn – dig är migdig, digmig
Är lika med mynning till dig

Barnet är världen i kroppsgestaltvarelse är det ”avskilt” med mynning till dig, då väsendet med klar insikt ser jag är i dig, är ett digväsen är allt


intill den dag det andetag då själen brister ut in i lovsångsjubel i insikten av imaginationens påbud lever väsendet i ett slags amnesia
Fågels sång
genom ruta

strilar
solgyllen

lägger mig in däri

ljus värme
dina händer omsluter frysan

i blåhavan seglar tulipanaros

smältans knoppar
öppnas

strilar
rinner

utmed
vattenfallsvävan

kanoten glider följsammed

stannar i
sjöögas handfamnan

handljus flätas
flätas
samman

vagga
vagga korg


i stegviljes svar


vattna

jordseende drömvakan


sjunger fågeln på grenen