söndag 28 mars 2010

27 mars 2010

han vandrade med fötter bara, sandaler remmar höll stegen samman
ty vid vart steg andades fötter in hennes kvidande
då begynnande smärta,
han gav dem bröd av hennes händer givet
gav dem fiskar ur hennes händer.
visade sädens energier helande, ur hennes händer växa säden
ur hennes händer gavs liv
livet maldes mellan av stenars händer till vitt mjöl.
vit äro sannhetens slöja, ur den stiger skönhetens ansikte.
brödet bakades i hennes värman av henne given.

han gav de hungrande näring, själsandenäring.

i templets gårdar rev han ned marknadsplatsen, folken darrade ändå gladdes de
ty han rev ned pengamakten, vi vet alla den byggdes upp igen.

han helade deras tvivel deras tröttans steg gav dem synen åter
han lade händer på deras sår där lemmar rasade
han helade lemmars gärning
hudens sår,
han visade dem lemmarnas gärnings bristan, sade aldrig gör så
han visade dem det de icke förstod icke ville se;
de sargande stegens smärtofyllnad av hennes skönhets hud,
hennes markers ödmjuka böner om hjälp.
de trodde icke de var delaktiga till detta, de lade dessa gärningar i andras händer.
tvagade sina egna i glömskans sand
i timglasets sand
timmar snördes åt om deras andning
av dem själva
de dansade runt den egna guldkalvens allt mattare hud

de ömkade sig inför, han såg han helade han väckte varsamt gryningsögon.

han hyllades hälsades med palmblad
i kärlek såg han vägen
i kärlek mötte han deras blick ty han såg deras hjärtan.

de vände ansikten bort, kastade stenar efter på
det de ej visste var att stenar icke mötte honom hårt
stenar lade kronblad runt honom
i värnad
de såg honom vandra
knoppen var om
skyddande
värnande
han gav ljus
för att icke förbrännas av det ljus vilket ej tages emot
höljes dessa väsen av mörker
icke det människan benämner ondska
det mörker vilket skänker vila
om än smärta
smärta i upplevandet av ickevilja
ja han syntes sörja
han syntes gråta
han syntes lida
i all den smärta
han sökte hela
så är det för de ljusa
ljusfolkens liv är även mörker
till helandeljus
den vägen förtäljer han
förtäljer ljusgestalters insteg i människovärldens steg

han gav dem skönhetens ord de vände blicken bort
de lovprisade hans steg hans gärning
de tvagade sina händer i hans ljus
de åsåg hans smärtvandring
utan att se
han bar deras smärta
lindrade
deras hjärtas
bristan

han förtäljde dem
förtäljer
vårens bud

hon öppnar sina händer
ger dem fria in i
blomningssteg

*

flyende

hur ofta söker vi icke fly stillheten
fly närheten

hur ofta söker vi icke fly stillheten

fly stillheten
ty den dånar inom

dånande järnklockor bärandes bergens blodströmman inom
de vaggar fram och åter
åter fram

han håller repet givet av växter virat snott
kläppen
droppen
når

dånande järnklockor
inom

hur ofta flyr vi icke stillheten med händer hårt knutna runt bröst
ändå är vi så flykträdda, flykten kan innebära början till

flykt kan vara en flyende vind
vinden vet
flykten
har tvenne ark

dessa klockor vaggar, invaggar icke till tro
de dånar vibrerar

de vaggar flyktens steg
in i stilla

flykten kan ske utur en alltför hög smärtnivå, utur att allt har försökts
oförståndet upphör inte,
illagörandet upphör inte

till slut är endast en väg möjlig,

så är det då en flykt eller är det vägen till stillhet.

denna häst möter du var natt, dess skimrande vithud
det är den mantel du såg
upplevde
den förtäljer dig
var natt
stillhetens bud

se de stora hjordarna, hästar virvlar upp damm
damm kan liknas vid dimma

något jagar dem
fångstarmar är deras upplevelse

frihetsinskränkan

hovar dånar
näsborrar är vidgade mörka grottingångar
ögonen stirrar oseende



en giftorm är framför en av dem
hästen står blixtstilla
stegrar sig vilt

virvlar undan
marker dånar

dammet, dimman döljer allt
så ser du den vitskimrande

stilla

ur stillheten stiger
vägen
fram

där är dina ord:
fåglars sånger vandrar in
lindar in

lindar ljus
in

ibland
ofta för oss
slutes knoppen
en hand

kanske vår hand

vi behöver
andas
stilla

i den stillandningen
öppnas bladen
sakta
allt blir bra
är bra
dessa klockor invaggar ej de vaggar
hur ofta söker vi ej fly
fly närheten
denna närhet mänskliga närhet vilken har så många kläder
ensamstegen i människovärlden gör ont
ensamstegen i närhet gör ont
var vad är då det vi flyr
flyr vi upplevelsen av
allt blir bra
är bra
närhet är svår att urskilja i klädnad
allt är svårt att urskilja i påklädnad
det nakna ljuset
uppenbarar
sannhets
närhet
nära

flykt
flyktande

flyktande andning
det finns intet slut allt är till
till början

det finns inten början allt är till

skeende

skeende icke skenande

det är gott att urskilja låt dock icke urskilja bli urskillnad/utskillnad
det är gott att urskilja det sker i stilla
var stilla i din förtröstan
av är
där faller alla
masker
av


ser ord rinna mellan fingrar
strömmar

fingrar är en kam
kammar strömmar, reder ut

ser ord
fingrar flätas samman
är en pilträdskorg

en vidjekorg

av säv

mönstret är vackerhöljande
ser korgen varligt sänkas in i bäcken

källan

ser vattnets glädje
dropparna

ljusdansens gnistran

händer
fingrar

flätas samman

ser ord rinna mellan fingrar
strömmar

fingrar är en kam
kammar strömmar, reder ut

ser ord
brinna sinna rinna
brinna brinnan
sinna sinnan
rinna rinnan
på ett märkligt sätt förändras min upplevelse min upplevan blir mer levande
besinna besinnan

det jag ser är ordets begynnelse samt orddroppens ordkroppensfallan in i jordehänder
så ser jag droppen falla
ser den samtidigt stigande rörelsen
röra vid
beröra
släppa
inte släppa
det är röra vid uppleva beröra
ta ett steg åter
begrunda
se
vara i stilla
till ljussvar


hur ofta söker vi icke fly stillheten
fly närheten
*

i vindarne

är en trädgård så oändligt vacker
marker är vindmantlar bredda ut
bäckar är hår utslaget
mjukskimrande
gräs träd allt är vindar
vindsång

andas vindar berättarljus

andas vindar

lyft tyngden ur
hjärtas kammare

elden glöder
vindar

andas in
liv

jag står i vindarnas trädgård
din hand omfamnar min
vi vandrar samman
dina fingrar
smeker
kind

dina ögon
lindas
om

bröstkälla
för en stund
anar jag

eldsliv

lyssnar till vindarnas sång

du
är
nära

i vindarnas sång
*
Handsläppan

se mina händer
äro fyllda med önskningar

väsen lämnar mödogrotta
kisar solfingrars
ögonsmekan

i besinnan andas bröstkännan


stegen vill springa
sansa dig du gryningsliv

stegen vill
sansa dig du ur grotta stigen

väsen sansar sig
stillväsen

följer stigen ur grotta

står i vindkännan
lyfter händer
se mina händer äro fyllda med böner bönerop

se jag släpper dem fria
vind
vindar

giv dem deras liv åter
bundna var de


se jag släpper dem fria
må det ske


stillväsens
rörelseväsen synes springa

vindleende
ljus

håller en flygande drake i handen
mödostegen
är

skimrande färgystra
girlanger


mödogrotta är en utslagen kronfamn

Inga kommentarer: