han vandrade med fötter bara, sandaler remmar höll stegen samman
ty vid vart steg andades fötter in hennes kvidande
då begynnande smärta,
han gav dem bröd av hennes händer givet
gav dem fiskar ur hennes händer.
visade sädens energier helande, ur hennes händer växa säden
ur hennes händer gavs liv
livet maldes mellan av stenars händer till vitt mjöl.
vit äro sannhetens slöja, ur den stiger skönhetens ansikte.
brödet bakades i hennes värman av henne given.
han gav de hungrande näring, själsandenäring.
i templets gårdar rev han ned marknadsplatsen, folken darrade ändå gladdes de
ty han rev ned pengamakten, vi vet alla den byggdes upp igen.
han helade deras tvivel deras tröttans steg gav dem synen åter
han lade händer på deras sår där lemmar rasade
han helade lemmars gärning
hudens sår,
han visade dem lemmarnas gärnings bristan, sade aldrig gör så
han visade dem det de icke förstod icke ville se;
de sargande stegens smärtofyllnad av hennes skönhets hud,
hennes markers ödmjuka böner om hjälp.
de trodde icke de var delaktiga till detta, de lade dessa gärningar i andras händer.
tvagade sina egna i glömskans sand
i timglasets sand
timmar snördes åt om deras andning
av dem själva
de dansade runt den egna guldkalvens allt mattare hud
de ömkade sig inför, han såg han helade han väckte varsamt gryningsögon.
han hyllades hälsades med palmblad
i kärlek såg han vägen
i kärlek mötte han deras blick ty han såg deras hjärtan.
de vände ansikten bort, kastade stenar efter på
det de ej visste var att stenar icke mötte honom hårt
stenar lade kronblad runt honom
i värnad
de såg honom vandra
knoppen var om
skyddande
värnande
han gav ljus
för att icke förbrännas av det ljus vilket ej tages emot
höljes dessa väsen av mörker
icke det människan benämner ondska
det mörker vilket skänker vila
om än smärta
smärta i upplevandet av ickevilja
ja han syntes sörja
han syntes gråta
han syntes lida
i all den smärta
han sökte hela
så är det för de ljusa
ljusfolkens liv är även mörker
till helandeljus
den vägen förtäljer han
förtäljer ljusgestalters insteg i människovärldens steg
han gav dem skönhetens ord de vände blicken bort
de lovprisade hans steg hans gärning
de tvagade sina händer i hans ljus
de åsåg hans smärtvandring
utan att se
han bar deras smärta
lindrade
deras hjärtas
bristan
han förtäljde dem
förtäljer
vårens bud
hon öppnar sina händer
ger dem fria in i
blomningssteg
*
flyende
hur ofta söker vi icke fly stillheten
fly närheten
hur ofta söker vi icke fly stillheten
fly stillheten
ty den dånar inom
dånande järnklockor bärandes bergens blodströmman inom
de vaggar fram och åter
åter fram
han håller repet givet av växter virat snott
kläppen
droppen
når
dånande järnklockor
inom
hur ofta flyr vi icke stillheten med händer hårt knutna runt bröst
ändå är vi så flykträdda, flykten kan innebära början till
flykt kan vara en flyende vind
vinden vet
flykten
har tvenne ark
dessa klockor vaggar, invaggar icke till tro
de dånar vibrerar
de vaggar flyktens steg
in i stilla
flykten kan ske utur en alltför hög smärtnivå, utur att allt har försökts
oförståndet upphör inte,
illagörandet upphör inte
till slut är endast en väg möjlig,
så är det då en flykt eller är det vägen till stillhet.
denna häst möter du var natt, dess skimrande vithud
det är den mantel du såg
upplevde
den förtäljer dig
var natt
stillhetens bud
se de stora hjordarna, hästar virvlar upp damm
damm kan liknas vid dimma
något jagar dem
fångstarmar är deras upplevelse
frihetsinskränkan
hovar dånar
näsborrar är vidgade mörka grottingångar
ögonen stirrar oseende
så
en giftorm är framför en av dem
hästen står blixtstilla
stegrar sig vilt
virvlar undan
marker dånar
dammet, dimman döljer allt
så ser du den vitskimrande
stilla
ur stillheten stiger
vägen
fram
där är dina ord:
fåglars sånger vandrar in
lindar in
lindar ljus
in
ibland
ofta för oss
slutes knoppen
en hand
kanske vår hand
vi behöver
andas
stilla
i den stillandningen
öppnas bladen
sakta
allt blir bra
är bra
dessa klockor invaggar ej de vaggar
hur ofta söker vi ej fly
fly närheten
denna närhet mänskliga närhet vilken har så många kläder
ensamstegen i människovärlden gör ont
ensamstegen i närhet gör ont
var vad är då det vi flyr
flyr vi upplevelsen av
allt blir bra
är bra
närhet är svår att urskilja i klädnad
allt är svårt att urskilja i påklädnad
det nakna ljuset
uppenbarar
sannhets
närhet
nära
flykt
flyktande
flyktande andning
det finns intet slut allt är till
till början
det finns inten början allt är till
skeende
skeende icke skenande
det är gott att urskilja låt dock icke urskilja bli urskillnad/utskillnad
det är gott att urskilja det sker i stilla
var stilla i din förtröstan
av är
där faller alla
masker
av
ser ord rinna mellan fingrar
strömmar
fingrar är en kam
kammar strömmar, reder ut
ser ord
fingrar flätas samman
är en pilträdskorg
en vidjekorg
av säv
mönstret är vackerhöljande
ser korgen varligt sänkas in i bäcken
källan
ser vattnets glädje
dropparna
ljusdansens gnistran
händer
fingrar
flätas samman
ser ord rinna mellan fingrar
strömmar
fingrar är en kam
kammar strömmar, reder ut
ser ord
brinna sinna rinna
brinna brinnan
sinna sinnan
rinna rinnan
på ett märkligt sätt förändras min upplevelse min upplevan blir mer levande
besinna besinnan
det jag ser är ordets begynnelse samt orddroppens ordkroppensfallan in i jordehänder
så ser jag droppen falla
ser den samtidigt stigande rörelsen
röra vid
beröra
släppa
inte släppa
det är röra vid uppleva beröra
ta ett steg åter
begrunda
se
vara i stilla
till ljussvar
hur ofta söker vi icke fly stillheten
fly närheten
*
i vindarne
är en trädgård så oändligt vacker
marker är vindmantlar bredda ut
bäckar är hår utslaget
mjukskimrande
gräs träd allt är vindar
vindsång
andas vindar berättarljus
andas vindar
lyft tyngden ur
hjärtas kammare
elden glöder
vindar
andas in
liv
jag står i vindarnas trädgård
din hand omfamnar min
vi vandrar samman
dina fingrar
smeker
kind
dina ögon
lindas
om
bröstkälla
för en stund
anar jag
eldsliv
lyssnar till vindarnas sång
du
är
nära
i vindarnas sång
*
Handsläppan
se mina händer
äro fyllda med önskningar
väsen lämnar mödogrotta
kisar solfingrars
ögonsmekan
i besinnan andas bröstkännan
stegen vill springa
sansa dig du gryningsliv
stegen vill
sansa dig du ur grotta stigen
väsen sansar sig
stillväsen
följer stigen ur grotta
står i vindkännan
lyfter händer
se mina händer äro fyllda med böner bönerop
se jag släpper dem fria
vind
vindar
giv dem deras liv åter
bundna var de
se jag släpper dem fria
må det ske
stillväsens
rörelseväsen synes springa
vindleende
ljus
håller en flygande drake i handen
mödostegen
är
skimrande färgystra
girlanger
mödogrotta är en utslagen kronfamn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar