i en av dessa nattvandringar steg en bild fram, då lyckades jag ej skriva denna. bilden släpper inte mitt vara, den är inte heller tydlig, den stiger upp då och då.
i en sekvens ser jag stora vägarbetsmaskiner
enorma schaktmassor hyvlas bort, det är lerblandad snö
så hör jag; ibland måste det till stora redskap
för att det uppenbara skall synas
kanske är det så att jag har svårt att se detta ty det är för mig ett stort ingrepp, vilket mer eller mindre är att våldföra sig på ett väsen.
bilder, minnen dyker upp av vägarbeten
hur smärtan inom mig vaknat av att se förödelsen
denna förödelse vilken sker för mänsklig av mänsklig framfart
ser dessa så djupa sår
markerna blöder inte, inte alltid röda tårar
de blöder vatten
lervatten
skulle detta vatten analyseras skulle den analyserande troligen upptäcka att det innehar samma eller likartade värden med det mänskliga blodets sammansättning
ytterligare ser jag bergens riken, ser spetsar, stenar klyvna delade sönderslagna, sprängda, vad annat är detta än frakturer
mineralfrakturer
skelettfrakturer
dessa spjälkas ej med vidjor
sökes icke
helas
läkas
stenarna
bergsmassorna
males krossas
så planas de ut, används till vägbygget
de blir gipsförband
runt hennes kvidande hud
denna förödelse vilken sker för mänsklig av mänsklig framfart
ser dessa så djupa sår
markerna blöder inte, inte alltid röda tårar
de blöder vatten
lervatten
bilar susar fram
ofta med ett mitträcke på dessa vägar för att förhindra kollisioner, möten, oplanerade möten. kanske inte oplanerade möten, mycket visar detta snarare på det sovande ofokuserade sinnets möten, dessa sovande möten är ofta kollisionsmöten
men ävenså då fallet är så, skulle mitträcket icke finnas, kanske fanns där då en möjlighet – inte till frontalkrock – men ändå ett möte, ett vakenmöte.
se nu bilarna
de susar fram på fyra eller flera hjul. till det yttre är de hårda,
vad är de av, de är gjorda av metall.
vad är metall, det är jordlager vilka smälts samman för att gjutas i form till skal. vilka delar av jordlagren, ådror är det, benämns det. visst går det att säga mot detta faktum, denna beskrivning samt säga att plasten gjort stora insteg, men varför – det är inte det vi visar. mineralfrakturer helades ej, de lades runt hennes kvidande hud.
människan glömde lyssnandets konst
berättareldarna
glömde ty hon upplevde det tryggare med sovsteg
vad glömde människan genom detta
hon glömde att lyssna till jordens sång
till hjärtats strömmar
ådror sprängdes fram
hackades fram
lades i eldarna
smältes
blev form
hårdform
denna förödelse vilken sker för mänsklig av mänsklig framfart
människan sitter i dessa metallskal
är i ett gipsförband av smält jordsång
är det då underligt
att det är så svårt
att fly
ådror blir gipsförband
runt hennes kvidande hud
under många dagars nätter
nätters dagar har det visats av de högsta det vilket sker
allt vänds in och ut, samtidigt med innebörden av att det inte överhuvudtaget existerar dessa gränssättningar, dessa ord eller riktningar in, ut, upp, ned och så vidare är endast och allenast i förklarande syfte, det är och har varit svårt att nedskriva. det jag nu upplever är att jag skriver de ord vilka faller, ty faller in i över genom med är ett bra beskrivande ord, samtidigt kan det lika gärna vara stiger upp eller om.
det har visats hur det människan gjort till yttre världar blir och har alltid varit inre världar, de yttre världarna gjorda till yttre världar av mänskligglömska är inreljusvärdar.
då väsendet väljer, omedvetet, medvetet att försänka sig i glömsömn då är det skönt med änglavingar runt sig. visst är det så att den inre ängeln håller armar runt. det är svårt att beskriva det jag här ser;
knopp
med tusende kronblad
elips
auraandnings
ljus
kupade händer
om liv
andas tung
tyngd
mellan fingrar
genom
blad
synes
vingar
värnadsvingar
sluta
om
allt
är
väl
nåväl allt vändes ut och in, in och ut
taggar har varsamt dragits ur, den sista var den svåraste, det märkliga med människan är att trots tecknens uppenbara ljus fortfar människan med upprepandet eller återställandet av sovastegen. markerna djuren växterna allt, berättar, ändå lägger hon asfalt över. i asfalten stiger blommor upp.
maskrosen är ett förunderligt väsen
vad kan hindra denna ljusvilja
kirskål
tistel
vad kan hindra denna ljusvilja
bär du en önskan om att befria mark från asfalt utan maskiner, odla potatis
potatis innehåller stärkelse
i denna bild
odla potatis
låt denna lyfta
asfalten – as fälten
den gör det
styrker
ditt
ursprung
så är det i denna bild
far du till vidare kontinenter finns dessa växters vilja i andra namn, så är det.
människan bygger upp samma dödstempel om och om igen, finner nya bekämpningsmedel för liv. det fungerar inte, det sanna livets livsvilja är så mycket visare.
så ser jag de stora vägmaskinerna
snömassor, i detta smutsad snö. med ens inser jag den rena vita tanken är smutsad
den är vorden snö, is
icke den värmande snön i denna bild, det är hård tanke
ändå vet jag att den snö vilken givits oss denna vinter var en gördel av skydd
så inser jag
då väsen vägrar höra se måste det ske - icke ur hot eller ur straff;
enorma schaktmassor hyvlas bort, det är lerblandad snö
så hör jag; ibland måste det till stora redskap
för att det uppenbara skall synas
synliggöras
i nästa sekvens ser jag oändligt stora bubblor stiga ur jorden
ur dem stiger gestalter
i skrivandet ser jag bilden av en upplevelse denna sommar. blåste såpbubblor med mitt barnbarn en fuktig soldag. såpbubblorna sprack ej, de stannade i träd i grenar i gräs
allt var skrudat med regnbågsbubblor
blad
av
regnbågsbubblor
spricka
ur dem
stiger
mångfärgat
ljus
det är omöjligt att förklara denna bild – ändå ser jag det jag ser i denna dag då det snöar
i tidigare snöbilder är min upplevelse stjärnblommor eller dun
denna dag är upplevandet snö
små små snöknoppar faller
ljusknoppar om gryende knoppar viskar
vakna varligt
förunderligt vackert visdomsvisande vishet
så suckar människan över snön
ack ack åter snö
glömmer så lätt
allt sker i kärlekskraft
ljusknoppar
ljusknoppar
vilka
faller
om
gryningsknoppar
viskar
ömt
vakna varligt
så skrevs det i barnvisan; sov du lilla videung…
denna förödelse vilken sker för mänsklig av mänsklig framfart
människan du sitter i
skal
är i ett gipsförband av smält jordsång
i ett skal av din egen
jordsång
skalet
brister
sakta
ljusbringare
stiga upp
ur
förstelnade markers kvidan
lev
jordesångens
hjärta
kraften är pelaren
den vilken står stadigt
står stadigt
genom rots
genom kronas
fäste
energier
är de vilka i spiraler dansar runt om, dessa är vridna medsols
är slingor, är strömmar
är utåt, det vill säga strålar
detta är kraftöverföringens givande tagande
giv ande tag ande
ja, det är en bra bild: tomten med nissarna med hjälparna - medhjälparna
kraften är pelaren vilken står stadigt, alltid står stadigt. hur myckna så kallade vindar det än sveper om, hur mycket dessa än söker kullkasta meningen står pelaren stadigt, fylld av ljus av värme, genom rots genom kronas fäste
ibland är det en aning svårt i det mänskliga språket att särskilja dessa kraft samt energi. det kan ibland vara av godo att se verkningarna av dem.
bilden är att se barnet lära sig stå upp samt gå, handen är där, stödet.
det stöd vilket gör att barnet går, detta stöd upplevs icke vara en övergivarhand, därigenom, erhåller barnet kraft att stå upp, samt gå
då släpper handen, men den är där
alltid ty den är icke en övergivarhand
visst är det så
vi vill så gärna förklara.
vad är det vi egentligen vill förklara för barnet - vår egen osäkerhet
kanske är det så - vår egen osäkerhet
för att förklara för någon måste denna ha ett visst mått av erfarenhet
barnet har en närmre erfarenhet än den vuxne
andeljuserfarenhet inom vilket barnet är
barnet är världen – är universum
icke
separerat
det är barnets gåva in i vuxenvärlden
med barn är det ofta så att vi glömmer ett viktigt faktum - de har inte våra erfarenheter av världen
den fysiska världen
de har inte alla begrepp samt tankeformer
ibland undrar jag
varför de flesta tror att barn skall ha lika stor erfarenhet som den vuxne
det är ju även det märkligt ty
vi har inte stor erfarenhet
om så vore skulle vi inte så ofta stå rådvilla inför det vi möter
barnen har mycket att berätta
bland annat om hur det var att upptäcka den här världen
de samlar begrepp
de begrepp vi söker kasta på dem
kasta över dem innan de har den - låt oss säga
ryggsäcken med sig
ges dessa begrepp i alltför ”hög” grad innan barnet är moget därför
blir denna ryggsäck fylld med tegelstenar
barn är fjärilsljus
så låt barnen öppna våra stenar
det viktigaste i livet är kärlek, denna är framsprungen ur pelarens ljus samt värme
kärleken bryr sitt väsen om, detta utan att överbry/kväva
så det viktigaste är
bry sitt hjärta om
bry sig om
minns i allt detta
du vet bäst - du har burit detta barn närmast ditt hjärta
det
har inte omgivningen
se in i barnets ögon - då vet du hur djupt ni älskar varandra i era lärandesteg
så är det
känner du då hela huset genom att knacka på dörren
min innersta dröm kan jag aldrig skriva
verkningarna av den kan jag söka förmedla
det kan tyckas vara fantasterier eller enkelt uttryckt påhitt
det skrivna
av
en alltför fantiserande själ
en verklighetsfrånvaro
verklighetsfrånvänd
frånvänd
frånvänd tillvaron
verkligheten
från vänd tillvaro
verklighet
är den så
den tillvaro min vandring är i
den är inte verklighetsflykt
snarare radikalt i, påfallande i ty den är aldrig utanför
även om
det vid en yttre anblick eller påseende kan tyckas så
känner du då hela huset genom att knacka på dörren
eller är det
den bild du har gjort
vilken du tar med dig
gav du knackningen de stunder av andning
den - stunden
behövde
hade inre behov av
gav du påseendet tillåtelse att fråga vidare in
fick den – blicken - tillåtelse
gav du anblicken den tillåtelsen
påseendet
är det att ställa sig på
tala över huvudet
ställa sig på det väsen det liv vilket står inför dig
du lyfte handen, den högra troligen samt
knackade
på
eller
hur var det
bar du ett inre behov till möte eller var det ett seende på
ledde dina steg dig till ett möte med
inte med
genom din påseendeblick
ledde dina steg dig till ett möte med
med genom med
släppande
fri
anblicken
anblicken, en ann blick möter mina ögon, var detta din tanke
eller var det
vi möter varandras ögon
vi delar blick
min innersta dröm skall jag
aldrig skriva
om det ej är
vi möter varandras ögon
vi delar blick
detta är jämbördighetsvandring
den vandringen är
vi delar blick
*
så ofta
stannar jag i djup vördnad inför spindelvävar
spindelvävens oändlig skönhet
i mitten
i väven
synes godhetens vilja
drömviljan
kanske är det
därför
människan förfasar sig
i hårdhetens
dömandevärld
hon/människan
tar en kvast
vispar bort
väven
den väv
drömväven
vilken skänker
liv
spindelväven
spindelmor
visar
människan
så mycket
så mycket
då hon/människan
lyssnar till hennes berättelse
i
sant
ljus
vad är det hennes nät
så att sägandes fångar
den vilken knackade
eller den vilken abrupt kastade sig mot vävens ansiktsljus
utan varsnan av skänk mig en stund för varsnan innan du tillåts insteg
vad gör hon, spindeln
hon väver kokong
vad är kvar
se fjärilen
veckla
ut vingar
i solvarsnan
ja, vad är det hon egentligen gör
vad berättar hon
kanske
vi delar blick
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar