förklaringens ljus
lyser upp natten
ibland är detta att likna vid ett fyrverkeri
en gest
ett ord
en rörelse
detonerar ljuskaskader
ibland
är detonationen så kraftfylld
att du slungas milsvida
bakåt
du ser fram
ser skönheten
i den stunden vet du
det måste ske
dammluckor måste öppnas
du har städat
du har sorterat
nästa fas är denna
vi säger att detta är att slungas bakåt
visst är det så
vad är då dessa dammluckor
de är jordens täcklager
täckhud
de är moderstappen
de är groddens
fostrets
väg
allt livs väg
du slungas bakåt
detta för att skönja
skåda regnbågsvävens färger
planteras
i dig
inomdig
varför allt har skett
uppenbaras
i denna detonations
då krutröken lagt sig är allt synliggjort
Du behöver icke försvara
dina val
Dina ord
För första gången i ditt liv
Är du den viktigaste
Det viktigaste
För dig
Låt dem storma
Låt dem
blicken vandrar in i granen
svajande armar
lugna rörelser
ännu snöskrudad är den
naknad var den för en stund
för ett ögonblick
snödun
seglade åter
kropp
kroppen
kropp
är alltidbarnet
gran
ännu är det så
blicken
vandrar
in
i
mitt väsen är där
är gran
det är inte lätt att vara människa
ändå vet jag
att i de vackra mötena
så sällsynta
lever
all
den upplevelse vi så ofta är i
så svår för många att vara i
ibland ofta så tyngande för oss att vara i
vi är där ty vi vet
vet att det är vår livsvandring i denna människovärld
en värld vars ramar gjorda av människan sakta upplöses
ur dem stiger det vilket är och vilket en gång var
alltid är
*
Upplever du tvekan
Tvivlar du
ser en man en kvinna vandra sida vid sida
stegen faller in i varandra
stegen är mjukstigande
spåren är i
jordhud
i marker synes deras spår, girlanger
tvivlar du
mannen vandrar åt ett håll före en stund
kvinnan vandrar vägen nästkommande dag
ler igenkännande
varsamt vandrar hon slingan
lekfullt söker hon vandra i mannens spår
förvånas ty hon snubblar ej
mannen återvänder
spåren är i
jordhud
i marker
älskade vandra i mina spår säger kvinnan leendeljus
lekfullt söker han vandra i kvinnans spår
förvånas ty han snubblar ej
de ler i solvävan månvävan
vandrar
händer är bjudande skålar
närhets hudnära
pulsandning
*
ordtalan
ordtalande
hur skall jag kunna lita på
på mig själv
det är
hur skall jag kunna lita på min upplevelse
jag har en kropp
ett hjärta
ändå
är min upplevelse
hjärtat är
inte mitt
ändå
jag har ett hjärta
hjärtat sade
se de svarta pärlorna
se deras törnen
slut dem
intill
ditt bröst
älska dem
för det
de
är
se
svarta pärlor
sträcka vingar
flyga
vita
strö gröna pärlor
i din
kronskål
vår
du har aldrig slutit ditt hjärta hur skall du kunna
tala kvinna
jag har aldrig slutat älska
hur skall jag kunna då jag alltid ser det inre
livets
ljusmöjlighet
du kan dra linjer bygga vägg efter vägg
bygga staket
kringgärda
dig
allt för att krypa in i hörnet
ditt inre
viskar
väg
varför tror du
du gråter
varför
andas
lägg dig i havet
vandrar till stranden
vackervakande
avkläder
mig
allt
vatten snuddar tår
ser tåblommor öppnas
vaggar framåter
återfram
vind krusar havs yta
rör vid hud
huttrar
knotterpärlor
lyfter blicken ser moln segla
drar in ljustrådar
väver vackerbilder
vida sagolandskap
genomfars av
lycka
havet finner valv
jag väntar dig
sök icke
undfly
andas djupt in stiger i
vandrar allt längre
breder ut armar
hela
jag
åter ser jag molnen leendeljusa
sol pudrar panna
jag sjunker
sjunker
in
är hav
smeker sandvågor botten kallas det visst
ler ty silverprismor dansar i mig guldprismor
mjukgräs svävar böljande
vi strömmar cirklar
lever liv
vidare
vidare
klippfötter
borgar valv
fästen
fest
fästande
in i grotta skimmervärmande åter ut
möter stranden bubblor
vita havsanemoner
virke teg
tåg
tång
tänger
stegel
segel
virvlar
mast
barlast
i mig
seglar skepp
vit svan
bär krona av
vita pärlor
havet sköljer mig upp
på strand
vakandevacker
väntande
sitter stilljus
bär havsskimrande klädnad
öppnar vänterhand
öga möter pärla
sol pudrar ljus
regnbågsskimran
visar
havet livets hav
livs hav
livhav
bär allt inom
sköljer
tvagar
sköljer
ur
allt
stiger
pärlljus
det är din gåva
genom din upplevandesmärta skänker du helande ljus
du undrar varför inte
upplevandeglädje
den är du
alltid i
visst är det så att en del rester en del vrakgods blir kvar, de är där
minns då att droppar urholkar stenen
stenen öppnar ögon
tårflödande
sköljande
dessa vrak gods
löses upp
är en del
en del
av
av hav
havet kan vagga lull
lugnt stillsamt
moln dras samman
vågor står höga
mörka
skummande
mantlar
vindar piskar
blixtar viner
oväder
o väder
storm
stormens öga
vidglödgande ljunghedar brinna
svartrök klarnar
eldfolken
breder ut
renande händer
ljunghedar doftar honung
ljung
du vackra klocka
bjällra
violkjolad
lila
vila
varför säger människan; skuld runt dig
ser de icke sin glömska
din värnads klädnad
din honungsdoft
din sömngivarros
rosende
lila
vila
Ur jord
urjord
ur täckhud
sträcker hon händer
se människa
klarkällas blå
turkosregnskimran
se människa
kristallsånger vandrar in i mitt hjärtas
elduppfyllan
lägg dina ögon
ögon
dina
i blåskimran
se människa
liv
spira
*
Jordskimran
jordskimrans
leendeljus
andas pulslevande
hennes bröstkorg är fylld
av
spirviljande
blomning
vitsidens skirspetsar
skimrar
rodnande
cerise
ser is
värmesmälta av hennes pulsandnings
skapande ordflöde
jordskimrande
leendeljus
omfamnar
vakan
*
Snötalan
varför fryser du
kryp in
under
i mitt täcke
varför tungsuckar du
andas ut
lyft din hud
in i min
vår
du är inte kall
ditt täcke är höljfamnsvacker
du fyller mig med ljus
så är det
jag är i dig
digimig
migidig
skruda din hud i blomnings
vår
*
Havssköljan
hjärtat sade
se de svarta pärlorna
se deras törnen
slut dem
intill
ditt bröst
älska dem
för det
de
är
se
svarta pärlor sträcka vingar
flyga
vita
strö gröna pärlor
i din
kronskål
vår
hör
livets
ljusmöjlighet
du kan dra linjer bygga vägg efter vägg
bygga staket
kringgärda
dig
allt för att krypa in i hörnet
ditt inre
viskar
väg
varför tror du
du gråter
varför
andas
lägg dig i havet
*
vandrar till stranden
vackervakande
avkläder
mig
allt
vatten snuddar tår
tåblommor
öppnas
vaggar framåter återfram
vind krusar havs yta
rör vid hud
huttrar
knotterpärlor
lyfter blicken ser moln segla
väver vackerbilder
vida sagolandskap
genomfars av
lycka
havet finner valv
sägandes;jag väntar dig
sök icke
undfly
andas djupt in stiger i
vandrar allt längre
breder ut armar
hela
jag
åter ser jag molnen leendeljusa
sol pudrar panna
jag sjunker
sjunker
in
är hav
smeker sandvågor
botten kallas det visst
ler ty silverprismor dansar i mig guldprismor
mjukgräs svävar böljande
vi strömmar cirklar
lever liv
vidare
vidare
klippfötter
borgar valv
fästen
fest
fästande
in i grotta skimmervärmande åter ut
möter stranden bubblor
vita havsanemoner
virke
teg
tåg
tång
tänger
stegel
segel
virvlar
mast
barlast
i mig
seglar skepp
vit svan bär krona av vita pärlor
havet sköljer mig upp
på strand
vakandevacker
väntande
sitter stilljus
bär havsskimrande klädnad
öppnar vänster
hand
öga
möter
pärla
sol pudrar ljus
regnbågsskimran
visar
havet livets hav
livs hav
livhav
bär allt inom
sköljer
tvagar
sköljer
ur
allt
stiger
pärlljus
*
Kronskålar
gråskimmermantel vändas
tusende slöjor
böljar äng
leende tinderglädjan
strör drömsteg
han breder ut mantel
vida
vida
vingars bredd
målar
vitväv
i bröstvarande
synes
i himlajordar vandrar han
stadigvarande
plog skapar jordblomsgirlanger
doft sköljer
människosteg
han sår ljuvfrön
kupar himlajord
om
viskar
spira
spirande
hjärtbladsvingar
regnar ned i
kronskålar
tusende slöjor
böljar äng
Snövioler
eldskimrans vindar
smälta
snövioler
ishänders krona
bär eldslåga
till er
hon vandrar i fylld skönhet
ur hennes mun flödar stjärngnistran
i natten
synes ljusleende ansiktes
ögonhöljan
om oss
*
Ur bröstkammare
hon står i vitskimrande indigolotus
fingrar knäpper upp
sju knappar
skänker pärljus
färghav andas
klanghav
ur bröstkammare lyfter hon bokens blad
läser begrundande
från pärm
till pärm
ser kala grenar bära blad
gyllenvind rör vid
strör tiaraband
hon rör sig med vinden
ser
tyngd
lösas upp
hon möter den sanne
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar