dimensionsrikedom
är ett meningsvackert ord
dimensionsrikedom är att vandra genom i med för till i allt
sätt detta ord samman med nattens vackra bildsviter;
det är en vacker bild att leva med
bilden av hur filmen skapades från början, innan projektorer samt annan apparatur kom
hur fadern ritade figurer, blad efter blad och satte dem samman, släppte dem fria och med ens blev det rörliga bilder. de tecknade detaljer i ett ”blädderblock” för att sedan släppa bladen fria
en slags filmatisering av livet
Sekvensseende av vilket blir konsekvensseende.
visst kan vi tala runt detta länge och väl
se skönheten
hur du på varje papper ritar en del
varje blad är en del
i skrivandet ser du hjulet snurra
du hör puttersmällan
så är det
varje eker är en ljustråd
vilken belyser arket
bladet
vid varje berörande möte
stiger
framstår bilden
klar
sekvenserna skapar i rörelsen en helhet
ibland är det av godo att se sekvenserna
inte för att dissekera för att se det vilket fattas eller saknas
då det återfunnits är bilden hel igen
nåväl den var aldrig trasig
aldrig sönderdelad
den hölls för en stund i skaparens hand
i skaparljusets hand
det är bilden av barnet du såg;
dreja kruka inifrån
barnet står i ängen
med solseende ögon
kinder är rosenröda
friska sammetsljusa
vinden smeker varsamt sista vinterstegen
marker andas
under vita täckets tö
stilla
står barnet
så stilla i leendeljus
spritter
skuttar hare
rumlar
om
lägger sig
blåskimmerbadande
är ett täcke av snö
pirrar armar
pirrar ben
ut och in
in och ut
snöängel ler
så sker märkeliga ting
barnet snurrar
virvlar
snurrar
tinderögon speglar tinderljusen
dansar runt
droppar
smältandedroppar
hoppar
skvätter
pärlande leendeljus
barnet urholkar snö
drejar kruka inifrån
så står barnet alldeles stilla
ler
förnöjsamtljus
ja det var en gång ett barnasinne
det snurrade och log
i snödansens virvlar
det for
tinderljusans glädje
flyga omnanrunt
drejar kruka
inifrån
för se i natten synes
kristallens skål
så stiga ur
ur skimrande silverrundels
solslöja
i snömarker
växa
en ovanlig blomma
snönäckros
seglar i snöhav
snölotus
seglar i himmelshav
snöros
seglar i drömhav
vad månne det vara i mitten
i bladens våghöljen
jo däri andas levande låga
värmandeljus
sjunger
vårens sånger
*
Räkneförnöjsamhet
droppe
fall inte in i kylans öga
droppe
räknar solstrålar
snödroppe fyller ditt öga
*
Mäghin
blåskimrande strålande himmel
frostögon
släpper greppet om
de vandrar vida färder
solbåge
höljer dem
dagsmeja och dagblida
dansande lätta dimhöljda stegklanger
slätten öppnar sig
inför dem
där finna de källans liv
speglandes blåskimrande
strålande
himmel
solstråle sänkes ned
så klättrar
de vida
uppför
stänker
blådroppar in i ängens famn
violer dansar
i blåsippsland
i natten
stiga vitsippor in i ängens händer
stjärna
stjärneljus
vinterinre ler i ögonkälla
*
Lämna till
bladet
lövet
lämnade träds trygga fingerboning
föll asfaltsväg
stegtrampad
torkad
låg det där
så ensamt
från intet
från allt
fann handen lövet
höljde det med sitt öga
läste linjer
i värmesköljan
släppte lövet fritt
susa
susa
vind
lyft mig till din vackra kind
håll mig i dina fingrars ljus
lyss till
min inrestämma
*
Tankeöppnan
öppnar huvudlock
släpper
svartfåglar
fria
vingslag
sol tvagar dräkt
vitskimrande landar i
din hand
*
kanske är det så
att elden måste falna för en stund
för att åter brinna
elden andas
glöder
kolnar
glöder
brinner
den är inom dig
är inom dig
du är sorgsen
i den mänskliga tiden
lever mycken sorg
minns då att sorgen vaggar smärtan
ibland håller vi i linorna
våra fingrar blöder
vi måste släppa
så helas de
förmår vi se
deras oändliga kärlek i allt
kommer vi att finna
linorna
är ljustrådar
solen är starkare än skuggan
ljuset är starkare än skuggan
finner
minsta
lilla
springa
solen
ljuset
strider ej
det omfamnar skuggan
det är vad sorgen gör
vaggar smärtan
fri
in i friljus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar