sorgeseder
seder
ceder
cederträds
djupa dofter rotfäster jordebidans strömmande nätverk
cederträd är uråldriga träd så är det, de berättar om växa på i minimala förhållanden. hur vikrigt det är att inte glömma rötterna, att verkligen våga ”gräva” ned tårna djupt. dessa träd kan växa på bergsluttningar, de gräver ned rötter djupt. det är många vackra bilder att berätta, tillåt dem att berätta doften av citron.
ja det finns så många sorgeseder, vi kan inte räkna dem alla
varför skall vi
det viktigaste är att sorgen vaggar smärtan fri
det
berättar cederträdet
seder
ceder
seder kan lätt bli färdiga kvävande bilder
våga vara i
är
ära vare liv
nätverksdjup
djupa dofter rotfäster jordebidans strömmande nätverk
Vandrade uppför en väg, vägen slingrades runt kanske var det ett berg. såg det inom mig från ovan, log så där förnöjsamtljust vägen var en ringlande orm. beundrade mönstren de vackra linjerna blommorna dikena. hörde gruset knastra runt fötterna virvlade, mjukvirvlade grusdamm, log så där förnöjsamtljust då jag såg fötterna sakta omfattas av mockasiner, med ögonnålar sömmade jag vackra pärlbroderier, fäste silverne bjällror vid, så vackert ni klingar med mina steg, med glada sjungsteg skuttade jag fram allt högre. den goda solen värmde mig en solmantel omslöt mig, överallt hördes det där vackra sångandet surrandet, nej det var mer att luften vibrerade svajade sig av cikadors sång, försökte se dem men se de föredrog att omge istället för att synas vida. slet mig bort från skönhetsmötet bugade hjärtat inför strömmade mitt innerliga tack.
Där alldeles i närheten nedför en sluttning ringlade vita ulltottar sig, herden vandrade mjukstegad med, han höll en lång vacker vandringsstav i handen, den vackra handen ådrad av ålder av steg av liv höll fast ändå icke kvävande om, en ränsel bar han med sig, svepte huvudbonaden av så där förnöjsamtljust torkade pärlor ur pannan för en stund såg jag de plirande vackra bruna visandeögonen, vita ulltottar stannade, herden satte sig där under trädets krona skar sig en bit ost bröt sig en bit bröd, lyfte amforan så där mjuktsvingande till läppar drack sig otörst, frid andades runt, han blickade vida från ingenstans hördes flöjttoner, det var herden vilken spelade vaggsånger för de vita ullmolnen. slet mig bort från skönhetsmötet bugade hjärtat inför strömmade mitt innerliga tack.
Vandrade så vidare, vidare vindlande vidare, mötte mina fötter åter bara dammblommande utan bjällror istället tog jag mig för att nynna, nynnade hjärtansfröjd, där syntes vingården vindruvor gröna skimrade solbadan odlingsmannen skördade mjukt i tacksamhetslov fick syn på mig, varsamt lossade han en klase bjöd mig ur kupade händer druva, druva du vackra solvarma sjöng mitt inre, odlingsmannen kände kanske min glädje över gåvan, han gav mig ännu en gåva, han förtäljde mig om stockarnas vandring om stammarna om rötterna om jordarna om är, odlingskvinna kom närmre jag neg djupt inför hennes djupvida kjolar, hennes åldershand omslöt mig vi vandrade till fikonlunden, hennes plirögon violetta omslöt grenar hon pekade se, jag följde fingret såg fikon violetta, hon lossade varsamt ett av de mogna bjöd mig smaka, vi delade ett av dem samman, i tacksamhet inför trädet vandrade vi ett stycke nedför där var hennes make odlingsmannen nu, utefter sluttningen växte träd, såg träden såg deras händers ådringar så vackra, omslingrande varma kärlekskraft, de bjöd mig sitta invid eld bjöd mig oliver att äta förtäljde mig markernas vandring. slet mig bort från skönhetsmötet bugade hjärtat inför strömmade mitt innerliga tack.
Vandrade så vidare, vindlande vidare, tystfylld inreglädje var min följeslagare. plötsligt lutade vägen nedåt det doftade citroner, såg ett sorgefölje hörde klagosångers vemodsfyllan, vandrade med dem, vi vandrade tillsammans en stund av liv. utmed sluttningen växte urålders träd cederträd susade talade tröstade, cederträds djupa dofter, rotfäster jordebidans strömmande nätverk, såg tårar falla strömma bli bäckars nätverk, det doftade citron, gråterskor tystnade cikador sjöng åter döden var ej mer, cederträden log så där förnöjsamtljus, flöjttoner ljöd vita ullmoln seglade doften av druva av fikon av oliv fyllde mig berättade markernas vandring cikador uppfyllde luften, vägen var nu en å slingrande ringlande tindrande vandrade jag med den i tacksamhetsljus vände jag mig för en stund om, slet mig bort från skönhetsmötet bugade hjärtat inför strömmade mitt innerliga tack.
Stod vid stranden, sanden mjuk hälsade stegen såg solen sluta ögonen himlen badade rödtäckt, djupt blå baldakin spändes över så vacker så vacker tändes stjärna till stjärna
nära så där nära är de endast i dessa länder, nära hudnära lyfter de ögon
havet vaggade mjukt kom till mig, upplevde hur vandringströt min kropp var tog av mig kläderna doppade först tårna i vattnet kände snuddande havsberöring kom sköljde havet vadade sprang dansade in i krusning så vackervarmt omslutande simmade in i månmoders silverhänder, hon vände mitt ansikte till stranden, där såg jag en eld vackerskimrande, en man steg in i hav simmade till nära
i hav väntade jag stilla genom moders ord allt närmre allt närmre sköljdes han djupt blå baldakin spändes över så vacker så vacker tändes stjärna till stjärna nära så där nära är de endast i dessa länder, nära hudnära lyfter de ögon så står du där framför mig lyfter mig in i din famn, bär mig till stranden av begynnande liv i natten skimrar eld berättarljus vi andas hemma, stannade kvar i skönhetsmötet bugade hjärtat inför strömmade mitt innerliga tack.
ibland är det så att vi måste lämna ut
lämna ut oss själva
minns att ditt inre hjärta lämnar du inte till dem
det är ditt människohjärta du lämnar ut
du lämnar inte ut det
de tillåts läsa det du vet är bra för dig
dina behov
ibland har vi svårt att se;
barnen valde oss
vi valde inte varandra
genom att säga så har jag märkt att människor tror sig fria
”svär” sig fria – tror att det är fritt fram
det är inte alls så att jag bär vilja till att moralisera eller att jag är en moraltant, det är inte i min sfär att döma, det jag så starkt bär vilja till att påvisa är; lek inte – ytlek inte med möten. lyssna se meningen, lyssna, varför tro att mötena springer bort. ofta säger vi; dammet springer inte bort – ogräset springer inte bort, så varför tror vi att meningen, meningsmötena springer bort. nej, jag fördömer inte jag säger; var medveten, medvetet vaken.
naturligtvis är det så att vi
vi vilka skall vara vuxna en gång valde föräldraskapet till barnen
barnen behöver oss för sin vidarevandring
vi behöver dem för vår vidarevandring
därigenom väljer vi på sätt och vis
även vår partner.
min upplevelse är dock att det sker är en slags själsinfarkt vilket gör att förhållanden svischar förbi, frågan är vad alla preventivmetoder har med detta att göra - nåväl stannar inte i den bilden.
Det enda lilla jag kan se är att själar har sett upplevt sina föräldrar, de tvingas genom hindren att söka andra inkarnationsöar. I skrivandet ser jag den strida floden eller mer en malström, en vattentornado. Det är en intressant bild ty tillåts lufttornadon att möta vattentornadon blir det en elips, en kokong, eller ser två koner av kristall mötas
det är acceptabelt (nu) att vara utbränd,
men min upplevelse är att detta även är förekommande i relationer
valen sker slumpmässigt
inte medvetet.
Fåglar strör fröljus i våra ögon
ord samt ords innebörd
varje ord ett nyfött barn
är de slagträn
boll
eller
vad
den egentliga ordandningen är; andas in skapelsen,
de redan skrivna orden
samt andas ut ord
i bilder i skrift i toner
allt är klanger
andas in skapelsen
de redan skrivna orden
är orden redan skrivna
är det
då
så
märkligt
du ser möter hör
uttalar
ord
vill benämna
uttala
ge
vidare
de obetänksamma orden haglar i regnvindar isande
små eller stora de gör ont
hagel smälter
ligger aldrig länge kvar
smälter det djupt in eller tillåts det endast snudda vid
se solen stiga fram bak moln
sträcker finger
sveper mjukt upp hagel
hagel
smälta
solregnet ler
renar
hud
solblomstrande hud
eller
du bakar en kaka
doftande sockerkakssmet
doppar fingret i
saknas
saknas
inte
smeten är färdig
smeten hälles i form
står i ugnens
gradantal
doftar
gott
stiger
eller
sjunker
barnet får skålen
sticker fingret i
kinder ler röda
mjuka
ögon
strålar
huden vår människokappa
vår mantel
vår
jorden har en hud
vi har många hudlager
allt har hud
ord har hud
ord kan svirra
medvetna omedvetna
svirra surra virvla
i vår i sommar
bäddas in
in i
vinterhjärta
från taken hänga snökjolar eller sjok eller vågor av ljus vem vet
ord är ljuspunkter stjärnor är liv
i mörkret talar stjärnor
stjärnord
istappar
ord till
ord
mening
icke
mening
istappar
droppar
rena klara
klara
ljus
rena
ljus
droppar
istappar
ser pärlor droppar bubblor i istapparna, i istappar
rör vid dem, de känns kalla
infrysta meningar ord.
ja, det går att se ansikten inom dem,
rörelser, länder, landskap,
jordestränder
himmelsstränder
allt vad du öppnar dig
till
för
vintern andas ut andas sakta ut sommarängen
snö smälter, det gör istappar likaså
de obetänksamma orden
kan frysas inne gömmas
isen smälter
droppar
faller
då en kropp faller stiger
den upp
rörelsen
är
två strömmar
droppar
snö
snödroppe
sannhetens ljusgivare
i denna dag vilket jag skrivit till många är jag
lyckligförundrad
ser snö, hör fåglar
vad är allt det vilket sker
ur mörker stiger ljus, ljuset var aldrig borta,
det var är i snö
stjärnor strör allrikedom inom, inte gods och guld
ändå mer gods och guld än beskrivningen
vad är jag då förundrad över.
jo jag har lekt med bilden av fåglar
hur de bär grönskan i näbbar
hur de lindar sånger runt
med allt
hur allt vandrar i varandra
suddat ut gränser.
ja, det har jag inte större problem med att göra, det sker.
denna dag kom jag underfund med
kanske skall skriva; i min värld är det så att
fåglarna strör fröljus i våra ögon.
därigenom upplever vi
blomningen
så möt snödroppen på din väg
lyft ansiktet till fåglars sånger
fåglar strör fröljus
in i ögon
ögonvingar
flyger fria
penslar
målar
mjukt
i kärlek
följsam
Allt det vilket icke genomskådas i det direkta mötet i läsande i talande i steg i berörande har valts att gömmas lindas in i grådöda slöjor
det skall uppenbaras
allt det vilket icke genomskådas vilket är i mening omedveten medveten till att skada medlevande skall stiga fram ur de grådöda slöjorna
den görande uttalande skrivande
skall vakna med den egna masken över sitt ansikte
av sig själv given
grådöda slöjor
vid bäcken av de visa stenarna skall denne tvaga sina händers gärning
sitt ansikte
det är icke meningens mening
att göra illa
medelst ord eller annan gärning
det
är
icke
kärlek
allt det vilket icke genomskådas till förste
skall genomskådas
det stiger
alltid
fram
*
Vi har talats vid om detta pronomen: någon
Någon är ett opersonifierat väsen, vilket är en skenvilla av sitt själv, en skenvarelse tyvärr inte vacker. Hur kan vi säga opersonifierad då vi säger att då jaget övergår i du är väsendet helt, är inte detta att bli opersonifierad. Kanske kan det sägas så, det kan även sägas vara en avpersonifiering, av personen uppstiger personen/delen in i helhet, så skrives den negativa innebörden till positivism. Så är det även med sken, skenet är vackert; norrsken sydsken, sken – däremot sken av verklighet är inte alltid av godo
genomskåda skenet av klor
de river hårt
illavarslande sken
osar illa
vi har sagt att någon är den vilken ställer sig utanför, vill var egenperson, vara den droppe vilken tror på överlevnad utan hav, vara grenen vilken tror sig om blomning utan träd.
vara oasen i öknen utan öken
kan detta någonsin ske
kan detta någonsin överleva
någonsin
se då detta ord det finns två eller fler innebörder
dels
visar ordet på att ett land sinar
någon sinar
det är väl tämligen självklart
bryter grenen av sig själv blir en någon någonting
tar blomman handen och sliter upp sig själv ur jorden
och så vidare
går det verkligen att leva utan rötter utan helhet
någons sin
den andra innebörden är läkandet
då läkandet sker
någon vaknar samt inser vidden av detta
någon lämnar sitt sin
inte lämnar
det är snarare så att sin omfattas
omfamnas av sitt
dualiteten
är
framsprungen
ur
torkad jordbördan
oasen blommar
fåglar bär grönska
inom
sjunger
virvlar
strör
fröljus
in i ögon
*
Stenblad vikes ut
i vidstäckta öknar
täckta av stjärnandning
andas eld
eldblommor växa i cirkel
i mitten sitta moder
barn är i moders
hjärtfamn
under hennes värnadsögon
dansar de pärlande
vid var fara
blixtrar
moders
ögon
sandkorn skrider in i hår
smeker hud
dag skrider fram
hoprullade sover sandkornsbarn
drömskapande
under moders vakande
värnadsögon
under faders vakande
ögonvingar
i vidsträckta öknar
synes för den
blinde
stenar glanslösa
den seende möter gnistrande
stjärnstoffsord
i natten vikes stenblad ut
i vidstäckta öknar
täckta av stjärnandning
andas eld
eldblommor växa i cirkel
i mitten sitta moder
barn är i moders
hjärtfamn
under hennes värnadsögon
dansar de pärlande
*
Varsamfingrar
ur soldvala andas ljuvvindar
varsamfingrar
rör vid
längtan
blottar hennes hud
smaragdljus
skimrar
ängsljus
björkar
skimrar
viol
fåglar
bär
droppblad
till dig
läs ordens
sannhet
*
Förverkligande
i natten släppes hon fri
hud knäppes upp
andas
andas
ur välvda
skimrar
glöd
bågar vikes upp
hindren
hindren
löses
hon ber vinden
vinden
bär
hon strör pärlor
in i träds kronor följer varje gren
varje finger
mjukler
vid anblicken av hans sovande öga
lyssnar till hans drömmar
strör
förverkligandeljus
in i hans
handskålar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar