medveten samt inriktad
inriktad samt medveten
prefix
suffix
medveten
inriktad
min inriktning är att bandra en viss sträcka varje dag
en dag
insåg jag – blev jag medveten om att detta behov fanns, min inriktning blev att vandra denna sträcka.
Insikten samt inriktningen gjorde mig klart medvetande beslutsam.
ögonen öppnades
ur töcknet
töckenblicken
Steg ljusvandringen fram.
han bar törnekrona
har du sett en piskad rygg en gång, då vet du att ryggen blir linjer, det kan liknas vid;
de sökte inrista de tankar han skulle tänka
i hans rygg i hans bröst.
piskan viner, linjer blir rutfält
han ändrade icke medvetandeljusets vilja
han bar korset på sin rygg
inför dem alla visande de fyra vägarnas samrådande kärlek
han bar törnekronan
de böjde sina blickar i skam dolde dem i töckendimma
en av dem steg fram torkade hans ansikte med vit duk
ansiktets ljus stannade i duken
i vit duk framstrålar ansikte
han bar törnekrona
bloddroppar
rosenblads rubiner syntes i panna
kärleken var av människogärning bliven tanke
förlupen tanke
kärleken var av människogärning bliven tanke
tanketaggar trängde in i hans panna
ty det enda hans öga såg var kärlek
är kärlek
alltid kärlek
genom kärlek helas allt
det enda hans öga såg var kärlek
är kärlek
vaka med mig vid bönekällan
bönekällan hjärtats rot
i träds salar i fruktlundens salar
högt upp på kulle sitta de
fruktträdgård doftar
bröstkorgen är fylld
de sitta på bröstet
kärlekens bröst andas
vaka med mig vid bönekällan
deras sinnen var ännu töckenblickan
de sov
var icke i medvetandeljus
tuppen gal
en av dem tillfrågades
trenne gånger nekade han
förnekade
kropp
själ
ande
ångern vred själskvidande
tuppen gal
för väckan
tuppen är bevingad
bär jordefärger i sin skrud
tuppen är bevingad
tanken är bevingad
bevingad i andens ljus
själsdansen är den vakna blicken i seendeljus
orden är skapande liv är skönhet
var gång ett vackert ord skrives uttalas andas ut
de sitta på bröstet av livets trädgård
bröstkorgen är fylld av vackra välsmakande frukter
en del söta andra sura andra bittra
andra bär allt och intet
intet och allt
alla är de hörande
hemmahörande i livets trädgård
högt upp på kulle sitta de
fruktträdgård doftar
bröstkorgen är fylld
de sitta på bröstet
kärlekens bröst andas
orden uttalas skrives
var gång det sker förlöses ett förvridet väsen
förnekelsens slöja skugga reses in i ljus
vaka med mig vid bönekällan
så löd hans kärleks ord
de sov fördes upp till ytan
eller ned i djupet
grunden till
vandringen
bar de frön han sådde i deras händer
ur händer slå fröet rot
i händer växa
fruktträden höga
roten är i hjärtat
kronan är fingrars ljusgärning
fingrar är blommande bladkronor
ur blommor
stiga frukter
till liv
livet är kärlek
ur ljus
ur värme
av ljus av värme
medveten
i
medvetande
inriktad
i
inriktande
prefix
suffix
cirkumfix
profeter berättade om fram
profetian är ett slags prefix en bro till suffix det vilket var
var gång jag nedtecknar ordet suffix ser jag sufer vilket leder fram till sufism
vishet klar ren
kärlekens vishets visdom
ren klar
sufism
samt fixstjärna
stjärna du oföränderliga
kärleken
är evig
så ser jag dessa vara broar
cirkumfix
vilket då är fästpunkterna, ändå är det jag ser och upplever en cirkel eller ett kretslopp
en strömmande rörelse
allt detta är märkeliga ting vilka inte är lättförståbara specifikt då de förs upp i tanken,. Det är inte märkligt att vilja förstå däremot blir det mycket svårt då det hela hänvisas till tankeförstå, ty i det blir tankeförstå en tankefälla samt tanketaggar.
dessa tanketaggar är bilden av rosens liv i vinterns andning
ser du den strömmande rörelsen försätts tanken i rörelse genom ljus genom värme genom själsdans och därigenom synes fiskar, se så vackert fiskar simmar, följer vattnet,
bäcken, ån porlar under bron
bron är siargivare
förenar fram med då
kärleken
är evig
vaka med mig vid bönekällan
så löd hans kärleks ord
han bar törnekrona
bloddroppar
rosenblads rubiner syntes i panna
kärleken var av människogärning bliven tanke
förlupen tanke
kärleken var av människogärning bliven tanke
tanketaggar trängde in i hans panna
ty det enda hans öga såg var kärlek
är kärlek
alltid kärlek
genom kärlek helas allt
det enda hans öga såg var kärlek
är kärlek
vaka med mig vid bönekällan
bönekällan hjärtats rot
kärleken
är evig
*
hur ofta falla vi icke ned på knä
bedjande
bedjande om
för
till
hur ofta falla vi icke ned på knä
i bön
hur ofta ser vi icke med bedjande blickar
in i mötande ögon
sträcker våra händer bedjande till
vänder ansiktet in i vinden
väntar icke
inväntar icke svaret
vinden
vänder icke sitt ansikte bort
från oss
*
blicka in i sommarnatten
lyssna
lyssna vidhörande
se tusende små sångare
myggor dansar
till det yttre
ett virrvarr
irrande
små sångare irrar inte
den upplevelsen blir för människan irra
öppna mer
se rörelsen följa sången
cirklar gör de
strömmar gör de
vilsna är de icke
i denna natt upplevde jag mig vilsen så vilsen
så längtansfylld
till närhet
gång på gång frågar jag mig
varför
varför längtansfylld
i drömmen sitter ett väsen
en kvinna
en irrande ljusvandrerska
har stannat i
sluter sorgens vingar om
omslutes av sorgens vingar
se systrar
se bröder
stannat har jag i
uppgivenhet
given upp
det är inte uppgiven
inte uppgivet
det är upp giv ande
i dina händer lägger jag drömmens ord
skrivna
icke av mig
av det vilket är
mitt inre ljus
ber dimman lätta
i drömmen sitter ett väsen
en kvinna
höljd i
dimma
hon sitter mitt i ängen
andas skönhet
hennes händer är sorgevingar runt hjärta
ur dimma stiger ett väsen
skimrande
skimrande vit
är du man är du enhörning
i drömmen
vandrar vitskimrande häst ur dimma
så fylld med varmleende ljus
kärleksömhet
välver
henne
väsen
kvinna
du irrade aldrig du sökte vara behjälplig
alltid
du har stannat nu
se vägen
dimman stiger
lyfter silverskimrande vävnad
hon skrudas
renklädnad
fingrar av elfenben
pärlemorljus kammar hennes hår
daggens gryningsdroppar
är pärlband runt
huvudkrona
mannen sträcker ut hand
väntansstilla
ett steg stiger hon bakåt; varför skall jag lita till dig
de vilka jag vågat tro nära
skar djupa
sår
vitskimrande mantel lades mjukt om
utan intrång
hon ser in i ögon så fyllda med
varmleende ljus
kärleksömhet
välver
henne
hon lyfter handen
lägger den
i hans
han visar henne ängens blommande band
se det dimman dolde
vi är ljus
sannhet
När två långväga vandrare mötes
När de varandra nära
De bugar inför varandra
i planetarisk värman
i jordeströmmans
himmelsströmman
då två långväga vandrare möts
dåser de varandra alltid
länge har de vandrat utan ögons omfamnan ändå än då
solen stiger sin bana i månmoders närhet i stjärnkrets klaraste strömmar
så främmande har de mött nära icke nära
fram förs två långväga vandrare av mötande
till två långväga vandrares möte
för de är varandra nära
i kärlek
av
i
genom
till
för
till
genom
i
av
kärlek
av kärlek i kärlek genom kärlek till kärlek för kärlek
så länge vandrade de
fann aldrig
de sökte egentligen aldrig
längtan fanns
nära
nära
närhet
gränsutsuddan
klarframträdan
längtan fanns
mannen sade jag är redo
kvinnan sade tag mig hem
den ene uttalar
den andra
egentligen är deras gemensamvilja i detta uttalad
ske i är
ära i ske
så länge är de förda till mening
När två långväga vandrare mötes
När de varandra nära
*
Benämnan
I en värld en värld vilken för så många blivit en värld av ensamvärldar
stod ett väsen, en varelse
kalla detta väsen djur eller människa, människa eller djur
benämn detta väsen för det vilket känns bäst för dig,
glöm aldrig dess ursprung
det glömmer aldrig dig
se huru ni springer fristegade i ängsljusets skimran
lösgjorda från benämnan
detta väsen stod i ängens ljusvaknan, vindar borstade huden skimrande silver, håret böljade doftande gryningsdagg, ögon milda kärleksfyllda såg i älskan i allt. lockade sånger ur strupar, flödande källor stämde klanger, klingande silvergryning.
ur ängens händer steg de, med allfärgs kjolar, solögon silverleende hårfagran, kjolar böljande i vindfamnan, trippande lätta fötter fjärilsberörda
blomsterfolken vindfolken eldfolken vattenfolken jordefolken, sagans värld
ja, benämn den så om du vill, den omfamnar dig i kärlek ty du är en del av den
se huru ni springer fristegade i ängsljusets skimran
lösgjorda från benämnan
I en värld en värld vilken för så många blivit en värld av ensamvärldar stod ett väsen
en varelse kalla detta väsen djur eller människa, människa eller djur
längtansdrömmande
minnandes en närhet de, allt förtäljt henne om
var gång hon öppnade hjärtgården syntes denna värld så tydliggörande
helande strömma genom hennes pupiller
väsendet log, såg drömmolnen slå fäste i rot
följde hjärtbladens vandringar strövade vida med.
Så såg hon isblommande länder suckans strider
varsamt viskade hon in i suckan se, se skönheten bakom i.
det väsendet såg var töckendimma slutas om ögon, överallt töckenblickar
tömda håglösa vandringar
bak slutna lock såg väsendet lågor brinna svaga.
Bak slutna lock brinner låga svag, varmbjudande längtansdrömmande
minnandes en närhet de, allt förtäljt henne, ibland anade väsendet skimrande mantel runt sitt vara.
En dag eller natt, vad det var vet endast väsendet, beslutade sig väsendet för svarande, töckendimman var hårt lindad om allt, töckenblickar gav inte svar, iskylan kröp närmre, väsendet upphörde fråga, viskade må det ske.
i en värld en värld vilken för så många blivit en värld av ensamvärldar vandrade ett väsen.
upplevde sig vilse i ängen vilse i världen, väsendet hamnade utanför ängens händer
höga hus mötte, betongvärldens höga hus skallrade, betongområden kröp allt närmre, svischande märkliga ljud hördes,
örfilar, öronfilar, pilar, ögonpilar skuggor vålnader,
väsendet vädrade sökte uppleva
åtminstone känna igen doften av.
Allt var så främmande oigenkännligt, ändå var väsendet aldrig ensamt
den skimrande manteln var runt, då väsendet frös kupades värme inom runt hjärtat;
mitt hjärta är dig nära
efter så långa vandringar
är
du
nära.
Så upptäcker detta väsen att skorna är borta
börjar söka, söka grå skor med blodsstrimmor , söker minnas, minns ej.
stegen är barfotasköna, vet inte hur det sker, närheten är närmre, närmre röravidnära.
irrar, förtvivlansirrar förs ur betongskallran in i ängens händer
står helt stilla, dimman är ännu tät
irrfärden är över
inväntar gryning
inväntar, in väntar
töckendimmans släppan
den rörs vid
av solfinger synliggörs liv vaknan
i vitskimrande ljusdaning andas rörelse, två väsen mötas
de nosar rör lätt djupt vid varandra
bugar leendeljusa
omfamnar varandra
med lätta fötters hovars tassar vingars solskimran
rör de vid ängens gryningsdans
*
”förenklad benämnan” ( ej publicerad)
töckendimma slutes om ögon
töckenblickar
tömda
bak slutna lock
brinner
låga
svag
vilse i ängen
vilse i världen
betongvärldens höga hus
skallrar
skallrar
betongområde kryper nära
mitt hjärta är dig nära
du är mig nära efter så långa vandringar kom du
upptäcker att jag går barfota
måste finna mina skor
de är borta
söka mina grå skor med blodstrimmor
mina fötter är bara
lyckliga
söker minnas
minns ej
vet ej hur det sker
din närhet
är
så ser jag mig förtvivlansirra
din värme är nära
sitter i en äng
dimman är tät
har slutat irra
inväntar gryning
inväntar
töckendimmans släppan
den rörs vid
av solfinger
synlig
görs
liv
vaknan
*
pärlemormoln seglar
ögonfröjdan
jag hör svanar återvända
steg är
lyckligbarfota
mina fötter är bara
lyckliga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar