23 mars 2010

sakta smälter snöjordar in

vattnar jord
med
vitljus

kristaller sjunger
hjärtklanger

rodnande
solögons
silver

för en stund
en stund

av liv

stod jag stilla inför

is

solfingrar rörde vid isen

öppnade blommor
hav berg
sjöar

droppar
föll

skålar skapades

klanger av
ljus
detta är samkommunikation
vi lever med så många envägskommunikationer
skulle vilja benämna dem spärrkommunikationer ty det är ju exakt det de gör,
gör tillverkar spärrar

spärrkommunikation
att vakta över sitt inre väsens vara är av hög prioritering
detta är icke att stänga en dörr eller utesluta
inte alls, det är mer ett värnande om, det är inte heller det vi avser att belysa inom detta

i en frikommunikation där samspelet – samtalan är grundstommen lever inte ett behov av att vakta orden
se bäckens strömmar eller lyrans strängar eller hårets linjer eller allt det vilket är strömmar, levande strålar, det är flödande ljusgivan, tindrande ren klar, det lever icke ett behov av att knipa samman läpparna vilka här är ängens händer där bäcken flödar.
i talet är det en verkande luftström ur andeljus,
det är en innervilja till flödande skaparljus
detta ljus möter värmen
samtaget blir det andedräkt
den andedräkten faller mjukmantlad ned över allväsendet
över skapelsens skönhetsverkan vilken är det samspelande, samtalande ordet,
se strupen halsen luftströmmen
hur ordet pressas fram eller formas av strupens segel
vid minsta återhållen sannhet
vad sker strupen snörs samman halsen snörs samman
nej i det sanna samtalet finns icke behov av att vakta eller kväva ty det är icke liv då detta sker
spärrar byggs upp vilka är ordbävan
i en frikommunikation där samspelet – samtalan är grundstommen lever inte ett behov av att vakta orden
orden uttalas där, rena
det vill säga avsiktslösa

spärrkommunikation uppkommer mer i det vi benämner politiska diskussioner där många ord är riktade slag under bältet, vilket i sig innebär försök till att slå undan benen från vandraren
därmed är orden i detta slagträn – inkräktare vilka plundrar – skövlar inresfären.

i det skedet är de talande tvungna tvingade att vakta – snarare spärra ordflödet
samtalet blir löst från livspuls
till viss del upplevs varje ord varandes ett åskmoln

så månde de bäva för ordens nedslagskraft

orden blir här envägskommunikation med avsikt att söva lyssnaren – den för stunden lyssnande
samtalet eller orden blir narkosmasker

så i den stund den rena avsikten upphör omvandlas orden till ordbävan
varje ord blir samtidigt ett slags spärrkort
vilket snör samman
eller låser strupen

ibland leder detta så långt bort från inresfären att koderna förglöms
de förglöms
de stiger upp ur livshavet är det helgade sannhetens svärd

ja, nog är det så att det behövs glasögon utan glas i den mänskliga världens snirklande korridorer
detta för att inrama samt urskilja synfält efter synfält med ett astigmatiskt seende
vad vi avser med ett astigmatisk seende är ungefär
var stilla i iakttagandet

ljuset skall fokuseras till en punkt


Stad
vandrar i en stad
en gång alltid flödande ljus
i händer av underskön skaparsång

gatstenar mjuka runda
lagda
i kärleksupplevan
av stenmakaren
godhänder borstade innerligt
rent stenar från sättdamm
skimrande flödade stegen med dem

vandrar i en stad
en gång alltid flödande ljus
i händer av underskön skaparsång

gatstenar blickar matta
i sprickor synes vissnat gräs kvida
ser alla tomma hus
blicka
med spruckna tegel
klätterrosens röda sammet har falnat
grånade gestalter stirra blint i stövelskaft

urhjärtan vaknar

sol lyfter grånad
tegel helas
hus blicka ljusfyllande hälsar
klätterrosens röda sammet
smeker kind

vandrar i en stad
en gång alltid flödande ljus
i händer av underskön skaparsång

åter alltid flödande inreljus
i händer genom skapandesång