18 mars 2010

vila – var i livs ande
vila
vilande
vi landa

tro är ett mångbottnat ord ett flyende ord
vilket är den skira morgon gryningsdimman
skymningsdimman
ofta lägges detta ord likt en slöja in i de väsensvarande livsfunktionerna
de funktioner vilka är andeväv eller andehud för naturligtvis är det så att det icke endast befinnes vara en fysisk hud en synlig hud med alla dess underlager läderlager sandlager med mera fyllda av bäckar rännilar allt det vilket befruktar vattnar jordarna. där är en själshud ack så sensibel är dess behov av berörande andedräkt själshuden befruktas av andehuden
andehuden droppar andeolja därpå skimrande taktil beröring ansätter klanger vilka rör vid själens rörelsevaknan. för naturligtvis är det så att det icke endast existerar eteriska själsliga oljor där är andeoljor, dessa bilder är vackra bilder.
genom att göra tron till en slöja vilken höljer sig över medvetandet försätts tron in i en ickemedveten sömn vilken är tyngre än den så kallade törnrosasömnen . i denna tyngre sömn sargar ofta taggarna själshuden ty själen har behov av det rena rörelseljuset det ljus vilket upplyser dimman
ur dimman framträder då de vackra folken med vilka själen lever sitt sanna rörelseliv. det är en omöjlighet att i denna rörelse se eller ens för ett uns av så kallad tidsupplevan uppleva hets i dessas rörelse. dessa är icke dessas de – är vi är allt .
dimman blir i detta den slöja vilken imaginärt lades mellan ansiktena de flerfaldigade ansiktena och därmed ögonen, med en lätt handrörelse med fingerljusets gensvarande hjärtljus föres denna slöja åt sidan eller snarare lyftes den av. denna slöja är att likna vid spindelvävstunna trådar, en skapelseskönhet så fylld med liv att den är utan like. allt liv är genuint betänk då att varje levande väsen bär denna slöja, se skönheten i den stund då ljuset tränger fram ur fingrar
det blir stjärnstrålar vilka strålar ut upp från jordeströmmen se så vackert klingorna möts korslagda armar vägar oändliga evigljus.
slöjan lyftas av i den stunden i det ögonblicket vaknar själarna in i andens ljus därvid uppstår vaknar det tro är, denna tro vilken försätter berg. vad säger dessa ord, de säger att bergen, den fysiska kroppens underlag för liv förändras den upplyses samt blir det denna en gång var alltid är, liv
sant liv. ser du bergen stenarna allt detta hårda vilket upplevs hårt, bär denna gest just för att visa det hårdas skarplinjiga villkor, vad är då skarplinjade villkor, det är det icke luddiga det är det glasklara kristallklara ljuset, där lögn icke existerar där tro är visshet vetskap, denna tro är icke sovande trygghet eller hadetbradrönarliv. det är en tro vilken är krisstallstavar rena klanger, hörbara ohörbara världuppfyllande, världrikens väldens ljusuppfyllan. Dessa regnbågslinjer är i allt. se blommors knoppar bladen, bladen är skarplinjer, så är det, så är det. de rena linjerna befrämjar livet de luddiga är för att finna kryphål då livet ickelivet känns alltför krävande. så varför fly dessa krävanden det dessa är, är att de kräver raksvar

tro kan vara ett spekulerande i livsinnehåll, livet är inte ett spekulativt neutrum, livet är ett påtagligt varande, varande varandra i dualitet, ”stöt och blöt” varandra i kärlek allt detta för att lära, kärlekslära allvarlära er varandra, det är näst intill omöjligt att lära känna djupuppleva utan att stöta emot att stöta mot, detta är inte att vara rivaler, det är beröring vi talar om, detta stöta är egentligen att stötta varande varandra, därigenom uppstår det leendeljusa ansiktet, tro har övergått till tron.
kärlekstronen sitter liven i, denna tron är livets tempel, så vacker så skön, ett konungadöme, där makten icke är styrandemakt, där makten är kärleksmakt. kärlek är ljus samt värme i förening, så är det, så är det.
i detta skeende, i detta ansvarande övergår tron till vad – till tillit. detta ord är icke med innebörd att hålla händerna för mun för öronen för ögonen, den är att vara i sitt själv samt veta att det omgivande varat icke flyr vid anblicken. det är att inse att allt liv är vackert, djupvackert. det vackra är en hjärttron, är hjärttron.
så är det, så är det.


Lurslinga

i mitt tysta hemliga liv
i denna stund vajar träd med utslaget hår
ringlande med markers höjder dalar slätter
kroppar röres följande
i fingrar ljuder skallror
böneskallror ljuder vårvaknan
vindar lindar silverne band gyllenband om

från boplats tak andas vitglödgade ark
seglar ut över kant
droppar blir fler och fler
vandrar in i varande varandra
glaklarsradband

boplatsen är en grotta jag står i en grotta
blickar ut ser vattenfalls skönhet
eller kanske står jag i en vattenkupol
skallror ljuder vårvaknan

i mitt tysta hemliga liv
faller i skymning vattenmantel över kropp
jag längtar så brinnande till dig älskade
mantel är dina fingrar
så följandevarma
min hud smälter
smälter
öppnar brösts trädgård
jag vill älska med dig in i gryning
hett passionerat
uppleva
uppleva dina ögonpenslar måla
måla fyllda livlandskap
älskade låt oss flyga hav eld stjärnvindar
jordeströmman vida över

i ödmjukhet böjer jag
mitt inres sfärers kronblad runt gåva
så vacker
så vacker

älskade vem är du
du är skapandekonst

jag tar ett steg bakåt
andas in doften
ser målningen vila i stafflis händer


stiger in