blomvandringarna har börjat nu
det kan tyckas inifrån
de komma från öst från väst från nord och syd
de är stjärnvägar strålar inåt
de mötas
i
varje frö
med ens kan undran vakna talar vi då alltid om nordrikena, nej inte så, inte så
men du lever här och här är snösmältan
vacker silverna skimrande isyta
smälter
vindar famnar om
smälter
marker dricker sig otörstade
blomvandringar
skänker
ögonfröjdan
*
klyv icke den stam vilken sammanfogats
helgelsens ådror
där rötterna är krona
där krona är rot
där stammen är hjärtat
hjärtat av in och ut
av ut och in
där grenar är ett nät
en väv av gudomlighet
där varje blad är ett livets bok
där solen följer tecknen
följer tecknen med kärlekens fingrar
där månen vattnar deras mening med silverne klarhet
där afton är morgon
där morgon är afton
klyv icke denna stam
ty den är allts stam; ingens stam
denna stam är helgelsens boning
ur tid och i tid
i tid och ur tid
itid och urtid
urtid och itid
ur denna stam strömmar allt det vilket är och icke är
allt det vilket icke är och är
klyv icke denna stam
kliv icke över hindren
linda en stig runt dem
en stig med beskådans öar runt
beskådans öar
mötesöar
inblicksöar
följ stigen med vackra kliv
förr bar skor namnet fotbeklädnad
fot be kläd nad
skodon var ett annat namn
don
dona
ombonadens hus
vandra i skönhet i värnadens rot
ljustråden är alltid
tråden
är
alltid
redo
att tagas upp
tagas upp för att
lindas om
nystas
tag tråden varsamt
inte greppa med hela handen
se det vackra greppet
balansgreppet
pincettgreppet
hårdare än så
behöver du inte hålla
ljustråden är där
alltid
*
så stiger regn
upp från marker
trådar
strängar
ljus
de spinna de väva täcke av ljus
slöjor av ljus
vackerfolken
skrider till böljande dans
med varsamma händer
reder de bäddens
värmande ord
i vindarnas tempel
är min vilja
att vara
att bli
din
andas
deras innerliga bud
höra
världsordens ljuvliga lovsångshöjdan
öppna
slutna händers
blad
blomvandringarna
har börjat nu
var varsam med
din fotsättan
tillåt marker lära känna dina steg
låt gärna tåberöran
snudda vid
komma
först
låt valv kupas om
livströmman
innan du
sätter ned hälar
i marken
*
Tvåhantverk
Hör du min människokvinna
jag är inte din
är du inte min jag är ju din
vi är vi
vi är jag
är du
är vi
hör du
min människokvinna
är det inte dags att
flyga nu
ser du ej att ljuset återvänder
jag ber stjärnpärlor falla in i ditt hår
rör vid din kind med
rosenvind
droppar källans vatten i
dina ögon
molnklädnad
faller över
vårkropp
se vandra nu
hon ligger böjd nära marken vårdar ömt gryende fröns bladspiran
andas in jordeströmmars himmelsdröm
han står helt stilla i längtansundran
träd böjer sig till hans öra
viskar se
lägger vackergren vid hans fötter
mannen snidar grenen
slipar mjuk
länge
väl
i lyssnan
snidar vackertecken
gräsvindar susar
från fjärran
från när
han tvinnar snöre av gåva
så står han mitt i de fria vidderna
trädbladsskiva snurrar
han rör vid luft
ber vindtalan bringa budet
luften vibrera
hon lyfter blicken
är det hästar
är det hjordar
är det
vad är det
det är
ser stegspår runtom
ser du min människokvinna
spåren är där du sitter i en bladkrona av guld
luften vibrera
vindtalan
hör du min människokvinna
bli inte rädd
det är dags nu
vinden lyfter henne upp
vida upp
han hälsar henne i de fria viddernas hägn
Etthantverk
lämnar allt
allt
bakom
allt någonting
vandrar in i ingenting
in i öken
sanddyner mjuka vågsvall
vind för
tälts
baldakiners rytmsteg
trumma flöjt tamburiner
bröllopsfest
stannar upp
ber marker
om lov
kupar händer
om sand
eldar
eldar
i dagars nätter
nätters dagar
sand glöder
glöder
glöder
smälter
ljusvackra korn är ett
stenar males
stenar smälta
kristallklar droppe böljar
andas lever
staven
det långa vassröret
finner fäste
lyfter
röret
snurrar
snurra värld
blåser
cirkel
cirkelljus
blåser
fingrar klipper varsamt av
händer kupas
om
vas
om skål
lägges i sandrede
vingar susar
sveper
om
in
nattens stjärnklara vandrar in
svalkar kyler
tolv gånger tolv
är nio
är tolv
skrudar mig i sandmoln
lyfter skål in i händer
månsilver vattenklara tindrar i
mina ögon läser
vi vandrar
ser dig
sitta vid eld
bjuder
månsilver vattenklara tindrar i
*
ofta är det kanske så att vi låser fast oss genom benämningar eller
termer om
vad är vad
ser och hör fåglarna, de är inte fåglarna, de är fåglar
fåglar är vind är luft är elementen
de sveper elementen
till människan
så ser jag upplever jag träden de är inte träden
de är träd
ser snö smälta
droppar
ofta göms så myckna omedvetna
tyvärr ibland medvetna slag i
skrivande
i tal,
ord
är barn
är
skönhet
i denna dag är det i min värld en sannhet; fåglar strör fröljus i ögon
vad annat är vår gemensamma vandring
till liv
det obehagliga är aldrig populärt
ty det tillåter inte flykten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar