den 29 februari 2012

i minneslunden andas ansikten

*

inspiration är gnistan – strålen

violljusstrålen i purpursvängningar

purpursvängning

allt vilket faller

stiger

gnistan/tanken

slår ned

tanken

stiger i spiral

uppåt

”ut genom” kronan

samt

”lindar sig”

svävande

runt

människan

vilken nu gives tillfälle leva detta ljus

förverkliga detta ljus.

den enögda blickar vida ut

ögonsolen växer

detta öga är ett blad

ellips

en bladellips

i mötet med skönheten andas själsträdet

ögat brister

ansiktet har tvenne synliga ögon

ellipser i ögonvingefamn

den förädlade synen

vidgar seendet

prana

varje blad

visar vägen

se bladen

två i en

en i två

i detta själsträd

visar bladen vägen

prana

*

träden utandas grenar

grenar utandas blad

vinden kysser träden

orden

sprids

vida

och jag säger eder

döden

är icke

död

döden är uppståndelse

så är kärleken

intet utan död

ty kärleken är

uppståndelse

*

jag har ont i mina muskelminnen

ty däri planterade jag alla de ord jag ej tilläts säga

jag säger jag, det kan vara du

ty så är det med dem vilka tvingades tvingas behärska orden –

behärska sig för att ej störa

detta behärska är inte att likna vid hantera – kunna

hantera – ha ordförståelse

detta behärska är att strypa flödet för att vara till lags.

ordet minns önskar följa denna skrift

jag minns en gång i påskharens göromål

påskharen lämnade ägg i skogen till barnen i vackra reden av fjolgräs

bruna ägg

ett ägg för magen

ett ägg till händerna

barnen bar in dessa ägg

så försiktiga

inom väntade en gryta med bubblande vatten

en sked vari

den skuttade och sjöng

den var däri för att äggen ej skulle spricka

ett efter ett kom barnen så lade vi äggen däri

bordet var festdukat

och soppan var grön

brännässlesoppa

äggen skuttade och kokade

togs upp

så skulle äggen skalas

dessa ägg var så färska att det… var en omöjlighet

varför

färska ägg har mjuka skal

ägget visar mig hur stelbenta vi är

hur vi ser

egentligen är det väl tämligen självklart att ägg är mjuka

hur skall hönan annars lägga äggen.

ägget

hur vi ser dess skal – hårt

påminner mig om det förstelnade

sinnet.

ibland höres suckar över allt det vilket skall göras – måste göras –

stundligen betungande för görainnehavaren

slöt ögonen

hur kan dessa göranden bli lättare

en äng steg fram med betande djur

ängens varje grässtrå steg fram

vindar mjuka rörde vid gräs

vid randen

helt nära skogen skymtar en blomma

så oändligt vacker.

du är ett betesdjur

du betar lugnt

du måste beta av varje strå

ett efter ett

du ser blomman skymta

och fylls av

vet

att

denna blomma av underskönt slag väntar mig

det är en kostsam

ädel skatt

den skänker dig

doft

jag klarade det

blomman viskar

jag är din

öppnar bladen i dina ögon

fyller dig

med önskebejakelse

och visst kan det vara svårt

specifikt för individer vilka har svårt med koncentration

mycket lätt skuttar de vilse i ängen

slöt åter ögonen

såg en helare en läkare

ofta kanske vi besöker en läkare för problem

gladeligen tar vi emot ett recept

på ett sätt kanske det är en känsla av att läkaren bryr sig om mig i min förtvivlan

vi litar till läkarens kunnande

här vill jag inflika ord vilka jag läste – vet inte var – ”i kina – inom den kinesiska läkekonsten var det så och kanske är det så; läkaren fick betalt så länge patienten var frisk. blev patienten sjuk fick läkaren behandla patienten gratis samt stå för medicinen.”

det tror jag är en bra verklighet.

vi litar till läkarens kunnande

vi står inför ett berg av saker vi skall göra

förtvivlan greppar om

jag ger upp

du är din helare nu

din läkare nu

du skriver ut recept

på dessa står den plan du nu gör upp

planeringskorn

skänker dig gåvor

till

klar

i minneslunden andas ansikten

i denna dag begav jag mig ut i vandring

tjälen släpper alltmer sitt grepp

förundras gör jag med isarna

hur de dunstar

vilket ord; dunstar

avdunstar

nåväl

i förundras möter jag skönheten

isarna är blad

skira

är öar

skira

så ljusbringande

stiger dessa in i ögon

änderna är sjöar med isblad

vandrar in i skogsdungarna

stenar ler verkligen

njuter av solhänder vilka läggs till dem

värmer dem

stiger in i stenars ögon

hjärtsånger löper i markerna

vindar blåser lätt

lyfter fjollöv

blåsippsblad synes kisa

vandringen når vägen, tar ett skutt över diket

diket vilket är fylld med

ja det liknar åar

även här ser jag vackra isblad

plötsligt möter jag en vän

förvånad

förundrad blinkar jag

det är en brun larv

med svarta strån vilka böljar med larvens rörelse

vi har ett gott samtal

larven upplever min undran

nej, det är inte för tidigt

så böljar larven vidare

jag vandrar vidare

tar ett skutt över nästa å och befinner mig i den stora isflaksängen

bäcken kallar mig, brukar möta räven helt i närheten. inte idag, bäcken har ett tunt istäcke över sig och fjolgräset andas silver, barn höres leka i skogsdungar träden ler med barnen mina fötter bär mig till den stora stenen. lutar mig till stenen, vi lyssnar till varandras bördor – alla har vi bördor. vi kommer underfund med att bördor är börd och så skrattar vi solglatt.

det är vackert i skogsdungar

oaser

inte i sandöknar här

oaser är de

larven återkommer till mig

det brukar bli så

larv – varför heter det larv

lever med hur det där ordet nästan spottas ut ibland; vad larvig du är

du bara larvar dig

larven ser inte larvig ut

den är i och för sig

mjuk

rörlig

larvfötter

kan inte låta bli skrattet

leende tar jag ett skutt igen upp på vägen

larvfötter

ser fötter rumla om

dansa

skutta hoppa

hur kan larv

vara

larv

det kan du undra viskar slånbärspilar

kanske larven är en larv

och larven är en fjäril

och kanske

kan

ske

flyger larven in vårvinden

larv

läkedom andas rörelsens verklighet

jag väntar dina vackra vita hav

tack till ordsmycken

vägen ringlar kringlar

kan inte låta bli att hoppa i vattenpölar

pölar

varför heter det pölar

det kan du undra fnissar spädbjörkar

vi håller med dig det är ett märkligt ord

solen skimrar björkarnas dunge

de solar ansikten i östanvindens mjuka

vi släpper ordet pöl

vattenängder är sjöar vi lapar kristalljus

mina fötter viftar

isen är halkig

kanavindar leder dansen

når boplatsen

sätter mig i solvindens händer

reser vida

vakna surrar en mygga i solstråles munterstig

först ser jag spindeltrådar skira silversträngar

så ser jag dem

tvenne myggor dansar

svävar

det är

vackert

*

skalla

skallra

skallgång

det står ett träd

längsmed

utmed

i gången

i trädet finns träpärlor upphängda

hänger i

tunna

spindeltrådstunna

trådar

kan näppeligen ses med blotta ögat

dessa träpärlor skallrar

är skallror

och vem kan säga varur de är

och vem kan säga näri de skallrar

träpärlor ser

de – den irrande

vilka vilken förirrats bort från vägen

träpärlor ljuder

försiktigt

försiktligt – för sikt

försiktigt

först

vill ej störa

vill ge möjlighet till eget återfinnande

den, de bortsprungna håller händer för ögon

tänka

måste

tänka

hur

hur kom jag hit

trädet harklar stämma

en del säger grenar knakar, knarrar

husknarr

husknarren – fråga narren

hur skall du tänka vägen har du tänkt dig

jag måste se klart

gör du det – genom att tänka, det är ju ett fasligt surrande i din huvudbonad.

snälla rara bliv stilla jag måste räkna stegen

då är det bäst du lutar dig till mig för se stegen är många

myriader

du kanske skall lyssna

vad skall jag höra här annat än sporrarna vilka driver hästarna

du får leda hästarna in i spiltan

släppa sporrarna fria

se stjärnor i himlar tändas

leda vägen

vindarna har vackra sporrar

vindsporrar

vem är du vilken retas med mig

jag retas inte

nej – nej

jag försöker luckra upp det förstelnade

skall skallra skallgång

ser du

ser du ljusskimrarna skymta i mellan rummen

är det eldflugor eller vad

eller nattens väktarögon

det är kanske

kan

ske

skallgångskedjan

och vet du varför det heter skallgångskedja

skall

gångs

kedja

det är en gyllene kedja av hjärtguld

den heter omsorg

omhuldan

omvärnan

de saknar dig

en länk fattas

kedjor går att laga utan utan den brustna länken, utan den tappade länken

ja – de säger så människorna

de säger även; mister du en står dig tusen åter

märkligt

denna kedja kan inte lagas med den inrättningen – anrättningen

vi ropar till dig vilsne – kedjans gång skall ljuda.

skallgångskedjan är en sammanslutning vilken samlats för att leda den vilsne.

minns du skallrorna hur ni dansade i vinden, minns du sångerna eldarna

den stigande röken, hur ni skymtade varandra, minns du hur rörelsen började, rörelsens

begynnelse. och änglarna steg in i jordarna, i jorden, in i bröst till att leda sången till att resa vandrarna ur skalknipor, lyssna - lyssna till skallrorna i mina fingrar, lyssnar du djupt dansar ni vägen. ty själen finner ro i rörelsen, ro i styrkan, styrka i ro. i den ron kan du segla utan årtag. du är i rörelsen, rörelsen leder dig.

den 28 februari 2012

detta år

2012 sägs vara omvändelsens år

drakens år

det är inte endast de vita drakarna vilka stiger fram

elementens drakar stiger ur sköldpaddans bröst

jag ser

himlars

purpurfåglar

luftens

violljus andning

markernas mottagande av

stjärnstoffs

kristallklanger

jag ser ett barn lämna

treårstrotset med rödglödgade kinder

nej nej nej

kan kan kan

kan själv

barnet ropade vill

nu begynner

sundviljas

stigar

fyra ringar andas i solbad

dropptoner når

femår

förtäljer i klokugglas klarhet

allts rörelse

ömsar tänder

stiger in i sexårsvidd

det är inte endast de vita drakarna vilka stiger fram

elementens drakar stiger ur sköldpaddans bröst

andens inlyssnande är att likna vid solens rörelse in i ögonen

i nu i nutiden i nuskalet - det hårda förhårdnade äggets tidssteg

likt vindruvstrampare med bara fötter trampar änglar skalen

frigör anderosen ur kylslagnas skräck

dunkel

dunkelhet

vad är det dunkla sinnet

vad är att smida i dunkelhet

för att smida stycket av järn måste du

inte måste; det är en hjärteangelägenhet

taga ett visst mått av ditt blodjärn

vilket du gavs i höststämningens meteordans

i vinterängens kristallregn andades dina ögon in detta kristallrena ur askens krona vilket steg upp ur askens rötter och frågar du dig vilka dessa rötter är

är hennes utspridda ändock sammanhållna

sammanhållande fingrar

detta rena strömmade in i

genom dina vidgade pupiller

uppfyllde skallobens alla vindlingar

ser du denna hjärna så att säga utifrån ovanifrån

ser du mönster vilka stundtals kan ses i sädesfälten

cirklar spiraler

labyrinter

reser du till länder vari floder genomkorsar markerna

floddeltan

ser du ävenså detta mönster

hjärnan – låt oss säga är en labyrint vari säden gror

den röda tråden

ariadne tråden

leder dig

så strömmar detta rena vidare in i ditt floddelta

fyller dig

rör vid dina solhjul

ansätter klangen – ekerklangen i dem

däri släpper eken bladen ty ekens grenar kvistar knoppas ur ekot av solvindens andhämtning

detta rena är nu i ditt bröst

du börjar andas i en behaglig andeström

du är

bälgen

vilken väcker glöden

därmed upplyses dunkla sinnet

du smider

den öppna dagen

och detta järn har en klang vilken är mild

vid varje möte mellan hammaren och städet

dansar gnistor

hammaren

järnet

städet

vad smider du

du smider ditt hjärtas klanger

frigör sommarängen ur ditt bröst

dunkelheten är kanske en plats däri ränker smids i lönnfack/lönndom – en lönndomsplats fylld med ränksmideri, det kan endast göras av det dunkla sinnet ty det är i just dunkelhet, det vill säga sover, utmattatsover. det kommer till vaknande ty inte en av alla ränker orkar bära skörden – nej, det är inte straff – det är att stå utslagen samt blottad, sägandes jag ser nu. ser skogen, ser varje enskilt träd, ser hur dessa träd flyter samman, kanske till det vilket benämns grötig massa, kanske till en deg av det mest fruktbara slag.

så ser du träden vika upp brösten

ur vart och ett av träden stiger ett människovardande ut.

lev nu med bilden av vad träd är

vad sker då du eldar

vätska pressas ur veden

människan

allt består till största delen av vatten och detta vatten var tunnare då. det reddes med ett övermått av vete – mjöl; stärkelse. kanske med potatis(potential) – mjöl. vattnet blev inom citationstecken tjockare – tyngre

tyngden är tung

varje kropp är tung samt dras till

det

tunga

av jordarna kommer ni och jordarna är allt

ja

så är molnen jordar ävensom luften genom vattnets tjocknande blev tunnare.

vad ser du i allt detta;

luftens samt vattnets tal eller saga

jag ser den manliga kvinnliga själen

ty de är i varandra ej enskild

de befruktade jorden

befruktar jorden

det går ej att se detta skede med de ögon du möter dina nuvarande vandringar med, de ögon du brukar i nuvandringen eller med det den förståndskapacitet människan idag besitter. för att uppleva detta är det en hjärteangelägenhet att vandra bakåt – eller varför inte sätta sig i de tidsmaskiner vilka fantasyfilmer även barnfilmer konstruerar; för att se detta med de ögon vilka då sköljde blickande in måste du våga virvla i en hastighet vilken överskrider både ljus, ljud – tid och rum.

dessa folk förökade sig i bröstet

de födde genom ögonen

sedermera i gemenskap med talet

längtan fyllde dem

den längtan de så kallat åtskilda – himlen, jorden andades

så kom mannen in i det enskilda med doftkorn av kvinnosjälen i bröst

så kom kvinnan in i det enskilda med doftkorn av manssjälen i bröst

mannen tänker talet

kvinnan talar talet

genom själsrörelsen väver de tillsammans och barnaskaran

växer

genom

orden

det du skrivit är intuition

andens inlyssnande är att likna vid solens rörelse in i ögonen

i nu i nutiden i nuskalet - det hårda förhårdnade äggets tidssteg

likt vindruvstrampare med bara fötter trampar änglar skalen

frigör anderosen ur kylslagnas skräck

jag sprang, vi sprang med gnistan i hand, lyfte våra händer

gnistan lades i molnbärarögon - regnen kom

rädsla stigen till skräcks löpning lämnar sår, brutna kvistar - hälgropar

i hälskålar brann eldar lågor, hon söker hålla om fötternas sargrop

hon ber löpningen, skräcklöpningens skendemon stanna - andas

se vårfloden

den 27 februari 2012

jag tänker mig

det gör jag inte

tanken började

forma sig

till en droppe

droppen rann ned

in i hjärtat

hjärtfågel vilade vingar i rede

slöt droppen

in i vingbädd

låt mig höra dig

tanke

bad hjärtfågeln

jag kan inte riktigt bestämma mig

vad är det du ej kan bestämma dig

jag ser korpar vara budbärare

ser hedar med mjukt grönt gräs, vackra runda stenar

stenar i ring

klippor vilka rasar ut för att segla vida

kanske klipporna är sjölejon sälar

klippor är dessa

människorna

jag ser byar med halmtak

borgar

såser jag gudar med korpar i handkorg

dessa bad korparna föra bud

människorna bad korparna att föra buden vidare

så ser jag floden stiga

arken

ser den vita duvan

vilken sonderade terrängen

spanade efter land

duvan kom med en grönskande kvist därigenom visste Noah hans folk djuren växterna

allt det vilket följde honom

vad är det du inte kan bestämma dig för

huruvida duvan var den var förstlingsbudbäraren eller korpen

är det av vikt

egentligen inte

jag ser mest färgerna

den vita duvan

den svarta korpen.

det rena sinnet

det släckta sinnet

det omedvetna sinnet

det medvetna

korpen

bringade ljus i natten

duvan bringade ljus i dagen

varför säger jag så

vet du inte det

korpen var i gudarnas handkorg i den vandringen vari folken inte upplevde sig egentligt åtskilda, de var lösta ur formen. elementen var i dem – de hade ej upplevelsen av åtskild.

sakta lades slöjan över deras ansikten

floden steg

de planterade sig själva i sig

den vita duvan bringade den grönskande kvisten

och kanske var det lagerblad – det var ett olivblad

fred i ditt sinne

den stora floden svalde allt

valen svalde Jona

det blev mörkt

däri skärptes sinnena

hur kan det skärpta sinnet slåss

det skärpta sinnet ser vidare – bringar därigenom fred

olivbladet

människans medvetande förändrades kan vi säga i och med att hon planterade sig själv

därigenom flög korpen enligt gudomens kärleks vilja ut ur handkorgen

påminde människan om är

korpen är mycket vis

ser människans vilja samt avsikt, visar dig hur du skall gå i mörkret av ditt inre jag samt tänder din lanterna i mörkret. ur detta mörker lyfter korpen det du söker gömma, korpen hjälper dig att helas.

de var omedvetna om det de begravt i sitt inre

duvan visar dig hur du skall hitta vägen hem i din vilsenhet, duvan hjälper dig att komma ihåg samt hitta kärleken till det hem vilket gick förlorat. i svåra stunder vara i familjens värn och familj är ju allt

vad var det du inte kunde bestämma dig

huruvida jag valde se ensidigheten eller flerfalden

jag ser

mångfalden

med andra ord

väver dessa fåglar

vidare än ögat kan se

faktum är att jag ser indigomantelns skimrande djupt blå samt det vita skimrande sidenfodret. färgerna böljar in i vandrar, skiftar kanske det benämns.

i sjöskogen vallar havsvingar fåren, lammen vita

barnet ser undrande på dig

finns det vita lamm i havet

du begrundar frågan och säger

för att veta måste vi vandra till havselden

barnets ansikte är nu en undrande vidgad ögonspegel

kan eld brinna i vatten

vi kan bara möta svaren däri svaren är

barnet tar din hand i sin

eller tar du barnets hand i din

edra händer vilar tysta i varandra

ni vandrar i sjöskogen

hör lammen bräka

vita koraller

möter

sjöstjärnor

sköldpaddsmor

svepande sjögräs

sjöskogen leder er

ibland synes lammen fåren bräka närmre deras sång.

nej, vi beskriver ej hur sången låter, den är vattensång

det är nu ni möter dem

barnet strålar

jo det finns lamm här

det finns eld här

barnet släpper din hand

simmar till korallreven

stannar vid de vita ulltottarna – ulltussarna

rör vid lammen, fåren

hästflockar betar i havsängder

en ur flocken skrittar mjukt

till barnet

de travar mjukt

upptäckande

fölen med manar av

vattenströmmar

barnet

hästen

föl

du kan nu börja förklara och allt det där vuxenröster så gärna slinter in i.

det brinner en eld i havet, eldblad vakar invid grottans mynning. komfågel håller fram vinge, bjuder er in. staden är vacker med lagda stenvägar, kiselvägar, husen är lagomt i höjd, runda svampar, ur varje skorsten – rökgång stiger vattenrök bubblande. folken här har ej bråttom, ordlösa hälsar de alla varandra med talande ögon. ni lämnar staden och befinner er i regnskogen var annars i dessa vattensalar

vattensvalan sjunger svirrandetoner in i landkänning

jag skrev oblatens smältande

bilden sköljde in i mig i natten

det vilket är löst/upplöst ej formfast grips av erhåller en djup vilja till kropp

den havande modern upplever denna tyngd

det tynger nedåt

hon lägger gärna handen

den ena över magen

den andra under

ser du henne håller hon händerna i en cirkel och du kan se ying och yang

havandeskapet tynger nedåt

in i

jordesfären

det vilket är löst/upplöst ej formfast grips av

erhåller en djup vilja till kropp

att uppleva kropp uppleva differentierat liv –

kanske är det känsloklangen vilken är längtan att uppleva.

i och med att denna vilja tänts begynner en tyngd – en tyngdkraft verka.

barnet planteras i moderns sköte och det är detta jag ser.

oblaten vilken smälter,

oblaten är sinnebilden av det rena

de delade brödet

oblat opal

födslominnet, livsminnet smälter in i tungan –

tyngden leder in i livsbörd –

vad finns i tungan – med tungan kan du bland annat uppleva smaker

med tungan – tungan möjliggör dina samtal

tungan är en slags formering, en slags formatisering.

födas, föda, smak.

det är en bild vilken vidgas

och kanske är det malörten du känner längst bak på tungan,

se den ej i negativt ljus – den är ömhetens händer för din ämnesomsättning

längst bak – på tungan – nära gomseglet

där är smaken vidgande.

detta kanske låter virrigt – hur låter det då jag säger att ur träden föds människan –

det går att skriva oändliga metrar över denna upplevelse

om denna upplevelse,

just nu får det skrivna stå i exakt de ord detta är.

vi söker svar

det finns inga svar – inte svar

ty svaren är redan i oss

andas in frågevinden

och svaret skall stiga ur ditt hjärta

den 26 februari 2012

säkerhetslinor

ibland

kanske vi

införskaffar oss så många

säkerhetslinor

att

vi trasslar in

oss

jag ser en varelse, en människa vilken spinns in i spindeltrådar - säkerhetslinor

det är ej spindelmor vilken lindar, virar trådar om - det är människan själv

trådarna är klibbiga och människan själv blir - förstelnad

jag ser det vilket sker i spindelnätet

och vi kanske införskaffar oss så många säkerhetsbälten

att vi glömmer gärningen, lyssnandet - tilliten till oss själva därmed med allt

*

ni torde ej behöva önska er

tala om

under

mirakler

magi

ty allt detta lever i varje

allt

ni är

allt är

magier

magiker

med svärd skar de i bergens bröst

stal stenblad

byggde

städer

utan smedja

utan

grund

ur de rasade städerna

ty de föll

steg de

bärandes sina kors

ur korsen växte

rosor

och solen vandrar in och ut

ut och in

väver tuskafts

rosengång

kastar

ljus samt skugga

i dina

händer

underjorden

underjordar

det talas om en flod

en flod lika svart är

oljemantels skimrande djup

det talas om

en flod

under – jorden

en flod att passera

en båt

ett val nöts skal

en hand

snuddar vid din strandkänning

du vet

vetandevet

du stiger i denna farkost

farkost – du reser med kost

denna färd är

en kostsam ädelsten

du reser utan brynja

utan bryne

utan broderier

utan bryende

du stiger i

denna färd är en kostsam ädelåder

du ser i denna flod

lika svart är oljemantels djup

jordens guld

du ser

i denna flod

stjärnpunkter

diamanter

då

och

då

glimma

floden för farkosten till en dörr

är det en dörr

kanske dröm öppen rörelse rörd

en öppning

du vet att du är i under – jorden

därmed i berget

denna öppning är ett valv

båge till båge

halvellips

och du vet att denna båge ej är halv

en halv ellips

den del du ej ser är i under - under – jorden

val nöt ens andra halva

valnöten säger dig mig;

du talar regnbågens saga

cirkeln vi alla är i

och i denna ellips är vi alla i stunder av liv

denna ellips kanske är ett öga

infattat i

stalaktit stalagmit pelare

droppar

stigande

droppar

fallande

floden strömmar

väktarna frågar dig

skall vi

är din vilja

skall vi föra dig vidare

du ser endast mörker

floden är blank och du vet att färden är

vidare

farkosten andas dig in i

kan ske uppslukas du av detta mörker

ändå är du lugn

trygg

och vid känslan av detta begynner mörkret skimra

varmröda cinnoberellipser

det är nu du stiger in i upplevelsen av flodens väg

far kosten för dig till stranden

bergsvisa omfattar din hand

bergsvisa leder dig in i

kolets mitt

bergets

hjärta

du intager orden

i ditt

hjärta

med svärd skar de i bergens bröst

stal stenblad

byggde

städer

utan smedja

utan

grund

ur de rasade städerna

ty de föll

steg de

bärandes sina kors

ur korsen växte

rosor

ur rosor stiger träd

du står i en cirkel av träd

en oblat skimrande upplevelse

oblaten smälter i din mun in i din tunga

du sväljer de renade orden

andas ut

essensen

eller är det du vilken smälter

du upplever trädens rymd

hur ljus och skugga väver

denna skönhet lyfter

din hand

din hand blir hängandes i luften

du kan ej måla ännu

du behöver källan med vatten ur kristallskålen

det vatten du bär i kristallflaskan fästad frisvävande vid i ditt midjebälte

vindar stiger in

du stiger

solen rör vid dimstråken

du skimrar i trädens

skogens katedral

med ögon byggde de denna katedral

av ljus av värme

de lade stenbladen åter

bergen helades

sprickorna

sprickorna sydde de samman med silvertråd

silvertråd ur spindelmors slända

du landar vid ett av bergen

ser floden strömma

strömma ur bergens händer

förenade är de av solbron med månbanden

i bejakelse vandrar du över bron

och vet att intet är ett under att allt är

under

är

mirakelvägar

ni torde ej behöva önska er

tala om

under

mirakler

magi

ty allt detta lever i varje

allt

ni är

allt är

magier

magiker

*

jag ser bilder av födelse

bilder av gravar

lycka sorg hopp uppgivenhet

bilder gjorda

rasas

lägges i grav

drömmar stiger fram

släcks

släckas

ser filmsekvenser böcker/boksekvenser. jag har skrivit så många gånger om böcker vilka lagt sig i mina händer, filmer – inte hela; sekvenser vilka ej lämnar och jag vet att dessa blad är gåvoregn vilka visar mitt behov allts behov. i detta andas våra behov i vår misströstan.

navelsträngen – fadermoder, moderfader, genom den tvinnade strängen – näringssträngen. och naveln är ett öga en pupill riktad inåt ut. navelsträngen skärs av för att du skall flyga, du är en fjäril i solen lapandes sol, du är en fjäril i månen lapandes måne

guld – silver

naveln är gralen, är spiralen - enkelt sagt en tratt, en tromb

trombonen har en vacker ström

du måste nedstiga, skära av för att klättra uppför

för att därigenom se världsvidden öppnas

slut dina ögon, upplev hur du öppnar dig nedåt – föderska - är rötterna

hur du öppnar dig uppåt är kronan - du är.

hennes sköte droppar rubiner

hennes mantelsläp färgas rött

hon blöder ymnigt

hon föder barnet i smärta

han håller hennes hand

viskar

jag älskar dig min måne av stjärnor

barnet landar i mossans mjuka bädd

den bädd han tillredde

då trädet skilde dem åt

jorden

himlen

jordarna himlarna

så mycket älskade de varandra att de ej såg omringen

trädet är pelaren i vilken deras längtan strömmar

trädet sade dem

rötterna

rötterna behöver er vidgade kärlek

sonen skär av navelsträngen med kniven

med silverbladet ur månmoders källa

ur bergens ådror av silverne

av bergsfolkens

urvisdom

dottern följer själsvandringens parallella cirklar

modern

andas

ut

skrudar

lindar barnet med

sin andedräkt

han bäddar in henne modern i jorden

planterar korset

de fyras riktningar

lägger barnet på det vilket kallas gravkulle

formen av hennes modern kropp

vindens moder viskar

detta är

en gral

sonen dottern gråter förtvivlan krymper samman

gråter förtvivlans liljor röda av blod

fadern kvider ur tårskogen

vi kan ej föda barnet

mjölkvägens honungsstrimma är bäddad i jord

barnet har det bättre här hos sin moder – modern kommer att omfamna barnet.

en trasig man följer det oerhörda, då de vikt av vägen lyfter han barnet in i sin famn.

smärtan

ångesten

vrider om faderns glömda

han skyndar för att hämta barnet

barnet är borta

hålet i hans bröst är ett mörkerhål däri traumaandar tar plats

intet förmår jag

han slår sig

klöser

sina inre rosor

till taggar

vilka sliter sönder hans vilje

månmnoder sköljer hans händer, sköljer hans ögon.

ni tror er ej kunna giva barnet näring föda

se ditt barn och vet att du kan ty du har alla gåvor du behöver

se den trasiges helade

ansiktsljus

med barnet i sin famn – det barnet är hans barn

är också barnet ditt

så den mannen är du och du är den mannen

det är så mycket

ni ej tror er

kunna

hon sträcker honom ur vinterstormar gralen till hans hand

han lyfter gralen till sina läppar

ser in i rubinrosens öga

modern

kvinnan stiger upp ur dimman

de vandrar hand i hand

sida vid sida

ser världarna runt dsig med sig. utan att kväva sig själva utan att kväva allt med sin snäva kärlek

trädet skilde dem åt utan att skilja

längtans kala kvistar

pärlornas knoppar

bladfjärilars smaragdglans

blommande körsbärsträd

frukter bär

doften helar kärlekens mening

vindens moder viskar mjukt till dem

krona – rot – stam,

i stammen, er kärleks mening

däri möts ni

så bilda alla stammar katedralen vari ljus andas vari värme stiger

vad era händer skapar

era ögon skådar/genomskådar

avtrycken edra stiga lämnar ger

se så många barn det dansar fria

i kronängdens jordebörd

den 25 februari 2012

träden höljde nyblivna växter

stenar viskade minnen

ur jorddroppe

en människa satte sig i jordbladets lotus

en svart sten

obsidian

svart jaguar

svart puma

en svart sten lade sig i handen

formad till en vidhängande droppe

passande

till

handen

ur den svarta stenen

stiger sången

entonande

ordlöst

jag renar min tanke i månskärans silver

så hör jag visdomsfolken

indianer viska

mannen är arkitekten, lever med formkraften är viljemagiker är tankeande

kvinnan inreder skapar hemtrevnad är själsdrömssvar

så är detta sagan vilken förtäljer människovarandets inträde i form till formupplösning

det var en gång vida marker

brunjordar nakna

stenarna var luft

vattnen var luft

allt var egentligen luft

och luften var allt

däri kände

upplevde allt – allt i sig

ifrågasatte icke levde i total sammanvävande skönhet

brunjordar nakna frös en aning i vinden vilken var luft

vattenslöjor skira tunna skymtade rörelsen

med ens knottrades brunjordar

var du än vänder din blick är det små gröna pärlor

knottrad hud

sakta rörde solfingrar månfingrar vid pärlorna

spirande groddar syntes framkomma

markerna var nu böljande hav

namnet gräs bär detta hav i dessa dagar då var detta gräs luft

luften var tjock kallas det i dessa dagar

kanske var luften skimrande sidenband

nu frös inte markerna

grönjordarna

vattnens slöjor skira steg en aning högre och blev moln

vattenmoln

dessa vattenmoln landade i grönjordarna

molnen blev betande djur

djuren hade behov av lä

av skydd

därför lockade solen månen en del av gräsen somligt av gräsen att växa sig högre längre

träd steg upp

ormbunksträd

däri kunde hjordarna jordarna erhålla skugga

hjordarna betade

mumsade gräs

idisslade heter det helt visst

då hjordarna smält allt det intagna

gav de åter av föring

dynga heter det helt visst

markerna gavs näring av det de en gång gav

lev med denna bild

allt går genom med i hennes moderliga vara

hennes sköte är allt detta

det for en eld genom skogen

gnistan antändes av mörkret

synen var mycket vacker i begynnelsen

den elden var ur värmens elements urkraft

träden, stammarna bar icke bark

huden var slät

ögonen blickade klara uppåt i alla riktningar i en

dessa ögon var trädens kronor, de kronor vilka benämns grenar, benämns kvistar

trädens kronor sköljdes av knoppregnen, röda rubindroppar. dessa regn flödade, steg upp ur hennes bröstsjöar, en del benämner dem smärtans tårar. och visst är de blodets tårar av kärlek. kärlek är både lycka samt sorg, det är många vilka flyr kärleken i sorgens andetag. kärlek är både lycka samt sorg, detta vet kronorna ty de flätar samman dessa grenar, kvistar. moderfadern, fadermodern – sol och måne rörde vid varje knopp, träden bar nu röda blad, eldblad. dessa eldblad var icke brännande eld, detta var urkraften eld.

vandrarfolken, trädväktarna, väktarfolken levde med elden i sina hjärtan, levde med allt inom sig. såg de ett träd vika sin skuldra omfamnade de detta träd med ögonhänder lyfte skuldran. såg de stenar kivas lade de dessa mjukt tillrätta. upplevde de fattades, disharmoni obalans omfamnade de dessa med ögonhänder och låt oss säga lade vackra pussel och allt andades frid. kanske är det detta barnen gör i det de leker med kottar ekollon pinnar skapar djur hagar, lägger stenar vackert i ring runt. kanske är det detta skulptören gör, krukmakaren hantverkaren, lermakaren – vem vet. väktarfolken lyfte blicken såg tusendroppar tonandes minnesklanger

såg spindelnätens skimrande pärlemorkaskader.

de talade ännu tonande med varandra, tanken föll in i dem

kvinnosjälen andades fröet, allt passerar genom hennes moderliga vara, kvinnosjälen levde i drömmedvetande andades in naturkrafterna, efterklangerna levde vidare i själen. naturkrafterna undervisade dem moralens ädelstenar. genom att kvinnosjälen gjorde detta drömde in andades in naturkrafterna var hon deras första uttydare, skimrande moralädelstenar skymtade genom hennes bröstgördel av dessa ur dessa steg rättslivet steg religionen, ej i trasselnystan, delar av helhet, klara rena trådar – eftertankens klarhet. kvinnosjälen drömmer klarseende. och mannen vandrade vid hennes sida. skolade viljan levde därigenom i viljemagi. så är mannen ande kvinnan själ så är de båda allt

hör du dem nynna så skapade språket

ur sång

så hör jag visdomsfolken

indianer viska

mannen är arkitekten, lever med formkraften är viljemagiker är tankeande

kvinnan inreder skapar hemtrevnad är själsdrömssvar

så är detta sagan vilken förtäljer människovarandets inträde i form till formupplösning

väktarfolken lyfte blicken såg tusendroppar tonandes minnesklanger

såg spindelnätens skimrande pärlemorkaskader.

de talade ännu tonande med varandra, tanken föll in i dem

däri lades minnesskörden

skepp ur allvärldar seglade in i deras munnar

spände seglen

därur steg orden

deras läppar formade luftströmmar i skönhetsform

barnet står i ängen

blåser såpbubblor

de spricker ej

skrudar markerna i regnbågsord

väktarfolken lyfte blicken såg tusendroppar tonandes minnesklanger

såg spindelnätens skimrande pärlemorkaskader.

de talade ännu tonande med varandra, tanken föll in i dem

däri lades minnesskörden

skepp ur allvärldar seglade in i deras munnar

spände seglen

därur steg orden

deras läppar formade luftströmmar i skönhetsform

av luft steg väsen in i hennes andedräkt

allt fler steg de fram

detta var icke väktarfolken

de märkte en sakta stigan svärtdimma

mörkret föll tätare runt dessa stigar

träden bar nu bark

bladen var gröna

i hösttiman kunde de stundtals se träden skimra koppartoner röda, de trodde detta var utifrån. de röda bladen är i stammarnas bröst. allt genomflödar, genomströmmar hennes sköte.

de gavs av tanken redskapsbilder, hjälpmedel ifrån gudarna i deras bröst eller det vilket benämns ovan dem.

de fick nu bruka sina händer – tillverka redskap i fast form – i enlighet med tankens bilder. folken begynte bli slöa. lata detta trots att de ilade rusade hastade, de redskap de tillverkade tog över deras fragila, sensibla, sensitiva fingrar, synen fördunklades

huden blev barkartad

de glömde sina själv

blev

sinande källor

de kunde ej längre hantera elementens krafter

elementen såg marker blöda

förblöda

därur

antändes gnistan

den vilken benämns löpeld

och den for genom skogen

efterlämnade rykande

svartbrända marker.

detta åsåg folken

av detta väcktes folken

de fick kämpa för att släcka elden, bruka elementens krafter

åter kunde de uppleva vägen

elden lade sig tillrätta; jag är ej förgörare.

folken stod i ring hand i hand

blickade in i skogen

genom ögons klara ljus

steg regnen in

vattnade kolets pyrande slingor

inför folken omvandlades dessa slingor till gröna groddar

spirande liv

hjärtbladen steg ur hennes värmande vilja

höga gräs steg upp

hjärtformade blad vecklades ut

träd höga himmelsbågar steg ur dimmor

i kronor växte växer orchideer

lianer flätar samman

stödjer

fåglar insekter

fyrfota skrider lugn

skogen andas droppar

minnesklanger

luften är tjock

vattnen är tunna

regnskogen

regnbågsskogen andas

luften är bärande sidenband

är form är inte form

luften är örnens vida vingar

är johannes vilken skriver i begynnelsen är ordet

träden höljde nyblivna växter

stenar viskade minnen

ur jorddroppe

en människa satte sig i jordbladets lotus

en svart sten

obsidian

svart jaguar

svart puma

en svart sten lade sig i handen

formad till en vidhängande droppe

passande

till

handen

ur den svarta stenen

stiger sången

entonande

ordlöst

den 24 februari 2012

så rinner huden av

ishuden

bäcken sköljer

porlande fingrar

åkrar ängder är mjuka

kanske är de repbroar

mjuka tofflor

vem säger att jag vandrar

kanske vägarna stigarna vandrar

kanske jag står stilla

gräset

fjolårsgräset

ännu stelbent

kaveldun vajar med fågel vilken landar

humledrömmen ljuder mjuk

huden rinner av

marker är lera

sjunker det vilket var in

så vandrar det vilket är

eller vandrar det vilket var

huden rinner av

senor muskler blodådror

skelett

inre organ

organskördar

skördar vi stjärnsådden

skördar stjärnsådden oss

vad är balans

obalans

huden rinner av

det gör ont

jag är sårbar

krukmakaren

först lade krukmakaren ring till ring

kanske talade krukmakaren med träden

med haven

med ringarnas bärare

vi är alla ringarnas bärare

kanske solen nedsteg

månen

venus kopparklanger

kanske lade sig dessa skivor

eller var det jord eld vatten trä metall

skiva

skivor

drejskiva

krukmakaren drejade jorden

till en kruka

kruka av lera

lera av kruka

snurra skiva snurra

solen stiger upp

månen

venus

vakar

med

jorden

liven genomflödar hennes sköte

krukan i dina händer

snurrar

krukmakaren vet

balans

hur skall du kunna stå utan balans

organbalans

organskördar

har du drejat en kruka då vet du att dina händer dina fingrar är sensibla blad

vilka avkänner krukans balansbehov

lerkruka vacker i terracotta står i ditt fönster

se din kropp

se ditt mineralsystem

de byggde viadukter

vatten strömmar

renande

rening

porlande

andning

vattenströmmar

når haven

varje droppe är ett minne

av minnen stiger språket

i andens ljusrörelse

du fyller krukan med den du är

ditt liv

ditt

är

upp till randen

krukan brister

på golvet ligga tusen skärvor

vad är din vilja

skall vi lägga pussel

du öppnar dörren

fönstret

tusenfåglar

skärvfåglar flyger fria

jord

hav

sand

luften

andningen

om

aum

famnar

den 23 februari 2012

sammanhang

flodbäddar

flodbäddar knäpper samman händer

flätar fingrar in i varandra

sammanhängande strömmar

talar i

nattregnen

snöhjordarna är samlade under paraplyträden

följer dropparnas tindrande banor

trädväktaren står en bit ifrån

väktaren ser

dropptrådar

sakta

vaja

med vinden

hjorden är väktare av droppmobiler

och kanske är detta vindspel

klangspel

pärlor klirrar vackra i natten

paraplyträden breder ut händer

flätar samman fingrar

är dessa paraplyer fladdermöss

ekoröster

vi kastar ekolodet

sänder vår upplevelse fram åt

den förs åter

pendeln

vaggar

tidsfjädern skriver tecknen

ljudlösa

hjorden iakttager regnen under tystkronors pärlhav

trädväktaren är en av dem alla

i natten lapa de regn

regnfloder

flodvingar

i templet med de vita fjärilsbladen ser de djupt in i varandras ögon

brister in i varandra

sol av stjärnor

måne av stjärnor

i mitt bröst

varför gråter trädet med de vita stammarna blod

flodregnens mantlar böljar vida

vad är sammanhang

allt är sammanhang

jorden andas in regn

jord – hjord – gjord - sadelgjord

murgrönan höljer hudens livgördel

vinrankan klättrar vida

humle skänker lugnro

är livsvandringen en spiral med solen

så vad händer då jag når

strutens topp

kant

är struten

ymnighetshornet vilket bjuder in

varje stundvarelse till fest

är varelsen en varelse var i dig

är varelsen frågan var

är varelsen ett väsen

är väsensleden ett sammanhang eller

totalt

skilda

delar

är väsensleden parallella stigar

stigar vilka flätas i varandra

är väsensleden må hända rötter vida

jordkronor

vad händer då jag når kanten

den vida öppningens rymd

sitter jag i den stunden i trädets krona

eller

vänder sig spiralen

då befinner jag mig i konen

svävar i ett befintligt vakuum uppåt till ursprunget

kastas ut genom begynnelsehålet ögats pupill

ser du

ser du stjärnbågens vita bana

de säger stjärnfall

var

befinner

jag

mig

i min vandring

vajar jag på kanten

faller jag

livet älskar det levande

spiralen planas ut

du är i cirkeln

därför tecknade solen spiraler

labyrinter

därför dansar barnen medsols

utan yrsel

den 22 februari 2012

de blickade in i det tomma

såg detta tomma omringat av glittrande korn

såg bakom väggen

där vilade alla oförätter de tvingades glömma

har du en gång öppnat dig för orden

stiger valarnas sånger

ur djupet

oavbrutet

har du en gång öppnat portarna för språket

stiger valarnas sånger ur djupet

oavbrutet

vari konsonanterna är klippornas bärande

händer

klippor stiger ur bergen i havens djup

se våra fenor i medföljande andning

de talade om solfjädrars vida plymer i länderna ovan havens spegel

vi är vattenfjädrar

vi vaggar

dropparnas minnen

vari

varur

språken stiger

däri ser du bubblor stiga vi är

konsonanser

sonanser

essenser av

konsonanter

i haven andas vattenfjädrar

av sol

av måne

av planetariska sfärer

av stjärnor

av

kosmisk sång

allt vilket är i denna rörelse

mjuka rörelse är vokalerna

se hur vackert de omfamnar varandra

se dem vandra altargångens röda segel

allt vilket är i denna rörelse

mjuka rörelse är vokalerna

själsljuden

så är klipporna tingen vilka omfamnar världen

och bubblor stiger till ytan

skalen

höljena är konsonanter

stjärnan du säger lever i var droppe är vokalen

du talar molnens stilla rörelse

urtilliten

tag min hand låt oss vandra i havens ängder

ser du sjögräsen, tången, algerna, anemonerna – denna

stilla

rörelse

stormar kan välta hav

ändock

härnere andas

lugn

så seglar lugnet i bevarandet av ärs skapande vilja

ur harmoniska sånger

kerubim rör vid dina fingersträngar

har du en gång öppnat portarna stiger valarnas sånger ur djupen

delfiner hoppar ur havet

skrider

målar

viadukter

vattenvägar i luften

delfiner strör glitterkorn i havens ängder

de talade om stjärnsåddar

ty de blickade in i komme

såg stjärnor sås in i vinden

såg stjärnor gro

var

frågar du

i haven

åter och åter uppstiger

framstiger bilden av

fostret embryots svävande i vätskehavet

de flätade havens hår för att stränderna skulle framstiga

de löser havens hår för att stränderna skulle undstiga

så är det

det vilket var berg en gång är hav

det vilket var hav en gång är berg

så samtalar dessa de med samt i varandra

hennes rörelse är rörelse är aldrig stilla

så älskar hon barnens ansiktsljus

rörd av solen är barnets ögon

rörd av månen är barnets ögon

detta

lever i

hjärtat

faraonerna kände

eonernas språk

blickade in i det tomma

såg stjärnfrön gro i tempellunden

vi kan också säga

ur oasens källa

haven steg ur breddens vida kjolar

måttbandet var för snävt skuret

tygriktningen var fransad av slöa saxar

kroppen vrider sig i smärta

värken äter dess rörlighet

jag frågar mig

vad är värk

mitt inre viskar

du väljer att göra dig för liten

detta är kroppens skavsår

de blickade in i det tomma

såg detta tomma omringat av glittrande korn

såg bakom väggen

där vilade alla oförätter de tvingades glömma

har du en gång öppnat dig för orden

stiger valarnas sånger

ur djupet

oavbrutet

har du en gång öppnat portarna för språket

stiger valarnas sånger ur djupet

oavbrutet

de talade om stjärnsåddar

kerubim rör vid dina fingersträngar

*

andliga är vi i varje andningsdroppe

droppen vet jordens andning

den är ej flummig

möjligen

lummig

lummiga skogar kan ej bli lummiga

i det rötterna ej är rotade

förankrade

ej bliva utan skogsväktarens omsorgsfullhet

omsorgsfyllda

kärlek