hon stod där
fåglarna vilka svävade
svävade över grönskimmerhavet
sade sins emellan
är hon skuren ur klippan
är hon en sfinx
är hon en sandvind
vilken stannat
här
här hos oss
hon stod helt stilla med slutna
ögon
ansiktet vänt in i havsvinden
allt har
alla har
ett ansikte
havet sköljde doftande in
hon lösgjorde sig ur klipporna
blicken
nu
öppnad
smekte havsvidden
en båt väntade henne
hennes färd
en suck for genom
igenom
inte alls tung
mer
fylld av
må det ske
allt har
alla har
ett ansikte
hon stiger i båten
de lägger ut
följer havets mjuka dyningar
når ön
ön vilken kommit till nattens
svanar
svanar breder ut vingarna
till kvinnan vilken vandrat i de
tusende
månvarvens kretsar
är nu
kommen
sanden är solvarm vid hennes
ansteg
cikador fyller luften
hon hör människosorlen
de var ej det vilket kallat
hon skyndar utan att skynda bort
så länge har hon övat smygande
gång
hon kan vandra genom väggar
vandra utan att ses
de såg ej den vandrande kvinnan
så är smygandets verkliga konst
jag stör dig ej skänker dig ej
mina ögon förrän
för ens viljan är ense
örnen följer hennes spår
släpper en fjäder
en vit fjäder
fjädervinden fattar om
lägger fjädern vid
stegföljd
i blickfält
hon tog hon tar den lyssnande
till
sitt hjärta
min hud
är
ett öppnat
hav
molnen
min kropp
sanden
min skrud
hon vet att hon måste dyka djupt
ned
under den grönskimrande ytan
hon ser klippornas rötter
fötter
ser
ovalen
springan
så klart är vattnet
bottnen
förlängningen av stranden är
en veckad
mjuk vågmantel
kanske en vid solfjäder
kanske
kanske
hon dyker djupt ned
klippan öppnar
händerna
hon står i en öppning
vidgandes i
en grotta
under vattens grotta
och där är källan
ådern
drick
det varaktigas
helande
hon kupar händerna
dricker det söta vattnet
i det salta havet
hon förblir i grottan
tills havsormen
väcker henne
nattens segel är
spända
följ lågan jag lagt i din hand
stranden tar emot
hennes fötter
en kvinna ligger i strandens vita
siden
stjärnor
nuddar hennes
hud
natthimlens segel är
djupvilandeblå
lever du här
frågar en stämma
ja
jag lever
här
vem är du
den vars
namn
fjädern i ditt hjärta
skrev
var det min resa
det är
vår
resa
vår hud
är
ett öppnat
hav
molnen
vår kropp
sanden
vår skrud
fåglarna vilka svävar
svävar över grönskimmerhavet
rör vid
havets nattöga
lotusen med tvenne kronor
seglar med
lågan
in i en grotta
under vattens grotta
däri möts
deras strömmar
lever vi här
här
lever
vi
*
i en stund av vindvarsel
följde vi vingarnas
rörelser
och luften skimrade pärlemor
vi såg pärlemorbladen
mjukt pudra marken
i en stund av vindvarsel
höll vi vänstra vingen värnande
ordbarnet vilade däri
rördes av
värmen
med den högra vingen
fläktade vi in ljuset
ljuset vilket steg ur pärlemorbladen
i en stund av vindvarsel
tog vi med öppna ögonvingar emot
in varslen
förde dessa in i källornas grenar
i en stund av vindvarsel
tröttade vi våra vingar
landade i trädens kronhav
i det den ena vilade
vakade den andre
i det den andre vilade
vakade den ene
ty natten är
ej
tyst
våra sånger
lever
ordbarnet växte i vår vila
i gryningen klarnade vår strupe
vi släppte ut barnet
barnet strödde mogna in i
sömnblads vända ansikten
med morgonrosiga kinder ögon
sträckte sig
gryningsblomman
lyssnande in
i källornas grenars svar
svarsvinden rör mjukt vid deras
fingerknoppar
bär dessa in i hjärtgärning
och vi såg körsbären mogna
ur vita fjärilars bladregn
vi såg smultronen mogna ur vita
fjärilars bladregn
så förenas östan med västan
västan med östan
i hjärtängens mitt
nu flyga de vita fjärilarna
ur marker stigna
bäddar in alla de steg
vilka rört vid växternas doft
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar