den visa lyfter händer
blåser lätt däri
morgonstoffs pärlljus
pudrar
syner
solen stiger sakta upp
kisar i purpurmantlad skönhet
vida
bergens mjuka kullar rörs vid
av glödblads ej brännande
drömdroppar stiger ur bladskålar
i smekande slöjors svävandeljus
morgonljuset stiger in
en sångstämma lyfter hymnen ur
sitt bröst
dagen är kommen ur nattens händer
lugn andas färden
bergen andas strimmor av
ljusdanser
moln lätta moln målar skugglekar
bergens färger är sandfärger allt
ifrån vitt guld till rött
här och var ligga stenrösen
somliga har kurat sig dit
somliga har vandrare lämnat
vandringsstenar till
i tacksamhet till blommande vägar
bergen har släppt stora stenar
här och var
allt i balans
grästuvor böljar i fjärran närahavsvindens
doftregn
sakta sluttar bergets sidor
bergens sidor
visdomsfolk med böljande mantlar
runt mellan med bergens linjer
andas grässlätter
vallarefolken driver in betesdjur
alpackor
i dalen höres byfolken sträcka
sig
leende in i solen
allt är nära
allt är fjärran
trädlundar växa här och var
somliga bär frukter somliga bär
platsen är vacker
så är alla platser vackra
vallarefolken plägar följa
bergsgetternas
lätta rörelser
följa killingarnas övandesteg
så lätta
ekorrlätta skuttar de
från toppen till slätten
kanske är det stenar
kanske är det bergsgetter
detta är ej en bergsget ej heller
en killing
och är det så, så är det en
killing i människoskrud
av en händelse
vilken ej var en händelse mötte
barnet den uråldriga visdomsbärerskan
barnet visste ej i den stunden
vem hon var
barnet var ett ensambarn
ej övergivit
föräldrarna hade somnat i
trötthet
barnet hade helt enkelt begivit
sig till bergens rörelser
till skogarna slätterna
så ur det ena var barnet
ensambarn
ur det andra ej ensam
barnet hade vaknat i natten
av en stjärnas rörelse vid ögonen
såg en pärla av måne i handen
barnet lämnade bädden
där under de bägge klipphändernas
skydd
lämnade bädden av kvistar och
gräs
vilken hon tillrett innan sömnen
föll in
tänkte inte mer på stjärnan
på pärlan
det kurrade
kurrandet tog barnet i hand
förde barnet till källan
kupade händer
bjöd morgondryck
barnet log med
tackandeögon strålandefyllda
sjöng en glädjeramsa till källan
barnet skuttade glatt från sten
till sten
stannade för att mumsa bär
var gång hungerkurrandet gjorde
sig påmint
barnet dansade
virvlade planlöst
utan mål utan riktning
skuttade uppför bergen
rullade nedför bergens
sluttningar
var hon ett barn
hon kvittrade
är hon en valp
hon gläfste
undrade solstrålarna
och sökte reda ut barnets hår
hon är
beslutade solstrålarna
knöt inte rosetter
där landade hon
platt på rygg syntes nästan ej i
det höga gräset
följde molnens sagor
slumrade i vindarnas mjuka vagga
badade i den lilla sjön
torkade sig i solen
det kanske var då
pärlan landade
eller steg pärlan fram inför
hennes fötter bara
följ mig
kom nu
ystertuvas drömrosblad
barnet såg sig om
lade handen den vänstra till
bröstet
skall jag
ja
du
pärlan rullade
eller stigade pärlan fram
barnet följde
pärlan vilken skimrade stigen
framför henne
kom så till en kupad klipphand
däri en skål med vitgröt väntade
med
honungsdroppars solguld
sätt dig här
mätta din hunger
andas en stund
barnet tog tacksamt in gåvan
inandades doften djupt
så underbart gott
välgivande
och stunden var över innan den
var under
kom
ystertuvas drömrosblad
än ett litet stycke är vägen
pärlan rullade
eller stigade pärlan fram
barnet följde
pärlan vilken skimrade stigen
framför henne
pärlan stannade barnet såg
pärlan sätta sig på ett stenblock
en flat sten en ellipssten
det barnet nu såg var en kvinna
urålders kvinna
välkommen ystertuvas drömrosblad
jag har hört dig lyssna till
tingens djupa vara
stjärnan rörde vid dina ögon
det är kommet nu
din läroväg är mognad
i en stund av liv
skall vi vandra tillsammans
lära oss bestiga berg värdigt
lära oss skrida nedför berg
värdigt
och du skall se
det du hört i ditt hjärta
i många månvarv
vände de sina ansikten till moder
av silver
lyssnade in tystklangerna
i det tolfte
vi skall väva våra kläder nu
de är förberedda
av växternas givmilda
handgåvor
så gjorde de och barnet
strålade inför den
uråldriga
vi skall tvaga oss
skölja det gamla av
de tog de av sig de fransade
kläderna
tvagade sig i källans isklara
vatten
i det de steg upp föll de nyvävda
kläderna på
sätt dig här vid mig
jag skall reda ut ditt trassliga
hår
den uråldriga kammade barnets hår
redde ut knutar och trassel
med kam av silver med borste av
solhår
och barnet var stilla lyssnade
till flodernas sånger
nu
alltmer klara
rena
för varje löst knut
dina tankar flödar fria nu
ur ditt bröst
vi skall fläta in band i ditt hår
pärlor visdomspärlor för varje
steg du går
nu skall du lära dig hälsa solen
följa dess vaknande
innan allt växande
slår upp ögonen
du skall
lyfta dina händer
ditt ansikte in i möte
bära solens mantelsläp
så att den lätt snuddar markerna
hon visade barnet platsen
och barnet steg in i stilla
följde solen i tolv strålars väg
den uråldriga kom till henne
visade henne ett stenröse
mitt på ett av bergen
hon visade barnet ett ormgryt
stick in din hand
barnet tittade storögt på henne
ryggade en bit baklänges
de bränns ej
se rörelsen
vem rullade
nedför
bergen
det gjorde jag
det hade du ej kunnat om du ej
lyssnat
hade du ej lyssnat hade du slagit
dig båd gul och blå
ormar är giftiga
är det
så
säg mig vad känner du
känner du igen rörelsen vilken
fick dig att rulla
barnet ser djupt in i den
uråldrigas ögon
lyfter handen och för den sakta
in i ormgrytet
ormarna angriper ej barnet
lyft nu en av ormarna ut
tala först om för ormen det du
avser
fråga om löfte till
barnet lyfter ut en av ormarna
de övriga följer skeendet från
ormgrytet
den uråldriga visar barnet
ormens fjäll
mönstret
förtäljer barnet ormens väg
lyssna till ormens saga
ormen förtäljer barnet
ormars väg
från unge till ömsa skinn
i det den uråldriga kommer åter
tackar barnet ormen
ormen inväntar hennes ord
varför återvänder ej ormen till
ormgrytet
ormen inväntar din stämmas nyckel
nu vet du varför du ej kan krypa
ur skinnet innan du är redo
och du har upplevt det ormen är
se ormen låt oss säga i dina
fötter
du lär dig sträcka ut ormen
i behagligrytm
du lär dig rulla samman ormen
i behagligtakt
det kan du
endast göra genom att följa livet
barnet nickar
ser ormen ligga i vila
i solen
ihoprullad lugn
så min vän
dina fränder väntar dig
barnet ser ormen sakta
rulla ut sig
sträcka ut sig
helt utan hastande
återvända till ormgrytet
så ystertuvas
drömrosblad
låt oss vila en stund tillsammans
barnet somnar lugnt in i
drömväven
hon ser den uråldriga fläta en
korg
tala till stenarna
med stenarna
varsamt fyller hon korgen
med stenar
ser barnet djupt in i ögonen
din klädnad är nu
smaragdens gröna
av tuva given
ditt hjärta är rosens doftande
blad
tillrett har jag en korg till dig
fylld med lärostenar
lyft dem en och en
knacka varsamt
se varje sten blomma
inför varje ditt vandringssteg
hon rör vid kvinnans ögon
barnet
nu kvinnan vaknar i gryningen
ser pärlan ligga på stenen
där den uråldriga
mött henne
hon lyfter pärlan in i sitt
hjärta
hälsar solen
innan
innan allt växande
slår upp ögonen
möter dagen i
jag är
den visa lyfter händer
blåser lätt däri
morgonstoffs pärlljus
pudrar
syner
solen stiger sakta upp
kisar i purpurmantlad skönhet
vida
bergens mjuka kullar rörs vid
av glödblads ej brännande
drömdroppar stiger ur bladskålar
i smekande slöjors svävandeljus
morgonljuset stiger in
en sångstämma lyfter hymnen ur
sitt bröst
dagen är kommen ur nattens händer
lugn andas färden
och var gång byfolken ropar
kommer hon med helande örters bud
*
kobrors
utspända
huvudvingar
flätas samman
vakandevalv
med visdomslågan
inom
de hör stormarna
de blodiga händernas slag
de hårda stampen
av otyglad vrede
brinn
vackra
låga
in i tiden
in
visdomsbärare har följt
stjärnorna
följt månportarnas sånger
följt solens vandringar
har lyssnat till vindarna
till havens sånger
nedtecknat varje korn i sandens
öknar
på pergament med sepiabläck
har rullat samman skrifterna
lagt dem till vila
att lyftas fram vid behov
ett lärotempel
lärjunge mästare
mästare lärjungetempel
av hjärtvingar
byggdes där runt
alla var
bröder och systrar
lärde ej för huvudet
lärde till livets väl
visdomsbärare
snidade portar av ädelträds gåvor
snidade tecknen i långa
skriftrader
soldroppar måndroppar
så vackra
tårliknande
ellipsers
knoppar
redo inför frågan
var är du
vem är du
en slå
en stav var lagd
måste med vilja lyftas
denna tvärslå hölls av kobror
kobror vakar
över de höga portarnas insignier
vakar över bokrullarnas pergament
spiraler fyllda med livstecken
lagda i vakandefrid
när du är redo
sträck fram dina händer
med slutna ögon
se rullen
spiralen i din hand
se den
rullas
ut
kobror sluter samman huvudvingar
de med blodiga händer
stormar bokslån
besinna er
besinna er
när röken lagt sig
ser de spillrorna
ser de henne stå på den höga
murens rön
hon öppnar bröstet
är det vingar
det
är
hon släpper ut bokrullarna
de ser nu berättarfolken färdas i
livets riktningar
varför detta
ser in i sina händers blodiga
sjöar
ser blodet rinna ut mellan
fingrar
uppför armar in i hjärta
de ser med hjärtat det de ej såg
hon ler i kärlek – anklaga er
icke
hon ler i mildhet i det hon tar
steget in i intighetens andning
kobrors
utspända
huvudvingar
flätas samman
vakandevalv
med visdomslågan
inom
de hör stormarna
de blodiga händernas slag
de hårda stampen
av otyglad vrede
brinn
vackra
låga
in i tiden
in
*
livet är ej ett tärningsspel
är ej prickarnas urgröpningars
antal – svarta hål –
och är livet ett tärningsspel är
det
det exakt avvägda i din hand
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar