himlarna bär dig på sina axlar
jord
gjord
det stora turkosberget
i himlarnas skogar
sjöar
skänker dagen blå
ädelskimmer
kan du ej sova
barnet mitt
minns att dina ögon längtar till
det blå
du blickar in i
turkoshavets klanger
även detta hav
behöver vila
så slut dina ögonvingar
runt dina ögon
*
det stora trädet släpper en frukt
i en hand
handen kan vara
en hand en tass en nos en näbb en
mun
inmundigandehand
in mun dig ande hand
frukten sände sänder doften eller
var det är det fågelns vingar
eller var det är det biet flugan
eller var det är det sländan
fjärilen vilken rörde
rör i grytan av luft
alla dessa händer de är alla
delar frukten sinsemellan
inmundigandes frukten i lugnros tystnad
det var som om
är som
som
om
frukten skimrade genom dem
skimrar genom dessa
och de åt
de äter
och äter ända in till
kärnhuset
nu lägger de med gemensam
i gemenskap kärnhuset i jordkupa
först höll de
håller de alla kärnhuset i
händerna
beundrade
beundrar salarna rummen
de skira väggarna
sådor sånor membran
honungsvita
andas
tack
sanna
vem skapar din skönhet
ut ur kärnhuset kommer silverstämma
viskar till dem dig
dina ögon
möter
mig
hur skall jag vi kunna
sänka dig
lägga dig i skymundan
gör det
ni skall se
nu lägger de med gemensam
i gemenskap kärnhuset i jordkupa
helt nära trädet det stora trädet
vilket släppte frukten
de kan känna trädet le samt
uppfyllas av
trädets susande
de är nu trötta efter måltiden
bär vilja till att stanna en
stund
ännu en stund hos kärnhuset
så de lägger sig ned under trädet
det stora
runt stammen ovan rötterna i
gräset det mjuka
de lyfter blicken in i trädets
krona
ser tusentals solfåglar i
bladverket innan de somnar
av trädets vaggande hjärta
trädet ler
de sovande är tusenvägars strålar
kanske är jag navet i detta
kanske är de ekrarna i livets
cirkel
trädet ser
det doftar timmer
det brusar floder
det virvlar forsar
mannen är av ålder stigen in i
skönhet
håret är silvrandevitt
ögonen är djupa
kärleks brunnar lyssnande
ansiktet bär sol vind väder
sånger
allvar
liv
armarna är grova
kläderna
skjorta molnvit byxor jordbruna
bältet grönt
hans kvinnas kärlek
ett förkläde av garvat skinn bär
han
han vandrar i skogen alltmedan
han tyst förtäljer träden
det han av sikt bär med
ett av träden ser djupt in i hans
av sikt bärande med
jag hjälper dig i detta
han bär en yxa med
hugger så som endast den mannen
kan
varligt ned trädet
alltmedan han förtäljer skapandet
de har framför sig
trädet lägger sig ned med en lätt
duns
han skalar trädet från grenar
kvistar
samlar allt det samt drar det
till boplatsen
återvänder med remmar samt drar
stammen till boplatsen
han klyver han gör band av träd
han gör ekrar
han gör nav
han arbetar i ljuset av sikt
han sammanför delarna
slipar putsar
mjuknar
lenar
och hjulet är klart
inte helt klart
han beger sig till berget
det berg vilket växer helt nära
lägger handen till
stör jag dig min vän
du stör ej
hur är din fråga
mannen förtäljer det han av sikt
bär med sig
förtäljer hur han sett
stjärnvägar
solens strålar
vagnar vilka dras av
solar
berget ler och en av
bergsväktarna leder honom till glödbädden
där de smider järn
än en gång förtäljer han det han
av sikt bär med sig
klangerna ljuder i bergets
innandömen
smederna av berg tillsäger mannen
att hämta hjulet
han bugar och beger sig lugnt
till boplatsen
hämtar hjulet och återvänder
smidesfolken lägger järnbandet
runt hjulets cirkel
fäster bandet med sju klanger
så
är
hjulet klart
det är ett vackert hjul du har
svarat till
säger de alla ur visdomskällas
djup
nu behöver du en korg eller en
vagn att
avlasta dina bördor från axlarna
så är det och kanske hjulet
svarar mig ur trädet
ur bergets ur allts grund
så är det
susar vinden
och jorden planterar kornet i
hans händer
väl kommen hem
sitter mannen med maka sin vid
elden
de begrundar beundrar hjulet
så börjar händer vandra
de bygger en vagn av
bräder av slanor av kvistar av
gräs
lagom stor till dem
och vagnen visar de skogen visar
de berget
visar de folken av jord berg skog
stjärnvärldar
folken av allt det vilket andas
av det synligt samt osynligt är
vilket
är
trädet ler
de sovande är tusenvägars strålar
kanske är jag navet i detta
kanske är de ekrarna i livets
cirkel
kärnhuset slumrar förnöjsamt
lystrande i drömmande ro
sakta smälter de sovandes
fruktens essenser
begynnandehuset framstår
skottet kvistar
den späda stammen
grenar
bladvandringar
frukter
sommarfolkens danser
vinterfolkens bjällrande
slädfärder
facklors varma rörelser
allt detta sköljer genom dem
allt medan trädet susar i vindens
källa
i morgonblommans öppnande
väcker trädet dem med en droppe
var av gryningsdagg
med klara ögon sträcker de ut sig
ur sömnbladen
hälsade hälsar trädet
alla vägar hälsade hälsar
varandra samt begav beger sig ut på in i vandring
kärnhuset bär de med sig i
hjärtats dröm och därigenom möter de instiger de i dess växande
trädet släpper röda blad till
täcke
snöfolken kommer
snöfolken vandrar vidare
så upplevde kärnhuset
det var något
krypande
kittlande
trädet det stora ler stilla
är du ett ägg i vårvinden
och vips kommer grodden upp ur
jordkupa
grodden gäspar yrvaket spirande
och vips sträcker den hjärtblad
ut
välkommen mitt barn
barnet vänder ansiktet till
trädets ansikte
upplever närhet
den närheten varken du eller jag
jag eller du kan beskriva
de vilka åt av frukten besökte
besöker dem vart nionde årsvarv
det lilla trädet inandas allt det
det stora trädet gör ur hjärtat
snart står de där jämsides med
doftande frukter
till de vilka kommer
*
du måste kunna gå
och ändock bliva kvar
så kom orden i nattens mantrasång
du måste kunna gå och ändock
bliva kvar
bliva kvar i glädje kvittrade
morgonfågeln
stunden måste kunna gå och ändock
bliva kvar;
i den visheten skimrar stundens
glädje
ej stundens sorgestämma
*
minnet
det vackra bladet
sätter sig vid barkträdet i den
storavida himmelskupolens rymd
vindar andassveper lugna stryker
med mjuka handsidan minnets kind
fontänen där i mitten
fontänen bäcken
skänker fukt till
begynnandetorkade kanter
god morgon vackra blad
minnet ler
så där varmt
som det nymornade rofyllda gör
skall du vandra labyrinten idag
undrar
vem undrar vad
minnet funderar en stund
en ilning en pirrning drar igenom
ja kanske kan ske
undrar vem har skapat denna
skönhet
vem svarar vad svarar du
minnet är tyst
i en svindlande skärpa
tråden den röda har jag i min
hand
varför uppkommer då vilsenheten
kanske kan ske
tillåts du ej tala ur ditt
hjärtas källa
andas vem andas vad
du måste kunna gå
och ändå bliva kvar
finnas kvar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar