har du nån gång befunnit dig ståendes
framför en skog
ogenomtränglig
en skog vilken ser ogenomtränglig
ut
och kanske visar den sig vara det
i den stund du ej stannar dig
ser närmre
det finns stigar
detta ogenomträngliga är träd
det ena vackrare än det andra
marken kanske är täckta av
blommor
den ena vackrare än den andra
vad sade du
tycker du ej om skogar
nåväl det kanske är ett
köpcentrum fyllt med bara sådana butiker vilka säljer det ena vackra efter det
andra
vad sade du
tycker du ej om shoppingcentrum
kanske är det en stad i
rusningstrafik med människor i strida strömmar
vad sade
du
sade du stopp
det höres bra säger jag
kanske ser du nu
spädkvisten
den vid trädens fötter
kanske ser du nu
pärlan vid butikernas ingång
kanske ser du nu
barnet
hjärtbarnet
vad är det ogenomträngliga
det är
buren du byggt
vilken låser dig inne
så andas upprepande
oh vackra genomträngliga
det är bara det att du behöver ej
tränga dig inte heller kränga dig
så är det
kanske
kan
ske
*
säg mig danserska i vinden
hur dansar du så lätt över
broarna i luftens hav
säg mig frågande viskning vilka
broar ser du
broar vilka leder mellan bergen
ser jag
ah
de vackert flätade banden ser du
banden av regnbågsfjädrar
dofterna
vilka steg upp ur blomsterbädden
in i molnfolkens händer
är det dessa broar du visar mig
de broarna
jag ser
är de
av regnbågsfjädrar
ögonen mina lurade mig helt visst
se
repbroar svajande i höga höjder
en del med inflätade invävda
bräder
bräder med kvistögon
bräder med åderspann
ja – jag gavs nästan svindel
i det jag slöt ögonen befann jag
mig där på en av broarna
floden brusade vild under mig
det var som
som långa tungor
armar greppade efter mig
så öppnade jag ögonen såg att jag
ännu ej tagit steget
säg mig berättande ur frågande
viskning
blåste dina ögon dig toner
ur en
lur
säg mig
hur kunde det ske
kan ögon blåsa
oh – danserska i vinden så var
det ej – så vackert det skulle vara
en snäcklur, en regnbågssnäcka
ja – det skulle det ha varit
det var så; ögonen spelade mig
ett spratt
villa – villa – bort
danserskan i vinden log pärlande
jag vet jag vet jag pärlade
litegrann – spratt
spratt; det instrumentet har jag
ej hört berättas tidigare. kan verkligen ögonen dina lura dig
eller spela dig ett spratt utan
din medverkan eller kanske var det så att du i en stund av svindel miste din
medverkan
och så blev du en mistlur vilken
väckte dig ur skräckens gap.
du frågar hur jag kan dansa så
lätt i vinden över broarna i luftens hav
jo jag vet att
broarna är flätadevävda i
medverkan
säg mig berätterska ur
frågevinden
vem har lagt broarna över
jordevattnet
det kan jag ej svara dig till
så låt oss sluta våra ögon
tillsammans
stiga in i broarnas vävande
fråga dem
se bilderna dessa
målar
vi slöt våra ögon tillsammans
steg in i varandra
hörde träden viska
först mumlande
luften vibrerade av essiska ljud
upprepandes s
rösterna stillnade och blev till
ett allt tydligare mummel
träden såg oss
tog oss in
vi lade oss ned
utan att nudda vattnet
och vattnet rörde vid oss med
färger
ljusdanser vilka färgade våra
stammar
vi greps av upplevelsen
vi är glas
vatten
vattnen log och vi var i den
stunden vatten
hovar ljud
tassar smekte
rötter kröp
allt närmre
ryggade inför djupen med ögon
fyllda av längtan
han med händerna
trädens lyssnare
svarare kom
längtans ögon bad honom
hjälp oss
han satte sig där lutad till en
sten
vilken viskade in i hans ögon
kom så flyger vi
så blev det
de flög i vida cirklar
överallt såg de rörelsen av
vandringar till vattnen
så återvände de
satte sig ned och tecknade i
sanden med slutna ögon det de sett
vad såg du vad såg ni
kan hjälpen komma
den kommer
den kommer
hav tålamod
mannen vände blicken in i skogen
ett av träden steg fram
det är min vilja att vara
mannen bugade sig och fällde
trädet
han avklädde trädet grenar
kvistar,
det vilket benämns vara ris
vilket är kronan
rötterna
trädets rötter levde vidare
så gjorde trädet
i sin helhet
han klädde av trädet barken
han sågade
han vägde
han målade varje bräda
vit
vattnet
rullade sig samman till en sjö
ur havet
ur floden
ur bäcken
mannen lade tvenne bågar av trä
över sjön
han fäste plankor
bräder
byggde ett vackert räcke
det benämns snickarglädje
kanske bromästarglädje
han såg bron
det är gott
det är gott upprepade bron
i sjön syntes hjärtblad stiga
fram
ur hjärtbladen knoppar
ur knopparna lotusskålar
sjööga krusades av en rörelsevind
tvenne lotusskålar
bildade en
så bjöd bron dem alla att
uppfylla sin längtan
och mannen
mannen satte sig vid stenen
såg dem vandra vida i enhet
vi hörde träden viska
steg ur varandra
öppnade våra ögon tillsammans
nu
vet vi svaret
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar