jorden
är
ett levandepulserande hjärta
släck ej glödbladen
i dina händer
den stora snäckan ljuder
livsspiralens stämma
mussla breder ut vingar av
pärlemor
den stora musselfågeln
skalvingar av pärlemor
lyfter slöjan av det gjorda
i ljuset av
uppgående sol
regnen föll mjuka
fjäderlätta i natten
i gryningsöga glöder markerna
den stora fågeln bär en pärla
i sin näbb
ja pannan är lutad bakåt
ögonen är bergens djup
näsan är en böjd
näbb
munnen är linjen av hjärtats
vagga
den stora fågeln bär en pärla
i sin näbb
blå är hennes färg
gaiapärla är hennes namn
av havsvindar andas du
skogars bergs dalars slätters
allts är
haven sjunker undan
klippor drages samman
runt det väldiga bergets fötter
synes vida utbredda kjolar
av jord av sand vågor
berget är ett träd
med vida rötter
stammen är vit
bladen är purpurröda
eldvingar solfjärilar
hjärthalvor rör vid varandra
och trädet talar in i det vilket
var vinden
det vilket är vinden
klipporna är barken
inom stammen
pulserar havens
strömmande stämma
och detta träd bär hennes
andedräkt
vid foten av detta träd synes de
vakande över rötternas
välgångsklanger
*
se fjärilar i luften
bokstäver bokstäder
stavar bokfjärilar
se fjärilar lyfta orden ur
kokonger
*
träden släpper gördeln barkgördeln
i gryningselden skimrar vägarna deras
vita
folken vilka bär kristallstavar i
sina väktarhänder
andas – andas fågel vit i
smaragdhavs blå safirdröm
*
han hade länge suttit där vid
brunnen
brunnen mitt i staden i torgets
mitt
så länge hade han förblivit där
att folket trodde han hörde till brunnen
var en del av brunnen en staty av
stenmakarens händer
han åt ej
han drack ej
bara
satt
helt stilla
nåja ibland andades han djupt in
folket kanske trodde det var en
uttråkad suck
så var det ej
det var en skälvande
aktningsrörelse
han simmade med haven
det var en sådan skälvning
träden gör i det vinden börjar
röra vid ett löv in i hela skogen
han susade med träden
det var
det
är
brunnen var lagd i en mycket
vacker stenmålning
ring till ring till ring
han följde obemärkt för de
förbipasserande
huru stenarna låg
sanden jorden i springorna
såg här och var
var och här strån kisa in i
solvinden
såg huru stenar skiftade färg i
väder och vind
de plägade samtala med varandra
och han fick höra stenarnas sagofärder
detta bekräftade sakta det han
begrundade
det växte av en kärna upp ett
träd invid brunnen invid han
trädet fläktade honom
trädet talade ofta med mjuk
stämma till honom
kanske är trädet en pil en tårpil
en asp en hassel
en palm
du är ett träd
kanske äpple körsbär
rosenträd
du är ett träd av sällsamhet
mestadels var de trädet och han
vindstillstysta med varandra
regn föll
han såg dropparna
ringarna
han såg vattnet
huden knottras
kanske är dropparna
fingertoppar knoppar småstenar
korn grus pärlor
dropparna bredde ut sina höljen
vatten är du av sällsamt slag
ringar
ringart
ringar
han såg vattnet skifta färg med
väder och vind
ändock är stenarna stenar
vattnet vatten
trädet träd
jag är han
vi är i dem
vi är och
ändå med i varandra
han såg mer – följde sagornas
berättelser
stjärnorna planeterna måne sol
så många gånger såg han träden
avkläda sig
knäppa upp släppa barken
stammar skimrade vita
ändrade färg i väder och vind
träödens ådror skimrade genom
huden
stammarna vart färgpanoraman
han följde rötterna
kronorna
ringar
ringar
han insåg att allt var och är så
mycket mer – vida
i betraktandet av begrundelsen
klarnade hans ögon
trädet skakade grenarna lätt
droppar gnistrade i hans hår
brunnens vatten krusades
stenar skimrade
fuktade
droppvåta
han skakade på sig med ömma
händer inifrån
sträckte ut armar och ben
folket runt häpnade
dock ej länge ilade i bråttompass
vidare
barnen stannade
barnen kunde höra hans stämma
så många sagor hade han skänkt
nu skänker jag er
den vackraste
se
barnen såg brunnen vika ut vingar
trädet blev ett skepp
stenar klippor
klipporna omfamnar havet
det hav vilket bär skeppet
i vilket han seglade in i livets
äventyr
så vidavackert i skönhet
*
är icke livet solen vilken rör vid droppen
månmoder vilken rör vid droppen
tindrande
ögonblick
ögonsnuddar
ögonnuddar
molnfärder
molnfärdare
är inte livet ögats lins vilken rör vid droppen
pupillmöten vilka tänder
stjärnhav
tindrande
ögonblick
är icke livet den åldrade handen
fårad av floder av grödor
vilandes i en slät hand
ögon vandrar
jag är redo
jag går nu
god resa önskar jag dig
fönster öppnas fågel flyger
in i molnsfärer
tindrande
ögonblick
är icke livet
varpens trådar
solvögats insikt
kammens rörelse
skytteln kanotens färd
förmak
kammare
möten
mötesregn
tindrande
ögonblick
vid sjön av de stora havet
sitter ett barn
hon sattes i sin drömskål
näckrosen
lotusens regnbågsfärger
såg haven andas
såg träden andas
såg skogar ängder
ja detta är skönhet
barnet vände ansiktet in i ansikten
min tillit är hos er
de slöt sina dörrar
barnet
blev
en närvarande i frånvarande
älskade varats skönhet
hörde hjärtsången ljuda
visad
dold
såg strömmarna
kunde ej förstå
varför
viskade
var
för
ord uttalades
barnet ser ringarna på vattnet
ser ringarna i träden
ser in i uttalarnas ordögon
ja
vem är jag
och varför tillåter jag er detta
jag tillåter
och genom edra ord
blir min upplevelse
jag är
en lögn
kan ej svara er
i den vilken är er å sikt
detta
lägger jag ej på er – jag tillåter
barnet målade i ord i färger
kläderna blev mer och mer gapande hål
hon såg in i hålen
i origot
är detta
min dröm
jag kan icke lägga skuld på andra
jag hör floden stilla
kommen ur
forsarnas dånande stämma
flodens vattentrådar väver mantel
av regnbågsljus
vassens plymer rör vid varandra
gräs blommor träd
växters
rötter väver förenande
nät av samhörighet
nät av sagoregns pärlor
hjärtblad gror i solvinden
stegen har tystnat
du är
över dig
given
given över dig
vindblomma
lyfter
ansikte
till barnet
övergiven är du ej
given över dig
är ditt hjärtas sång
över är icke över
är ej trampad på
över är under
under är över
allt är inom
inom är ett
ett är allt
jag ser i ansikten
bilden av
mig själv
och jag skälver
vandrar till floden
tvagar min klädnad
upprepandes tills inte en tråd är synlig
tvagar min hud med sand
tills inte en tråd är synlig
så är jag ren
skulden kan jag ej lägga på andra
för signaler
jag sänder ut
hon frågade
vem är din familj
alltet
universum
haven skogarna
floderna bergen
fåglarna i himlarna
allt det vilket rör
berör
min släkt är
de vilka tog emot mig
de vilka skulle leda mig in i detta
är mina biologiska föräldrar broder syster
är barnen vilka valde mig
är barnens barn
så vad är ditt sociala sammanhang
däri jag är delen i helheten
i familjen
med singel grusar de vägar
singel, singel
vem är
vad
är
singel
varför talar du ej med mig om frånvaron
av de vilka lämnat
om smärta
om skilsmässor
varför ser ni endast mig med en vinge
den andra vingen var er vän
är ännu er vän
vi var tvenne vingar
svävade i skönhet
något brast
fåglar kan icke flyga med en vinge
se jag bär två vingar utan en
alla dessa kryptiska sår
trasselnystan
ändå
hör jag hjärtsångerna
aldrig stillas
så är vi i livets cirkel familj
och cirkeln är ett öga
med irisfältens blå himmelsmantel
smeker lenar huden
så är vi ekrar
stjärnvägar
i mitten andas
nattens origo
stig in i
stjärnrosengården
på vägen till
de stora stenarna
syntes röddamm virvla
hördes skallror
av sköldpaddsgåvor
syntes fjädrar givna andas
pepparögon genomborrade soldimmans
rökmoln
bara fötters puls hördes
ansiktet kom närmre
lyfte handen
tände kvistarna
varvid jag inväntade
den vilken kom
han såg djupt in i mig
håret var vitt av snö av spindelnät
huden bar alla jordens färger
varför säger du ej behoven dina
har det kommit så
att behoven är smutsiga i människomun
har det kommit dit att de ej är tillåtna
är endast begären
människans tillåtna
säg mig vilka är dina behov
behoven har jag lindat in i siden
i hjärtats tempel andas de
ännu
svagt
han sade
jag tillsäger dig
öppna templets portar
hör fjärilstoner ljuda i vinden
så var han ej mer
jag såg en spindelväv av sällsam skönhet
röras av vindmoder
rösten låg stilla runt mina axlar
och var gång jag förnekade min stämma
höljde han mig
viskade
var är
du
barnet
steg in i kvinnovarat
floderna virvlade
stormarna drog och slet
slagen haglade
huden revs av
taggtrådsfingrar
barnet såg in i deras ansikten
älska mig
älska mig för och i den jag är
hon försökte vara dem till lags
de slog ändå hårdare
hon kröp samman
såg stormarna
såg slagen
såg allt
jag är så trött på att försöka leva
livet är så vackert
haven blommorna ängderna
allt vilket växer vilket gror
människovärdarna
djuren
allt vilket flyger simmar går
kryper krälar
rör sig
jag vet i mitt inre hur jag kan leva
ändå är jag i min mussla
så trött
jag lever bredvid
människovärdarna
barnet satt vid sjön av havet
såg trollsländor
röra vid ljuset
såg hjärtbladen
hörde vassen susa
såg stigen vilken ledde uppför berget
hon vandrade stundligen uppför stigen
till månsilverdalen där uppe på platån
badade i månsilversjön
talade med sin sanna moder
och stenarna var hennes vänner
är hennes vänner
och träden
och
och
hon vandrade
nedför stigen
till tjärnen
flätade en korg av späda kvistar vilka träden
skänkte henne
en korg en boll av fjärilsljus målade hon bilder
hon steg in i korgen
vred om nyckeln
nyckeln bars av en sällsam fågel
lades
i nyckelbergets
vingar
och fågeln slöt
vakande
vingar om berget
inväntar ett hjärtas röst
hon viskade in i vinden
här är tjärnens vatten
låt detta vatten föra mig till
sjön av havet
och vinden svarade henne
och tjärnen strömmade korgen bollen
in i sjön av havet
där i sjön
lever en näckros med slutna blad
endast hon vet
vem däri
är
böckerna vände bladen
du tänker det du önskar dig
så har jag tänkt
ändå ser jag att jag måste ha tänkt fel
det finns ej fel säger ni
böckerna fladdrar
tänk dina
tankar
tänk
tänk
det du önskar dig
och jag frågar tyst
varför skall jag tänka det jag önskar
de goda vet vem jag är
vet mina behov
vet min väg
så varför räcker ej
tilliten
och just den
tilliten
stukades
av hårdahänder
skulden kan jag ej lägga på dem
det är jag själv
vilken är
trött
och de säger att den vilken ser
verkar i kärlek ej blir trött
så åter är min fråga
vem är jag då
och det är sant att relationer skapas byggs
rörelsen enar
läranden ansiktens tillit inom origots
närhets eteriska röst
i rösten svävar vita ark
i rösten svävar vita ark
arken viskar
ritningen kan ej
göras före i
denna
arkitektur
denna ritning är skapande
i tempelskönhet
relationer
detta är ett av livets grundämnen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar