du är
en trädgård
en
levandevacker
trädgård
säg
mig
är du
ett växthus
jag
ser hus resas
väggar
så har
det gjorts
så
stiga de
alla
över
sina trösklar
jag
ser trösklar
ser
pussel
hur
bitar slits isär
ser
samtidigt en bakplåt där kakorna flyter samman
de
säras
bitar
från den enas väg blir kvar i den andres
varje
kaka skulle ha en rund form
en
cirkel
nu är
det fransade kanter
det är
ett blandande vilket ej var viljan
jag
kan se världskartan
länder
slitas isär
detta
är pusslet
allt
sönderslitande
ser
bitarna
även
kakorna
lägga
sig till rätta
glida
mjukt in
sida
vid sida
återuppstår
helheten
igen
nu
så
stiga de
alla
över
sina trösklar
in
genom sina dörrar
stänger
om
sig
sig
så är
vi hänvisade
till
vår enskildhet
i en
helhet
i en
helhet vari slutna dörrar
ej
finns
detta
visar monsunregnens klara skärpa
däri
klippor
rasar
samman
stränder
faller
allt
för
enas
samtidigt
står sandstatyerna
visdomsbärarna
kvar
moaier
andas
mana
blickandes
in i haven
däri
himla
däri
vattenhav
omfamnar
varandra
du är
en trädgård
lev
djupt med den bilden
har du
någon gång ömt – varsamt borstat bort jord från växtrötter
då vet
du att du möter de ytliga
samt
kan i ditt inre se dem förgrenas
sjunka
djupare
eller
stiga in djupare
du ser
rötterna
denna
väv och vet därmed
att
din trädgård är
rörandes
vid
flätandes
med
vävandes
med
trädgårdar
är förbundna med rötter
du är
en trädgård
vildmarken
är vacker
är den
en gång född skapad i vildmarkshjärta är den vild
därmed
självrensande
sägs
det
fråga
dig hur många skogar marker
det
existerar däri människan ej sått sina fingrar
ser du
fåglarna i träden
de
andas sommarriken vinterriken
i
luften svirrarsurrar föda
i bark
i blad
en
människovind utfodrar fåglarna i vintern
vi
behöver ej mer söka vår föda
vi
behöver
ej
den
kommer till oss
vildmarken
var en gång vild
fri
människorna
levde med vildmarken
lyssnade
fråntog
ej
livsfrön
människovinden
drar förbi
lämnar
de hungrande fåglarna
människan
kom för att se för att lyssna
bli
ledsagare ej övertagare översittare
ser du
barnet
i sig
har barnet viljan att gå
att
röra sig
det är
själens ”inplanterade” vilja – ej tvång.
barnet
söker utan att söka vägar
finner
utan att finna vägar
barnet
tar ej genvägar
för
den vuxne kan det verka omständligt – för barnet är detta skönhet
och
barnet stiger in i rörelsen
det
finns vuxna… människovindar
vilka
är vinda i ordets negativa laddning – pol
de gör
åt barnet och varför skall barnet då det landar framför barnet
barnet
behöver ej
muskeltonusen
slappnas
förtvinar
så var
det med fåglarna
och
allt detta skedde ej ur ondska eller illvilja
det
var godvilja
det
var ur godmening
hjälpmening
och
gränsen mellan frivilja samt ta övervill är mycket mycket tunn
är det
fel att städa i vildmarken
det
finns inte fel
vildmarken
är åter ett läragåbarn
hjälparhänder
behövs
fåglarna
är läragåbarn
hjälparhänder
behövs
i
avvägd – lagom dos
fråntag
icke livet
livet
det
går att leva livet utan att leva
i begynnelsen visade skogarna markerna alltet
människan hur hon kunde sköta sitt hus sin kropp
sin
livsstig – kalla det öde om det känns lätt att förstå
ödet
är ”inplanterat” av ditt hjärta i himmelsgungan satt du
gör
det vägen tråkig
inte
alls
vem
väver en tråkig väg
däremot
är det så
att
ödet är själens vilja i andens ljus
och
var gång du försöker undvika manandefoten
så
reser sig din inre obändiga vilja vilken ser ditt bästa
du är
en trädgård
i din
trädgård behövs dina rensarhänder
sår du
för tätt slokar sådden
en del
frön behöver försådd i kruka samt sållas
en del
har behov av att du kupar jord runt
i allt
detta arbete finns behovet av ditt lyssnaröra
din
lyssnarhud
du är
en trädgård
denna
trädgård har behov
vilka
du svarar till
det
har alltmer i denna tidsanda blivit modernt med trädgårdstäppor
varför
är det så
kanske
trädgårdstäpporna
åter
talar
till människan
vilken
blev en människovind
vilken
kvickt drog förbi samtidigt som människovinden
knöt
bojor av betong runt sina steg
tidsanden
löser bojorna
viskar
timande
se
se
hör
med
din hud
med
dina fingrar
med
den
du
är
tidsanden
såg människovinden alltmer bli en sjunkbomb
imploderande
med
andra ord
en
gång talade vildmarken – alltet till människan
detta
för att människan skulle se vägarna – gemensamvägarna
människan
såg – såg vinstmöjligheterna vilka stockade vägarna
hon
blev en flyende människovind
lärdomen
visdomen i kärlek given var i denna vind
vildmarken
– alltet var i människan
i
detta nu
har
visdomen visheten lagt vingarna armarna
runt
människovinden
allt
är
i det
det var
i
begynnelsen
tidsanden
löser bojorna
viskar
timande
se
se
hör
med
din hud
med
dina fingrar
med
den
du
är
*
i
magmaflodens
bergsströmmar
kan du
höra
ditt
hjärtas röst
i
berget
vid
askens
vida
rötter
i den
röda
sandens
fjäderkorn
kan du
se henne
vattna
markerna med tårar
av det
de ej hörde
hon
renar tårarnas
innebörd
vattnar
ur
silvernekärl
den
röda sandens
fjäderkorn
askens
rötter
spirar
i
berget
vid
askens
vida
rötter
i den
röda
sandens
fjäderkorn
kan du
se henne röra
i den
stora solkittelns
stjärnjärn
meteorjärn
däri
hon tillreder
sommarrikets
gåvor
doften
stiger
in i
askens
varjeblad
hennes
händer
famnar
solelden
i
månskäras fullbordade
cirkel
*
(tillhand)
hon
lägger handen till
varje
träd
fryser
i den
tunna spindelväven
drömmer
dig
hand
ömt
över min
höljevinge
för
mig
in i
färgvärldars
toner
lyft
mig ur
regnvävsgräsets
tyngd
fryser
i min
vemodsäng
*
ack
himmelsvind
slut
mina ögon
in i
sfärernas
källor
lägg
handen din
över
min
för
mig
in i
färgvärldars toner
hon
lägger handen till varje träd
viskar
tyst
frågan
lyssnar
in
vid
randen däri skogen suddas ut står hon stilla
stilla
i
fruktlunden
hon
lägger handen till varje träd
viskar
tyst
frågan
lyssnar
in
vid
randen däri fruktlunden suddas ut ser hon
ser
hon solen
sakta
sjunka
inbäddad
i
glödande
molnstrimmor
aftonmantel
andas
sammetsblå
en
strimma indigogrön
lugnar
hennes oro
ängen
glimrar
en båt
stiger ur dimstråkens toner
nuddar
hon
kan höra
vatten
är du
ej längre
ängen
är du
nu
sjö
det -
är – jag
stig i
båten
i ro
förs
hon in i
vad
och var
båten
stannar
lägger
an
stig
ur min
hand
hon
stiger ur
ser in
i sina händer
däri
trädsvaren nu växer
du vet
vad
du
kan
med
bara fingrar
tillreder
hon strängarnas fäste
spänner
regntrådssilver
i
nycklarnas händer
i
midnattsblås
djupa
grund
spelar
hon gråtande
sitt
hjärtas tystade sånger
vinden
kan höra henne
spänner
gryningsduk av de vida fälten i rosentempel
lägger
handen ömt
över
hennes
för
henne
in i
färgvärldars toner
lycklig
är jag i denna flyende stund
fly
mig
ej
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar