den 24 augusti 2012

vågen ifrån östanom

vågen ifrån västanom

vingspetsar nuddas

i cirkel andas

vem är du fågel ur hav

det svaret

vet du

i det havsvinden lyfter

världstillvaron är en gåta utan vingar

gåtan är den utslagna rosen blå

ödesfåglarna lyfter drömpärlorna ur ödesträdens kronor

de pärlor floderna har släppt in i dem i de stigna regnen

den visste precis hur förfaringssättet skulle ske

först provade den med att lossa barken, bara lyfta litegrann.

därigenom upptäcktes det ej så lätt.

hon blödde dock ej tillräckligt för att den skulle kunna uttyda

den såg dock att hon stannade och det var ju bra

den återkom gång efter annan tills den

såg att hon smält motståndet

om än bara synligt

den såg himlar glöda

såg hösten glöda

såg tillkommande värme

tog en spik av järn

en rostig spik av järn

stack in denna i henne en rostig järngadd

spiken hade ej avsedd verkan ty den avgav järn

gav hennes blod näringstillförsel

spiksättaren viskade till henne med knarrig rostig röst;

hör du nattens sånger, hör du så vackert en man sjunger

så vackert vill jag sjunga för dig

så sade den men den

sjöng ej

hon log med ömhetens ögon

den vill mig väl

den vill ej skada mig

töckenögd är den dock

den var inte helt nöjd

hon såg på honom ibland

så där

underligt

den tillverkade nu en syl med vriden spets

en liten borr en korkskruv med vilken den gjorde först små hål

det kan resultera gav ej de resultat den såg fram till

hon blödde fortfarande ej tillräckligt

även om sylen fick henne att vrida alla misshälligheter över till sig själv

den studerade hur den ytterligare skulle kunna

utan att för den skull ta hennes liv av daga

den ville ju gärna ha den där goda saften

den hade ju och såg himlar glöda

såg hösten glöda

även om det verkade sina

hon blev alltmer

böjd

det den ej visste var att det går ej att tömma utan verkan

hon lade sig helt stilla och den lämnade henne

nedlagd i frågebad utan svar

hon böjde huvudet

inåt

detta för att ej dränkas

så fann den det den sökte

det den fann

skimrade dens ögon

det såg att

hon

 var ej borta helt

det visste precis var sylen skulle stickas in

den hade varit för grund tidigare

därvid blödde hon så pass att det gick att läsa

det log och såg henne tunnas ut

den log

slukade girigt

det skedda

och förunderligt nog svällde den upp och det sloknade alltmer

hon

vad skedde med hon

reste hon sig

eller rann hon bort

förtvinade

tvinade hon

eller tvinnade hon

själens trådar

hårets kluvna toppar

hoppets

vita lilja

talade hon med väverskan

hon vilken spinner ansiktsnäten

detta var ej första gången detta skedde

hon slöt svarta vingar om sig

av behov

kanske blev hon en

svart svan

kanske blev hon en korpvinge

en svart häger

fjäderskruden skimrade

i djupa färger i det svarta

hon såg skönheten i det den samt det funnit

dock hade den i brådskans överflytt glömt ta med sig skruven

vilken påverkade henne starkt

hon andades skuld

vilket hon klart å ena sidan insåg att hon ej borde

ty den skulle sakta dränka henne

å andra sidan var hon är hon

en av dem vilka bär

skulden av det

gångna

för att lyfta oken av

skuldror

den och det strålade i glans

och svällde över bredderna

överröstade

 sångerna

sångsvanarna flydde

tranorna flög vidare

svällandeljuden

skar illa i

omgivningen

det den det

det ej visste är att fåglarna i träden

ödesfåglarna lyfter drömpärlorna ur ödesträdens kronor

de pärlor floderna har släppt in i dem i de stigna regnen

hon håller ett öde i sina händer

de håller öden i sina händer

fåglarna i träden vet vari floden vänder ansiktet

ärpärlor kan ej döljas kan ej spräckas kan ej rispas

lyft dina pärlor

jonglera med dina pärlor

du skall se att dessa faller tryggt in i dina händer

du tappar dem ej

du missar dem ej

hon ser glasväggen av kristall resas

hon ser panoramabilder

svävande

talar med väverskan

hon vilken spinner ansiktsnäten

hon följer linjer suddiga

ännu ej stigna ej trädda

linjer tydliga

linjer avskurna

hon ser sin själ lösas upp

ser syftestonerna andas färger

vem släpper in allom envar i huset utan knackning

frågar hackspetten med bröstet rött i trädet det västra

ödet är en vacker pärla

i integritet

intighet

hon ser väggarna

av kristalls

integritet

knacka med din milda röst

höga se sopranvälden spräcker

hon ser händer vilka försyndat sig mot ödets integritet

ser väverskan hon vilken spinner ansiktsnäten

laga trådar brustna

avslitna de vilka var i ärs mening

meningen andas mjukt in i hennes ögon

hon ser begynnelsekorn

barn

livsimpulser

intentioner

avgiva löften

skriva kontrakt med sitt hjärta i himlars floder

ser inspirationens stjärneldar

tändas

i nattens mörker

ser linjer avskurna utifrån

instormanden utan knackning

vridande

omvridande moment

smärtor besvikelser kaos kriser

ser hur folk strider mot

sitt hjärta

alltjämt skriandes;

så här ser jag

hon ser egnavill

 brytas ned för att släppa ut giftet

allt virvlar

i monsunregnens flöden

i tornadons öga

i trombens strupe

trombonen av silver tager hatten av

guldtoner ljuder

i ökenstormars hetta

så vill jag sjunga så vill jag sjunga

man av världar

lyssna

tystblad vilka faller

hennes hjärta nynnar mjukt

släpp taget om det vilket steg ur

vilket ej kommer

tillbaka

till baka

gadden vilken stacks in varar det uppkomna såret

barken min sargades vad suger mig ur

fåglar av vind av hav av jordar lyft mig till den vilken helar

shamanen av de höga skogarnas frid

vilken lever vakande på bergets topp

han vilken bär den höga staven

med skallror av

medhavda

korn

shamanen med djupdykande ögon

med vingar av guld i solens tvagan

med hud av brons

med hår av korpars svarta

i stunder av dessa snömantlars vita gnistrande

med stämman så klar så ren

av istappstoner

vilka

rodnar vid berörelsen av

hans insikt

lyft mig

till shamanen vilken kallat

vilken kallar

mig

till

fåglar av vind av hav av jordar svarar

hon lyfts innan lågan slocknar helt

shamanen böjer sig över henne

ögonen omfamnar hennes

spröda livsstängel

du är väntad

hans händer följer hennes jordelinjer

handen stannar och varsamt lyfter han gadden ur

han kysser såret rent

med en droppe

ur istappens

varsel

tystblad faller du steg in i svarta vingar

du har överlevt

kommit dig

igenom

säg mig vilken är den historia du berättar

är den riktad mot dig själv

eller

vänder den

ditt

blad

hon levde i ett hus byggt av vertikala stenblad lagda

horisontala stenblad lagda

i sprickorna höll skärvor malda av skålar fuktade av flod

höll sand

höll jord

höll gräs väggarna

samman

byggda runt stammar

i byggandet hade träden spirorna fört samman eller mer korsat stammarna

taket var därmed rundat liknade skogens salar i vilkens närhet hon levdelever

taket var av gräs, över allt hade hon med lera vit målat huset kojan boningen

dörr fanns till ingång till utgång

rökgång eller ett rökhål fanns det

origo blickar ut i stjärnvälvda städer

golvet var det golv är hos henne jord

i ett annat tidsrum var boningen mera fyrkantig ändock rundad

rundad med hjälp av byggmaterialets medföljande linjer

det fanns även dörr naturligtvis nu var en tröskel där

fönster fanns

så var boningen i en stund

haven sköljde

boningen steg fram nu med tätare struktur

med mer lås och bommar

med indelningar

det fanns så många regler

vare sig boningen eller hon kunde friandas

andas fritt

det var en vacker boningsö visst var det

omgiven av dofter

skogar marker

stenar

i detta skede är boningen fallande

hon huttrar ofta

vill ej stiga upp ur bädden

därmed faller

liknar boningen mest ett

ödeövergivet hus

vinden giver ej upp

stör henne ideligen

regnen giver ej upp

stör henne ideligen

vad säger de

det vilket faller stiger

det vilket stiger faller

lyss till

ödesfåglarna lyfter drömpärlorna ur ödesträdens kronor

de pärlor floderna har släppt in i dem i de stigna regnen

hon hänger kulörta lyktor i träden

de brustna glödtrådarna vaknar sakta

ur törnrossömnen

pärljungfrun

hon vilken löser tårars bojor

sitter vid källan

mjuka fingrar rör vid vatten strängar

pärljungfru spelar nyckelharpas friljudande

löser upp det flätade håret

tårpilen följer vindens rörelse

sköljer pilbladshår i regndruvors sötma

håret löstes i fria vägar

fingrar flätas till vidjekorgar vari hon lägger pärlor

himmelstårar till skogsmånens silverblänkes brudstig

skogsstjärnor andas vita band

till bruden vilken skrider med slöjans

skimrande fall av pärlor

ur korgar

givna av tårpilen

pärljungfrun vilken löser tårars bojor