det kommer en pilgrim vandrandes
tager pilgrimmas hand
kom
låt oss
sätta oss här
i gryningsträdet
låt oss
sluta våra sinnen tillsammans
sluta våra sinnen
in i tystbladsvingar
bädda sinnen in i lugn
helt frigjorda
från alloro
för det vilket var
och det vilket är
det var en gång
är en gång
en åker
en ängsåker
fåglar kom från öst från syd från
väst från nord
sådde i denna ängsåker ärter
ärter givna av bönstjälkar
stjälkar av
böner
det växer en gemensam bönranka
stängel i himlars höjder
sprungen ur jordeböner
omfamnande
varandra
i ett
fåglarna bad nu
kvinnan
bad nu mannen
vilka levde
ja de lever däri än
i stugan av ris
flätat ris av vass flätad vass
rundad
med givande fönsterblickar
utan rutor
utan glas
utan spröjsar
utan hakar
ändå
värnandeskyddande
i det ilandeylande vindar
regn snö stormar
lugn
stryker hyddans
kojans mjuka
väggar
riset var ej skällsord
vassen var ej knivar spjut eller
spetsar
nej – nej – nej
gåvor var och är dessa
givna av
jag vad tror du
från
golvet
var jordens rena djupa
matta
siden sammet
ja – var det trasa så var det
lump
så berodde detta på vävstolens
sånger
hon väver
flygande mattor
värmer bär stegen
lyfter ur
stiltjestel
elden brann
brinner i husets hjärta
det rykerskimrar ur rökgången
den stora kopparskivan
gongongen ljuder
vida
värj dig
icke
lyft ej värjan till strid
floden strider ej
floden är
strid i
glädjebrus
taigahök
segla
fri
se floden
släppa
spännbanden
hårdas
skärande
lås
fjädrar
bred ut dina vingar
i stjärndiamantsängders
midnattsblå
se
månportalens
vita
ögonpupill
vidgas
dörren är ej att förglömma
en inbjudandevälkomnande hand
undrar du huruvida hyddan kojan
hadehar tak
jo
så var det
är det
av gräs av halm
och kupar du dina händer
så vet du hur
detta tak
är
från fjärran från ser välan kojan
hyddan ut att vara
en bläcksvamp en champinjon
en upp och nedvänd kaffekopp
skall vi spå i sump
läsa livets kartor
inte nu
kvittrar fåglar i rad
rader vilka böjer sig till
sångarringar
så var det ju
fåglarna bad nu
kvinnan
bad nu mannen
vända blicken till åkerängen
ängsåkern lite då och då i nu
till fram
kanske
kan ske
be tistlarna
kvickroten med sina ystra skämt
åkervindornas ringlandeslingrande
bindesrankor
allt detta o gräs
det vilda ostyriga styriga hejda
sig
kanske kamma håret
vattenkamma håret
hålla fingrarna i styr
maka sig lite en aning åt sidan
runt
helt behöver ni ej flytta
vi kan hjälpas åt med bönorna
ärterna
så blir grödan till oss alla
visst fanns det de
vilka skrattade med hesa stämmor
sicket ett tok
tror ni det lyssnar
detta
ogräs
kvinnan och mannen lyfte blicken
in i det
svartskimrande skrattandemolnet
jo si det
vet vi
att det lyssnar
detta gräs har ej mött
välkomnande händer förr
det har bara mött suckar sparkar
och fy och ve
hur skall det veta
hur skall det se
allt är inte synligt
det borde väl ni
skrattande
veta
närma marken finns
krypare ringlare
tassare
flygare
kid
och frändskap
detta gräs
skänker täcke i vintern
vem har berättat det
att detta
gräs
behövs
är
o
gräs
hur kan något uppleva sig vackert
då det bara fnyses över och slås
ned
skrattarna harklade sig
putsade en vinge
så ja
så ja
det ryker ju nästan ur edra
huvudskålar
av tror vi pur ilska
vi skojade ju
bara
lite grann
vi skall hjälpa er att vaka med bönerna
bönorna
ärternas
växande
så blev det
alla följde de bönornas ärternas
växande
här och var i sommardansen kupade
de
jordbladskorn runt rotfästen
gav stöd samt växandeords
andning
stänglarna blev allt starkare
ryggarna allt rakare
nej – nej – nej inte stela
böjliga medföljande medvarande
de sträckte fingrar till
vindarnas fingrar
gav varandra stöd
snart syntes rosa blommor
vita med
och skidor
kom med dem
fjälltopparna är vitstrimmiga
blåisande kristallskönhet
med skidor far de
snömoln virvlar
kinder är röda
spåren
ringlarslingrar sig ned
bakefter
bönstjälkar kanske
stavar stödjer
färden viner
i ystrande
pirrfokus
vid nedkomsten
bjudes de varm choklad vid elden
den röda i snön
så kommer
stunden
bönorna ärtorna är mognavordna
kvinnan mannen plockar
med hjälp av tusenhänder näbbar
klor och
allt det vilket är
gärningsutförare
skörden delades av dem alla
till alloms behov
i aftonstunders
stjärntindrande närvaro
vilken nalkas
så sakteliga
sitta de
kvinnan mannen
vid elden
spritsar
runda
pärlor ur
sommarskidfärder
i en skål av brunröd lera
lägger de sådden
ber fåglarna till
nordan till västan till sunnan
till östan
kom
kom
kom
hör hjärtats sång
bär skörden vidare
bringa såddens
bud
vidare
vidare
vidare
i hjärtvindlingars
åkerängders
ängsåkrar
så kokar de av grödan ängasoppa
bjuder allom till skördefest
det kommer en pilgrim vandrandes
tager pilgrimmas hand
kom
låt oss
sätta oss här
i gryningsträdet
låt oss
sluta våra sinnen tillsammans
sluta våra sinnen
in i tystbladsvingar
bädda sinnen in i lugn
helt frigjorda
från alloro
för det vilket var
och det vilket är
låt oss nynna vaggande stämtoner
in i dem
till det dessa är till
det dessa var
vem är
dessa
pilgrimen samt
pilgrimman
de bär ej grimma
bär de
vingar
falkar
med
skådandeblickens skärpa
med visshetens skådande
han sveper ut med handen
berget öppnar
ögon
förstlingshaven framträder ur
laguner med vida djup
vari urtoner stiger
bergen är höga
himlar är höga
höjder samt djup mötas
jag ber om de förlösande tonerna
de vilka skingrar
ödehedarnas
glömda
stråk
de tonerna skall väcka
ljungens humlesånger
doftande honung
skall pudra markerna med huld
stråken
med de vackra
grusen
med det höga gräsets
sidbårder
skall skimra
ögonfärders
steg
stråken skall ligga
mjukt i hans hand
violinen sända
violers dofter
havet skall
inandas
hedens ödesväg
väckas
ömsint
av
väktarfågelns koboltsblå
fjäderpennor
ödesväg – ömsint danas enhet
varandes älskandes gärning
klippa
klipp ej av de
banden
klippa
vilken bär heden
under
havets
sånger
jag ber om de förlösande tonerna
hon står vid
kanten
med de långa kjolarna svepande
dimdans
elddans
vind
vinddans
hon är urdansens rörelse
han svarar
rörelsens
bjudandehänder
hon inväntar hans närhetsnärvaro
han lägger stråken an
och himlarna gläder sig
i denna stund av enhet
helhet
i helandebjudande vilja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar