hon hade drömt en gång
för så länge fjärran
bort
hon såg på hans drömansikte
som om det var första gången
ur bröstet lyfter hon trenne
skålar med färg
ställer skålar trenne i klippans
knä
lägger händerna smeksamt
fjäderlätt vingberöring till sandstenens sepiaguld
möter bärnstensögon lyftade
seende djupt in i henne
vördsamt ber jag om tillåtelse
att störa dig
mitt barn
du stör ej
hon nynnar den svarta panterns
djupa stämma
ur den ena skålen målar hon
panter svarts smidigrörelser
natthavens svarta vågor
hon nynnar den röda fjäderns sång
ur den andra skålen målar hon
morgonhavens röda vågor
hon nynnar det vita bladets sång
doppar händerna i den tredje
skålen
trycker händerna till klippans
vägg
hennes handavtryck lyser vita på
klippans vägg
skriv mig
min väg
du vilken vakar med floden
med slätterna
hon lägger kinden till klippan
upptas i klippans andedräkt
sätt dig här vid min eld
låt mig värma dina händer
lägg dig här på de vita fällarna
sänd dina ögon fria in i
stjärnvävens nät
låt oss drömma dina stigar i
inremod
jag har kommit för att sluta
drömma
en mans panna är fårad
hon sår lavendelbön däri
där han sitter under savannträdet
med djembe
didgeridoo ljuder
spräcker molnen
elefanten sänder
vattenparaplyer över savannens
torka
han hoppar upp till solens berg
snäckskalsbanden snuddar vid dess
ring
klangen ljuder vida
en man följer vägen hem
i byn hälsas han
berätta vid eldarna
det du sökte
det du fann
klippan blev en kvinna
hon helade mina stormar
hon löstes upp
och då jag hoppade högre än
någonsin tidigare
såg jag sandmolnet
stiga in i
molnfågelns vida vingar
han vänder sitt ansikte till en
ungkvinna
hon sade att du är min maka
jag giver dig den vita manteln
jag giver dig den röda fjädern
ditt svarta hår glänser redan av
panterns
vackra skimmer
ungkvinnan ler
och du är min make
kvinnan i berget
kvider
fly icke dotter
lägg ditt huvud här i mitt knä
låt mig borsta ditt hår med
månsilver
jag har slutat drömma
hon gråter
kroppen skakar
med drömmarnas skärvor
klippmodern borstar lugnt
låt elden värma dina händer
sänd dina ögon fria in i
stjärnvävens nät
låt oss hela dina drömmar
dina stigar i inremod
ack låt mig bara vara stilla
klippmodern ler
ditt hjärta känner jag
levandepulsera
du är en del av mig
så är jag en del av dig
i de vita slätternas land
vandrar vi
låt oss lyssna till den vita
hägerns sång
möta bergen där lamor betar
silverbjällrors toner
kvinnan somnar i klippmoderns
lugna stämma
de vandrar dit stjärnväven böljar
hon hade drömt en gång
för så länge fjärran
bort
hon såg på hans drömansikte
som om det var första gången
i en annan plats
i ett tima
är en mans panna fårad
av stigarnas påfrestningar
endast så kan det ske
håret andas fritt
en utslagen nattmantel
med strålande ögon
turkoser är hans ansikte
i sjunde
han bär ländkläde
sitter i stenarnas krets
hennes ögon rör vid fåror
han ser klippor vika ut
rosenbladen
runt hennes hjärta
han känner doften
stiga
in
var är du
i detta
i sömnbladet ler en kvinna
klippmoder viker ut flikar
viskar
här är
hon
de samlas under de uråldriga
aplarna
kronor snuddar lystrande vid
grenar
fingrar flätas för ögonsnuddsstunder
samman i bön
till jordens skälvande hjärta
sepiafärgade bär vita stjärnor
hjortar rådjur lystrar till
regnen nalkandes mognad
molnfolken skrider in
en av hjortarna lyfter stolt
kronan i silhuett till solglöds strimma
brölar släcker kronan rör mjukt
vid hans panna med mulen fuktig
rör vid hans ögonrymd
han sitter stilla obemärkt
låt mig ej störa
han lyfter bambuflöjten in i vind
förs vida
en av hjortarna lyfter stolt
kronan i silhuett till solglöds strimma
brölar släcker kronan rör mjukt
vid hans panna med mulen fuktig
rör vid hans ögonrymd
sandängder glöder ur solhetta
värmen är flimrande slöjor
hur kan värme vara vatten
det kan det
vidvingad seglar in
ungmannen skuggar ögonen
med en hand över hjärtat
vad bär du i dina klor
vidvingad släpper en gren vid
hans fötter
lyfta dig kan jag ej ur hettan
det är ej heller meningen
du stiger in i din man
gör av detta din hjälp
så visade mig träden
ur midjegördel
tar han kniven fram
väger silverbladet i hand
ungmannen minns knivmakarens
visande händer
huru de lyssnade
huru de svarade till knivens bud
han täljer grenen slät
gör ett fäste
ur ländkläde drar han trådar
tvinnar dessa mellan fot och hand
fäster linan
snurrar
snurrar
talar över vidder till
luften vibrerar humlesång
skalbaggesång
vingar av
svanar tranor av hägrar av
storkar
han hör svaret komma
ser åldersfrände stiga fram
ansiktet kroppen äro målade i vit
lera
ländkläde är sandvävt
snäckskal pärlor bär han
i håret följer blå fjädrar
rörelsen av hans gång
blå kolibris
fläktar
luften
ögonen är obsidian
med stänk av guldtopas
huden är mjuk är smidig
ändock
pergament
han bär ett strå i hand lyssnar
till sandens stämma
sticker med lov strået i sanden
här är vatten till din törstande
strupe
till dina spruckna läppar
till dina ögon mattade
droppar trenne
vidvingad svävar vakandes med
två män bugar ur hjärtvärmes
källa med ryggar raka
allt är väl
vi tackar er
de ser en skalbagge vars
rullarhänder mattade
skänker skalbaggen vatten ur strå
de möter en orm vars skallra är
mattad
skänker ormen vatten ur strå
de möter skorpionen vars gadd är
mattad
skänker skorpionen vatten ur strå
vidvingad ser kärlek ren flöda ur
stråets vilja
ur händer vilka ser
ur den ena till den andra
ur den andra till den ena
ena den andra
så är
cirkeln
i ständig rörelse
de samlas under de uråldriga
aplarna
kronor snuddar lystrande vid
grenar
fingrar flätas för ögonsnuddsstunder
samman i bön
till jordens skälvande hjärta
sepiafärgade bär vita stjärnor
hjortar rådjur lystrar till
regnen nalkandes mognad
molnfolken skrider in
ur stengropen med stenbladet till
värn
lyfta de den stora trumman
väcker den varsamt
sången mullrar djup
åska å ska
ska
åsktrumman vibrerarandas
sabeldansare virvlar
elddansare
blixtar
skär revorna hela
regn faller i mjuka slöjor
fuktar jordens törstande hud
hennes sandhud skimrar djupröd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar