allt format har en tidslinje en
punkt
vari det formade
löser upp sig självt
in i oändlighetens
cirkel
har du sett pyramiden
i sandfågelns vingar
huru solen
flödar
fyller varje stenfog
löser rätade linjer
har du sett detta
pyramiden är en cirkel av
oändlighet
allt format har en tidslinje en
punkt
vari det formade
löser upp sig självt
in i oändlighetens
cirkel
detta
dessa fyra är icke fyra
dessa är fem
detta
dessa fem är icke fem
dessa är sex
detta
dessa är icke sex
dessa är sju
fyra vägar förenas samt sprids
samt förenas i mitten
sex vägar förenas samt sprids
samt förenas i mitten
åtta äro nio tio äro elva tolv
äro tretton
stjärnor är vackra i höstens
nalkande närvaro
kompassens nål vet detta
denna medföljer cirkeln
i cirkeln finnes ej början finnes
ej slut ty allt är rörelse
det finns en mening i denna
hjärtros
denna viskar ständligen
i städse närvaro
följ mig i dina vilsna stunder
jag är den vilken dig
viskarropar i mörkret
*
han har smort in sitt ansikte
med leran ur markernas fukt
hon har vattnat stigarna
fukten stiger upp
han skådar
det stelnade ansiktets uppspärrade
fasa
av ensamhetens regn
han skådar ansiktstrofeer
lämnade i sina händer
inser att sommarvindarna
ej är många
kvar
han ser en kvinna fylld av tårar
skimra
hon bär en klädnad djupgul
kanjonens väckta marker röres
mjukt
puman
sandpuman är en ilning
vilken mjukt rör vid hans ögon
hon rör sig smidigt
glider uppför stammen
breder ut sandhuden över
drömträdets gren
hon följer mjukt hans vandring
han skådar
det stelnade ansiktets
uppspärrade fasa
i ensamhetens regn
hans ansikte
randas
insett har han
i det han såg in i sina händer
det han skall läka
det växer en säregen läkeväxt
i den gula klippans
värnad
han viskar visionen till
boplatsen skingras
av gryningsfågels vingar
sol stiger matt ur ravinens
ovilja
malvablomma blåviolett
väcker viljas solhymn
fåglar lyfter okbågar av ravinens
axlar
dina umbäranden äro lyftade in i
ljusdaning
till aum bär anden
ämbaren stänker vattenglitter in
i mattade ögon
luften andas röd ceder
i de stjärnvävda dalarna vandrar
han
sandpuman är en ilning
vilken mjukt rör vid hans ögon
hon rör sig smidigt
glider uppför stammen
breder ut sandhuden över
drömträdets gren
hon följer mjukt hans vandring
i de stjärnvävda dalarna vandrar
han
med de trenne örnfjädrarna
flätade in i hår
den enda klädnad han bär är det
sandfärgade höftklädet
ögonen är
djupbärande
sepiaguld
hans bröstmarker har länge blödit
osedda av honom torkat in
tankesteg river upp
virvlande röddamm
dammrök röd
kvistarna lagda ovanpå
pulskolens glöd
viskar
jag giver ej rök
utan eld
vad andas du
natten är en svart puma
med ögon fyllda av stjärnor
nattmarker andas djupfukt
ur fallnagivna löv från fjolom
i lövbäddar gror är
stenar glider
lämnar hans fotblad utrymme
hans fötter äro bara
giver ej sårkanter
sår sånger till nattens ära
sakta
en rörelse når honom
han vädrar
sandpuman är en ilning
vilken mjukt rör vid hans ögon
trädet stiger fram ur intets
händer
sträcker en gren till puman
vilken mjukt klättrar uppför
döljs av lövmolnens rörelse
hans ögon söker se henne
han ser det han såg
sandpuman är en ilning
vilken mjukt rör vid hans ögon
hon rör sig smidigt
glider uppför stammen
breder ut sandhuden över drömträdets
gren
hon följer mjukt hans vandring
han lyfter elden ur bröstet
hon skyr ej elden
natten är en svart puma
med ögon fyllda av stjärnor
sol sträcker fingrar vida
solhymn ljuder i kanjonens väckta
marker
lätt vind rör vid aspens krona
bladen darrar lätt
han ser kvinnan spinna
sandtrådar
till mantel
av pärlor hämtade ur hav
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar