den 7 augusti 2012

midnattsblå himmelsmantel

höljer ett barn

barnet drömmer

drömstigen

djupt in i berget

andas kol

det vilket rört vid hjärtat glöms ej

stoff till stoff till stoff

lager på lager

stoff i stoff i stoff

utan ände

nynnar hjärtat

rytm

natten är dunkel

är mörk

en stjärna tänds

barnet stiger in

kolet viker ut bladen

ädelsten

strålar vägen

mytisk

ädelsten

höljd i

dunkel

är

livets

blomma

hon viskar

till barnet

du

kan

tända detta dunkel

var är du

var

är

du

*

det bör finnas djup i grunden

i proportion till den vikt vilken kommer att vila på den

däri kan visdomen

själsblomman växa

i ditt tempel vilket står på säker grund

växthus är förunderliga visdomsvisare

har mycket sensibla fingrar

ja

växthus är förunderliga visdomsbärare

vari grundstenen

slår ut i

blom

*

manandefot

de vackra folken

övade smygande steg

gång

från instegets förstlingsstund

modern bar barnet med sig

barnet upplevde stegrytmen

hjärtsången

är smygande steg

gång

för att skrämmas

inte alls

det är för att obemärkt vandra

det vill säga; följa rörelsen

ej skada

smeka markerna med dina fötter

ej störa

vid det vända ansiktet till dig

stannar du

de sömmade mockasiner av vad

av djurgåvor

varför av djurhud

djuren kan

smygande steg

de sömmade ej mockasinerna för trånga

mjuka medföljande

detta för att dina fötter är manandefötter

dessa hör

jordens sång

nära

*

valpen kurade sig samman vid ekens vida rotkrona

det fanns en plats där tvenne grenar rotgrenar korsade varandra, lades omlott

precis lagom för att valpen skulle givas lä

ja – det liknade en grottmynning

valpen luktade blöt päls

regnen for så vida omkring

mer ofta än sällan

och kanske är det så

snörvlade en snuvig smörblomma

att regnen säger oss alla att taga vara på alla solglimtar

ja, kanske är det så nös solvändan

röd solhatt lyfte hatten skakade brätten fria

så

nu slutar ni snart nysa

valpen kurade lätt slumrande med huvudet tätt intill hjärtbo

funderingar klättrade i pärlrader skimrande

skuggiga strålande skymda

i skiften

hon sade

jag hörde henne säga att

vi bär alla åldrar i oss

håller dem i hand

om det är så

så reser vi ständigt

alla tidsresor

då är det ju så att jag håller framombarnets kommandesteg i hand

samtidigt med bakombarnets gångnasteg

samtidigt med nubarnets ärsteg

alla dessa steg

är det mig du ber nära kvittrade steglitsen

i lärkträdets lärkblads lärksång

eken höll sig ännu stilla

även om den hördes le inombords

valpen är långt vandrad i funderingspärlor

närmare bestämt vaken molnseglande

bilderna passerade vävde i oändligvyer

saffransgula fält

bjuder

ögon

se gryningssolen

måla

himlastigen

i djupguld

tingshas

hälsar

tystbergens

skira

vita

sjalar

god resa

önskar vi dig

i saffransgula

klädnader

sitta de i sandtempel

målar med sandens

färger

dagmandalas

sandvind andas

stryker ut

sveper in i

hjärtbilden

en senkommen blåklocka

för valpen åter

rudbeckia

röd solhatt ger huvudbry en aning

skugga

eken rasslar lätt med

lövbärande händerfingrar

så

sade

hon

så är det valpen min

hör du skallen tumla

allt närmre

hur kom du bort

bort kom jag ej

vilsen var jag ej

vad var du då

undrade eken

jag var i behov av

skärpa

sherpas

sherpas kom till undsättning

här vid din rotstam

bjöd mig handen in i drömsvarsvandring

nu

är

pälsen min torr

leka kan jag

allt

det

jag sett med min kull

och nedför kullen rumlar fem bröder fem systrar

gläfsande skimmerpälsar

gladeligen tumlar de

om

nedför kullen

tankekornen flyger in i solland

möter hjärteroten