klipporna sade
sätt dig i mina ögon
skåda mina fränder
där himlar samt hav omfamnar
varandra
ser du havet hör det lyfter nosen
vädrar
lyfter dyker i en vid cirkel
det är sant
rörelsen är i delfiner i valar
i havsfolkens rörelser
så rör havet vid mina fränder
ser du dropparna vilka samlas
vilka är
rännilar
rännilar vilka letar sina vägar
genom sprickor
vi klippor är ej tättslutande
väggslut
vägslut
det går att låt oss säga
dyka under oss
flyga över oss
gå genom oss
tempererade zoner
så ofta har vi talat till
människan
människosjälarna
så slutna vordna
sökt förmedla balansens vishet
de första värmdesljusgavs i
ständigutbyte
det fanns ej behov av yttre
tillkomst
vattnet var magmarörelse
segflytande
trögflytande
kanske vi kan säga
vi kan också säga att det vilket
ni idag säger är himlar var hav
hav var himlar
jämförels3er finns ej tillgängliga
det enda vilket behövs vetas är
att detta var de rådande behoven
det
rådande
behovet
den första mörkerranden föll över
människobröstet
de frös och vi gav dem elden
den andra mörkerranden, den
tredje upp till den sjunde föll över deras bröst
handfästet
fotfästet
tappade de
de levde och många lever ännu i
detta töcken
vi har talat och vi upphör ej
tala
hur talar vi
ja – vi gav dem facklor och de
sprutade eld
vi gav dem klot
ljusklot
käglor att jonglera med
spände linor till lindans
vi gav dem arkitekturen
matematiken
byggandets konst
och allt detta är
våra ord om
balans
det är gott höra din andning
ty din andning hörsammar det våra
ord är
*
kvinnovarelsen
sitter vid tjärnen
hon drömmer
tjärnens
syster
månsilversjön
den
högst upp på bergets platå
så stark är hennes längtan
ur tjärnen stiger opalägg
stiger en sluten lotusknopp
ellips
bladfingrar säras
bredes ut
hon stiger därin
hon upplever viktlöshet
svävandestigande
upplever hur
de landar
mjukt
knoppen öppnar sig
hon stiger ut stiger ur
befinner sig högst upp på bergets
platå
lågorna är tända i hennes händer
stenringen andas
de tolvbs färger
en av dem stiger ur stenen
hon viskar
så du är äntligen här nu
mitt bröst har varit så frysande
min make
väntat på att du skall sluta mig
in i din famn
dig valde jag innan stjärnorna
planeterna
solen månen syntes i detta hav
dina ögon har så länge irrat i
blindo
de vilka förseglade sigillet såg
din otro till vårt förbund
ditt skepp förliste i stormarna
passion passionen bygger ej
vägbroar
jag såg dig sköljas upp på
stranden
intet kunde jag göra för att hela
dina revort
jag såg dig vandra feberyrande
törstande i öknen
intet kunde jag göra
han lägger vänstra handens andra
finger
mjukt på hennes läppar
hon tystnar
möter
hans klarnade blick
i tusenvägars tystnad
förtäljer de varandra vägarna de
sett
de levt
utan ord
genom linjerna i deras kroppar
genom tatueringarna i deras hud
och vid varje smärtpunkt de möter
helar de denna med en kyss
så är vi förenade i morgonsol
i morgonmånes rörelse
bröder och systrar låt oss
fullborda
tecknens tempelrike
ja
de vita templen
skall resa sig ur klippornas ögon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar