hur skall vi
kunna veta
ett skeende
vi säger;
detta kan jag fullkomlig förstå
kan vi det
verkligen
i livets
vandringar har jag sett att först i det ett liv lyfter bladet från läpparna
kan vi förstå
- inte
egentligen
förstå
vi kan vara
lyssnande
medvarande
närvarande
medlevande
varför kan vi
ej förstå –
hur skall vi
förstå ett medvarande liv
vi kan ana
vi kan se
strofer vilka vi vandrat
lyssnande
är
ett av det
vackraste
*
späda gräsvingar
mattade efter sommarens fotvalvs
lätta fjärilsstigar
späda kvistar
späda blommor
späd är din röst i nattens
drömvingar
späd det tjocka in i det tunna
späd saftens samlade essens in i
drickbart
späd
spädbarn
i moderns liv
svävar ett barn
embryo
spädbarn
svävande i moderligt allt
nebulosa
nebulosavärldar
öar
öar av skapande skönhet
till liv
liv
jordemoder jag besöker dig – du
höll min hand i stjärnvärldar
du bar mig
du leder mig
ut
in i
jag är ett med allt
därför stiger jag in i dina ögon
det lilla barnet upplever ej
åtskillnad
upplever enhet
helhet
sakta stelnar formen
stelnar tankeformen
kanske är det så att det är många
vilka bygger huset
vem håller hammaren vem håller
spikarna
vad är hammaren vad är spikarna
hjärnan svävar viktlös
nebulosavärldar
hjärna
gärna är min vandring i svarande
är hammaren det vi bankar in i
barnet vett och ton – uppförelse – föreställningar om
är spikarna de vilka fastlägger
fasthåller
är brädorna det vilket skiljer
bräder har kvistar har ögon
vilket hus bygger vi till barnet
och
vad upplever barnet
jag ser hjärnan och jag ser
faktiskt återkommande nebulosor vilka jag upplever så oerhört vackra
så ser jag det jag skulle vilja
benämna atomklyvning
visst kan det vara att barnet
spränger murarna
så att spikarna viner - detta för
att barnet inte alls önskar separation
barnet vill vara i helheten –
varför bygger ni barriärer
därför att – ja – varför
å andra sidan kan denna
atomklyvning vara barnets upplevelse av att stiga ur det barnet upplever vara
helt urskiljningslöst
det lilla barnet är i begynnelsen
världen
nu ser barnet delarna
allt detta kan ske i mycket hög
hastighet – jag ser allt i ultrarapid
nebulosaöar
jag skådar solen skådar månen
explosion
stjärnhav
sitter i solen
ser in i träds krona
ser en sol en stor sol
solen
delar sig i trädets krona
trädet är tusensolar
jag skådar månen och kan se detta
skeende igen
lever med bilden av solen av
månen
solen
månen
exploderar ej
ändå kan jag se en stor ljuskropp
explodera
samt bli tusenden
barnet det lilla barnet
är
världen
stjärnhav
ser detta stjärnhav – det är en
rörelsevärld ändå ser stjärnhavet helt stilla ut
en oändlighet att utforska
det är en stor gåva till barnet
till oss alla
inneslutna i indigomanteln
med alla stjärnor runt
så är vi alla stjärnor
ljuspunkter för till genom i
varandra
*
solen lägger varsamt
handen till
suddar varligt ut sepiatoner
havet är
skimrande turkos
där klippor växer ur havet
är havet grönt
berget reser sig högt upp
snuddar
nuddar vid moln
träd buskar klättrar här och var
nedför eller uppför berget
kanske är det nedför till bäcken
vilken ringlar genom dalen
eller kanske klättrar de uppför
för att ej bli våta om fötterna
träden susar vi är där vi är
våra kronor är händer till
vandrare flygare
vi skänker skugga till den
tröttades ögon
vi höljer bergets väggar vid
stormar
och se vi håller jord i våra
händer rothänder
säger du fötter rötter kära fågel
så kan det vara
det är bara så svårt att förklara
hur allt detta går till- sker
se jorden - i dessa jordskålar
växer blommor, bergsblommor
visst är detta en vacker
bergsskrud
fågeln kvittrar nöjdglad
kära berg du förtäljer mig så
vackra sagor
jag bär dem vidare
och vet du berg
jag såg dig denna morgon
du bär sandfärger
jag såg dig vara en squaw
i hjortskinnsklänning
med bälte med fransar
med pärlor
och fjädrar
du hälsade morgonvinden in i din
hud
så var jag det i den stunden
har du sett stenarna högt däruppe,
på toppen kan vi säga eller i den stora huvudskålen
eller i platåns vingar eller – vad
- ser du
fågeln flyger upp, cirklar ett
varv
jag ser mjukt gräs och jag ser
stora stenar
stenarna gör något jag vet inte
riktigt vad
vet du kära berg vad stenarna gör
stenar är förunderliga kan vara
hårda så upplevs de ändå kan de vara så mjuka
kan de blomma kan de värma kan de
kyla kan de allt
det sitter en man där uppe
gör det så jag trodde det var en
örn, berget ler - det är en man ja det är en man en shaman
av stenars
rötter
utan brytelse utan skärelse
flätade
vävde mannen stödet
stödet till ryggen att luta sig
till
blå hjortar
löper ur bergsögon
in i molnslätter
strövar lugn i molnskogar
av sävgräs är manteln han bär med
fria fjädrar följandes med
brådskan vallar han in i mjuka
mockasiner, han har tömt sig på varje strof av tanke av fläkt
ordsparvar vita sitta i trädens
kronhav följer droppspindlars färder ned till trädens rothav
rödbruna är sparvarna fjäderskrud
vinden andas mjuk
ordsparvar sjuende sitta i
trädens kronhav följer droppspindlars färder upp till trädens bladhav
något kilar in sig i hans
tömdastillade tankehav, stänker
han minns pojken, pojkarna hur de
varje gryning rusade med glittrandelekande fötter till floden
och kastade sig i floden oavsett
om floden var varm eller kall, han minns hur de stänkte vatten, hur de
skrattade med pärlande röster. han minns hur de skuttade upp ur vattnet tackade
floden och rusade runt berget, sandmoln steg upp
Sandrök virvlade. Frihjordarnas
hästar sprang med dem. de var alla vindar med böljande manar. De kunde springa
så varv efter varv tills de hörde fäderna ropa. Stunden var kommen till
lyssnande. Han minns hur de satt i ring och lyssnade hur det surrade i luften.
det var inte stänk – ändå stänk och dessa var irriterande. De gamla männen samt
fäderna såg djupt in i pojkarna. De surrar runt er ty de skall ej bekomma er. De
är en del av oss av allt så är vi delar till dem till allt. Låt dessa ej störa
er. Han minns hur de fick rusa runt hur stenar virvlade stänkte upp han minns
hur det stack till i de bara fötterna hur fäderna åter sade. De surrar runt er
ty de skall ej bekomma er. De är en del av oss av allt så är vi delar till dem
till allt.
Allt detta minns han och det
vilket kilade sig in lossnar samt finner vägen till vila.
berget tystnar, fågeln väntar i
tålamodsvingar, till slut kan fågeln ej bärga sig
berätta - berätta mera. varför
var han där - varför är han där - vem är han
en gång i den sjunde solkretsen
kom denne man hit till mig, frågade mig om han störde.
då fanns här en stencirkel lagd
av hans förfäder, de brukade komma hit för att se
se molnfolkens vävar, se djupare
in i sina molnstäder.
allt förändrades, folken vilka
levde här glömde ända tills den dag han kom
Du stör ej du är väntad.
då hade stenarna vuxit, de
likande det de kallar bumlingar
hur kunde stenarna växa så
de bevarade allt det folken
glömde, de inväntade hans närvaro och han kom i den sjunde solens insegel, det
var då han tillgavs
av stenars
rötter
utan brytelse utan skärelse
flätade
vävde mannen stödet
stödet till ryggen att luta sig
till
han blev ett med stenarna, vakade
- vakar över dalen, floden. de vilka ser honom vänder ansikten till - viskar
frågor in i vinden. vinden bär frågorna till hans hjärta. de inväntar hans
tecken - i bejakelse lyfter han armar i välsignelse.
vad händer då han vädrar
vilsefötter
då lyfter han vingar, svävar i
cirklar visar dem vägens början
och sångerna ur hennes hjärta har
vaknat av hans närvaro
blå hjortar
löper ur bergsögon
in i molnslätter
strövar lugn i molnskogar
solen lägger varsamt
handen till
suddar varligt ut sepiatoner
havet är
skimrande turkos
där klippor växer ur havet
är havet grönt
*
De såg stadens vitkalkade väggar
sotas. väggarna skimrade ej rodnande i solens uppstigande nedstigande, skimrade
ej med molnfolkens mantlar. gatornas rena linjer fylldes alltmer med sot med
försåt, alltmer andas ögon i töcken.
han med de visa ögonen
hon med de visa ögonen
Ser havet skimra utanför
stadsmuren vilken byggts för eventuella fienders angrepp. i början stod porten
öppenvälkomnande, numer sluten med beväpnade vakter.
han med de visa ögonen
hon med de visa ögonen
talar ur hjärtströmsstigar
så stänger ni fränder ute, se
lägereldar skimra i frimarker - är dessa edra fiender. vad gör Fienden till
fiende. Svaren uteblev liksom vägarnas fria.
han med de visa ögonen
hon med de visa ögonen
hade följt stadens växande
från en späd kvist
en handgjord kruka
en skärva
en sandvind
en hand
stadens växande, sett husens vita
sannhet, rena linjer, händer vilka smeksamt rörde vid varje rörelse. väggarna
var väggar ändå var väggarna likt genomskinliga - likt fjärilsvingar, likt kristall
ja – märkligt var det. var kom
sotet från, sotet kröp in alltmer. de såg också sorgen i så mångas ögon, en
sorg vilken var längtanssorg.
han med de visa ögonen
hon med de visa ögonen
såg havet, visste också att havet
skänkt markerna en sjö dit folk ofta vallfärdade – de vilka ännu hade
andningsvägarna fria, till vilka doften nådde. ja, doften nådde dem alla – alla
förmådde ej rena luftvägarna.
Havet skänkte markerna en sjö vid
den sjön växer det vita trädet. Trädet med den vita barken den vita stammen. Trädet
med eldbladen. Dit begav sig han med de visa ögonen
hon med de visa ögonen, detta för
att söka - givas en väg. Helt stilla satte de sig ned invid den vita stammen
vände ansiktet in i eldbladen. vördsamt ber vi dig, giv oss en vision. Hur kan
staden helas.
havet skänkte markerna mig
viskade sjön
hur kunde det ske
se vägen
de ser vägen
ser vattnet strömma ser hur vägar
kan ledas utan att bryta markers frihet, de ritade i marken vägarna. Och han mannen
högt uppe på berget sträckte ut armarna och de upplevde hans bejakelse. Vind
vackra vind tag bilden med dig till staden där vi bor i förberedelse. De lade
handen den vänstra över hjärtat bugade inför örnen vilken cirklade över dem i
väntan till deras steg. De viskade in i eldbladen tacksägelsehymn så begynte de
vandringen till staden med de sotade väggarna.
han med de visa ögonen
hon med de visa ögonen
ledsagades av örnen, högt ovan
molnen svävade örnen
de nådde porten där vakterna lade
spjuten i kors hindrandes vägen in
vilka är ni säg oss edra namn
se oss
vakterna lyfte visiret och såg
dem
jaså är det ni
stig in
örnen svävade högt ovan molnen
över muren - ringmuren
örnen glittrade i solljus vit
örnen sjöng
i en av ringarna har ni stannat
se havets ringar
bliv i
liv
han med de visa ögonen
hon med de visa ögonen
bredde ut en vit duk på torget i
stadens mitt, ritade med kol staden, ritade havet ritade sjön.
ritade kanaler – viadukter –
akvedukter, vattenvägar till staden. de visade staden naken utan mur, utan
hinder. Hur staden skimrade av frändevilja.
folken – ja, en del stannade en
del hastade bort ännu gjorde det alltför ont att möta
staden uppfylldes av sången, en
skugga svepte – kanske en påminnelse av något tänkte de hastande. Sången hördes
så vemodig säregen. Sällsynt vemodig och
de kände sången ljuda ur sina strupar. Vemodigt och deras tårar steg upp och
klarnade deras linser. molnen drogs undan
Molnfolken släppte sina mantlar
och himlarna strålade blå av turkosbergets gåva och de såg skuggan framträda i
ljus. Såg örnen sänka sig svävande i cirklar ned. örnen landade
Där vid torget omfamnade bilden
de med de visa ögonen ritat med sina vingar och folket i staden insåg vägen de
nu hade framför sig.
därvid steg örnen åter in i
luftens ögon
svävade till berget det höga
folket i staden behövde ej göra
mycket och ändock så mycket, de gjorde detta i befrielsens
glädje, det myckna steg in i det lättalilla.
Muren lade sig ned i bidan till
händers svar.
i ringen runt staden växer en
vacker trädgård vari rosor av alla de slag sänder dofter, vari fjärilar svävar
solskimrande
porten blev den första bron
vilken överbryggde hindren – regnbågsbron – frågebron - svarsbron
De byggde kanaler de byggde
viadukter de byggde akvedukter av de stenar muren gav. de vände ansiktet till
havet till sjön till vattnen - kom vatten kom och vattnet kom.
de tvagade husens väggar
sotet löstes upp
staden strålade i sannhet
välkomnande ren
blå hjortar
löper ur bergsögon
in i molnslätter
strövar lugn i molnskogar
solen lägger varsamt
handen till
suddar varligt ut sepiatoner
havet är
skimrande turkos
där klippor växer ur havet
är havet grönt
berget reser sig högt upp
snuddar nuddar vid moln
träd buskar klättrar
här och var
nedför eller uppför berget
kanske är det nedför
till bäcken vilken ringlar genom
dalen
eller kanske klättrar de uppför
för att ej bli våta om fötterna
träden susar
vi är där vi är
hennes sånger fyller deras ögon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar