sagoskogen
skimrar
den
tystade rösten
klangen
dog
så
sakta
sakteliga
tänder
strimma i ögonskåra
solpudrade
kronblad
vishetens
oändliga
hav
hav
tillit i dina händer
soltrådar
regntrådar
djupt
i bergens hjärta andas regnbågsopalen
guld
vishetens
oändliga
hav
varför
häller du den
visheten
i en badbalja
visheten
är oändlig
människan
begränsar visheten med fysikaliska lagar
*
såpbubblor
talbubblor
bubblor
andedräkt
däri
kanske
kan
ske
skall
vi öva oss i
vågandet
av
att
sticka
hål i bubblorna
inse
att vi ej halkar
omkull
slinter
omkull
såpade
golv är hala
barn
pärlskrattar då de åker kana
den
vuxne säger aj – jag halkade omkull
barnet
åker kana
pärlskrattandespridande
med
rosende
kinder
jag
ser ordet slinter omkull samt lever med hur ofta vi slinter med orden
och
jag kan se hur blåsandet av bubblan inverkar
vi
blåser andäktigt
blåser
vi hårt – slintande, spricker bubblan
är
vi närvarande släpper bubblan i svävandeskönhet
kanske
detta övande att sticka hål på bubblan
verkligen
inverkar positivt
får
oss in i varsamhet i blåsandet
utblåsandet
ja
vem vet
vet
vem
ja
lugnet
tilliten tillåtelsen
i
åldrar av liv
övar
vi
barnet
vi
kroppen
i
de stunderna är kroppen
koordinationsupplevande
i
övandet
kan
koordinationskroppen
ställa
till oreda
vilken
leder till
o
vackra
reda
genom
tillåtelse
tillit lugn
*
vandrar
stunder dagar eller
står
de stilla i det vi vandrar
kanske
är det därför
luften
andas tung
*
sagoskogen
skimrar den tystade rösten
klangen
dog så – sakta, sakteliga
tänder
strimma i ögonskåra
*
visdomsmoder i vind nynnade
vandra i din skönhet
till varje
korn
strå
till
människan
hur kom det sig att så mången
människa reste sig över
visdomsmoder i vind nynnade
vandra i din skönhet
människa
i din visshet av att allt är dina
bröder dina systrar
bröderskap systerskap
broder syster
skapande
skönhet
däri viskar dina bröder
dina systrar träden
iträden
i träden
vandra i skönhet
ser du modern
sommarens mognadsmöte
höstens insteg, invandring
vinterns hjärteld
vårens utsteg, utvandring
ser du
gräs blommor, allt det vilket
växer
allt det vilket spirargror
fjärilar fåglar djur
är detta icke skönhet – så;
vandra i skönhet
*
i dagens kluckande vågor
svävar sandörnen med sepiavingar
tonande vita av gryningens tomma
vita blad
i dagens kluckande vågor
synes trollsländor
dagsländor
röra vid allt det vilket synligt
osynligt är
pudrar
kristalljus
verkar
över i till allt
och cikador ljudar i gräsvingars
drömmande
luftens vibrationer
luften ett böljande svepande
tonhav
vem är han
vilken sitter i ängen
med violinen så tätt intill sitt
bröst
med stråkens vandringar
rör han vid hjärtats strängar
i kärl skimrar solgulds röda
rubiner
vem är han
vart är han
skymningsfolken släcker lanternor
i floden
nattsländor
röra vid allt det vilket synligt
osynligt är
pudrar
kristalljus
drömmar
över i till allt
i dagens kluckande vågor
svävar sandörnen med sepiavingar
tonande vita av gryningens
tomma
vita blad
*
sagoskogen
skimrar den tystade rösten
klangen
dog så – sakta, sakteliga
tänder
strimma i ögonskåra
de hade vandrat länge över
slätter genom himmelsängder
den vägen är icke mätbar i
ögonmått människobjällra
andas en av dem äldste
molnfolken stannar vid måttet av ögats
vinkel
en solspillra andas i ett
sprucket kärl
minns ännu händerna vilka drejade
vilka målade
cirkeln
molnfolkskvinna rör vid dess
spillra
rätar ut solstråles rädsla
himmelsmussla öppnar vingar
spill icke droppen i ditt öga
låt pärlljuset fukta din pannas
svarta tankar
se svart ros vika ut kronblad in
i vita doftängders röda
molnfolken ser sig om
detta är en god rastplats
rasterblad susar i bris
idiom framträder
detta är en god
rastplats
låt oss slå läger andas här i
molnträdens
givande skugga
molnfolken knäpper av sig mantlar
mantlar bredes ut i dagöga
de stiger in i tystnadens viloöga
människorna ser moln dras samman
luften andas kvav
människor suckar djuptungt över
regnen
molnmantlar tjocknar av det
molnfolken slumrar nås av de
stigande strömmarnas sega klister
de spinner vidhäftstrådar igen
vi har myckna nystan att rena vid
detta lag
molnfolkskvinnor haver flätat
stora korgar av ungträdsgåvor
fyllda är korgar med berg av
nystan
människorna ser märkliga berg av
klot
de människorna suckar djuptungt
med en viss rädsla
krypandes utefter ryggslut
drar de sig in i sina hus
skrymslen
drar ur kontakter
molnfolkens trumbärare blottar
den stora trummans hud
värmer dess hud med händer
lyssnande
sakta stiger åskans djupa stämma
männen bär korgar till floden
kvinnor knyter upp kjolar
står med vatten upp till vadernas
knäskålar
i molnfloden
tvagar nystan rena
människorna ser de första
dropparna falla
ser trådar av regn
slagregn
sucka
de
molnkvinnor ler mjukt
till barnens
hjälparlekfyllda lärohänder
spill ej alltför mycket
spilldropparna många
tömmer
flodspannet
än har vi
många
nystan kvar
åskan mullrar
människorna drar sig undan
luften är kvav ända in i kammare
och vrår
molnfolkskvinnor hänger trådar
till tork
hör märkligord stiga
slagregn
kan de icke se regnbågstrådar
ljusna
hjässkålars överjästa degar
låt oss knåda majsbröden till
aftonens berättargärning
människorna hör regnen i annat
ljus
känner doften av bröd
åsktrumman ljuder hela dagen
i skymningens vingspann
det sista
ljuda blixtar ur trummans ögon
fräser i havskitteln i
molnskogens höjd
tänder den stora berättareldens
flammor
människorna häpnar
giv oss nåd
nåden har ni
är ni givna i edra bröst
se regnen skölja
det renade slammet in i åkerbörd
glöden uppfylla människors ögon
följer skådespelets passion
kupar ansikten in i regn
dansar nakna i nattfloden
molnfolken sitta runt den stora
elden
förtäljer regnbågsvägens sagor
sänder målandepenslar in i
människodalens boning
människorna vaknar i gryningens
vackra tomhet
minns nattens skådespel
tager målandepenslar i händer
uppfyller
trådarnas
vävarandes röst
sagoskogen
skimrar den tystade rösten
klangen
dog så – sakta, sakteliga
tänder
strimma i ögonskåra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar