den 26 augusti 2012

symptomatiska bilder

barriärssyndrom

barriärsexistentialism

upplöses av

empatins

grundstenar

empatins grunder i livsnärvaron

är dessa en slags barriärsmetabolism

navelsträng

den fysiska navelsträngen skäres eller klippes av

denna skäres eller klippes ej av

den

är

i

ära vare hjärtats ursprung

i denna stund ser jag navelsträngen

rot stam krona

navelsträngen är den slöja vilken ej finns

sitter i regngrotta

sluter ögon

en droppe stannar i luften

kan du känna

djupt

vad känner jag

känner jag med mig själv

lever jag i medkänsla med det min hud mina ådror tar emot

andas in

kan jag känna smärtan vilken rev mig

kan jag trösta mig själv

hålla om mig

denna tröst jag här berör är ej att ta bort

är ej att översläta

det är närvarandekännande

att överbrygga det jag söker bortse ifrån

medkänsla

är den subjektiv

är den objektiv

den verksamma medkänslan är en fjäder av en mycket vacker fågel

vingarna håller om

fågeln svävar

skådande

ser markernas rörelser

ser vida

stigarnas sträckning

ser din väg

medkänsla är ej sentimental

det är mitt älskade uttryck

objektiv kärlekskraft

ibland faller jag in i sorgsenhet

då jag ser hur svårt det är att gestalta alla dessa vackra själsrörelser; medkänsla – medvarande – medlevande

åter påpekar jag – trots att jag ej tycker om pekpinnar – höll på att skriva; trots att jag ej sympatiserar med pekpinnar – detta är ej medberoende.

droppen ser in i mig

hur ofta lever du i medkänsla med dig själv

kan du uppleva medkänsla med dig själv

droppen hänger fortfarande kvar

jag minns stunder då jag sett djur människor växter – liv bli illagjorda – hur ont det gjort i mig.  det behöver inte vara illasinnande illagjorda – det kan vara att få en spruta eller – ja, det finns många situationer där det gör ont, däri kan medkänslan snabbt stiga fram. är den sentimental förstärker den egentligen den smärta det lidande jag söker lindra, är medkänslan denna objektiva kärlekskraft förmedlar den; andning. kan lindra lidandet, smärtan.

min upplevelse är att det sentimentala – trots sin skönhet – på sätt och vis undergräver individens självläkningsprocess. det sentimentala blir en subjektiv upplevelse – en slags känslostorm vilken är beroende av en relation eller ett förhållande till. det objektiva tilltalar helhetens medvarande helandekrafter.

droppen hänger kvar

vad

ser du

genom att öva medkänsla med mig själv

kan jag vidga ringarna till medkänsla så kallat utåt.

åter och åter kommer orden; älska dig själv såsom din nästa. ja, jag vet att budet är skrivet annorlunda. åter kommer ordet tack, vi lärs säga tack till omgivningen – utåt. det är lätt glömma säga tack till sig själv – sitt hjärta vilket vägleder oss i snårskogarnas trasselnystan.

det lilla barnet är världen

ändå kan den vuxne uppleva detta barn vara fruktansvärt egoistiskt: vill ha och allt synes handla om barnet; barnet vill ha.

det uppstår tillverkas en mycket pressad konfliktsituation – en brottningsmatch vari barnet ej ”förstår” reglerna. barnet vill ju bara allts väl.

det – barnets reaktion - är inte egoistiskt det är; alltets vilja – barnet visar helhetens vill eller behov ty barnet ser ej ännu delarna. barn har lätt att uppleva medkänsla – den försvinner så fort och varför gör den det.

droppen blir längre och längre

en droppellips

nu hänger droppen i sin spets

droppen skälver

jag vet att det kan göra ont

jag vet också att jag sjunker in

jag sträcker ut min hand

droppen stannar

varför gör du så

jag vill lindra ditt fall

så kan jag lägga dig varsamt ned

det är en god gest vilken jag kan ta emot

glöm dock ej att vi vet ej om det gör ont

och är det min väg

och är det din väg

varför skall jag låta dig falla i vetskapen av att det gör ont

det är inte det jag säger

jag säger

hav medkänsla med dig själv

såsom med andra

medkänslan är helhet

den väver ett nät av

låt oss säga

skyddsnät

jag känner mig förvirrad

sänker handen

lyfter handen

så stillnar handen i redo

jag upplever droppens mod

droppens vilja

och jag fylls av tillit till att det går bra

droppen hoppar

viskar mjukt;

medkänsla har många färger

en av dem är att tillåta medlevandes vägar

*

varför frågar de; vad finns i släkten vad finns i arvet. är det för att vi skall tro oss vara bundna vid arvet eller till arvet. arvet; den genetiska släktkoden.

den enda genetiska kod vi har är den gudomliga koden.

det negativa arvet går att bryta

så också det positiva

det

arvet

binder ej

det juridiska arvet är svårare att kringgå

i och för sig kan alla rikedomar givas vidare då arvsdelningen är gjord

skulderna kanske är svårare

lägg ej sjukdomens ursprung; källan till sjukdomen på mig, därigenom sänkes jag ned i den dy jag levt mig igenom ej genom.

med ens växer träd upp i mina ögonmarker

modersträdet ser

ett träd

 vissna

de växer i samma jordmån

ur samma stam

ur samma rot

det mindre trädet

suckar

allt tyngre

läser i så många blad runt sig

det felet är det

så är det

modersträdet susar stilla

ser det växandeträdet

alltmer tyngas av

de ord vilka växandeträdet ej hör hemma i

hon andas det måste ske – jag kan endast vara närvarande

hon ser stormarna vilka ilar runt växandeträdet

ser hur det kastas hit och dit hur rötterna stundtals är blottade

hur växandeträdet hämtar andan finner fäste så anländer nästa storm

modersträdet är städse närvarande

upplever i sig stormarna

dras stundtals med och börjar anklaga sig

samtidigt ser hon att det växandeträdet söker

är det

hon viskade i

växandet

hon vet och vet ändå inte

växandeträdet börjar fråga

hur var du när du var som jag

modersträdet andas tyststilla utan ord

jag var ej som du ty du är du

det jag sökte giva dig

var mössa för att hålla bladen i styr i väder och vind

halsduk för att hölja din stämma

tröja för att värma ditt hjärta samt din rygg

byxor för att värma stödja dina stigar

vantar för att hålla dina händer

skor strumpor

mjuka mockasiner

för att dina steg skall vara följsamma med ditt liv

växandeträdet börjar söka sina tyngder stormar i henne

modersträdet anklagar sig alltmer allt hårdare

samtidigt ser hon

jag gav dig ej liv

du gav dig liv

i ljuset av ditt andeväsens klara styrka

det är detta jag måste andas till mig själv

så kan du växa i dig själv

i ditt själv

modersträdet ser

kvistar fyllas med sav

vatten

livsblod

ser knoppande fingrar

pärlfingrar skimra i soldaning

hon vet

även om det är svårt – så svårt

och så många gånger gör ont

hon minns

jag vet att det kan göra ont

jag vet också att jag sjunker in

jag sträcker ut min hand

droppen stannar

varför gör du så

jag vill lindra ditt fall

så kan jag lägga dig varsamt ned

det är en god gest vilken jag kan ta emot

glöm dock ej att vi vet ej om det gör ont

och är det min väg

och är det din väg

varför skall jag låta dig falla i vetskapen av att det gör ont

det är inte det jag säger

jag säger

hav medkänsla med dig själv

såsom med andra

medkänslan är helhet

den väver ett nät av

låt oss säga

skyddsnät

jag känner mig förvirrad

sänker handen

lyfter handen

så stillnar handen i redo

jag upplever droppens mod

droppens vilja

och jag fylls av tillit till att det går bra

droppen hoppar

viskar mjukt;

medkänsla har många färger

en av dem är att tillåta medlevandes vägar

varför frågar de; vad finns i släkten vad finns i arvet. är det för att vi skall tro oss vara bundna vid arvet eller till arvet. arvet; den genetiska släktkoden.

den enda genetiska kod vi har är den gudomliga koden.

lägg ej sjukdomens ursprung; källan till sjukdomen på mig, därigenom sänkes jag ned i den dy jag levt mig igenom ej genom.

hon minns vägen

jag såg denna dy – i den stunden släppte jag allt samt lät mig föras ned i tornadons öga ty jag visste att endast så kan jag ”sugas” igenom – för att klättra upp till det himmelska ljus vilket alltid varit närvarande – vilket alltid har livräddat mig i de stunder dyvattnet sökte dra ned mig

under ytan för att dränka mig.

barnet lades i en säck med stenar

repet virades varv efter varv hårt med många försäkringsknutar

kastades i segklibbandedy

barnet jag knöt inifrån upp knutarna, repen

tog mig ur säcken

tyvärr klädde jag mig i säcken till skrud

och detta tyvärr är ej tyvärr – ty värre – därigenom

påminns jag vad jag ej är

säcken tillsäger mig

tillåt icke detta

jag gav dig ej liv

du gav dig liv

i ljuset av ditt andeväsens klara styrka

vi måste föra dig ned i jorden för att du skulle se

hennes hjärtas djupa sånger – hon vilken de gömde i livets stora grotta

rullade stenen för – hennes sånger stiger nu

vi måste föra dig ned i jorden för att du skall se stjärnglödarna stråla i hennes inre

för att du skall se grodden spira för att du skall se groddens vägar

huru grodden spirar i andens ljus

molnblomman i ditt hjärtas trädgård

vi måste föra dig ned i jorden för att du skall känna uppleva haven vattnen strömma i dig

hur dessa förenar allt

detta vatten är hennes blod

rött samt blått

se violerna blomma i vårens ljusdaning

vi måste föra dig ned i för att du skall uppleva modern i dig

i stenen andas drömmolnet i ditt manliga vara

i drömmolnet andas stenen i ditt kvinnliga vara

så förenas det stora blå med det stora röda

det stora röda med det stora blå

*

jag steg upp ur mossan

vilken jag täckte över mig med

för att se en vacker fågel sitta i trädets krona

quetzal - fågel med det långa släpet med mjuka fjädrar prydandes ditt huvud

vem fångade dig för dina fjädrars prakt, buren är öppnad, andas i skogens fria

ditt hjärta brister ej

*

himmelstapiren, en av de fyra är femte i en

betar i stjärngräset simmar i midnattsblå

väcker de sådda fröna i hennes mjukrundade handskålslaguner

*

jorden andas mjuka toner

är dina fundament

firmamentets ursprung

är det

bladet

vilket föll ur boken

vilken föll ur dina händer

buxbom

bokmärket

ängeln vilken omfamnade dina ögon

slöt boken

vilken föll ur dina händer

i det du inmundigade kunskapsvägarna

sagdabjudna av medvandrare

ur

pilgrimsfärder

buxbom

ängeln rörde vid din panna

löste ramarna

hårt spändas

skavande

allt

upphörde

intet

finns

in i tystvinden

lades dina pärlor

du bars in i landskap av sällan skådad skönhet

i skådande skönhet

togs du

in

sattes att växa

där vid

under

ett av träden

du gavs av

alla

under

såg jordens

livets

fundament

insåg trädens växande

bergens växande ur bladen

insåg varför han gavs stentavlor

tio var buden

tavlor tvenne

han var den vilken mottog dessa

tio ur tvenne i en

och den trettonde modern rörde vid firmamentets

rena

stämma

jordesångerna

en strof

ur världsvidas begynnelse

så andas regnskogarnas dräkt

ljudet

ljudande

ur kristallvågornas

tystdroppar

höga

faller över dig i ett mjukt

regn

sjunker in i

dig

vägen till

ditt

hjärta

hon lägger sitt trötta intill sitt bröst

tröttbarn hör mitt hjärta andas ande tag mig i din famn. låt oss sitta här vid elden, se tranor lyfta ur trädens händer.

minns du skuggspelens förtjusning när vi övade fingrarna, fingernärvaro, gestaltande ur rörelse.

hur vi med fingrar målade steg in i skuggorna genom att tända ljuset bakom våra händer

de söker i visionen av är

minns du skuggornas förtjusning

se tröttbarnet mitt, den vita lärften duken.

låt oss bjuda in honom som målar i natten med penslar doppade i stjärnhavs djupblåsvarta färger.

han stiger fram ur intet ur ålder stigen, han sveper med penslar, målar trädens silhuetter. vid hans sida sitter ett barn viker tranor av vita gryningsmoln. han målar tranor i trädens kronor, skriver de oförställda tecknen faller likt regntårar. barnet rör vid duken

tranor flyger ur luften fylls av vingar

stjärnor sätta sig i ring i ring i ring i ring runt hans fötter

han målar i kristallskålar fyllda med djupblåsvartagröna färger

med penslars mjuka drag allt det barnen viskar och du är ett av alla dessa barn. han lyfter dina ögon ur tröttskov. dimman är drömväven, han lägger din drömväv över ditt ansikte

minns, minns hur du såg körsbärsblommen släppa trädet huru du såg fjärilar röra vid kärnorna

minns skuggornas förtjusning när vi övade fingrarna, fingernärvaro

se morgonstjärnan lyfta nattens flikar

han vilken målar i natten

seglar i molnhav

in i turkosbergets klanger

varde dag

mitt utviladebarn

*

jag lever i skogen av ordfjärilarfåglar

hör rotådror

ser in i bladen

hör bladvinden tala

hör rötterna porla i stammarnas ögonmöte

*

*

*

han med de visa ögonen

hon med de visa ögonen

skänker sig i floden

tusenögon skimrar

*

säv vassens vippor vajar i vinden

dammar trädens stammar

*

pilen frågar

varför beundras min krona så ofta

beundras mitt böljande hår

mina svepande långa fingrar

varför synes det ej hur jag doppar mina rötter i floden

hur floden stiger upp i stammen min

jag växer vid alla vatten

min bark

den är vackra lindor

saften jag bjuder är

röd

floden är vatten, vatten är liv

liv är blod, blod är liv

vatten är blod är liv

*

de söker i visionen av är

*

*

*

han ser den stora regnbågsfloden

ser bergets hårda uttryck mildras av

han insåg flodens

strömmars

vara

ser regnbågsfloden, hennes blodådror

hon fröjdar sig i detta

i hans inre ljusdaning

andas mjukt

mjukgör hans hårda uttrycksmedel

moder du andas i mitt inre

han söker i visionen är

ser en kvinna nalkas med en vinge i handen