regntassar mjuka
rör vid lövens ängder
trädkronor
steg väver nattlätta in
bjällror av silver kan anas
viskande
det prasslar
de stora bladen vajar ännu
en natt vari sömnen kallar henne
bladen är skådarboning
en ögongrotta
och vilka bladen är
kanske kastanjeblad
valnötsblad
kanske monstera
kanske
rabarber
kanske ormbunkar med knäppta
fingrar
kanske
stenoblater
kan
ske
i tacksamhet till bladens händer
i bladens värn andas hon den
lycksaliges leende
så
bär du
ett namn
frågar bladen
det gör jag
även om jag ser det skifta
även om det stundtals andas den
vackra tomheten
kanske är det tystfågel
kanske är det dotter av måne
kanske
seshat
tefnut
det är kanske mitt hem
det är så sällan jag hör det
kallas till
säg mig är det väl för er om jag
här stannar en stund
det är en gåva för oss
varmt välkommen är du
visst är natten vacker här i gläntan
havet vänder vågen
in i
cirkelns mitt
kanske är natten en vacker fontän
fylld med fördjupat ljus
och vet ni jag såg en bild idag
försökte måla ett träd
så svårt
allt låste sig
så såg jag trädet
en blombukett
blev det lättare att måla
nej – jag har tydligen mist mina
penslar
bladen vaggade henne in i
helandesömn
hon vandrar
når fram till en sjö
där bladen är röda är gula
träden regnar
eldblad
in i sjön
vattenfallet kastar sig ut
in i sjön
hon ser en sten
ett stenblock lösgöra sig
falla
en jättelik fågel
en bergsval
dyker
stenblocket står nu helt stilla
ett oändligstort hjärtblad
står helt stilla invid
modersberget
och vattnet porlar vitskummande
runt
hon ser in i skummet
ser folken
ser blomsterrankor
ser
skönheten målas med livspenslar
hon rör vid stenen
den nu solvarma stenen
hör dess vandring
strömma in i blodströmmarna
det kommer den dag näri ungar
lämnar boet
så är det med oss
stenar
så är det
med
allt
bladen särar lätt på fingrar
släpper in ett
soldun
vilket rör vid
hennes
ögon
och var hon nu var
så stiger hon in i dagen
hälsar de fyra
tackar
trädens kronor
lövens ängder
välkommen är du
dotter av måne
*
(hela)
vad är det de ropar
hela dig själv
res dig upp och gå
läkedomen – det är sant –
är att se hela sitt väsen
hela sig själv – makro mikro
kosmos
mikro makro kosmos
den vilken utmattad
svårt blödande
fallit
har behov av
fråga dig – av vad
och jag skall resa mig uppströms
och gå i den sten
kalkstensbrotten är
helade – fråga dig – av vad
*
(ordkanoner)
näri ordkanonerna stillnar
kan du höra droppen falla
förenas med är
det är i den stunden enhet fyller
själarna med kärlek
lev med den bilden utan att
avfyra ordkanonerna
ty föreningens vilja är
urbegynnelsens kod
ej strid
ej illvilja
*
(såret)
du kan giva ett sår
på ytan synes
ej mer än
en rispa
det läker
ändock blöder du ymnigt
inifrån
förblöder
kvävs av inre blödningar
vem
ser
din kallsvettande panna
din huds
sakta
till marmor
komna
*
(stridare)
varför strider människan
människor
ofta in i dödssteg
kanske för att lägga en slöja
över det hon
människan – i sig själv ej vill
visa samt ej tillstå
det är en mycket blodig slöja
varför
ser människan ej det
*
(trasiga)
hon har mött de trasiga stegen
hon sömmade dessa
med vackra
stygn
rosor fåglar fjärilar
ty hon visste
att det är
helande
kraft
nattens våg vällde över henne
innan hon anade dess vassa tunga
du är ej
nattens våg
du är av annat slag
se
jag flyr dig ej
mal dina bönor tills aromen
tänder
den du är
jag är
när din hand skälver
hon studerade noga
revorna i vågen
såg hur
vartåt tyngden lutade vågen
såg vågens haltande gång
bad snäckorna i havet hämta
helandebladens färger
vakade med vågen i sjuhundra år
då
lade vågen sig stilla
i hennes knäfamn
somnade
lugnt
hon vakade med
sömnen
solstavar stodo i ring
lyfte sänkte
lyfte
stavarnas klanger vävde i
stigandefallande
tills vågen vaknade
i den sjunde gryningens insteg
i det vilket är
nattens våg
hon såg
fjärilar fåglar rosor
flyga i nattens våg
i det hon varsamt lindade in de
trasiga stegen i vita
örtdoftande dukar
lade dessa med nålen
i förklädets ficka
jag vakar med er
jag är
när din hand
skälver
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar