dragarnas selar vilar
stöttade upp emot väggen
krokarna var handlovar
kupade in i regn
i fårorna
såddes
frön
dragarna
bufflarna oxar tjurar
med hornen långa
vita
böjda huvuden stora
tankemoln vackra
in i jordharv
kroppar spelande muskler
klövar vackra
i fyra
landade mjukt
i åkerns höstvända
jag blickar in
viskar jorden
hornen
hornen dessas
bär icke moln
drömmoln
månstrålar
spindeltrådar
är fästade däri
stämda med livsnycklar
vinarna plägar spela
i det dragarna betar lugn
näri selar är avtagna
mannen
plogföraren
följer dragarna med upphöjt lugn
med blicken
i stämmorna
mannen
han är tacksamhetsskimmer
en gång
minns han vagt
levde han
de i de djupa skogarna
däri snön nådde upp till manken
däri isarna bär stammarnas vita
däri bergen var blånande
kanske var bergen stegrande valar
han kan andas dessa snötäckta
marker
hur nådde jag hit
hur nådde vi hit kära
dragarbröder
hur
nådde vi hit
han
mannen andas
kylan ryker ur andning
rosenmolns skönhet
träden är gnistrande
hur
kära dragarbröder nådde vi hit
tillsammans väver de
bilden de stiger in i
stugan av stockar
med taket lagt av halm av torv av
gräs
röken vilken ringlade
skimrade
frihagarna helt utan stängsel
elden vilken sprakade
orden
vävarorden
en stig leder upp till
skogen
dunhänder
vaggande vita
stjärnor
faller ur molnfolkens mantelveck
marker bäddas vita in
dragarna ivrades
mannen ivrades
kinder röda
vinterskrudar
träden nu vita
ståtliga konungar
pelarbärare
väktare i kristalltoner
hjortarna vilka skymtar
vargarna vilka sjunger
hundsläden vilken far
virvlande snötunnlar
gnistfolken vita följer
för att komma folken nära
iklädde de sig dessa hundskrudar
deras värn var i behov till
människorna i dalen
så mötte människorna vargarna
utan rädsla
plogföraren
hundföraren
dragföraren
vet
i natten sjunger de vid
lägereldens
utvikta blad
slätterna ligger kala
vindar virvlar om
gräset är inkrupet
det vilket är synligt är vissnat
är stelnade stilleben
förkrympta tallar är synliga
utspridda
vägmärken
jordar är komna sand
vindar virvlar om
virvlar
virvlar
lekandebarn vilka snurrar hjul
stenar formas av händer
mjuka rösen lagda av steg
han med stigarna
vakar med solelden
vindar
virvlar
om
stenar rösen torkar
är
ökenklippor
ökenklippor i den djupgyllene
sanden
stenarna rösen
visar en väg
en väg in
vilken leder ut
en grotta
ett öga
en mun
visar en sandstenssal
en ökenros
vari kvinnan vilken vakar med
månfloden
måla livs vandrade
in i kommande
med penslar doppade i gryningens
skymningens eldtoner
hon är en skapande moder
med vita ögon
ser hon
vägarna
jag blickar in
viskar jorden
en gång
minns han vagt
levde han
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar