lommen
andas vemodssånger
ur sjön
varöver dimman är lagd
svävar i smekande rörelser
kanske upplever de sjöns vemod
inandat av hon vilken står
blickande in i havet
vindarna lyfter vågblad
bärandes vitmolnspärlor
tråden hon bär runt halsen
tvinnad av siden brister
pärlor vita trillar
rinner
in i havsmöte
hon ler
så är ni hemma
musselfjärilsvingar
hälsar er
hon ler vid inblicken av vågblad
kanske ser hon
de knypplade spetsarna
mellan samt udd
havet lyssnar in i hennes
stillnade händer
dyningarna rör varligt vid
klipporna i vars dynor
handdynor hennes fötter är
så varmbonade
i kammaren vilken här ej är
synlig
kammaren mer en jordkoja
lagd i kullarnas mjuklinjer
där i kammaren vilar dockorna
runt dynan stilla
kallar
lockar
manar
hennes fingrar till
tråden vit är lindad runt varpa
lindad runt spole
tunn
skir
stark
spetsarna till
mellan
till udd
vågfolken knypplade dessa
hon ser mönster
etsas in i hennes ögonbad
innan vågfolken bär dem till
sömmerskorna i skräddarsalen
de skräder sina ord
allt utan mening samlar de i
ringar
tänder berättareldar i nattvakan
viskar mening in
släpper orden fria
in i är
helt stilla är hon
kvinnan
helt tom är hon
kvinnan
bär varken lycka eller
sorg kallar de visst detta
tillstånd
vilket är din spegel lycka
tom är hon
kvinnan
i den tomheten allt tillåts ske
däri är hon
kvinna
skogen blickar ut
skogen ser henne
kvinnan
tom är hon
mottagande
utan att vända sig om ser hon en
rörelse
hör hon en rörelse i skogens öga
hon ler stillsamt
skogen är en mörk vidgad mun
en vidgad pupill
en ingångs utgångs
grottöppning
heter det slutning
skogen följer henne
åter hör hon ser hon
utan att vända sig
skogen
viskar
kom
hon ler
skog vackra skog
borde jag icke avskräckas
detta mörka
detta vilket ej viss
ej syns
borde skrämma mig
skrämma vem det vara månde
skogen viskar
kom
avskräckes icke
kom
kvinnan niger inför havet
lyfter fötterna ur varmbonade
handdynor
vandrar med mjuka steg
allt närmre skogen
hon har hört människorna viska
olåt om denna skog
olåten heter förskräckliga
varelser vilka slukar
allt slukar alla
vet de ej vad mörker är
vet de ej att de bär lågor i
händer
hon varseblir åter rörelsen
ljudet
ser hör en rörelse
vilken snabbt ilar pilar
är du min tanke
rörelsen glittrar
ilar
pilar
välkomnad är du
så viskar skogen
du är i min vida pupill
jag håller om dig
tänd facklorna med lågorna i dina
händer
hon lyfter händerna
lågor rör vid facklor
vägen är upplyst
hon följer
vägen
en tunnel
når en labyrint
vindlingarna är många
hon hör hon upplever den där
rörelsen
är du min tanke
rörelsen glittrar
hon lyfter handen rör vid
pannloben
ser tråden den röda
beger sig in i labyrinten
följer
följer
minns mönstren
etsade in
stiger in i ögonbad
lommen andas vemodssånger
ur sjö
dimman är lagd varöver
hon sköljer
huden ren
sköljer
lyfter
vattenblad
vågblad
i kammare vakar nu eldskålens
låga
hon är i ögonbadets
bilder
tom är hon
i tomhet andas hon
tillåter allt ske
hur länge hon är i badet
det vet hon ej
i evig
andning
kan
ske
hon stiger upp
blottad
dimman är lyft
huden skimrar
stranden skänker henne en skrud
i elfenbensvitt
med spetsar
mellan
udd
hon upplever rörelsen
rörelsen närmar sig
reder ut hennes hår
håller ett nystan i handen
rött
den tanken är jag icke
stig in i mig
hon
kvinnan
stiger in
de vandrar vägen
labyrinten är upplöst
ett vackert purpurmoln
de stiger in i gryningsdimman
de
hon
kvinnan är en
är ett med det hon var är komma
skall
i kammaren
skimras golv väggar tak
vid hennes ankomst
förväntan andas i kojan
jordkojan
elden i spisen vaknar ur glöd
värmen sköljer
in över de mjuka kullarna
hon sätter sig
helt stilla vid dynan
tager dockorna i fingrar
i hand
knypplar
mönstren
etsade in i ögonbad
hon hör sitt hjärta le
hon hör sin kropp le
så
är vi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar