ängen andas
stegen
händerna
vilka vandrade
vintern med den vackra vita
fågeln
fågeln med vita vingar
med blågnistrande huvudfjädrar
med klor
blågnistrande
som vore de slipade ur blå
safirer
kanske är du en falk
han bar dig
han vilken bar en vit mantel
gnistfolk
gnistfågel
klarhets
stigar
ömt bäddade ni in min hud
huttrade gjorde jag i förstone
innan jag upptäckte täckets värme
träden så vackra
gnistrande
tystnaden
ja
detta är tystkronor
isdroppar
tysthängen
solen steg närmre
kanske för att se skönheten
närmre
dropparna smälte
sånger in i mina slumrande ögon
sakta
lyfte fågeln
ur hans hand
han sträckte in handen i molnen
fågeln landade mjukt
nu en kvinna
strödde
gryningsblommor i mina händer
han följde henne
nu med lindblomsgrön mantel
de väckte tillsammans
fjärilar
fåglar
timaliv
falken hördes sväva
han följde hennes färder
hon följde hans färder
träden bar pärlor
pärlor till blad
slånbären
vitsippsstjärnor
in i sommarvinden
jag var ett böljande hav
de dansade i fröjd
han
hon
vi fröjdades tillsammans
undrade gjorde jag ej vem falken
var
jag såg hennes skönhet
det räcker så
i ömhet när han henne tätt intill
sitt bröst
nu ligger jag i träda
falken målar
mannen vilar mjukt till trädets
stam
stenar viskar
orden
de tolv lågorna
samlas runt den trettondes flackande låga
detta är ej en flackande blick
flackande är icke vilse
det är vacklande vilket ej heller
är vilse
det är
sviktande
i bemärkelsen avtagande
sant är att månmoderns stundtals
är i avtagande
så är floden i avtagande eller i
ebb
detta är icke borta
det är att ögats lins ej ser det
fyllda
ängen ligger i träda
detta innebär ej att ängen är
borta
den trettonde lågan kanske hade
stått i vinddrag längre
än uthålligheten stod ut med
eller förstod
kanske den trettonde lågan helt
enkelt sänkte skimret in i viloandning
kanske den trettonde ej visste
sig råd till
den trettonde lågan viskar svagt
så många benämningar
skrivna tillstånd
skriver tillstånd
så många benämningar vilka
stadfäster
hur kan de fästa städer
i moln
så är sannhetens städer
fria
andas i kärlek
så andas moln
medvarande
så många benämningar vilka
stadfäster
eller kanske dessa benämningar är
fångstnät
gropar
fallgropar
så många fall
så många kala väggar
rötterna sträckte händer fotstöd
bar den fallna upp
samlade är de tolv runt den
trettonde till råds
alla de tretton förenades in i
rådande stämning
döma det kan vi ej
vi är bladen i kronan
vi kan blicka in i vägarnas sekel
möta orsakernas verkan
vi kan vara bladen
grundstenarna
vilka följer de korsande
linjernas förening i mitten
nej döma
det kan vi ej
och varför skall vi
så många dömblickar
härdar finnes
vi kan inse
att stunder är i stigande samt
avtagande
flod
ebb
fylld
tom
så stiger vi tillsammans i det du
är helad i oss
regnen kom
ur himlarna vilka bar regnfolkens
stigar
regnfolken bar läglar
fyllda med klarhet
kom till det stråk
däri strängen brast
täckte såret med sina mantlar
tömde läglarna i de sinade
brunnarna
locken brast med tusende klanger
tonerna är nattens silverblad
den brustna strängen håller hon
helerskan ömt i händer
fingrarna avkänner
lyssnar in
strängens brustna
strängens sår
sargad är strängen av de ostämdas
möte
ja regnen kom
regnfolken fyllde brunnarna
vattnade de törstande markerna
stammarna restes
grenarna sträcktes
rötterna sträcktes
bladen är skålar med månstenar
stammarna gråter bärnstensdjupa
toner
havet är ett bärnstenshav
lagunen är ett vidgat öga
skimrande grönt
stammarna breder ut mantlar
livsbarken
fram stiga de i vita skrudar
bär eldhavande kronor
varur gnistor stiger
sömnigt öppnar bergen ögon
drakar sträcker ut vingbredd
sveper vida toner in i land och
märg
viskar urtonerna in
stenarna lagda i skepp
i ringar av åror
svarar och havet stiger
saven sjunker in
hennes hjärta är glödande i
kärleken hon andas
ja regnen kom
sommarens dofter spridas sköljes
in i markhudar
träden dricker löven är eldskålar
i nattens renhet
regnfolken lystrade
svarade till strängen vilken
brast
locken
locken vilka täckte brunnarna
är nu trummor i händernas svar
och luften vibrerar i trummornas
stämmor
eldarna brinner höga
flammor möter varandra i svar
strängen
den vilken brast
är helad
stråken lägges an
tonerna
är nattens skrud
stämda
in i
är
regnfolken samlas i
gryningsfloden
lyfter cirkeln vilken sköljer
ögonens drömmar
drakarna
bär budet in i
höstfamn
se
henne
bädda in de rusande stegen
in i djupviljas mening
i vårtima skall de spira ur
skalet hon gav
det sitter en kvinna vid floden
flodbäddens mjuka dyna
hon trär pärlor på band
bandet
är de tvinnade trådarnas svarande
var gång tråden är fylld
är den tom
så trär hon pärlorna igen
var gång tråden är fylld
är den tom
så trär hon pärlorna
igen
igen
hon sveper ut med ögonhanden
träden fäller blad
andas vinterblad
droppar
faller
stiger
pärlor viker ut blad
fruktträden blommar
släpper blad
frukter är mognade
somligt faller
somligt plockas
hon med de vida kjolarna
samlar frukten i förklädet
hon har en vagga
mosar äpplen doftande
saften rinner
fylls på flaskor
med vackra etiketter
musten
giver must
levnadsmust
i vintern vid härden skänker
doften bilder ur träd
träd in i kammaren däri den
trettonde väcker
sträcker lågan in i vakandeandning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar