uråldersträden
breder ut
rötter
vaggar bergens
skälvande
hjärtan
floden
är öppnad
ur vallen
upprest
av okänsla
inför det vilket är
skogarna lever fria
en del säger de levde
det skogarna viskar är
vi är det vi var vi är det vi
kommer vi är det vi är
skåda ringarna
spiralens
djupa toner
i skogarna träden in
hör trädens djupa sånger stigna
upp i strandhänder
hör susandet näri havet rörs av
trädens fingrar
vi vandrade ej bort
vi iklädde oss
mantlar
yxornas klanger dova ljöd
vi höggs ej ned
vi iklädde oss
mantlar
allt detta för er icke
förvirrelse
ett av träden lyfter manteln
i förstone
en rotstock
rotvälta vilken rister
mossa yrandes runt
doften av djupjord stiger
ögonen blickar
genomträngande in
bävrar levde
lever i denna skog
bävrarna såg havet stiga
ur smärtregnen av de olyssnandes
stängda oceaner
vari snäckorna vissnade in
i djupa grottor
havets tårar
flödade över bägarens
kalkens rand
bägaren
bäddades in
vakades över av en jungfru ren
prästinna i månsilverskrud
bävrarna lystrade
lystrade till träden
träden lade sig ned
vi försvann ej
vi gömde oss för ytan
visade bävrarna hur
och bävrarna lämnade spetsar kvar
viskade till hårdhudar
se detta
se dessa spjut
bävrarna byggde dammar
till värnan av skogarnas levnad
och dammarna var
är kupade händer
vilka håller mjukt vattenflödens
överstiganden
en del säger bråte
en del säger vallar
hur kan de säga så
så kan de säga ty de visste ej de
veta ej
därav
röstklangen
kippar illa
skon är en taggad hätta
sporrar
hullingar
vilka sargar hennes hud
stämmaren lyfter nyckeln
röstklangen
faller in i
lä
skogen lever i djupaste ro
furorna
susar
vida andning
bävrarna
river det vilket ej är
svarar till hennes ton
den ton vilken stundtals spränger
inom
dalarnas slutna
ögon
havet lugnades av hennes mjuka
stämma
vattenmolnen
stiger ur havsskogars
korallhänder
kvinnan vaggar
havet i hjärthand
silver
regnar in
i sjöögas
uttorkade stämma
regnbågsfåglar
följer vind
med vinden följer tonen
ur tonen stiga de
mårdar illrar uttrar ekorrar mark
samt med vingar
björnar rävar hjortar rådjur
tassar klövar
mark hav luft eld stjärnklanger
levde
lever gör de
i skogarna
skogarna lever fria
en del säger de levde
det skogarna viskar är
vi är det vi var vi är det vi
kommer vi är det vi är
skåda ringarna
spiralens
djupa toner
i skogarna träden in
hör trädens djupa sånger stigna
upp i strandhänder
hör susandet näri havet rörs av
trädens fingrar
vi vandrade ej bort
vi iklädde oss
mantlar
allt detta för er icke förvirrelse
i inväntan av er mognad
berättarträdet
vilar stämman
rösten min har ej lyfts ur den
slutna tystnaden
sedan vi steg ur havet
sedan vi ikläddes bergsmantlar
sedan
sedan
sinnenas rörelser stacks i brand
sedan oceanerna fylldes av ånga
rykande sot
vi minns hur vi gav oss
till skepp
minns seglens fyllda sånger
stränderna hamnarna
stormfåglar
tärnor
lyssnerskan
kupar händer i källans isklara
vatten
hibiskusträden
har vandrat
i tusende
ringars
årsklanger
guld
silver
träd sten
brons
järn
koppar
stenar är den röda mattan
ur is kommen
av den
vilken andas i vinden
lyssnerskan kupar händer
i källans isklara vatten
fuktar trädets läppar
stämman
stiger in i klang
trädet talar
vi steg upp ur havet
vi följde hon vilken bär skalet
skalet med tecknen
hon visade oss vägen
mjukt rörde hon vid sandens vita
sol
värmen steg upp
ljuset steg in
här hördes ljud av tassar hovar
klövar
mark hav luft eld stjärnklanger
luften vibrerade
i våra här kronor levde lever
orchideer
runt oss lever frodiga blad
luften är fylld med
aror
arior
kolibris rör vid våra
fingerklanger
luften är här
ett hav av toner
vibrerande böljande
vattenmoln är stigna
vi hörde dem lyfta snäckorna
hörde sällsamma toner
svaga
så starka att
ögonen vidgades
här var vi kanoter
till folken med de bronsfärgade
hudarna
med hårets korpsvarta skimmer
med ögon i kärlek
med ansikten
leende
så varsamt rörde de vid havet
ja vi kunde se bävrarnas rörelser
i paddlarnas ström
och havet bar folken
folken lyssnade
lyssnar
till havets
andning
hon vilken vi följde upp ur havet
hon förde oss vidare
skalet bar tecknen
hon förde oss till snömantelberg
skirluftsberg
djupblå berg
röda klippor
hon viskade tonen
hon förde oss till öknar
grönskande marker ängder
bäckar floder sjöar
vi såg
skönheten
vi
levde i frihet
vi såg folken
hur de trevade
hur de sakta
glömde
och vi frågar dig
hur kunde du människa
glömma
hon är en skapande moder med ögon
vita
hon släckte tystnaden med
nynnande vaggande toner
ur hennes ögon vita
sprang
björnar hjortar
alla skogars djur
hon väckte barnet
människobarnet
viskade
se bröderna systrarna dina
mästare lärjunge
lärjunge mästare
så är stjärnbröder stjärnsystrar
se handavtrycken på klippans
väggar
målade med jord med blod
en kvinna sitter på en snöfäll i
grottan
i klippans inre
vakad med är hon
trädet är mannen vilken täljer
sländan
mannen vilken skänker hennes
sländan i brudgåva
hon är
jungfrun den rena
kalken
bägaren
är hennes väktargärning
sländan snurrar
snurrar
hon spinner tråden av droppar ur
stalaktiter
och berget är en moder
stalaktiter är moderdjurets
spenar
kvartstonen ljuder
fyra knyten
våm nät blad löp
tråden snurrar i livets spiral
i ängen betar de
idisslar de
jordens gåvor
smälter det osmälta
ser i klarnande ljus
lugnets ädelsten
hur kunde du människa glömma
fjädersolsmolnen
bilden av den slöja vi lade över
dina ögon
bilden spindelmor ständigt
i evig andning visar dig
hur kunde du riva upp skogarna
skogarna viskar
de ytliga rötterna kan du skada
icke de djupa
vi hör ditt gråtande hjärta
hur kunde du riva upp skogarna
vi iklädde oss mantlar
skogarna lever fria
en del säger de levde
det skogarna viskar är
vi är det vi var vi är det vi
kommer vi är det vi är
skåda ringarna
spiralens
djupa toner
i skogarna träden in
hör trädens djupa sånger stigna
upp i strandhänder
hör susandet näri havet rörs av
trädens fingrar
vi vandrade ej bort
vi iklädde oss
mantlar
allt detta för er icke
förvirrelse
i inväntan av er mognad
ni rev upp skogarna
såg ej spjuten
spetsarna
såg ej bävrarnas nätverk
hörde ej mullvadars mjuka
rörelser
hermeliners mjuka viskningar
hörde ej lommen
sparvarna
kolibris
hörde ej den vakandesvävande
skarpblickens vingar
ni fortsatte riva upp
ju mer ni rev upp
drev upp
dammolnen
ju mer
steg ni in i oordnat kaos
allt detta för att bygga upp
mer bygga ner
bygga dig prålverk
pålstäder
vi förde er till folken vilka med
vår hjälp
byggde pålstäder
detta för att icke kväva floden
till folken vilka anads
körsbärsbloms silvertoner
hur kunde du människa
frånse trädens bärgrund i jorden
grundstenens djupa stämma
hur kunde du tro dig kunna slå
ned bärgrund i jorden
hur kunde du stänga
hörselgångarna
kände du ej
markerna vibrera
byggde du människa för lä
för avskildhet
ser du ej skogsfolken
dessa vilka du kallar djur
dessa visar dig lä
visar dig avskildhet
pusslets bitar
skogsfolken
lägger helhetsbilden framför dig
vickar ut den med flit med avsikt
med mening
i splitterbilder
det du lever med
oordnat kaos
de visar dig ordnat kaos näri de
mjukt smeker bitarna i hänseende
studerar bitarna
lyssnar
ser
in
människa
se pusslet glida lätt samman
hon reser sig in i sitt vara
lyfter bägaren
kalken
vattnar
markernas
bidandetima
trädet
andas mjukt
lägger manteln runt hennes axlar
de stiger in i dalen däri
frukterna är mognade
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar